Judas and the Black Messiah (2021)

Judas and the Black Messiah hade kunnat heta The Assassination of Fred Hampton by the Coward William O’Neal. Det är en en tragisk historia om en ung kriminell snubbe (LaKeith Stanfield, Snoop i Straight Outta Compton!) som blir värvad av FBI för jobba undercover bland Svarta pantrarna. Ledaren, Fred Hampton, spelas av Daniel Kaluuya och han vann faktiskt en Oscar för bästa manliga biroll. Hmm, jag kan tycka att Stanfield, som var nominerad i samma kategori, faktiskt är den bättre av de båda. Kanske borde Stanfield egentligen varit nominerad som huvudroll. Det hela handlar om den hopplösa situation O’Neal har hamnat i och Hampton känns mer som en bifigur. Det är O’Neals dilemma som är filmens fokus. En lustig detalj är att filmen var nominerad som en av 2020 års bästa filmer men den hade premiär i februari 2021. En pandemieffekt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Greta (2020)

Greta är en dokumentär som kanske känns som en propagandafilm. Filmmakarna har haft full access, eller i alla fall den access som familjen valt att ge. Vi får se både framsidan och baksidan av det liv som Greta lever. Jag tror själv att Greta är ärlig. Klimatfrågan är det hon brinner för. Hur ärliga är de som har gjort filmen? Det vet jag inte, men det känns lite märkligt att man började filma Greta väldigt tidigt då hon satt där vid Riksdagshuset i september 2018. Nån hade i alla fall en agenda. Sen är det nåt med ungdomar som protesterar mot nåt, bara för att, som känns off. De protesterar, demonstrerar och skriker för att de känner ett sammanhang snarare än att de kanske brinner för sin sak på samma sätt som Greta gör. Det är i alla fall den känslan jag får. De toppolitiker som Greta möter, ja, de känns mest obekväma i situationen. Pinsamt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Därmed tar bloggen nyårsledigt och är tillbaka på onsdag nästa år. God Nytt År!

Nätrullarna – Boy from Heaven

I årets sista avsnitt snackar Daniel och Johan om Boy from Heaven, och den heter Boy from Heaven, inget annat! Det är Sveriges Oscarsbidrag för Bästa internationella film och just idag (läs: när podden spelades in) blev den utvald bland de 15 filmer som är kvar i Oscarsracet. Heja, Tarik!

Förutom det så berättar Johan om två irländska filmer som visades på årets Stockholm Filmfestival och Daniel tänker tillbaka på en blöt 80-talsklassiker och undrar om den skulle hålla vid en omtitt.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Wolfwalkers (2020)

Tomm Moore är en irländsk animatör med en speciell tecknarstil. Sen tidigare har jag sett den väldigt vackra Song of the Sea. Hur är då Moores stil? Ja, det är så långt ifrån Pixar man kan komma. Det känns som att titta på akvarellmålningar ungefär. Vattenfärger där bakomliggande streck och former syns igenom.

Dessutom är det som att allt är platt. Det är lustiga perspektiv där det saknas djup och påminner lite om hur man (läs: jag) målade som barn. Det förekommer ofta även en speciell symmetri med fyrkantiga och runda former. Det är utstuderat på det sättet.

Wolfwalkers är en klassisk sagohistoria som inledningsvis påminner om Pixars (apropå Pixar) Brave. I Brave handlade det om björnar som var människor och människor som var björnar. Här är det istället, som titeln skvallrar om, vargar i fokus.

Robyn är en ung äventyrslysten tjej som upptäcker en hemlig dold värld i skogen bakom täta buskar. Mina tankar gick till The Secret Garden och jag tror att det är den brittiska tv-serien från 1975 jag tänker på.

Ja, det är som sagt ett klassiskt upplägg och jag blev påmind om några av Studio Ghiblis filmer, kanske främst Prinsessan Mononoke. Precis som i den är det som att naturen nästan är ond, eller åtminstone farlig för människorna som vill hugga ner träd för att kunna bruka jorden. Robyn blir länken mellan naturen och människorna.

Klart sevärt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅

Därmed tar bloggen julledigt och är tillbaka om en vecka. God Jul!

🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅

No Time to Die (2021)

Vem blir den nya Bond? Ja, det är frågan eftersom No Time to Die är Daniel Craigs sista film som 007. Jag har gillat Craigs Bondfilmer överlag. Casino Royale är en toppfilm. Är No Time to Die en värdig avslutning? Mm, hyfsat bra får man väl säga. Vi är i London, Kuba, Italien och Lofoten. Lite lustigt är det inte står med text var vi är nånstans. Brukar inte det alltid stå? Kanske ville man att det skulle vara lite mer mystiskt här? Rami Malek är skurken och han är varken bättre eller sämre än nån annan skurk. Lite halvtrist som det brukar vara i de flesta av Bondfilmerna. Vi bjuds på schyssta actionsekvenser och Ana de Armas var en frisk fläkt men kanske inte Guds gåva till mänskligheten. Den engelska som pratas med brytning i filmen funkar inte. Det blir för överdrivet och framstår som parodiskt. Slutet av filmen motsäger sin egen titel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Don’t Look Up (2021)

Ibland prickar man in en perfekt tidpunkt för att se en film. Så var fallet för mig när det gäller Don’t Look Up.

Eftersom det var kaos på jobbet när jag såg filmen så kunde jag verkligen relatera till Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprios forskarfigurer i filmen. Ska du förklara nåt för en chef, gå inte in på detaljer för att det ska bli trovärdigt. Det funkar inte. Nej, säg bara att kometen är en planetdödare. Fast inte ens det funkade i det här fallet.

Normalt sett brukar jag inte vara så förtjust i Adam McKays filmer men Don’t Look Up funkade. Well, när jag tänker efter har jag faktiskt bara sett The Big Short.

Ja, filmen slår förmodligen in samma öppna dörr flera gånger om, men det hindrar inte det faktum att jag var rejält underhållen under hela titten. När det dessutom inleds med att Jennifer Lawrence lyssnar på och rappar med till Wu-Tang Clans ”Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit”, ja, då var filmen i princip hemma hos mig. Lite ”Michael Bolton i Office Space”-vibbar kanske.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Meyerowitz Stories (2017)

Son och far Meyerowitz (Adam Sandler och Dustin Hoffman)

När jag kollar igenom betygen på de filmer jag har sett av Noah Baumbach tidigare så framstår han som något en favorit. Betygsraden är 43434. The Meyerowitz Stories hoppade jag av nån anledning över men nu är den sedd. Jag gillar den ganska så direkt. Allt sätts upp genom relationer, dialog och repliker. Efter hand förstår man att det finns en hel del gammalt groll i familjen Meyerowitz. Kramar förekommer men de är märkligt kalla. Just den där kylan kan jag ibland tycka är ett sorts signum för Baumbach (men inte på ett negativt sätt). Ofta är rollfigurerna inte speciellt sympatiska. Relationen mellan Adam Sandlers rollfigur och hans dotter var dock mycket fin. Filmens finaste. Det där grollet jag nämnde tidigare, kommer det komma upp till ytan? Har påven en lustig hatt? En stark trea blir Baumbach-betyget denna gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ma Rainey’s Black Bottom (2020)

Vi befinner hos till en början i Den Djupa Södern bland moonshine och blues. Ma Rainey (Viola Davis) sings the blues på sitt sätt. Ett sätt som kanske inte uppskattas fullt ut av musikproducenter i Chicago när det ska spelas in skivor där.

Chadwick Boseman, i sin sista film (!), spelar Levee, en ung trumpetare som vill gå sin egen väg, starta sitt eget band, spela sin egen musik. Inte oväntat skär det sig mellan Ma och Levee. Ma tycker förstås inte att det ska komma nån ungtupp med trumpet och säga att man ska spela swing. Nä, här är det old school blues som gäller.

När vi får träffa Levee i Chicago i inledningen påminns jag av Spike Lees Malcolm X då den unge X är i samma stad och hustlar sig fram genom tillvaron.

Det känns tydligt att filmen är baserad på en pjäs, skriven av August Wilson. Vi bjuds på långa sekvenser där bandet i väntan på att spela in sitter och snackar. Pianisten Toledo, spelad av Glynn Turman (borgmästaren från The Wire, yay!) är en fundersam typ som gillar att komma med filosofiska inlägg om världen de lever i.

En film som har många likheter med Ma Rainey’s Black Bottom är One Night in Miami som ju även den bygger på en pjäs. En grupp svarta snubbar sitter och diskuterar om hur de ska kunna göra sin grej i en värld som styrs av vita. Precis som i den filmen har alla olika synsätt på hur det ska gå till.

Jag tycker att One Night in Miami gjorde sin grej på ett betydligt bättre och mer underhållande sätt. Slutet i Ma Rainey’s Black Bottom tog mig dessutom på sängen och jag fann det rätt så obegripligt. Vad gör karln, tänkte jag? Ja, han har haft det jobbigt och det kan slå slint men…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Once Upon a Time in Hollywood (2019)

En kortis om Quentin Tarantinos senaste Once Upon a Time in Hollywood kommer här. Hmm, Tarantinos filmer. Det var alltid ett event förr i tiden.

Rick Dalton (Leo) och Cliff Booth (Brad) är perfekta namn på våra huvudfigurer. Rick dricker sprit och Brad dricker selleridrink.

Det är värre att falla från en hög Hollywood-karriär som Rick gör jämfört med Cliff som bara struttat along som stuntman. Då har man liksom inget att fall från, förutom hustak.

Al Pacino dyker upp och jag tänker direkt på The Irishman.

Det förekommer en hel del riktigt starka scener. Bäst är Rick och den lilla tjejen på inspelningsplatsen.

Eftersom det handlar om Hollywood så är det givetvis mycket om film i filmen, vilket alltid är roligt.

Oj, jag gillar slutet. Hur det ändrar på verkligheten. Rick and Cliff save the day! Kanske går det bra för Rick trots allt, i alla fall i den här versionen av verkligheten.

Under långa perioder var jag tyvärr rätt så oengagerad. Som jag nämnde så förekommer det en hel del starka scener men jag känner ändå inte filmen i hjärtat. Dagen efter titten så sjönk fyran till 3,5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Post (2017)

The Post är murvelporr av bästa märke. Ja, kanske inte i nivå med All the President’s Men och Spotlight men klart godkänt. Det är en skådespelarnas film med Meryl Streep och Tom Hanks i det främsta ledet. Steven Spielberg kan det här med att göra film. Det är rejält alltsammans och så långt ifrån den cgi-fylla Ready Player One man kan komma. Mina tankar går av nån anledning till Palme-mordet och i synnerhet Ebbe Carlsson-affären. Det är nåt med hur en ”affär” börjar med en sak men sen spinner ut ur kontroll och man glömmer hur allt började. Jag tänker även på filmerna Snowden och The Report som tar upp liknande ämen. Filmen kommenterar på ett något övertydligt sätt hur dagens sociala medier fungerar, och att det egentligen inte var nån skillnad med hur det funkade då. Gamla papperstidningar, vilken grej egentligen. Man måste tänka efter en del innan man publicerar, inte bara räkna till tio innan man skickar iväg en twee… toot.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep