Jojjenito – om film…

Odjuret och hans lärling (2015)

När jag fick se programmet till årets Malmö Filmdagar visste jag direkt att det fanns en film jag skulle se. Det är nämligen inte speciellt ofta man får se anime på bio. Jag har gjort det några gånger och det gäller förstås främst mästaren Hayao Miyazakis filmer. Några gånger har även Stockholm Filmfestivals Twilight Zone-sektion visat anime-filmer. Men speciellt ofta är det alltså inte. Därför tog jag givetvis chansen när filmdagarna visade Odjuret och hans lärling.

Jag kollade inte upp nånting om filmen i förväg utan gick in helt blind, endast medveten om att det var en anime. I filmens inledning får vi träffa den föräldralöse pojken Ren, som efter att ha flytt från myndigheterna och sina blivande fosterföräldrar driver omkring på Tokyos gator.

Som följeslagare får han efter ett tag en näpen varelse som mest liknar en vit liten pälsboll – som tagen ur Min granne Totoro. Jag är säker på att de minsta barnen älskar den. Jag tyckte den var söt i alla fall.

Nån förklaring till varför detta gulliga sagoväsen finns i Tokyo ges inte direkt men så småningom visar det sig att det parallellt med vår verkliga värld existerar ett sagouniversum dolt för människor. Denna sagornas värld befolkas av märkliga varelser, odjur eller monster om man så vill. Vissa ser nästan ut som människor och de flesta beter sig egentligen som människor. Skillnaden är att alla är nån form av djur, och alla har ett djurhuvud.

Sagovärlden är en harmonisk värld där alla verkar samsas. Förändringar är dock på gång. Kungen bland djurmonstren (som ju inte alls känns som ett monster utan som en genommysig och klok vitpälsad liten jultomte) har beslutat sig för att avsäga sig sitt uppdrag, att avgå kan man säga. För dessa monster innebär det att de istället förvandlas till en gud. Efterträdaren ska utses genom en martial arts-duell. Japp, ni läste rätt. Det ska slåss om det. De två hetaste kandidaterna är den lugne och vise Iôzen och den vilde och hetlevrade Kumatetsu.

En dag när Kumatetsu i lönndom besöker Tokyo träffar han pojken Ren och det ena leder till det andra och vips! så har Ren transporterats till Jutengai, som odjurens värld kallas. Kumatetsu tar nu Ren som sin lärling och ska lära honom allt han kan (Djungelboken?) när det gäller kampsport. Grejen är nämligen att för att vara en värdig mästare och kung så måste man kunna visa att man kan ta lärlingar för att på så sätt föra sin kunskap vidare.

Fasiken, nu när jag skriver om Odjuret och hans lärling så upptäcker jag att det finns en hel del udda och charmiga detaljer här. När jag såg filmen så var det som den allra sista filmen under filmdagarna och min hjärna var något mosig och det kan hända att jag nickade till några gånger under filmen. Jag tror jag missade en del på grund av detta.

Jag gillar t ex att filmen har en ganska så mörk och sorglig inledning. Ren har det inte lätt alls, men jag tror att barn kan hantera svåra situationer, bättre än vuxna på många sätt.

En sak som är vanlig i anime är att det inte finns nån uttalad skurk och så är det även här. Man kan tycka att det gör att insatserna blir lägre men det är egentligen tvärtom. Det handlar om det mörka inom oss och det som hotar att förstöra den vackra fantasivärlden som här representeras av Jutengai. (Nu kom jag att tänka på Pixars underbara Inside Out och att den ju handlar om samma sak.)

Regissör till Odjuret och hans lärling är ingen mindre än Mamoru Hosoda som gjort de mysiga The Girl Who Leapt Through Time och Summer Wars. Hosoda ligger även bakom Wolf Children som handlar om en sorts människo-varg-familj. Hmm, jag anar ett tema här. Hosoda verkar gilla det här med att låta den mänskliga världen flyta samman med det mer fantasifulla. Det är inte en ren fantasivärld utan två världar som existerar parallellt. Ja, just detta koncept var nåt jag gillade med Odjuret och hans lärling. Ren återvänder nämligen med jämna mellanrum till Tokyo och där träffar han den blyga och mobbade skoltjejen Kaede. De inleder en mysig, kanske romantisk, men fullkomligt oskyldig relation där Kaede hjälper Ren med att komma ifatt med skolarbetet.

Direkt efter att ha sett filmen kände jag mig lite gnällig och klagade på att den kändes som att den var lite för mycket för barn. Jag tyckte odjuret Kumatetsu var over the top och tramsig, precis som en av hans sidekicks. Då gillade jag de sekvenser mellan Ren och Kaede som utspelade sig i den vanliga världen betydligt bättre.

Mot slutet förekom en väldig snygg sekvens som involverade en stor val. Den var väldigt snygg, precis som resten av filmen, men jag tyckte den pågick på tok för länge (vilket kanske även kan sägas om filmen som helhet).

Nu när jag tänker efter och går igenom handlingen i huvudet så kan jag inte låta bli att höja mitt betyg till en trea efter att först ha satt en stark tvåa. Eller inte.

Odjuret och hans lärling har biopremiär nu på fredag. Är du en animefantast är det bara att bänka sig biofåtöljen. Det är inte ofta anime-rullar hittar hit till Sverige, speciellt inte icke-Studio Ghibli-filmer.

Jag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar och bland de andra filmspanarna var det bara Sofia som lockades av detta animeäventyr.