Hit Man (1972)

9 februari, 2020 Lämna en kommentar

Inför min årsbästalista för 1972 så kollade jag igenom en hel del osedda filmer. Med tanke på tidsperioden så är det inte så konstigt att det blev en del blaxploitation-rullar. Tre av dem kvalade in på topp-10: Trouble Man, Super Fly och Across 110th Street, om man nu får genrebestämma den sista som en blaxploitation-film.

En film som inte tog sig in på listan var Hit Man. Det började dock lovande. För det första så visste jag att Pam Grier skulle vara med. För det andra så inleddes den lockande med härliga förtexter och skönt funksväng från soundtracket. Efter det så gick det mesta dock utför. Inte alls till några usla djup men speciellt bra blev det aldrig.

Tyvärr visade det sig att Grier inte var med värst mycket alls. Visst, när hon väl är med så får vi se… ehe… en hel del av henne, men hon har en relativt liten biroll. I huvudrollen ser vi istället Bernie Casey som hitmannen Tyrone som återvänder hem till södra Kalifornien för sin brors begravning – och för att ta reda på vad som egentligen hände med brorsan.

Vad jag inte visste men fick reda på när jag nu läser på om Hit Man var att det var en ny version av Michael Caine-rullen Get Carter från 1971. Bägge filmerna bygger nämligen på crime-romanen Jack’s Return Home (1970). I Get Carter är det grådaskiga brittiska miljöer som Caine befinner sig i. Byt ut det mot bordeller i södra Kalifornien och du får en helt annan känsla.

Hit Man är en spretig film. Det bjuds på bröst (givetvis), bra musik (som sagt), buskishumor när Tyrone blir full tillsammans med en gammal kollega till brorsan, en foot chase som inte matchar den i Point Break, skitskumma scener när Tyrone spelar squash, fast utan racket, med en vit höjdare.

Vad som jag tyckte var väldigt onödigt var att man hade filmat en, som jag uppfattade det, autentisk dog fight mellan två kamphundar. Hade de inte kunnat spela på hundar som springer istället? Fast jag antar att i den miljö, den afroamerikanska undre världen, som skildrades i filmen så var det det som gällde.

Jag gillar de senare filmerna (Coffy och Foxy Brown) med Pam Grier betydligt mer, där hon utnyttjar sina tillgångar för att sätta dit onda män. Vad händer här? Jo, det slutar med att hon blir uppäten av en tiger. Nej, jag gillade inte några av djurinslagen i filmen.

Jag avslutar dock med nåt positivt. Det förekommer en mängd coola namn på rollfigurer i filmen. Några exempel: Antoinette, Yolanda, Theotis, Tyrone, Cordell, Rochelle, Irvelle, Sherwood och slutligen Gozelda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Blaxploitation, Brott, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Fahrenheit 9/11 (2004)

7 februari, 2020 Lämna en kommentar

Den här fredagen blir det blir en kort preblogg-text om dokumentären Fahrenheit 9/11. Michael Moore, vad gör han nu för tiden? Ett tag var han väldigt het och diskussionsvågorna gick höga. Jag antar att utvecklingen av sociala medier (Twitter, YouTube, poddar, osv) har gjort att Moore och hans stil blivit lite mindre relevant? Visst görs det fortfarande dokumentärer men det känns som att allt går så fort i våra dagar att Moores undersökande filmer hinner bli inaktuella innan de har kommit ut. Eller så har jag inte hängt med själv. Texten om Fahrenheit 9/11 skrevs i maj 2010.

Egentligen är den här ”dokumentären” inte speciellt vinklad, vilket möjligen brukar hävdas. Däremot är den osammanhängande, aningen inaktuell, och ganska tråkig. Dessutom är den för långdragen (vilket är det som gör den tråkig). Vissa delar dras ut för länge, som t ex skildringen av soldaterna i Irak (det kan man se bättre skildrat i ”vanliga” spelfilmer). När det gäller sakfrågorna så har jag inte så mycket att säga. Vissa saker som kanske är slump eller icke-medvetet framställs som medvetet och illasinnat från familjen Bushs sida, vilket sänker trovärdigheten. Men på det stora hela så tror jag Moore har rätt i sak, och det har ju konstaterats i efterhand att kriget i Irak bygger på lögner. Vilket är tråkigt för Iraks befolkning och de amerikanska soldater som skickades till Irak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

Waves (2019)

5 februari, 2020 5 kommentarer

Trey Edward Shults är en intressant regissör som poppat upp på min radar under de senaste åren. Shults är en sån där amerikansk indie-regissör som gör ganska små filmer, än så länge. Det handlar om typiska festivalfilmer. Men det som skiljer honom från en del andra filmskapare är att de tre filmer (Krisha, It Comes at Night och Waves) jag har sett inbördes är väldigt olika.

Krisha är ett mörkt litet familjedrama med Lars Norén-vibbar. It Comes at Night är en lågintensiv apokalyps/zombie-skräckis. Shults verkar vara inne i ett kreativt stim och hans senaste film har alltså titeln Waves och fokuserar på sonen (Kelvin Harrison Jr) och dottern (Taylor Russell) i en familj i en förort till Miami.

Sonen Tyler växer upp med en krävande pappa (Sterling K Brown). Det är mycket macho, både hemifrån och under brottningsträningarna på high school. Men livet leker ändå tills vidare. Han är poppis, bra på sin sport och har en härlig flickvän. Men när Tyler skadar axeln så vågar han inte säga nåt sin familj, och speciellt inte till pappan. Det vore ju att visa sig svag. Han kan inte, vågar inte, öppna sig. Sen blir hans tjej gravid och saker och ting börjar spinna out of control…

Apropå att spinna så är kameraarbetet ofta helt crazy. Är det så att Shults har hämtat inspiration från Gaspar Noé tro? Kameran snurrar ofta runt, runt, runt, runt, samtidigt som filmens soundtrack dundrar och rollfigurerna pratar med varandra. Det blir nästan en överdos av intryck. Om jag ska beskriva Waves rent audiovisuellt så är det som en blandning av Irréversible och David Lynch.

En intressant aspekt är hur filmen skildrar ungdomar och specifikt hur de använder social medier. Det är som att deras mobiler är fastvuxna i händerna. Instagram används för att kolla upp den person man ska dejta och den mesta av kommunikationen sker via nån form av mess-program. Det känns realistiskt framställt. Men när Tyler har nåt väldigt viktigt att säga till sin flickvän så ringer han faktiskt upp.

Om den första halvan av filmen är intensivt jobbig för både själen och sinnena så är den andra halvan djupt och fint mänsklig. En poetisk lisa. Det handlar om livet, döden och allt däremellan. Det är vackert både vad gäller det tematiska och det bild- och ljudmässiga. Och vilka scener och skådespelarinsatser! Jag blev tagen flera gånger om. Pappan, alltså spelad av en mästerlig Sterling K Brown, lär sig sin läxa om tillit: om du öppnar upp dig och pratar så kommer folk i din närhet och vilja öppna sig och prata med dig.

Jag måste även passa på att berömma Renée Elise Goldsberry som spelar Tylers styvmamma. Hon och Brown har en uppgörelsescen som i mina ögon slår den stora grälscenen i Marriage Story, i alla fall vad gäller det känslomässiga intrycket den gav.

Waves är en film som blöder av färg, svett, tårar, det mesta, av allt. Den får högt betyg av mig och kommer att konkurrera om en plats på min topp-10-lista för 2019 som så sakteliga börjar formera sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWaves har biopremiär nu på fredag 7 februari och jag tycker definitivt att den är värd att se på bio. Var beredd på en överdos av alla former av intryck bara. Det är en intensiv film som ger stora svallvågor.

Fler åsikter om filmen: Movies – Noir och Fripps filmrevyer.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Blood Diamond (2006)

2 februari, 2020 2 kommentarer

Efter att ha sett Blood Diamond i juli 2007 så kände jag mig väldigt kluven inför filmen. Å ena sidan tyckte jag det var en mycket välgjord actionthriller. Å andra sidan kände min sida som tyckte att film ska vara ”viktig” att trots att det var en ok actionthriller så drogs filmen ner av ett antal pinsamma plumpar i handlingen. För att gestalta mina tankar så postade jag på det filmforum jag frekventerade två recensioner av samma film. Mina forumkompisar var smått sagt förvirrade men till slut fattade de vad jag försökte säga.

Handlingen beskriven av neutral-Jojje:

Blood Diamond är en actiondramathriller om ett ämne som börjat dyka upp mer och mer som tema i ”Hollywoodfilmer”: Afrika och hur den rika västvärlden efter kolonialtiden fortfarande i stort bara tänker på pengar och står handfallna när katastrofer som inbördeskrig och svält inträffar. I Blood Diamond handlar det om, som titeln antyder, den smutsiga diamanthandeln och om hur västvärlden i princip sponsrar inbördeskrig genom att köpa s.k. konfliktdiamanter. Danny Archer (Leo DiCaprio) är fd legosoldaten som nu övergått till att smuggla diamanter. Maddy Bowen (Jennifer Connelly) är journalisten som vill avslöja den smutsiga handeln. Solomon Vandy (Djimon Hounsou) är fiskaren som blir bortrövad och utnyttjad för att leta diamanter. Och mitt i allt pågår ett blodigt inbördeskrig.

Vad tyckte Jojje som såg filmen som ren actionthriller och var nöjd så:

Jag gillade blandningen av drama, thriller och action. Alla delar väger in ungefär lika mycket och alla delar är välgjorda. Krigs- och actionscenerna känns realistiska och intensiva. Tempot i filmen är ganska högt och därför känns de dryga två timmarna inte speciellt långa. DiCaprio känns (kanske konstigt nog) helt rätt som luttrad fd legosoldat. Djimon Hounsou gestaltar den desperata fiskaren som letar efter sin familj, och han gör det mycket bra. Det är möjligt att Connelly är lite svagare än vanligt i sin roll. Sen finns en del brister där Hollywood gör sig påmint och det blir lite smörigt och tillrättalagt. Men överlag är det en spännande äventyrsfilm med allvar i botten som jag ger en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vad tyckte Jojje som behandlade filmen som en ”viktig” film:

Givetvis måste det vara en vit (om än rollfiguren är afrikan) Hollywoodskådis i huvudrollen. Och givetvis har han vid sin sida en tapper och gigantisk ”inföding” som ska representera det goda och ursprungliga Afrika. Och givetvis kan vi även klämma in en västerländsk välgörare i form av en kvinnlig journalist som dessutom ska försöka omvända den omoraliske smugglaren och göra honom ”god”. Nä, det är lite för mycket. Och det blir inte bättre när smugglaren dessutom kärar ner sig i journalisten och i en pinsam scen berättar snyfthistorien om sitt tragiska liv, varefter journalisten jesuslikt smeker honom på handen. Och så då det politiskt korrekta slutet då alla ondingar ska få på nöten och publiken nöjda kan gå hem. Slutbetyget blir ändå precis godkänt. Mellan vissa bottennapp så är det en välgjord och spännande actionthriller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Spirited Away (2001)

31 januari, 2020 5 kommentarer

När 2003 inleddes hade jag inte sett en enda Studio Ghibli-film och endast en (!) anime-film, nämligen Vampire Hunter D: Bloodlust som jag såg under 2001 års upplaga av Stockholm Filmfestival. Så Spirited Away blev alltså min första film i regi av mästaren Hayao Miyazaki och min preblogg-text om den skrevs i september 2003. Vid det här laget har jag ju sett de flesta av Miyazakis filmer och Spirited Away tror jag nog inte att jag betraktar som nån bland favoriterna. Å andra sidan har jag inte sett om den och det är möjligt att jag skulle uppskatta den mer idag.

Den här filmen är från 2001 men kommer först nu till Sverige. Lite fegt, men det måste tydligen till Oscarsstatyetter för att övertyga filmdistributörerna om att det här är nåt för den svenska publiken. Nåja, den handlar i alla fall om flickan Chihiro som hamnar på ett badhus för andar (och andra väsen) i en sorts parallellvärld efter att hennes mamma och pappa kört vilse på väg till sitt nya hus. Mamman och pappan förvandlas dessutom till grisar på köpet.

Hehe, det är en skön fantasi i denna historia. Det är alltid kul att se animerat på bio. Det gör jag nog för sällan. Utbudet är väl främsta anledningen. Disneyfilmer går jag aldrig på. Borde jag det? Ja, ja, jag tyckte i alla fall att filmen var kul och lite fascinerande, men jag har ändå lite svårt att förstå de oehörda hyllningar den har fått. Det är en annorlunda historia, men jag tyckte den var ok bara, inte fantastisk. Det kan i och för sig bero på att jag somnade till i mitten så jag förstod inte riktigt vad som hände där ett tag. Om jag ser den igen (vilket är troligt) kan det hända att jag höjer betyget, men nu stannar det på 3/5. Då tyckte att Vampire Hunter D: Bloodlust, som var den första anime jag såg, faktiskt var bättre. Anime-gurus tycker förstås det här är alldeles galet men jag tyckte hela den historien var mer spännande. Kanske beror på att Spirited Away nånstans ändå är en barnfilm, eller?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , ,

1917 (2019)

29 januari, 2020 19 kommentarer

För mig kändes Sam Mendes 1917 som en blandning av Christopher Nolans Dunkirk, handlingen med Frodo och Sam i Sagan om ringen och den intensiva rymdactionen med Sandra Bullock i Gravity.

Detta borde ju borga för en superupplevelse med tanke på att de filmer jag nämner har fått 4,7/5 i medelbetyg. Dessutom såg jag 1917 i IMAX på Mall of Scandinavia, precis som var fallet med Dunkirk för övrigt.

Blev det en superupplevelse? Ja och nej får väl svaret bli. Rent visuellt och tekniskt är det en rejält maffig upplevelse. Kameraarbetet är sällsynt bra. Det känns nästan som att kameran är en tredje rollfigur som följer med våra två soldater under deras uppdrag. Den sveper med precis bakom eller framför de båda.

Obs! Om ni inte vill veta mer om det som är visuellt speciellt med filmen och tycker att det är en form av spoiler så får ni sluta läsa nu.

Ytterligare en film att nämna i sammanhanget är nämligen entagningsfilmen Victoria från 2017. Victoria ÄR verkligen inspelad under en enda (138 minuter) lång tagning. Grejen med 1917 är att det känns som att den är inspelad på samma sätt eftersom det vi får se på vita duken är ett enda långt skeende till synes utan klipp (förutom ett uppenbart). Nu är inte 1917 inspelad så utan man har använt sig av Rope/Birdman-tricks för att få det att verka så. I vilket fall så är det imponerande och ger en stark närvarokänsla.

Bristen med denna visuella stil är att ju klipp helt saknas och till slut blev i alla jag aningen less på den eviga tagningen. Istället för att det kändes dynamiskt intensivt så blev det statiskt, med samma förföljande kamera hela tiden. Det kändes som ett filmiskt element saknades, vilket det ju också gjorde.

Känslomässigt blev jag aldrig berörd, och ej heller så där spänningsmässigt indragen som jag blev i både Gravity och Dunkirk. Jag tycker ljudspåret i 1917 var aningen sämre än i Cuaróns och Nolans filmer och kanske bidrog det.

Slutligen undrar jag om det finns nåt hos mig som gör att jag tycker att filmen romantiserar krig och att denna romantisering stör mig. Fast gör filmen det? Romantiserar krig alltså? Mot slutet förekommer en romantisk och nostalgisk sång som en soldat sjunger för männen i kompaniet. Den påminde mig om en liknande sång som Pippin (var det väl?) framförde innan våra Sagan om ringen-hjältar skulle ut i strid mot orch-armén. Det funkar i fantasy men inte i första världskriget?

Nej, förresten, jag tar tillbaka hela stycket ovan. Soldaterna var ju i en helt galen situation, uttröttade, rädda, långt hemifrån. Att få höra en vackert framfört sång som beskriver deras hem med poetiska fomuleringar måste ha varit en lisa för deras själar. Fast scenen pågick aningen för länge.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio1917 har premiär på fredag 31 januari och det är bara att släpa sig till biografen, helst en IMAX-biograf om ni har en i närheten. Den här filmen är som gjord för att se på bio, så är det bara. Se den och låt er svepas med.

Kolla nu in om Movies – Noir håller med mig, och klicka er även vidare till Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer för fler tankar om 1917.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Friday the 13th (1980)

26 januari, 2020 12 kommentarer

I höstas publicerade jag mina gamla preblogg-texter om de amerikanska skräckklassikerna Halloween och The Evil Dead. Idag har jag grävt fram ytterligare en gammal text från april 2004 om en liknande klassiker, nämligen Fredag den 13:e.

Jag har ju tänkt se ett urval av de klassiska skräckisarna. När TV3, tror jag det var, visade Fredagen den 13:e så passade det perfekt och jag spelade in den. Nu har jag sett den. En mördare härjar i lägret Crystal Lake. Flera år tidigare har en pojke, Jason, drunknat och året efter den händelsen mördades två lägerledare och lägret stängdes. Men nu har lägret alltså öppnats igen och samtidigt väckt vreden hos någon. Muhahaha.

Det här var inte bra alls. Det är dåliga skådisar, larvig dialog, tunn handling, och aldrig spännande. Det finns inte så mycket att säga egentligen. Det var lite kul att se Kevin Bacon i en tidig roll. Jag har aldrig gillat honom så det var skönt att han gick åt rätt snabbt. Några av morden var väl ok, annars inte mycket att hänga i julgrannen. Innan jag såg filmen trodde jag att jag hade sett den tidigare, men insåg att det nog var tvåan jag hade sett. En sak jag gillade lite var musiken. ”Yeah yeah yeah… aah aah aah…” Jag kommer inte se några av uppföljarna. Det enda som överraskade mig var Obs! Spoiler detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Bäst var ju ändå att mördaren visade sig vara Jasons mamma. Hon var rätt så bra att se psycho ut. Jag blev överraskad när Jason himself dök upp ur vattnet på slutet. Det var lustigt att Jason inte är med egentligen som han ju är i uppföljarna. Någon hockeymask syns aldrig till. Här syns han bara några glimtar när han drunknar som pojke samt i slutet i en sekund och då som en korsning mellan ett lik och en träskpadda.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Little Women (2019)

24 januari, 2020 13 kommentarer

Den mest hajpade filmen under Stockholm Filmdagar får man väl ändå lov att utnämna Greta Gerwigs Little Women till. Gerwigs förra film som regissör, Lady Bird, var en stor succé med Oscarsnomineringar och allt. För egen del så gillade jag Lady Bird när jag såg den men bara några dagar efter visningen så hade den bleknat betänkligt. Min uppplevelse av Little Women var nästan den motsatta.

När jag såg Unga kvinnor, som den får heta i Sverige eftersom den bygger på en (för många, exklusive mig) känd romanklassiker, så hade jag inte speciellt roligt. I fallet Lady Bird tyckte jag åtminstone det var kul att hänga tillsammans med rollfigurerna i deras värld. Under titten av Little Women så såg jag halvintresserat på när handlingen puttrade på och jag blev inte ens berörd av scharlakansfeber.

Men efteråt så var det som att filmen växte. Fina scener poppade upp i huvudet, som den på stranden med Jo (Saoirse Ronan) och Beth (Eliza Scanlen), eller när Beth respektive Friedrich (Louis Garrel) spelade piano för framförallt gamle herr Laurence (Chris Cooper). Då var det nästan så att det fanns antydan till damm i salongen. Men bara nästan. En annan positiv detalj var att slutets metatwist framstod som bättre och bättre ju mer jag tänkte på det. Vad var det vi såg där egentligen? Det verkliga slutet för Jo eller ett fantasislut från boken i filmen? Hmm, värt att fundera på.

Timothée Chalamet, är han så rackarns bra egentligen? Jag har nu sett fyra filmer med unge herr Chalamet och jag vet inte vad jag tycker. Han är bra på att brooda och har väl markerade käkben. Jag kanske är fel målgrupp. I Little Women var jag ganska ointresserad av Chalamets rollfigur. Han spelar rikemansson och grannpojke till systrarna March. Jag vet inte om meningen är att man ska känna att han är dödskär i Jo. Jag kände inte riktigt av det där dödskära. Han var liksom bara som en i gänget (vänzonen?) fram tills att han ställde Frågan.

Filmen hoppar i tiden på ett sätt som bitvis var aningen förvirrande. Som Dale Cooper skulle ha sagt: ”What year is this?”. Filmen inleds 1868 för att sen hoppa tillbaka sju år i tiden. 1868 ska Florence Pugh, som spelar yngsta systern Amy, föreställa en tjugoåring (inga problem). Sju år tidigare är hon alltså 13 om min matematik är korrekt och, nej, det känns kanske inte klockrent. Men om man bara släpper det så är det inga problem. Jag själv tänkte nog på det eftersom jag hade hört eller läst att nån påpekat just detta faktum. Ah, dessa sociala medier…

Kostymdramer är en av mina favoritgenrer men, jag får nog lov att lägga in ett men här, det gäller främst brittiska kostymdramer. Tacka vet jag brittiska period pieces. Tacka vet jag Mr Stevens och Miss Kenton i The Remains of the Day. Där snackar vi outtalad kärlek så att det gör ont. Eller Emma Thompson och Hugh Grant i Sense and Sensibility. Där snackar vi over the top-sentimentalitet och -romantik så att det sjunger om det. Det funkar tydligen bättre för mig.

Betyg direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLittle Women (alltså Unga kvinnor på svenska) går upp på bio idag fredag 24 januari och givetvis är det här nåt man bör se på bio. Bara för att jag är lite gnällig så betyder det ju inte att filmen inte kommer gå hem överlag, för det tror jag nämligen den kommer att göra. Mina tentakler som känner av vad andra som sett filmen tycker säger mig att den är allmänt hyllad.

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer, SoF-podden och Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

21 Grams (2003)

22 januari, 2020 2 kommentarer

Under en period i början av 2000-talet var Alejandro González Iñárritus en klar favoritregissör. Filmer som Amores Perros, Babel och dagens film gick verkligen hem hos mig. Vill ni förresten få reda på min filmbloggarkollega Movies – Noirs favoriter bland Iñárritus filmer så listade han igår sin topp-5. Min preblogg-text om 21 Grams skrevs i mars 2004.

21 Grams är Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga långfilm (förmodligen inte den sista) och handlar om tre personer, spelade av Naomi Watts, Sean Penn och Benicio Del Toro, och hur deras liv flätas samman genom en tragisk händelse. Det är ingen större idé att säga mer om handlingen än så eftersom filmens berättandet inte sker i tidsordning. Vi får i stället se olika händelser i personernas liv spelas upp i ”fel” ordning i lösryckta scener. Detta gör, tycker jag, att man mår bäst av att veta så litet som möjligt av handlingen innan man ser filmen.

Jag gillade 21 Grams. Kanske var det min typ av film. Man måste nog ha sett en hel del film för att uppskatta den. Men mig sög den in direkt. Sen vet jag inte om jag kan hålla med alla som klagar på tidshoppen och tycker att filmen hade blivit bättre med ett linjärt berättande. Nu har ju regissören valt att göra så här av nån anledning och jag vill liksom inte lägga mig i hans val. Det är ju inte säkert att det hade blivit bättre om man ändrat. Hela känslan i filmen hade ändrats och resultatet hade blivit nåt annat, kanske bättre, kanske sämre, jag vet inte. Hur som helst så störde jag mig i alla fall inte på det så mycket.

Filmen har en domedagsstämning över sig som jag gillar. Den är kolsvart. Ämnena som tas upp är liv, död, gudstro, sorg, hämnd, ångest och alla möjliga trevliga saker. Många scener är starka och med realistiska (som jag kände det) skådespelarinsatser och filmade med närgången kamera. Skådisarna lämnar verkligen ut sig själva. Jag måste säga att jag nog gillade Benicio Del Toro mest. Jag tyckte han, liksom Penn och Watts förstås, gjorde en helgjuten insats som den kriminellt belastade mannen som försöker göra rätt för sin familj, och sätter sin tillit till Jesus. Sen vill vill jag även nämna att Melissa Leo, som spelade Del Toros fru, gjorde en bra insats. Lite kul var också att jag kände igen henne från amerikanska polisserien Uppdrag: Mord (Homicide: Life on the Street).

Det här med tidshoppen gör ju att man som tittare i vissa scener vet mer än vad karaktärerna i filmen vet om vad som händer sen. Ibland är det tvärtom och man förstår inte riktigt vad som har hänt eller varför. Det gör att det skapas en annorlunda spänning när man t ex får se vad som ligger bakom en viss scen som har hänt tidigare. Trots att man fick se händelser i början av filmen som rent tidsmässigt händer senare så kände jag ändå att filmen byggs upp efterhand, bit för bit. Först när filmen är slut är det färdigt och bitarna har fallit på plats i Iñárritus filmpussel. Sen måste jag tillägga att om Iñárritus nästa film även den är berättad med tidshopp så börjar det bli nåt av en gimmick och kanske en belastning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

House of Sand and Fog (2003)

19 januari, 2020 Lämna en kommentar

House of Sand and Fog känns som ett litet bortglömd film som kom i samma veva som en del andra filmer i samma typ av genre. Jag tänker på filmer som Crash, Syriana, och kanske The Way of the Gun. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2004.

Jennifer Connelly spelar den olyckliga Kathy som blivit lämnad av sin man och dessutom, pga av både eget och myndigheters slarv, blir vräkt från sitt hus som hon ärvt från sin far. En bitter konflikt uppstår mellan Kathy och husets nya ägaren, familjen Behrani från Iran där pappan spelas av Ben Kingsley. Polisen Lester (Ron Eldard) försöker hjälpa Kathy och blir samtidigt kär i henne.

Jag tyckte den här filmen påminde en del om Clint Eastwoods Mystic River i stämningen även om det inte är en kriminalhistoria. Men det är, precis som Mystic River, en film där personerna inte är goda eller onda, men stolta och desperata. Det är en ruggigt mörk historia också vilket på ett sätt kändes märkligt uppfriskande (ungefär som 21 gram). Fotot är strålande. Däremot störde jag mig lite på musiken som tog överhanden ibland (den blev för dramatisk) i stället för att låta det som sker på duken tala för sig själv.

Connelly gör en insats av Oscarsklass, liksom Kingsley (som kändes trovärdig som iranier). Jag störde mig dock lite smått på att Kingsley inte kunde snacka persiska. Det var lite märkligt rent logiskt eftersom sonen och frun snackar det mest hela tiden. Men han kanske ville visa att han var amerikan på nåt sätt och sen fanns det ju liksom ingen annan lösning om man ville ha Kingsley i rollen. Det finns en hel del gripande scener, främst ett telefonsamtal där Kathy ringer till sin bror för att be honom komma och hjälpa henne. Brorsan har dock mycket att göra på jobbet. Tough luck!

Det som gör att filmen inte får högre betyg var att jag kände att händelseutvecklingen på slutet var lite väl otrolig och vissa av huvudpersoner betedde sig väldigt korkat. Sen blev den väldigt långdragen i slutet och jag tyckte den hade kunnat sluta några scener tidigare i stället för att fortsätta. Men klart sevärd och rekommenderas för en helkväll i ångestens tecken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni som har sett Requiem for a Dream kommer att känna igen en speciell scen med Connelly och en pir.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →