On the Ice

24 november, 2011 2 kommentarer


Titel: On the Ice
Regi: Andrew Okpeaha MacLean
År: 2011
IMDb | Filmtipset

On the Ice utspelas i USA:s nordligaste stad Barrow, som är en litet samhälle i norra Alaska dit inga vägar når. Man kan endast komma dit med flyg om man nu inte vill åka skoter i flera veckor. I Barrow lär vi känna en grupp unga inuiter. De är väl som unga människor är mest. Världen är numera en global värld och därför ordnar inuit-kidsen hiphop-fester och de pratar inte som farmor iñupiaq med varandra. Det som kanske skiljer är att man åker ut på säljakt med jämna mellanrum. Det är bara att åka ut från husknuten så är du ute i vildmarken på packisen där en isbjörn kan dyka upp bakom nästa isformation. Och så har folk namn som Aivaaq, Qalli, Sigvaun och Uvlu.

Under en skoterutflykt händer nåt tragiskt och två kompisar beslutar sig för att inte berätta vad som har hänt. Istället försöker de dölja vad som har hänt vilket dock visar vara dåligt för deras samveten. Sanningen kommer närmare och närmare och hur ska de klara sig ur knipan? Att vara ärlig från början brukar alltid vara det bästa. När man börjar ljuga så brukar det mest krångla till saker.


I grund och botten är det en historia som vi har sett förut. Ett brott begås. De inblandade ljuger om vad som har hänt men deras samvete tär på dem. Det som gör filmen sevärd är istället miljön och kulturen den utspelas i. De inuitiska ungdomarna är först med på en familjesammankomst där det dansas traditionella danser för att senare på kvällen festa och ordna hiphop-karaoke där man rappar om låga temperaturer, snö och om att åka skoter.

Miljön som filmen utspelas i är också fascinerande. Det är snö och is vart man än ser, vilket ger en speciellt känsla. Som kriminaldrama är filmen helt ok men inte mer. Skådisarna är alla amatörer eftersom filmmakarna annars inte skulle få till en äkta känsla. Några inuiter i den unga ålder som krävdes som också var skolade skådisar fanns inte att tillgå och att köra med skådisar som inte var inuiter hade inte funkat. Detta gör väl att det finns en del brister när det gäller vissa av filmens skådisar.

3-/5

Om visningen: Det är knappt halvfullt på Bio Rio och en lite så där avspänd stämning ganska tidigt på dagen. Har stolarna på Bio Rio blivit bättre? Jag tycker i alla fall salongen känns mysigare än tidigare. En väldigt trevlig överraskning var att regissören (som var ganska lik Kevin Spacey som K-Pax, se nedan) plus en producent dök upp och hade ett helt spontant Face2Face med publiken. Mycket trevligt.  Regissören Andrew Okpeaha MacLean är själv uppvuxen i Barrow där filmen utspelas. Han och producenten fick ganska många frågor och det var ett riktigt trevligt Face2Face. Givetvis får filmen högre betyg bara därför. Jag lyckades faktiskt själv svamla ur mig en fråga, jag tror det var första gången. 🙂


Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Tinker Tailor Soldier Spy

23 november, 2011 15 kommentarer


Titel: Tinker Tailor Soldier Spy
Regi: Tomas Alfredson
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag ber om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen och att jag varit dålig på att kommentera på andra bloggar den senaste tiden. Jobbresor och Filmfestivalen har satt käppar i hjulet. Nu hoppas jag att jag ska vara uppe på banan igen med inlägg lite tätare.

Efter den internationella framgången med Låt den rätte komma in fick Tomas Alfredson chansen att göra en internationell storfilm. Valet (om det nu var hans val) föll på en filmatisering av John le Carrés spionroman Mullvaden som den heter på svenska. Eftersom vi numera inte översätter filmtitlar från engelska, inte ens när det finns en känd översatt bok som förlaga, så är det originaltiteln Tinker Tailor Soldier Spy som gäller.

Jag tror jag skippar att skriva så mycket om själva handlingen utan går direkt in på vad jag tyckte. I korthet handlar det om den luttrade spionen George Smiley (Gary Oldman) som får i uppgift att reda ut om det finns en mullvad (dubbelagent) högst upp i den brittiska underrättelsetjänsten.

Vad tyckte jag då? Mmm, jag ser faktiskt en likhet med Låt den rätte komma in. Precis som Alfredsons förra film är det ruggigt snyggt men det blir kanske för mycket yta. I filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists vampyrroman så räckte den snygga ytan till att ge filmen en fyra men i fallet Tinker Tailor Soldier Spy är jag nog inte lika snäll, vilket kan bero på att jag väntade mig mer efter all hype (eller hajp om man skriver för DN).

Fotot är alldeles strålande vilket inte förvånade mig alls eftersom min fimfotografguru Hoyte Van Hoytema stod för det bildmässiga. Han gjorde mig inte besviken. Om ni vill se en annan ruggigt snygg film där Hoyte stått för fotot så kan jag rekommendera Flickan.


Skådespelarinsatserna är alldeles strålande. Det dyker upp erkänt duktiga skådisar i praktiskt taget alla roller. Det är en hel kader med grymma skådisar: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth, Mark Strong, David Dencik, Stephen Graham, mm. Det är faktiskt så jag tycker det är lite slöseri.

Handlingen däremot kan jag inte kalla strålande. Jag gillar mycket. T ex att det aldrig blir en standardmässig thriller med biljakter eller shootout-scener. Istället skulle jag säga att det mer är ett drama om hur det är att vara spion. Problemet är väl kanske att det här dramat aldrig riktigt blir intensivt. Jag tror bara det finns en scen med ett känslomässigt utspel av nån större magnitud. Det är faktiskt David Dencik som står för den insatsen. Well, om jag tänker efter så finns kanske nån mer scen, men överlag är det återhållet brittiskt och ganska känslolöst. Och nånstans gillar jag ändå just det. Det finns t ex en underbar scen i början av filmen när en minister pratar med några agenter samtidigt som han äter frukost, rostad bröd som han mumsar på på ett väldigt brittiskt sätt.

Allt som händer händer liksom i smyg, lite dolt. Det finns t ex en del antydningar om homosexuella förbindelser hos agenterna men det är liksom inget som skildras så uppenbart alls utan det antyds bara att det kan vara ett problem för de inblandade personerna. Förutom att saker händer lite så där i smyg så är det som händer även ganska invecklat. Det gäller att inte sitta och sova utan ha huvudet på skaft. Mot slutet tycker jag ändå alla lösa trådar om vem som gjorde vad och vem som var agent åt vilket land reddes ut.

I slutändan kan jag ändå inte ger mer än en stark trea till filmen trots att jag gärna skulle vilja. Alfredson måste helt enkelt lära sig att ta med lite mer ”feeling” i sina filmer.

Några andra som har sett och dessutom tyckt om filmen är Fiffi och Movies – Noir.

3+/5

Om visningen: Eftersom jag visste att det skulle vara utsålt så var vi ganska tidigt på plats, vilket var tur eftersom kön på Grand gick ändå ut till entrén. Precis när vi anlände så började man släppa in. Perfekt timing och vi fick helt ok platser. Som vanligt placerar sig folk med ett säte mellan sig och sin granne vilket bara ställer till problem när det är utsålt. För att det ska bli smidigare att fylla salongen är det ju bättre att de lediga platserna är ute på kanterna. Men, men, så är det alltid. Och jag ska kanske inte kasta sten i glashus eftersom jag själv brukar försöka få en plats där inga sitter bredvid mig (när det inte är festival) eftersom det i normalfallet är på tok för trångt mellan biofåtöljer. Det finns undantag när det gäller det trånga, t ex på Filmstaden Råsunda i Stockholm där man faktiskt får två helt egna armstöd (halleluja!).

Innan visningen hälsar volontären välkommen efter att ha lyckats få igång den andra mikrofonen hon testade. Efter mic-strulet ska det räknas lediga platser eftersom man ska ha ett andra insläpp för folk som chansat trots att det varit utsålt. Hon får räkna två gånger (högt i micen dessutom) och kommer fram till 19 platser. Nu tänker jag att man låter det vara tänt och att man släpper in de 19 lyckliga. Gör man så? Nej, man släcker ner så det blir beckmörkt och så startar man filmen. Haha, lycka till med att hitta de lediga platserna.

Nu var det faktiskt inte så svårt för de 19 att hitta platserna eftersom de i princip bara fanns på första raden men roligt ändå hur ofta det strular med logistiken på Filmfestivalen. Charm.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Natural Selection

20 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Natural Selection
Regi: Robbie Pickering
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Om jag ska beskriva den amerikanska indierullen Natural Selection med ett ord så får det bli charmig. Filmen inleds med att en fånge flyr från ett fängelse i Florida genom att gömma sig i gräsklipparpåse och sen ”lifta” med gräsklipparen ut ur fängelset när det ska klippas gräs på fältet utanför murarna. Efter denna inledning så får vi träffa Linda (Rachael Harris) som lever tillsammans med sin väldigt kristne man Abe (John Diel). Trots att det finns lust hos båda (speciellt på morgonen) så vägrar Abe att ge efter. Nej, istället ska det bes vid sängen till JC om att inte ge efter för frestelsen.

Nå, man anar väl att det ligger nåt mer bakom — och det gör det. När Abe får en hjärnblödning får Linda reda på att han har donerat sin säd på en spermabank i 25 år. Hon får även reda på att det finns en son nånstans i USA som Abe vill träffa. Det visar sig att sonen är från Florida… Linda ger sig ut på en road trip för att hitta honom.

Jag tycker filmen inleds lovande. Det är roligt, med den vanliga lite udda indie-humorn. Jag gillar oftast när man driver med den kristna högern i USA. Det är kanske politiskt inkorrekt att gilla det men jag kan inte hjälpa det. Det finns nåt lockande med att vara så där strikt kristen men ändå ha starka frestelser att försöka avstå ifrån.

Själva grejen med filmen är att den naiva Linda träffar den strulige Raymond (Abes son alltså). Det är en kulturkrock av stora mått. Samtidigt som två olika livsstilar möts så lär sig de båda nånting på kuppen. Raymond (Matt O’Leary) kommer till insikt om att han kanske ska ordna upp sitt liv. Linda inser att hon kanske inte behöver stanna med Abe. Eller?

Bristen med filmen tycker jag är att dess dramatiska delar inte riktigt funkar. Humorn är oftast bra men som helhet så blir det inte tillräckligt tungt för att hålla hela vägen. Sen har jag även svårt för strulpellen Raymond, åtminstone i början. Han är mest irriterande, titta bara på bilden här ovan. Filmens Linda är en kvinna som förhoppningsvis får ett bättre liv. Nu när jag tänker efter så påminner Natural Selection en hel del om Waitress (som jag såg på Festivalen för några år sen) just när det gäller det här kvinnlig frihet eller vad man ska säga. I slutändan kan jag inte ge godkänt till filmen och då är jag förmodligen för hård mot den.

2+/5

Om visningen: En positiv sak med visningen var att det var en helt ny salong för mig. Nån som hört talas om Klarabiografen tidigare? Den ligger i Kulturhuset. Kulturhuset visade sig dessutom vara en byggnad som sjuder av liv. Det var folk överallt på alla våningar. Det spelades schack, det lästes böcker och serier, det köptes biljetter till Stadsteatern, det fikades, det snackades, det åktes rulltrappa. Senaste gången jag själv besökte Kulturhuset för en kulturupplevelse var när jag såg Aniara. Läs om den upplevelsen här.

När det gäller själva visningen så fick volontären lite hjärnsläpp när hon skulle önska en trevlig… ja vadå? Hon var tvungen att lämna scenen eftersom hon inte kunde komma på vad hon skulle kalla det som skulle äga rum. ”Visning” brukar de flesta säga. Jag har varit med om samma sak. Det bara tar helt stopp i hjärnan och det ord man är ute efter går helt enkelt inte att hitta.

Annars var det dålig lutning i salongen och jag fick ett huvud framför mig som störde lite. Många skrattade lite överdrivet mycket, speciellt en snubbe som satt precis bredvid oss. Så fort Raymond (rollfiguren som jag inte gillade) gjorde nåt struligt så skrattade han. Högt. Om och om igen. Ett tecken på att jag inte blev helt engagerad av filmen var att jag nickade till lite i mitten. En positiv sak var att publiken (inklusive mig) applåderade efter filmen. Trots att jag inte var helt positiv själv till filmen så är det kul med applåder.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival 2011 Tagged with , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: D.O.A.

18 november, 2011 6 kommentarer


Titel: D.O.A.
Regi: Rudolph Maté
År: 1950
IMDb | Filmtipset

En trevlig liten noirfilm som finns att se på Internet Archive. Frank är en man som plötsligt finner sig förgiftad och med bara några dagar kvar att leva. Under denna sin sista tid försöker han göra allt för hitta sin mördare. Filmmakarna har fått till en bra desperat stämning. Man jobbar med ganska små medel men får till en bra spänning med bra musik, lite annorlunda musik. Gillar speciellt inledning med musiken och hur man filmat ryggen på vår huvudperson när han är på väg in till poliskontoret för att anmäla mordet — på sig själv.

Som ofta i 40- och 50-talsfilmer så har jag lite problem med kvinnorna. Ja, femme fatales är det inget fel på men den andra kvinnotypen är ju helt ointressant. I den här filmen är det Franks flickvän hemma i småstaden Banning som är det ointressanta. Nu ska väl hon vara med för att Frank ska inse nånting i sin kris, ja, att han faktiskt älskar henne. (Frank tar i början av filmen semester och åker till San Francisco, ensam.) Men det hindrar inte faktumet att scenerna när hon är med är tråkiga.

Jag kan inte säga att det här är urtypen av noir, åtminstone tror jag inte det. Nåt jag tänker på när jag ser de flesta noir är att det helt enkelt är thrillers. Handlingen brukar inte skilja sig speciellt mycket i dagens thrillers. I just D.O.A. har vi en helt oskyldig man som dras in i problem, dödliga problem.

Vi har sett liknande handlingar i senare filmer (kanske tidigare också?). Skillnaden brukar vara att huvudpersonen ska hitta ett botemedel eller göra nån sorts uppgift eller nåt som gör att han klarar sig. Här är han redan död, han försöker bara hämnas sin egen död. Ja, det är en annorlunda upplägg helt klart.

Bäst är filmen när Frank springer, åker bil eller flyg till olika platser och personer för att få reda på mer om vem som kan ha dödat honom.

Just det, kul också med lite samtida musik, alltid intressant. Den här gången en galen spelning med ett band (helt svart förstås, men bara vit publik förstås) som spelar jive eller nåt.

Svensk översättning av originaltiteln: Lysande gift. Inte helt lysande.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , ,

The Yellow Sea

15 november, 2011 16 kommentarer


Titel: The Yellow Sea (Hwanghae)
Regi: Na Hong-jin
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Efter debaclet med visningen på festivalen där textfilen spårlöst hade försvunnit för de stackars volontärerna (se nedan om visningen) så har jag nu äntligen sett den sydkoreanska thrillern The Yellow Sea. Bakom filmen ligger Na Hong-jin som gjorde den mörka och våldsamma thriller The Chaser som jag såg i somras.

Filmen handlar om taxichaffisen Ku-nam (Ha Jung-woo med samma nästan efterblivna stil som i The Chaser) som bor i en sorts självstyrande koreansk provins i Kina. Livet ser inte ljust ut för Ku-nam. Han är spelberoende och fortsätter spela trots att han är skyldig mycket pengar. Hans fru har åkt till Seoul för att jobba där men han har inte hört nåt från henne på väldigt länge. Efter att till slut ha blivit skyldig lite för mycket pengar så gör han en deal med den lokale gangsterbossen Myung-ga (Kim Yun-seok, även han från The Chaser). Ku-nam ska åka till Seuol för att mörda en boss inom den sydkoreanska maffian. Förutom den lilla mördaruppgiften tänker Ku-nam även passa på att hitta sin fru. Låter väl som en enkel plan?


Det tar ett tag innan filmen kommer igång. Men den sydkoreanska thriller-känslan där man inte riktigt vet vad som kommer hända, där stämningen är mörk men absurd, där våldet är grafiskt men snyggt, infinner sig snart. Från det att Ku-nam anländer till Seuol är filmen en grymt spännande thriller. Ku-nam hamnar i en situation som blir allt mer desperat. Han lyckas med den ena panikartade flykten efter den andra. Antingen har han polisen efter sig eller så är det gangsters.

Sin vana trogen visar sig inte den koreanska polisen från sin bästa sida. Det är lustigt det där, jag tror inte jag har sett en enda sydkoreanska thriller där polisen har varit med och de inte har gjort bort sig. Jag skulle väldigt gärna vilja fråga en korean (kanske en koreansk regissör på ett Face2Face på nästa års festival) vad det här beror på. En företeelse som faktiskt lös med sin frånvaro var det sedvanliga regnet. Däremot får vi se en del vatten då transporten till och från Seoul sker via båt på Gula havet (därav filmens namn). Och sen tror jag det snöade om jag minns rätt.

Jag rekommenderar The Yellow Sea. Det är en mörk (mörkare än jag trodde) och våldsam thriller med skön sydkoreansk känsla. Actionscenerna håller världsklass som vanligt.

4-/5

Efter att ha sett bilden ovan med en springande Ku-nam kom jag att tänka på repliken ”run, Forrest, run!” från en välkänd film som jag hittade en bild ifrån. Det finns säkert hundratals liknande bilder från alla möjliga filmer men va fan, dessa båda bilder hamnar i Lika som bär-kategorin.


Om visningen: Efter en arbetsdag som markerade slutet på en ganska stressig period — vi fick till slut till en release av vår mjukvara (nej, jag jobbar inte på Voddler ;)) — så var jag i helt rätt stämning för att se en lång sydkoreansk och välgjord (förhoppningsvis) thriller. Jag såg fram emot filmen eftersom regissörens förra film The Chaser var helt ok om än ingen höjdare. Visningen ägde rum på Bio Rio vilket gjorde mig lite orolig då deras biofåtöljer är ganska obekväma åtminstone om det är en lång visning. Efter lite energiintag kom jag in i salongen i ganska god tid och tog en plats hyfsat lång fram. Det var gott om plats och blev aldrig mer än till en tredjedel fullt kanske.

Innan filmen drog igång kom det som vanligt fram en volontär som hälsade välkommen och presenterade filmen. Hon nämnde även att nästa film skulle börja direkt efter The Yellow Sea, det var tajt med tid, och därför skulle vi ta nödutgången ut efter filmen istället för den vanliga utgången. Detta för att underlätta insläppet till nästa visning. Hon skulle efter filmen stå och markera hur vi skulle gå. Jaha, det var ju bra att de tänker på sånt innan filmen tänkte jag.

Filmen rullade igång, först med hel radda med produktionsbolag som varit med och bidragit med kosing, det tog aldrig slut. Det brukar vara så när det handlar om asiatiska filmer som släpps internationellt, då ska både de asiatiska bolagen och de amerikanska (oftast) presenteras. Sen kom de egentliga förtexterna och lite melankolisk musik. Efter nån minut kom en koreansk berättarröst samtidigt som vi ser bilder på några mahjongspelande koreaner varav en är berättarrösten förstår man snart. Vad som emellertid saknas är TEXTNINGEN. Kanske den kommer snart tänker de flesta i salongen… men efter ytterligare nån minut står det klart: Det saknas textning i denna sydkoreanska film där alla pratar koreanska eller kinesiska.

Nån springer ut för att göra personalen uppmärksam på detta faktum. Den första volontären säger bara ”sorry, jag kan inget om tekniken”. En mer teknisk kunnig person letas upp och efter ett tag stoppas filmen och det meddelas att det inte finns nån text. Om man är missnöjd (nähä, varför det?!) så får man vouchers på två valfria filmer under festivalen. De flesta lämnar salongen och får sina vouchers. Många tycker dock inte att det räcker med vouchers för andra filmer utan de vill ha pengarna tillbaka. Jag kan förstå dem, man har ju liksom ett färdigt schema och egentligen inte tid att se några andra filmer. Just ikväll har man väl i och för sig tid men är man inställd på en viss film så…

När jag står i kön för att få mina vouchers så hör jag en snubbe i personalen som pratar i telefon. Han frågar den som är på andra sidan luren om filmen faktiskt ska ha engelsk textning och får beskedet att: jo, det ska den ha. Aha, de kanske försöker hitta den där textfilen nånstans tänker jag. På Bio Rio är det digital projektor som gäller och texten finns i form av en fil på en dator som man ska koppla till filmen. Jag antar att det fungerar på ungefär samma sätt som när man kopplar t ex en SRT-fil till en AVI-fil när man använder en mediespelare som VLC.

Jag går tillbaka in i salongen tillsammans med en grupp andra. Där inne startar filmen om ett antal gånger, spolas tillbaka, startar igen, men aldrig dyker det upp nån engelsk text. Efter en halvtimme ger personalen upp och meddelar att det inte kommer bli nån visning av The Yellow Sea. Gahahaha. Det var bara att bryta ihop och komma igen. Personalen påminde om att filmen skulle visas dagen efter också och då kunde man ju gå. Jag frågade ”jaha, den visas imorgon igen, men kommer det vara med eller utan text då, haha?!”. Det kunde de inte svara på. Jag beslutade mig för att inte chansa, det får bli att se den på annat sätt helt enkelt.

Det roligaste med det hela den här episoden var nog att när det meddelades att det inte skulle bli nån visning så kom det fram en koreansk tjej och frågade personalen ”men kan ni inte köra filmen ändå, utan textning, jag kan ju koreanska!!!”. Hon fick svaret att ”nej, nu kan vi inte köra visningen eftersom den krockar med nästa film”.

Bara på Stockholm Filmfestival. 😀

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Magic Valley

13 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Magic Valley
Regi: Jaffe Zinn
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Magic Valley kallas ett område i södra Idaho. Anledningen till att den här delen av Idaho (som ligger uppe i nordvästra hörnet av USA) har fått det magiska namnet är att man här i början av 1900-talet anlade två stora dammar. Detta fick till följd att det tidigare karga och obebodda landskapet förvandlades till ett rikt jordbrukslandskap. Speciellt magiskt är nu inte den miljö som skildras i filmen. Vi får under en dag träffa några personer i ett litet samhälle ute på landsbygden. Scott Glenn, som är den enda skådisen som jag känner igen, spelar ortens sheriff som gillar att jaga fasan från polisbilen eller plocka upp hö som fallit från nån lastbil eftersom han behöver lite till sin gris och sin häst.

Men egentligen handlar filmen om en tragisk olyckshändelse som en av personerna i filmen går omkring och har ångest för. Eller jag vet inte om filmen egentligen handlar om det heller. En flicka är i alla fall borta och hennes mor undrar vart hon tagit vägen. Dottern skulle ju bara vara på bio med sina vänninor kvällen innan. På morgonen är hennes säng tom. Medan mamman letar efter sin dotter leker några barn ute i naturen. De ägnar sin förmiddag åt att att försöka fånga laxforell i en bäck.

Det är en väldigt vacker film. Landskapet och hur det fotats är strålande och rogivande tillsammans med musiken. Om jag ska droppa några referenser till andra filmer säger jag Gus Vant Sants Paranoid Park blandat med John Sayles filmer som utspelas i olika amerikanska stater (Silver City, Sunshine State, Lone Star, City of Hope). Det här hade kunnat vara Sayles film om Idaho. Nu är det inte Sayles film utan regissör är för mig okända Jaffe Zinn och Magic Valley är hans debutfilm.

Precis som i Sayles filmer så är det fokus på människorna snarare än själva brottet eller mysteriet eller vad det nu handlar om. Vad vi får se är en dag i det stilla livet i ett samhälle nånstans ute på landsbygden i Idaho. Fast helt utan konflikter är det inte. En fiskodlare upptäcker på morgonen att i princip alla av hans fiskar har dött av syrebrist. Det visar sig att nån idiotbonde har lett om vattnet ner till sina odlingar istället för att det går ner till fiskdammarna.

Sayles filmer brukar vara ganska ljumma på nåt sätt och därför gillar jag dem men det är inte ofta de får toppbetyg. Det är likadant här. Det blir aldrig riktigt intensivt eller dramatiskt eller spännande men ändå sevärd, speciellt om ni gillar Sayles filmer eller kanske Frozen River/Winter’s Bone. Men i Magic Valley är white trash-faktorn inte alls lika hög om den ens innehåller en sådan faktor. Jag tänker även på en film som Wendy and Lucy. Så! Nu har droppat nog med filmtitlar för den här recensionen.

3/5

Om visningen: En skön tidig visning på Grand (som blivit lite av en favoritsalong). Redan nu har jag dock ledsnat på den reklam som visas innan filmerna. Det är samma reklam hela tiden. Förr om åren körde de bara en kortare jingle om festivalen. Nåväl. Innan visningen hälsades man som vanligt välkommen av en volontär. Den här gången lade hon dock till att man hade problem med ljudet och att ljudet bara skulle komma bakifrån. Om man var missnöjd kunde man gå ut och få byta sin biljett till en annan film. Under reklamen hade jag inte alls tänkt på att ljudet skulle ha varit dåligt men det kanske var ljudet på själva filmen som skulle strula. Nå, jag valde att sitta kvar och jag tänkte faktiskt inte ens på att ljudet bara skulle ha kommit från de bakre högtalarna. Enda grejen var väl att filmen var otextad. Till en början hade jag lite svårt att höra exakt vad alla sa. Exempelvis så mumlade Scott Glenn en del. Fast just att man inte riktigt hörde allt gjorde att man istället för att lyssna på dialogen i detalj liksom fick känna in filmen istället. Efter ett tag hörde jag dock bra, det gällde liksom att anpassa sig till den idahoska dialekten eller nåt.

Som avslutning blir det ytterligare ett Lika som bär-fall. Den här gången är det skådisen Matthew Gray Gubler (åtminstone som han ser ut i Magic Valley) som jag tycker är lik The White Stripes-medlemmen Jack White (åtminstone som Jack White ser ut på just den bilden jag hittat, haha).


Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Stockholm Filmfestival 2011 Tagged with , , , , , , , , ,

Film noir-fredag: Night and the City

11 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Night and the City (Natten och staden)
Regi: Jules Dassin
År: 1948
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Trots att Stockholm Filmfestival har inletts så kör vår vanliga fredagstradition med en film noir. Den här gången stiftar vi bekantskap med Richard Widmark och återser vår gamla vän Gene Tierney från Laura. Gene kommer återkomma senare.

Richard Widmark spelar skojaren Harry Fabian som drömmer om den stora chansen som på nåt sätt ska komma. Medan han väntar på den chansen så jobbar han åt klubbägaren Nosseross (Francis L. Sullivan) med att lura rika företagsledare till klubben. På klubben jobbar också Harrys flickvän Mary (Gene Tierney) som en sorts glädjeflicka. Harry tror den stora chansen ska bli verklighet när han av en slump träffar och blir vän med den gamle grekiske brottaren Gregorius (Stanislaus Zbyszko). Gregorius är nämligen far till den hänsynslöse Kristo (Herbert Lom) som styr brottningsscenen i London. Harry tror nu han ska kunna ta över.

Richard Widmark är väldigt bra i filmen som en man som inte litar på sig själv, som inte kan slappna av, vilket bl a gestaltas mha ett hysteriskt sinnessjukt skratt. Widmark, och en del andra personer i filmen kan inte har inte viljestyrkan att ta den jobbiga vägen. Om en chans ges så blir det den enkla vägen. Man kan spendera massor med energi men bara för de enkla lösningarna. Det var riktigt plågsamt att se ibland. De flesta av huvudpersonerna i filmen är av samma skrot och korn, t ex klubbägaren Nosseross fru Helen (Googie Withers) som i det dolda smider planer. Filmens goda själ är väl Harrys flickvän Mary som alltså spelas av Gene Tierney från Laura.

Efter att ha sett extramaterialet på dvd:n kände jag en stor sympati med regissören Jules Dassin. Dassin blev svartlistad av Hollywood pga sina politiska åsikter vilket är den främsta anledningen till att han inte fick göra så många filmer. Night and the City var den sista film han hann göra innan det var kört för hans del i Hollywood. Nu hade han ändå en fortsatt karriär utanför Hollywood med bl a Rififi men det är ändå tråkigt. Under 60-talet mattades kommunistparanoian av en aning och Dassin gjorde något av en comeback (bl a med Topkapi). Night and the City är en bra film men inte lika bra som The Naked City av samme regissör. Den känns inte riktigt lika genomtänkt vilket blir förståeligt när man får reda på hur snabbt den gjordes (pga av att pengarna kunde dras in vilken minut som helst i och med Dassins svartlistning).

Men Night and the City är en bra noir eftersom människan är i fokus. Hon, människan alltså, har liksom tappat det som är viktigt och försöker leva livet mha snabba fixar. Det kan funka ett tag men inte i längden vilket huvudpersonen Harry får uppleva. Allt verkar lösa sig men det är en akt på slak lina. Allt hänger på att Harry kan lita på vissa personer. Men varför ska de plötsligt lita på honom då han för det mesta försökt blåsa dem? Förutom själva historien så är filmen snyggt fotad i äkta London-miljöer. Sen är alla scener med Stanislaus Zbyszko som den gamle brottaren Gregorius mäktiga eftersom Zbyszko som person känns mäktig. På gränsen till fyra blir slutbetyget till filmen.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Play

10 november, 2011 11 kommentarer


Titel: Play
Regi: Ruben Östlund
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag har sen tidigare sett Ruben Östlunds Gitarrmongot (och gillat den skarpt) så jag visste på ett ungefär vad jag hade att vänta mig av hans senaste film Play, om Östlund nu inte helt ändrat stil alltså. Vilket han inte hade. Play är precis som Östlunds tidigare alster nästan genomgående filmad med en statisk kamera. Den här gången finns det dock några undantag med snygga panoreringar och zoomningar. Men i princip är det en helt statisk bild vi får. Man får känslan av att Östlund helt enkelt satt ut sin kamera i Göteborg och filmat vanliga människor. Givetvis är så inte fallet. Vanliga människor har han film, ja, men varje scen är förstås genomtänkt in i minsta detalj. Var ska kameran stå för att få den bästa bildkompositionen, när och var ska personer synas ordentligt i bild. Ska de vara suddiga eller bara skymtas i utkant av bild. Jag tror nog Östlund vet precis vad han gör och inget är en slump.

De vanliga människorna jag skriver om de gör för övrigt strålande skådespelarinsatser. Om ni vill höra äkta svensk dialog som inte klingar falskt och teater så titta på Östlunds filmer.

Vad handlar Play om? Mja, jag väljer att inte säga så mycket om det utan vill rekommendera alla att se den helt enkelt. Det är nämligen en mycket bra film. Men hur är filmen då? Ja, Östlund är en mästare på att få till en viss typ av scen. Det är en sån där scen som börjar lite anspråkslöst där nån kanske irriterar nån annan. Kanske i en offentlig miljö. Det hela börjar lite löst, det kanske är aningen obekvämt att titta på. Sen eskalerar det hela. En eller flera personer blir utsatta för nåt pinsamt, jobbbigt. Och scenen liksom bara fortsätter. Ingen i omgivningen hjälper till. De tittar men hjälper inte till. Typiskt är att det utspelas på t ex en spårvagn. Jag råkade precis se snutt från ett sånt klipp från De ofrivilliga (som jag inte har sett) och det förekommer ett flertal liknande scener i Play.

I en sekvens i filmen får jag se nåt som jag faktiskt tror att jag aldrig har sett på film. I alla fall inte så grafiskt. Jag tänkte att ”va fan Östlund, kan du inte ta och klippa nu?!” Men nej scenen fortsatte. När ni ser filmen tror jag ni kommer förstå vilken scen jag tänker på.


Förutom såna här påträngande scener som är ganska jobbiga att se på så har Östlund även på nåt märkligt sätt fått till en udda humor. Under filmens gång skrattade flera i publiken inklusive jag. För att i nästa scen svälja skrattet i halsen. De situationer som uppstår i filmen är vissa gånger helt absurda. Det finns en underbar scen med ett träd inblandat t ex. När ni ser filmen kommer ni förstå vad jag menar.

Jag tänker inte heller nämna några referenser till andra filmmakare för att försöka beskriva filmen. Då kan alltid några få förutfattade meningar. Se den bara. Gör det med lite tålamod bara. Vissa scener kan jag tänka mig att de kan upplevas som lite långa. Det förekommer liksom inga klipp utan det är en stillastående kamera som kallt betraktar händelserna utan att följa med när nån person går ut ur bild. Men det finns som sagt några snygga undantag från den regeln.

När det gäller teman som Play tar upp så är det rasism, rädsla för våld, fördomar, politisk korrekthet, rädsla för att ingripa eftersom det kan vara obehagligt, hot, hot om våld, hur man beter sig när man är över- eller underläge, mm, mm. Och sen är filmen alltså bitvis riktigt rolig på ett udda sätt. Bitvis är den faktiskt briljant rolig. Som slutord kan säga att det kanske är dags för Östlund att fundera på att byta stil lite. Nu har han gjort tre filmer i samma tekniska stil och det kan vara dags att överraska. Nu säger jag inte att han ska göra en Beck-film men nånting som bryter av kanske. Med det sagt så rekommenderar jag givetvis ändå Play.

4/5

Om visningen: På väg till denna min första film på festivalen hann jag med att äta en märklig skapelse. Jag gick förbi en korvkiosk. Det visade sig vara en lite annorlunda moj. Istället för vanligt bröd eller mos så serverades korven i en friterad potatisspiral. Även korven friterades tillsammans med potatisen (tror jag i alla fall). Mja, inte helt klockrent kan jag säga. ”Kocken” valde även innan jag hann stoppa honom att fullkomligt hälla på BBQ-krydda. Denna kulinariska egenhet var inte heller helt lätt att äta eftersom jag ville inmundiga den på vägen till bion då jag var lite sen. Nåväl, efter denna snabba måltid inhandlades lite godis och för säkerhets skull en kopp kaffe.


Jag anlände till biografen Grand kanske i senaste laget, typ 10 minuter innan utsatt tid. Men trots att insläppet redan hade varit och föreställning var utsåld så fick jag en bra plats på tredje eller om det var fjärde raden. Innanför mig satt en snubbe som plötsligt reste sig utan ett ord och gick ut. Nån minut senare kom två andra som undrade om platserna innanför mig var lediga. Ja visst sa jag eftersom den första snubben inte sagt ett ord om att hålla platserna. Ytterligare nån minut senare kom den första snubben tillbaka och fick då snällt sätta sig längst ut på kanten. Fast han verkade inte sur över det, haha.

I övrigt var det en skön första visning på festivalen. Inga logistiska problem utan allt funkade bra. Bra publik men ingen applåd efter filmen — en applåd som det var väldigt nära att jag startade men jag får applådera här istället. 😉

Kändisspotting: Jag kände igen Nahid Persson Sarvestani, regissör bakom dokumentären Drottningen och jag.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2011, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Unknown

8 november, 2011 6 kommentarer


Titel: Unknown
Regi: Jaume Collet-Serra
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Precis som i Taken åker Liam Neeson från USA till Europa för att slåss. Även om det finns skillnader så är upplägget ganska likartat. I Taken letar Neeson efter sin dotter i Paris. I Unknown letar han efter sig själv i Berlin. Neeson spelar här en forskare som tillsammans med sin fru (January Jones) för att delta i en bioteknikkonferens. Efter att ha anlänt till det fina hotellet upptäcker Neeson att han glömt sin väska på flygplatsen. Han lämnar frun på hotellet och tar en taxi tillbaka för att hitta väskan. Vem spelar taxichaffisen? Jo, Diane Kruger, som ska föreställa Gina, en bosnisk papperslös flykting extraknäcker som droskkusk. Det blir lite lustigt när tyskan Kruger ska prata engelska med bosnisk brytning i en film som utspelas i Berlin.

Taxin kraschar och fyra dagar senare vaknar Neeson upp på ett sjukhus utan id-handlingar. När han till slut hittar sin fru verkar det som nån annan har tagit hans identitet. Ja, nån har snott hela hans liv och frun påstår att hon aldrig träffat honom tidigare. Vad är det som händer egentligen?

Är det inte lite Hitchcock över det hela? En oskyldig man hamnar i en omöjlig situation där han jagas utan att förstå varför. Den extra twisten här är dessutom att han börjar tvivla på vem han egentligen är.

Jag tycker filmen är sämre än Taken. En anledning till det kan vara att jag såg den en fredagkväll efter en helt galen jobbvecka. Mot slutet av filmen så nickade jag till ett antal gånger. Dagen efter såg jag om slutet och förstod då lite mer kring vad som egentligen hände. Fast det gjorde inte filmen speciellt mycket bättre. Logiken lyser med sin frånvaro. Hur taxichaffisen Gina resonerar… kan man resonera om. Även DN:s recensent tycker att Gina måste vara världens snällaste taxichaffis.

Det finns en relativt annorlunda twist men den ger mig ändå inget i slutändan. Jag bara konstaterar att ”jaha, det var så det var”. Taken kändes betydligt mer desperat och intensiv och byggde inte heller på en smart twist (vilket är nåt jag börjat tröttna på).

Förresten, är det bara jag som tycker att January Jones känns som en riktigt bitch i den här filmen? Det kanske är meningen. Jag upptäckte att hon även var med i X-Men: First Class. Även där tyckte jag att hon hade en märklig framtoning. Konstigt stel och ytlig och en skådis som man liksom glömmer bort att hon var med.

Nåt som lyfte filmen över godkänt-nivån var att de gamla rävarna Frank Langella och Bruno Ganz dök upp i små men viktiga roller. Apropå skådisspotting så kände jag även igen Sebastian Koch från De andras liv men Koch gör här en fullständigt ointressant rollfigur som hade kunnat spelas av en robot.

Unknown är knappt men klart sämre än Taken (ja, jag jämför hela tiden med den eftersom jag såg den så nyligen) men som helhet är det ändå en ganska spännande thriller. En scen som jag verkligen gillade var sekvensen i början med taxikraschen. Främst var det klippningen som imponerade och bidrog till att jag satt som på nålar i soffan.

3-/5

PS. Det är inte bara i historien och skådisen i huvudrollen som Taken och Unknown liknar varandra. Och bara för det så hamnar dessa bägge filmer i Lika som bär-kategorin. Precis om skådisar så kan ju filmer och filmomslag likna varandra.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Taken

7 november, 2011 14 kommentarer


Titel: Taken
Regi: Pierre Morel
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Liam Neeson spelar Bryan, en f.d. hemlig agent som nu vill spendera mer tid med sin dotter som snabbt håller på att växa upp, för snabbt för Bryans del. Givetvis är Bryan frånskild. Givetvis framställs f.d. frun en gnällig bitch. Givetvis är fruns nya man, Stuart, en framgångsrik idiot. På dotterns födelsedag kommer Bryan med en karaoke-maskin. Han lyckas till slut överlämna den till dottern efter att ha först ha blivit stoppad av Stuarts säkerhetsvakter. Den där karaoke-maskinen toppas givetvis direkt av Stuarts present: en till dörren levererad livs levande häst!

Haha, ja, början av filmen är översållad av klichéer. När Bryan lockas av sina f.d. kollegor att börja jobba igen (om än som livvakt för en ung popstjärnetjej) tror man som tittare att det är just den historietråden som resten av filmen kommer att bygga på. Nu blir det inte riktigt så. Bryans dotter kidnappas när hon åker till Paris med en kompis. Då misstänker vi direkt att det är fruns nya man Stuart som på ett eller annat sätt är inblandad. Men det är inte riktigt så det hänger ihop heller. Nej, det är enklare än så.

Nåväl, Bryan, f.d. agent som han nu är åker givetvis själv till Paris för hitta sin dotter. Det är nu den våldsamma delen av filmen börjar. Liam Neeson goes Steven Seagal i kubik. Jag kan tänka mig att Paris kriminella decimeras med hälften på ett ungefär. Bryan lägger nämligen inte några fingrar emellan. Alls.

Nåt man har fått till bra är ljudet vid slagsmålsscenerna. När Neeson krossar käken eller nacken på nån fransk slusk så låter det verkligen så. ”Crack!” Man får känslan av att Neeson är oövervinnlig. I vilken situation han än befinner sig så kan han alltid klara sig ur den. Låt säga att han med handklovar sitter fast i ett rör med händerna över huvudet och med tre gorillor framför sig med laddade pistoler? Det är plockpotatis för Neeson.

Taken är en intensiv och spännande thriller med snygga actionscener där en ensam person drivs av hämnd och personliga skäl. Liam Neeson gör sitt livs roll… mja kanske inte, men han passar verkligen som åldrad och tilltufsad agent. Tilltufsad men obeveklig.

3/5

PS. Jag återkommer om ett tag med en recension av Unknown, ”uppföljaren” till Taken där Liam återigen är på äventyr i Europa.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →