Söndagar med Bergman: Till glädje (1950)

Ingmar Bergmans första film från 50-talet är en som jag tidigare inte har sett. Till glädje är Bergmans åttonde biofilm och jag noterar att Bergmans produktivitet är hög, ruggigt hög. Han debuterade 1946 som regissör och sen kläcker han ur sig i princip två filmer per år, och när han inte gör film så sätter han upp teaterpjäser. Galet.

Apropå teatern så var Bergman chef för Helsingborgs stadsteater några år tidigare, och Till glädje utspelar sig just i Helsingborg (eller Hälsingborg som det stavades på den tiden) i samma kretsar som Bergman säkert umgicks i, bland skådespelare och musiker.

I fokus är medelmåttan Stig (Stig Olin som vi såg i Kris) som spelar fiol i den lokala symfoniorkestern men tror att han kan bli violinvirtuos. Den bistra sanningen är nog att han bara kommer att vara hyfsat bra på att spela fiol. I orkestern spelar även Marta (Maj-Britt Nilsson) som Stig uppvaktar under en längre tid. Till slut, mer eller mindre av minsta motståndets lag, så gifter de sig. Genom filmen får vi sen följa deras äktenskap och den bergochdalbanetur som det innebär.

Victor Sjöström

Jag vet inte riktigt om jag ska varna för spoilers nu eftersom det som jag tänkte kommentera händer inom filmens första minuter. Det är väl lika bra att varna för det. Så: varning för spoilers!

Filmens första minuter var något överraskande, och explosiva om man säger så. Jag var inte riktigt beredd på det och jag vet inte om det egentligen gjorde filmen som helhet någon tjänst. Filmen inleds nämligen med att Stig är på orkesterrepetition men får ett alarmerade telefonsamtal och rusar hem. Där får han det sorgliga beskedet att hans fru har omkommit i en olycka där ett spritkök exploderat.

Vi kastas alltså direkt in i vad man skulle kunna kalla en tragedi, men eftersom vi inte lärt känna några av rollfigurerna så var ju det känslomässiga avtrycket minimalt. Än så länge i alla fall.

Efter dödsbeskedet hoppar filmen sju år tillbaka i tiden. Detta tidshopp ackompanjeras som sig bör av ljudet av en harpa; det är ju sen gammalt. Ett snyggt grepp eftersom scenen övergår till dåtiden och den harpa som fanns med i orkestern. Det blev liksom en logisk och naturlig del av filmen.

Nu vi får se allt från början: hur de gifter sig, får barn, grälar, skiljer sig, blir ihop igen, hur Marta åker iväg med barnen på semester, en semester som Stig ska ansluta några dagar senare…

Birger Malmsten

Mmm, ett intressant upplägg måhända, men det finns ett problem. Problemet stavas Stig. Stig är en självupptagen medelmåtta som inte gör mycket rätt. Han är osympatiskt på ren svenska. Fast det brukar i och för sig inte hindra mig från att gilla en film. Ta t ex Inside Llewyn Davis som Shinypodden pratade om senast.

Det intressanta upplägget till trots så saknade jag, förutom en rollfigur att sympatisera med, även nån form av återbetalning. Om man inleder en film på detta vis så måste man (läs: jag) få nåt tillbaka på slutet, och jag kände inte att jag fick det på ett tillfredsställande sätt här.

Filmen har en del andra problem. En inte helt liten del av dialogen känns krystad och då menar jag inte att den känns teatral. Men dialogen känns inte som nåt som rollfiguren skulle säga i sammanhanget, teatral eller ej, utan det känns som nåt som manusförfattaren vill ha sagt. Stig har bl a en pinsam och spritinducerad monolog på en fest som bara kändes fånig. Han gapar om att ”man måste lida för konsten” osv. Det kanske hade funkat med en bättre skådis men Stig Olin höll tyvärr inte måttet för mig här.

En som däremot höll måttet, och mer därtill, var legenden Victor Sjöström. Det var hur roligt som helst att se honom i rollen som orkesterledaren Söderby. Med en blandning av humor, cynism och mänsklighet agerar han en både betraktare och berättare av det drama mellan Stig och Marta som vi får se på vita duken. Victor har en berättarröst som självaste Morgan Freeman skulle vara avis på, och det är just den som används under filmen bästa sekvens där Victor beskriver Stig och Martas relation, deras gräl men samtidigt deras tillgivenhet för varandra.

Margit Carlqvist

Två andra höjdpunkter var två av skådisarna i birollerna. Först var det Birger Malmsten, en av medlemmarna i orkestern, som gör en stilig och rolig glidare. En riktig stekare som kläckte ur sig repliker som ”Ta med dig fiolen på festen så gör vi lite musik innan vi blir fulla”. Normalt sett brukar jag tycka att Malmsten är både trist och träig. Inte så här. Kanske för att han spelade en biroll och liksom slapp ansvar? Kanske spelade han en roll mer lik sig själv?

Höjdpunkten nummer två bland birollerna var Margit Carlqvist som dök upp som en ung hustru till en äldre skådespelarman. Vem är detta tänkte jag?! Vilken snygging! En riktigt femme fatale. Sval och het på samma gång. Detta var tydligen Carlqvists debutroll och apropå femme fatale så spelade hon mycket riktigt under 50-talet s.k. vamp i en rad svenska filmer (förutom att vara med i Bergmans Sommarnattens leende).

Filmen som helhet funkar inte riktigt för mig. Den innehåller några riktigt fina delar (Sjöströms berättarsekvens som topp) men jag blev aldrig helt indragen. Jag tyckte även att man inte riktigt kopplar ihop filmens musiktema med resten av filmens handling. Fast jag måste ändå säga att det var rätt maffiga musiksekvenser under orkesterns repetitioner med pampiga verk av Beethoven, Mendelssohn och Mozart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ben-Hur (1959)

Med anledning av att Sofia borta hos Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ben-Hur gånger två så tänkte jag det kunde passa att skicka upp en gammal preblogg-text om just Ben-Hur. Och då pratar jag alltså om originalet från 1959. Sofia var ju så järv att hon även betade av remaken från 2016. Min text om denna låååånga film skrevs i september 2003.

Jag har sett första timmen av Ben-Hur nu. Jag delar upp den och tar andra halvan imorgon. Hur som helst, jag är i m p o n e r a d av det jag hittills sett. Jag trodde inte den skulle vara så bra, allvarligt talat. Men skådespelarna är perfekta, speciellt Charlton Heston (Ben Hur, pacifist, hehe, i alla fall än så länge) och Stephen Boyd (Messala) och deras samspel. Det fanns ett djup som jag inte räknade med. Messala som kommer tillbaka till sin barndomsvän Judah Ben-Hur. Dessa två var som bröder när de var pojkar, och man ser verkligen att de är bästa vänner till en början. Men nu är Messala officer över de romerska trupperna och deras förhållande blir ansträngt och till slut ohållbart. Ben-Hur tvingas offra sin vänskap för att inte förråda sitt folk. Och sen olyckan med takstenarna. Oj oj, mycket bra manus.

En annan höjdpunkt: Ben-Hur möter Jesus. Jag gillade verkligen genidraget att aldrig visa Jesus framifrån i bild. Det gör det hela mäktigare. Nä, det här är verkligen en genomtänkt och välgjord film… än så länge. Vi får se om resten av filmen är lika bra. Nu är det en mycket stark fyra.

*en dag senare*

I går såg jag klart resten av Ben-Hur (1959) och jag är fortfarande i m p o n e r a d. Jag vet inte var jag har fått det ifrån men jag trodde det skulle vara en halvtråkig men lång matinérulle. Kanske det berodde på att jag har sett Spartacus (1960) och Cleopatra (1963) som jag båda tyckte var flera klasser sämre.

Heston passar perfekt i rollen som stolt jude som trots att han är galärslav lyckas behålla sin glöd för sitt folk, sin mor och sin syster. Dessutom, som jag skrev tidigare, fanns det ett djup som inte trodde skulle finnas. Vänskap, religion, tro, lojalitet, makthunger, osv. Sen är ju historien verkligen en historia av stora, episka mått. Filmen väver in Jesus på ett skickligt sätt så att han blir en lite mystisk del av filmen men ändå något av en röd tråd. Vi får storslagna, pampiga scener och en mycket bra gjord och spännande hästkapplöpning. Möjligtvis tappade den lite efter kapplöpningen när det handlade om mamman och syrran i lepra-dalen. Jag stördes inte av längden. Om man tycker filmen är dålig så blir ju längden ett problem, men om man gillar filmen så kan man ju i princip se hur mycket som helst. Betyget blir en mycket stark fyra, på gränsen till en femma.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Into the Wild: Death Hunt (1981)

I Death Hunt möter vi två storheter från gamla tiders filmiska USA: Charles Bronson och Lee Marvin.

Som filmtiteln antyder handlar det om en jakt med trolig dödlig utgång. Charles Bronson spelar AJ, en outsider som livnär sig som pälsjägare uppe i de kanadensiska bergen intill Yukon-floden. Efter trubbel med några andra pälsjägare, däribland en synnerligen osympatisk jäkel spelad av Ed Lauter (känd som skurk även i Familjen Macahan), tvingas AJ fly upp i bergen med ett uppbåd efter sig.

Den som motvilligt, men för att han måste, leder uppbådet är Millen, en sergeant i den kanadensiska ridande polisen. Millen spelas då förstås av den vithårige veteranen Lee Marvin.

En jakt som pågår flera veckor tar vid där AJ gör allt för att komma undan och ta sig över gränsen in till Alaska.

Jag utnämner direkt Death Hunt till en western, trots att den utspelar sig 1931. Filmens förtexter visar upp ett typiskt rött western-typsnitt, snöiga berg och en mystisk man som kommer ridande. Det är klart att det är en western. Musiken förde mina tankar till Familjen Macahan (återigen) och det var inte så konstigt då det visade sig att det var samme kompositör, Jerrold Immel (ansvarig för bl a Dallas-temat!).

Man kan väl kalla den en revisionistisk western då jag delvis får vibbar av t ex en anti-western som McCabe & Mrs. Miller. Rollfigurerna är nästan samtliga luttrade, slitna och trötta och har ingen framtidstro. Den enda som sticker ut, till en början, är Alvin (Andrew Stevens), en ung grön konstapel och nykomling i den lilla bergsbyn. Men Bror Duktig får ganska snart lära sig vad som gäller.

Nymodigheter som radio och flygplan har börjat användas, och det till Millens stora förtret. Millen lever kvar i den gamla världen med mänsklig visdom och kunskap som man för med sig genom generationer. Att jaga en man som dödat någon i självförsvar med flygplan och kulspruta är inget för Millen.

En annan filmgenre jag kom att tänka på var ubåtsjaktsgenren. Där brukar det ofta vara så att vi har två kaptener som känner respekt för varandra. De kan förutse varandras drag just för att de vet hur den andra tänker. Det är likadant här. Millen vet att AJ bara vill bli lämnad ifred ute i skogen och han respekterar det. Men när ett mord har skett så är tvingad att jaga AJ eftersom det är hans jobb.

Det kan vara värt att nämna att filmen faktiskt bygger på verkliga händelser där en okänd man som man kallade Albert Johnson a.k.a The Mad Trapper jagades av den kanadensiska polisen under flera månader uppe i bergen. I filmen har man valt att skildra AJ som en person med gott hjärta som inte vill göra någon förnär men som bara vill bli lämnad ifred. Ja, annars hade ju storyn inte funkat. Att se en osympatisk och elak brottsling bli jagad hade väl inte varit speciellt sevärt. Eller?

Ubåtsjaktsfilmen nämnde jag som en delvis liknande genre. En annan film som dyker upp i mitt huvud är Ace in the Hole. Det går att dra paralleller mellan de spektaklen som uppstår i filmerna när allmänheten dras till det som händer som flugor till en sockerbit. I Ace in the Hole är sockerbiten en man som fastnat i en grotta. I Death Hunt är det en stor belöning på den jagade AJ som lockar. Alla ger sig ut med slädar och hundar för fånga The Mad Trapper, som AJ alltså kallas av press och publik.

Filmen har en riktigt bra rollbesättning. Förutom Bronson och Marvin, som bägge gör helgjutna insatser, så har vi alltså Ed Lauter som en osympatisk skurk. Han är perfekt i sin roll. Faktum är att det är svårt att kalla honom skurk. Lauter spelar en elak fårskalle helt utan ryggrad, en tölp.

En skådis som jag helt hade glömt av att han var med är Carl Weathers som spelar Millens kollega Sundog, en aningens bitter f.d. basebollspelare som hamnat uppe i de ensliga kanadensiska bergen. Slutligen ser vi Angie Dickinson (från bl a The Chase och Point Blank) i en alldeles för liten roll för att det var befogat att ha med henne.

Slutligen är jag efter titten fascinerad över hur mycket tid och resurser filmmakarna lagt ner. På den är tiden fanns ju liksom inte cgi. Det ger en helt annan känsla. Här har man verkligen filmat uppe i bergen, i skogen, i snön. Man har fixat ett enmotorigt litet flygplan som man dessutom kraschar, på riktigt. Jag får nästan samma känsla som i Mission: Impossible – Fallout

Nja, inte riktigt, men en trea blir det.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En man blir anklagad för mord och jagad ut i vildmarken av ett uppbåd.
Miljö: Härliga bergs- och skogsmiljöer i Kanada. Mycket snö!
Djurattacker: Hmm, nej, inga. Här är det människor som slåss. Ja, förutom en hund som attackerar den där eländige rollfiguren som Ed Lauter spelade.
MacGyver: En hel del smarta knep som t ex: att vända på sina snöskor för att förvirra sina jägare; att springa bakom en renflock för att dölja sina spår; att spänna upp en tom vinterrock som lockbete för att sen smyga sig på sin motståndare från sidan. Det förekommer ett ganska imponerande hopp från en hög klippa till ett träd. Enda missen här var att stuntmannen släppte sitt gevär uppe på klippan precis innan hoppet. Ett gevär som vår hjälte sen mystiskt ändå hade.

 

Lee Marvin gör sig färdig för en death hunt

Badass Charles Bronson förbereder sitt försvar

Angie Dickinson som borde ha varit med mer eller inte alls

Apollo Creed i egen hög person

Tölpen till skurk spelad av Ed Lauter

Spännande snöbrillor på Lee Marvin

Aj då! Tappade geväret.

Nej, men där var det ju! Vilken tur.

Söndagar med Bergman: Törst (1949)

Denna söndag handlar det om Törst från 1949. Som vanligt läser jag på om filmen på IngmarBergman.se, denna väldigt informationsrik och välordnad sida, och där ser jag att manuset bygger på en novellsamling av Birgit Tengroth, som även spelar en stor roll i filmen.

Ingmar Bergmans sista 40-talsfilm handlar om paret Rut (Eva Henning) och Bertil (den eviga Birger Malmsten) som är på väg hem med tåg från en semesterresa. Deras favoritsysselsättning är att gräla. Rut är en f.d. balettdansös som blivit skadad i knät och som nu mest dricker vin och är bitter. Bertil är en konflikträdd mes. I Törst tycker jag möjligen Bergman är på väg att hitta en egen stil. Det är lite annorlunda med ett mer fantasifullt bildspråk och berättande. Bergmans första husfotograf, Gunnar Fischer, står för kameraarbetet och han gör det bra. Träiga Birger Malmsten är kanske bättre än han brukar vara. Eva Henning är bättre än Malmsten som neurotisk och snackig tjej med jobbiga saker i bagaget. Jag tyckte de båda bitvis var underhållande under sina gräl.

Bitvis är det en ganska splittrad film då vi följer två historier och man kommer kanske inte riktigt in i den som utspelas i Stockholm. Att filmen utspelas precis efter andra världskriget märker man av när paret åker tåg och folkmassor tigger mat från perrongen när det stannar vid en station. Jag gillade som sagt en del av parets grälscener där det förekommer en del roliga repliker, som t ex ”Jag kan bara vila om jag är utvilad”. Vad mer? Jo, ganska uppseendeväckande var att man använde elektroniskt ljud vid ett tillfälle under en drömsekvens. Det kan inte ha varit helt vanligt vid den här tiden. Och så är Hasse Ekman, som är bra här, med på ett hörn som ganska äcklig läkare. Slutligen så röker givetvis alla konstant som sig bör i en film från den här tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmen innehåller en scen med lesbiskt tema. En scen som tydligen klipptes av filmcensuren på den tiden så att den enligt Bergman själv blev ganska obegriplig. Och, ja, just den scenen kändes märkligt klippt mot slutet.

Birgit Tengroth och Mimi Nelson (blicken!)

Mission: Impossible – Fallout (2018)

Hur många av Mission: Impossible-filmerna har jag skrivit om på bloggen tro? En sökning senare visade det sig att det var tre stycken, i form av trean, Ghost Protocol och Rogue Nation. Alla dessa, inklusive ettan, har fått 3/5 i betyg. John Woos tvåa tyckte jag var undermålig och den fick en tvåa och då tror jag att jag var lite för snäll.

M:I-filmerna upplevs bäst på bio och jag valde att se den i 2D på en tidig lunchvisning en söndag. Nu tror jag inte just den här filmen är en s.k. högriskfilm (dvs att det är stor risk att idioter förstör visningen), men varför chansa? Dessutom skulle jag även slippa 3D.

För mig är filmen helt och hållet en ursäkt för Tom Cruise att göra en massa häftiga stunts, och det är gott så för mig. Jag hade en härlig stund i biofåtöljen. Handlingen är både tunn och invecklad på samma gång och gör inget annat än för oss från en actionsekvens till en annan. Vi åker motorcykel och bil i Paris. Ja, först hoppade vi fallskärm ner till Paris. Jag glömde den lilla detaljen. Det springs en massa i London. Slutligen flyger vi helikopter i Kashmir.

Mina favoritsekvenser? Hmm, ja, kanske det ändå var den brutala badrumsfajten i Paris där Tom teamar upp med Henry Cavill i ett handgemäng mot Liang Yang (som för övrigt spelade en av Snokes rödklädda vakter i Rogue One). Det var alltså en brutal fajt och en actionsekvens av den mindre skalan. Det var kanske därför jag uppskattade den mest.

Vissa tycker att jakterna i Paris höll på för länge. Så upplevde jag det inte utan jag hade roligt hela tiden och satt med andan i halsen. Dessutom kom här två andra sekvenser, icke-actionbaserade, som jag gillade mycket. Den första är en sekvens där Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa Faust förföljer Ethan Hunt (Cruise). De möter varandra till slut i en park där de sakta närmar sig varandra för att sen glida in i skuggan under trädkronorna. Det fanns nåt sensuellt över hela scenen, nästan som en dans. Fint kameraarbeta var det också.

Den andra sekvensen bjöd både på oväntad humor och nerv då man tror att vårt team till slut klarat sig undan. Man har fångat in skurken och befinner sig i ett garage, allt verkar lugnt, och så öppnar man garageporten och hamnar i en annan form av knipa. Riktigt bra scen där Ethan Hunt blir tvingad att leva upp till sin egen moral om att inte låta oskyldiga dö.

En annan scen som stack ut för mig var när Ving Rhames lite oväntat levererade ett känslosamt tal där han beskrev hur Ethan Hunt var funtad rent mentalt och hur han kände för sitt team. Det här var kanske den mest känslomässiga scenen nånsin i M:I-filmerna? Rhames spelade dessutom riktigt bra.

Hur funkade Rebecca Ferguson? Mja, kanske inte riktigt lika bra som i Rogue Nation. Men fortfarande är hon en bra rollfigur och Ferguson funkar i rollen. Jag fick ändå känslan av att man inte riktigt vetat hur man skulle skriva in henne i manus på ett naturligt sätt. Nu var det som att hon bara dök upp med jämna mellanrum och ibland kändes det som att hon var en del av teamet och ibland inte alls.

Det är lite lustigt. Känslan jag hade efter att sett Fallout var att jag verkligen gillade den, och jag kommer att dela ut en klockren fyra. Samtidigt var jag ändå helt säker på att jag uppskattade Rogue Nation mer när jag såg den. Det är i alla fall känslan jag har, att jag gillar Rogue Nation mer. Men så kollar jag mitt betyg och min text om den och ser att betyget bara blev 3,5/5.

Jag tror jag såg Fallout vid ett perfekt tillfälle. Det var ett tag sen jag såg så bra gjord action. Riktig action som inte är baserad på cgi. Jag var nog svältfödd på det helt enkelt. En sista detalj var att jag upplevde Simon Pegg som aningen mer nedtonad, inte så farsartad, och därmed mindre irriterande i Fallout jämfört med Rogue Nation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Henry Cavill laddar om

Into the Wild: The Edge (1997)

The Edge känns som en märkligt bortglömd film. Den hade ändå två vid den tiden (1997) ganska stora skådisar i huvudrollerna: Sir Anthony Hopkins och Alec ”den mest kända av bröderna” Baldwin. Fast har Alec Baldwin nånsin varit så rackarns stor bland de breda massorna? Hopkins är ju ikonisk som Hannibal Lecter men frågan är om han egentligen var en publikmagnet på alldeles egen hand?

När jag nu i efterhand läser på om filmen ser jag att manus är skrivet av David Mamet. Kanske det är en av förklaringarna till att den inte gick hem. Mamet är ju en av de torraste manusförfattarna.

Handlingen i korthet. Miljardären Charles (en iskall silverräv i form av Hopkins) följer med sin fru, en fotomodell ”spelad” av Elle Macpherson, när hon åker till Alaska tillsammans med bl a fotografen Bob (en cynisk och opålitlig Baldwin) för plåta bilder i exotiska omgivningar.

Bob tycker dock inte det räcker med natursköna berg och sjöar och en modell i indiandräkt. Nej, han vill fånga nåt genuint. Sagt och gjort, Bob, Charles och assistenten Stephen (Harold Perrineau) tar pontonplanet för att leta upp en tvättäkta indian som råkar vara på björnjakt.

Går flygresan inte så bra? Kraschar planet? Dör piloten? Hamnar de tre mitt ute i vildmarken utan möjlighet till kommunikation med omvärlden? Blir de tvungna att vandra tillbaka mot civilisationen? Skiter kodiakbjörnen i skogen?

Jag tycker både Baldwin och Hopkins är bra castade. Hopkins passar i rollen som arrogant men ändå inte osympatiskt allvetare. Miljardären Charles är rik som ett troll, har en fotomodellfru, men givetvis är han i grunden osäker på sig själv och andra. Är folk kompis med honom för att han har mycket pengar?

Charles längtar, precis som Bob, efter nåt genuint. Nu har de olika skäl förstås. Bob vill tjäna pengar genom att fota det genuina. Charles vill komma bort från pengarna genom att själv bli en del av det genuina.

En vildmarksvecka i Alaska visar sig vara ett lyft, i alla fall för Charles som lever upp när han får praktisera det han lärt sig om hur man överlever i vildmarken från en bok som han just fått i födelsedagspresent.

Obs! Spoiler för The Edge i nedanstående stycke.

Jag skrev att Mamet var en torr manusförfattare. Då menar jag inte nödvändigtvis torr i betydelsen dålig. Jag har nämligen fått för mig att Mamet skriver ganska smarta filmmanus med intrikat dialog. Men jag kanske får tänka om. I The Edge förekommer nämligen en idiotgrej som jag inte kunde låta bli att störa mig på. För att vara säkra på att man går söderut när man ska börja sin långa vandring så tillverkar Charles en kompass. Den hemmagjorda kompassen pekar ut söder och de börjar gå. Efter många timmar och strapatser upptäcker de till sin förfäran att de är tillbaka på samma plats som de utgick ifrån. De två andra anklagar Charles för att kompassen visat fel. Visat fel?!?! Felet var ju att de gick i cirklar för i h-e. Charles skyllde lite förläget på sitt bältspänne.

Det finns flera småsaker som stör. T ex så kliver man utan att tänka ner i iskallt vatten med sina skor bara för att tvätta händerna. Om man är vilse ute i vildmarken i rått och kallt klimat skulle jag säga att det är a och o att hålla fötterna torra och varma. Tänk på vad du kliver, Anthony!

Tillbaka till Mamets dialog. Jag tror inte jag gillar hans stil som känns väldigt skriven. Ja, det är klart att den är skriven. Han skrev den ju. Vad jag menar är att rollfigurerna säger saker och pratar om saker på ett sätt som en alldeles normal människa inte skulle göra i samma situation. Exempelvis pratar man, som om det vore fikapaus på jobbet, om hur man överlever i vildmarken och varför vissa inte klarar sig. Och man gör detta samtidigt som man själv försöker att just överleva i vildmarken! Dialogen känns skriven, inte naturlig. Det behöver i och för sig inte vara ett problem. Ingmar Bergmans dialog kan kännas oerhört skriven men ändå vara en njutning att lyssna på. Detsamma gäller bröderna Coens dito. Mamets? Njae.

Problemen till trots så hade jag ändå rätt så kul under filmens gång. Miljöerna är häftiga. Vildmark gillar jag nästan alltid. I filmens inledning anländer Charles & Co till en alldeles underbar lodge eller vad jag skulle en gigantisk stuga helt byggd i trä där väggarna är proppfyllda med uppstoppade djur och fåglar, gamla skidor och diverse horn på väggarna. Den påminde lite om stugan i The Hateful Eight. Dessutom spelades den som ägde och drev verksamheten i stugan av originalet L.Q. Jones, en skön lirare med glimten i ögat.

Slutligen, kolla in postern i början av inlägget. Hur ser Hopkins ut här egentligen? Är han driven till galenskapens rand? Är han on the edge?

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Så ovanligt!
Miljö: Skog, sjöar, floder, berg, och så lite kallt och snö.
Djurattacker: Minst fem björnattacker!
MacGyver: En avancerad fälla som man lyckas fånga en ekorre i. Synd bara att man inte fick se dem tillaga den. Man tillverkar en kompass med hjälp av en nål på ett blad på vattenytan i en urholkad stubbe.

Söndagar med Bergman: Fängelse (1949)

Sommaren 2003 körde SVT en ganska stor Bergman-retro där många hans filmer visades. Jag hade vid den tiden endast sett tre Bergman-filmer och var alltså en novis. Fängelse var den första filmen man visade och jag satt bänkad. Nåja, jag såg i alla fall den. Om Fängelse kan man på Ingmar Bergmans sida läsa att det här, hans sjätte film, var den första som byggde på ett originalmanus av gubben själv. När jag läser min gamla text så inser jag att jag inte hade koll på det här med att spoilervarna. Fast jag tror att jag kanske kände att det var en så pass gammal film att ingen skulle bry sig.

Fängelse var väl ingen höjdarfilm. Den handlar om den grubblande författaren Thomas som träffar och blir kär i den unga prostituerade Birgitta Carolina (ja, så hette hon faktiskt). Birgitta Carolina bor med sin pojkvän/hallick Peter. Hon föder ett barn. Peter övertalar henne att lämna det ifrån sig och sen dödar han barnet. Thomas, ja, han funderar på att begå självmord och samtidigt döda sin fru. Ja, som ni hör så är det inga muntra ämnen direkt: självmord, mord, barnamord, prostitution, osv. Jag tror nog det var rätt magstarkt för den tiden. Guds existens debatteras också.

Filmen känns lite daterad, om ni förstår vad jag menar, vilket gör att den förlorar lite i intensitet. Skådisarna pratar på det klassiska högtravande viset som man gjorde på film på den tiden. Sen tyckte jag det blev lite melodramatisk på sina ställen och lite överspel kanske. Jag tycker ändå filmen tar upp intressanta frågor. Jag har inte sett alltför många Bergman-filmer (endast Fanny och Alexander, Persona och Sommarlek) men det verkar ofta handla ofta om detta att ta sig an sina inre demoner, att bli sams med sig själv. Tyvärr lyckas inte Birgitta Carolina med detta i filmen utan hennes liv och minnet av det förlorade barnet blir för mycket och det slutar tragiskt för henne. Dock inte för Thomas som går tillbaka till sin fru.

Jag tyckte att filmen var fint fotad och sen innehåller den en rätt så bra drömsekvens som fick mig att tänka på David Lynch och Eraserhead. Betyget blir en stark 2/5. För mig spelar inte betyget så stor roll. Filmen var intressant att se ändå men jag hoppas på att de kommande filmerna som SVT visar i sommar är bättre. En kul detalj med att följa retrot är att Bergman själv introducerar varje film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ant-Man and the Wasp (2018)

Lite av nyhetens behag kanske var borta för min del när jag såg uppföljaren till den första filmen om myrmannen. Peyton Reeds Ant-Man från 2015 är en av mina favoriter bland MCU-filmerna. Vid den första titten hade jag så kul att jag delade ut en fyra. En omtitt senare hade betyget sjunkit till en stark trea.

I den andra filmen har myrmannen fått sällskap av en geting i filmtiteln, och faktum är väl att det är The Wasp a.k.a Hope Van Dyne (Evangeline Lilly) som tar mest plats i filmen. Åtminstone får hon den första actionsekvensen när hon slåss mot skurkens (Walton Goggins) underhuggare.

En nykomling, förutom den gäckande Ghost (Hannah John-Kamen), är Michelle Pfeiffer som spelar Hopes mamma som är fast i den subatomära kvantvärlden. I övrigt återser vi gamla bekanta som Paul Rudd (förstås, som Ant-Man själv), Michael Douglas (som den pensionerade f.d. Ant-Man) och så, lyckligtvis, snabbprataren Michael Peña och hans kompisar. Ja, Peñas kompisar kan jag vara utan, men en Ant-Man-film utan att Peña berättar en historia är inte en Ant-Man-film. Det är lite samma sak som en X-Men-film utan en Quicksilver-sekvens.

Som sagt, nyhetens behag var kanske borta. Det jag uppskattade med den första filmen var just att det var en ursprungshistoria, hur Scott Lang första gången fick uppleva hur det var att bli liten, den där Teskedsgumman-känslan. Här känner man till allt detta och det är lite mer fokus på action. Man växlar även hejvilt mellan att förminska saker och förstora saker, och man gör det i ett högt tempo.

Ant-Man and the Wasp är en uppfriskande och lättsam sommarfilm som passade perfekt att se i en sval biosalong under den svettiga semestern i juli. I grunden är det, precis som ettan, en actionkomedi och jag tyckte det var skönt att se den efter den fullmatade och för min del något övertunga Infinity War.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Into the Wild: Six Days Seven Nights (1998)

Six Days Seven Nights är som en filmversion av dokusåpan Robinson. Ett antal personer, i det här fallet Harrison Ford och Anne Heches rollfigurer, kastats iland på en öde ö. De ska försöka överleva, ta sig därifrån med de medel som står till buds, och så kanske det svåraste: att komma överens med varandra.

Varför hamnar de båda på ön? Jo, Anne Heches stressade New York-modemagasinsjournalist Robin ska på romantisk semester med sin blivande make Frank (David Schwimmer). Det ordinarie planet de ska flyga med den sista biten är inte på plats. Istället är det suputen och slarvern Quinn (Ford) och hans plan som gäller. Mot alla odds går dock flygturen bra

Nästa morgon ringer emellertid Robins chef (den underbara Allison Janney) och vill att hon ska sköta om en fotografering på Tahiti. Hon behöver bara flyga dit, fixa och trixa lite, och sen flyga tillbaka. Det tar bara några timmar. Yeah, sure. Quinn ställer, lite småbakis, upp som pilot. Nu går flygturen inte så bra. De hamnar i ett åskväder och tvingas nödlanda på en öde ö nånstans i Söderhavet.

Direkt när filmen börjar känner jag 90-talets vingslag fladdra. Det var ett inte helt behagligt fladdrande. Förtexternas typsnitt skriker romantisk komedi från 90-talet. Anne Heches rollfigur är så typisk: en stressad reklamare (eller om man ska kalla henne journalist) i New York med kaffe-to-go-mugg som kommer upp ur tunnelbanan och vecklar upp sin flip-mobil (!) som hennes chef ringer på.

Nu bedrog skenet ändå lite grann då Robin faktiskt inte var så stressad som det verkade och hennes chef verkade dessutom vara ganska vettig (först kändes hon som en Anna Wintour). Men ändå.

Ett sken som inte bedrog var känslan att filmen var oerhört förutsägbar i övrigt. Robin och Quinn gnabbas med varandra en masse inledningsvis men mjuknar givetvis och tycke uppstår. Samtidigt inser både Robin och vi tittare att fästmannen Frank är en tönt. Ja, publiken vet det redan från början eftersom Frank spelas av den sagolikt irriterande David Schwimmer (he’s no friend of mine).

Åh, gah, vad jobbig Schwimmer är. Han spelar och pratar hela tiden som om hans motspelare är barn. Det är för övrigt samma problem som jag har med en sån som Erik Haag. Prata med mig som om jag vore vuxen och inte med din barnsliga och fåniga röst, människa! Det känns bara krystat.

Filmens A-handling, med Robin och Quinn, på ön är en trea (kanske med plus i kanten t.o.m.) om jag ska sätta betyg. Det är en sevärd äventyrskomedi och med ett roligt samspel mellan de båda. Heche är en härlig komedienn (synd att hon delvis försvann från rampljuset) och Ford funkar som vrång och vresig pilot med hjärtat på det rätta stället (givetvis).

B-handlingen med Schwimmer och Quinns voluptuösa ”flygvärdinna” Angelica är både fånig och sexistisk och sänker filmen totalt. De två är kvar på turistön och… vad ska man säga… tycke uppstår.

Filmen är väldigt snäll. Det dyker upp ett gäng farliga pirater som Robin och Quinn får fajtas mot, men det känns aldrig som att de är i fara. Jag får för övrigt aldrig känslan av de är i fara överhuvudtaget. Den där öde ön verkar vara rena resorten och jag vet inte hur mycket utrustning Quinn hade i sitt plan, men det var mycket. Och Heche verkar ha plockat med sig mängder med schampo och smink.

Snäll är filmen alltså, men det hindrar inte att dialogen är fylld med sexuella anspelningar från början till slut. Detta var uppskattat eftersom det lyfte filmen från snäll till något med lite mer edge om man lyssnar ordentligt.

Förra gången jag såg filmen så tyckte jag det var en ganska mysig romantisk äventyrskomedi och gav den en stark trea. Jag tycker fortfarande det är en ganska mysig romantisk äventyrskomedi men jag har tydligen blivit mer känslig för rasistiska (de där piraterna) och sexistiska inslag. En stark tvåa blir betyget idag.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch.
Miljö: Söderhavsö med sandstränder, hav, djungler och berg.
Djurattacker: En ål slingar sig upp för Heches kortbrallor efter att ett vildsvin skrämt ner henne i en damm. En skorpion bosätter sig i Heches nytvättade hår. I bägge fallen kommer Ford till undsättning. Även mänskliga skurkar attackerar.
MacGyver: Mm, en del. Kamouflage för att döda påfågel och tillagning av densamma. Knopar och träkonstruktioner. Man gör om det kraschade planet till ett pontonplan med hjälp av delar från ett japanskt plan från andra världskriget som man hittar på ön.

Söndagar med Bergman: Musik i mörker (1948)

Den femte filmen som Bergman regisserade har den ganska lökiga titeln Musik i mörker. Nu känns det som att vi är tillbaka i samma melodram-genre som i Bergmans debutfilm Kris. På den utmärkta sidan Ingmar Bergman kan man läsa att filmen visades på Venedigs filmfestival och att den gick hem bra hos både publik och kritiker.

Denna tidiga Bergman handlar om Bengt (Birger Malmsten), en framgångsrik pianist som förlorar synen i en olycka när han gör militärtjänsten. <spoiler>En ganska märklig olycka, för övrigt. Vad gjorde en hundvalp mitt i skjutbanan?!</spoiler>

Medan han tillfrisknar bor han hos släktingar på landet där träffar han den unga Ingrid (Mai Zetterling). De båda blir förtjusta i varandra men Bengt har förlorat livsgnistan, är bitter, och de skiljs åt. Ingrid börjar plugga medan Bengt hankar sig fram som restaurangpianist.

Jag fick ibland lite noir-känsla när det gällde fotot, vilket jag tror att jag inte brukar få när jag ser Bergman-rullar. Bitvis ser vi prov på överspel från en del skådisar men samtidigt var filmen lite rolig just därför. Det förekommer även en del humor, främst från hjälpredan på landet, Augustin, och direktören för restaurangen där Bengt spelar. Direktören är faktiskt som tagen direkt ur en farsartad pilsnerfilm.

Själva historien är faktiskt riktigt bra. Malmsten gör en trovärdig insats som blind. Mai Zetterling är härligt söt som ung naiv flicka i början. I inledningen får vi även oss till livs en trevlig drömsekvens med ”avancerad” trickfilmning. Skönt. En dålig detalj tyckte jag var musiken som är överanvänd och ska tala om för oss hur vi ska känna, speciellt när det ska vara dramatiskt. Det märks att det är en tidig Bergman då jag inte riktigt får Bergman-känsla, vilket kan bero på att manus bygger på en roman av Dagmar Edqvist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep