Jojjenito – om film…

Bill Cunningham New York

Titel: Bill Cunningham New York
Regi: Richard Press
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Det var dags för Filmspanarna att träffas igen och den här gången handlade det om en genre som nog inte brukar förstavalet när man ska välja en film på bio. Som tur var för oss Filmspanare hade vi nån som kunde välja åt oss. Obersturmbannfilmspanare Henke (jag vet, det är lågt, men jag har nyligen sett Iron Sky) pekade med hela handen och sa att vi skulle gå på mysiga biografen Grand och se lågbudgetdokumentärfilmen Bill Cunningham New York.

Det enda jag visste om filmen var att den handlade om en äldre man, Bill Cunningham, i New York som fotade folk på Manhattan. Jag hade inte greppat att Bill var en modefotograf, jag trodde han var en fotograf som typ fotade människors dagliga liv i The Big Apple och sen hade fotoutställningar på museer. Men Bill är alltså helt besatt av mode och kläder. Varje dag i princip hela sitt vuxna liv har han gett sig ut med sin cykel på Manhattans gator och fotat det han ser i klädväg.

Alla i modebranschen vet vem Bill är och han har jobbat för många tidningar, just nu för New York Times där han har sin egen sida (eller egna sidor). Det är sidor fyllda med bilder på människor i kläder, alla sorters kläder, skor, byxor, baggy pants, högklackat, pälsar, hattar och mössor. Bill är som en mänsklig sensor som fångar upp trender som kommer och går, innan de har kommit och gått. Han älskar det han gör. Han fotar även på modeshower, både i New York och i Paris dit han åker flera gånger om året.

Det här låter ju som en trevlig men kanske intetsägande myspysdokumentär. Bill är en fascinerande och ödmjuk person med integritet. Han vill t ex inte ha betalt för sina jobb eftersom absolut inte vill låta sig styras av nån annan (trots att de han får betalt av inte skulle tänka sig att göra det). Faktum är dock att hur trevlig Bill än är (han har bl a ett smittande skratt) och hur charmig han än är när han åker runt på sin cykel så kände jag efter ett tag att det blev lite mycket modebilder eller sekvenser där Bill sitter med sin assistent och bestämmer utseendet på sin sida eller bilder på Bill när han är ute och fotar. Faktum är att jag faktiskt nickade till en period trots en gigantisk kopp kaffe innan visningen.

Men det tog sig, som tur var. Hela tiden har man en känsla av att nåt inte står helt rätt till, eller nej, det är fel uttryckt. Bill är helt enkelt en udda figur som lever sitt liv på sitt eget sätt. Men man anar att ju ändå att det måste finnas mörkare eller jobbiga sidor av Bills liv. Exempelvis bor han på typ 15 kvadratmeter i det gamla konserthuset Carnegie Hall. ”Lägenheten” har inget kök, han sover i en tältsäng och utrymmet är fyllt med arkivlådor där han förvarar alla sina negativ. Han verkar inte heller ha nåt vidare socialt liv förutom sina gamla kompisar, bl a gamla damen och fotografen Editta Sherman (född 1912), som än så länge bor kvar i Carnegie Hall.

Under en stor del av filmen, ja, den större delen, så tassar regissören och de han pratar med (talking heads brukar de kallas) runt ämnet om Bills privatliv. Och Bill själv verkar inte heller gärna prata om det. Till slut ställs dock de jobbiga frågorna och då blir Bill för andra gången i filmen rörd (första gången var när han mottog en utmärkelse i Paris). Varför blir Bill rörd? Hmm, det handlar hur han har levt sitt liv, om hans förhållandet med sin familj och hur de ser på hans liv, om kyrkan och religionen. Här vaknade jag plötsligt till och filmen ryckte upp sig och blev nåt mer än bara en film om en crazy figur som fotar människor på Manhattan. Det blev en film om att leva sitt liv som man vill och att det inte nödvändigtvis behöver vara nåt fel med det eller en bokstavsdiagnosstämpel på det, hur man än väljer att leva det. Dessutom fanns det plötsligt en en hel del att diskutera på väg till puben och det efterföljande filmsnacket vilket är ett gott betyg.

eller uttryckt i siffror 3/5

PS. En del av filmen handlar om att Bill och de andra bohemerna som bor i Carnegie Hall blir tvingade att flytta, som jag förstod det p.g.a. att deras lägenheter ska göras om till kontor. Det finns en dokumentär, en systerfilm till Bill Cunningham New York kan man nästan säga, om detta som heter Lost Bohemia där vi träffar både Bill och hans Carnegie Hall-vän Editta Sherman.

****

Läs nu vad andra Filmspanare har att säga om filmen:

Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café