Waterworld

19 juli, 2011 13 kommentarer

Titel: Waterworld
Regi: Kevin Reynolds (och Kevin Costner)
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Av nån anledning så har det klankats ner på den här filmen väldigt mycket (kanske beroende på att den tokdrog över budgeten och inte gick så bra over there, oh well). Jag kommer inte ihåg om jag sett hela men jag visste att jag sett ganska stora delar.

Det hela utspelas på Jorden om flera hundra år. Klimatet har ändrats och isen vid Jordens poler har smält och dränkt allt land. Eller kanske inte allt? Det ryktas om Dryland som ska finnas nånstans. Människor bor på konstgjorta atoller. Vattnen härjas av pirater som kallas Smokers. De leds the Deacon spelad av en galen och galet solbränd Dennis Hopper. På en atoll bor en liten flicka som sägs ha en karta till Dryland tatuerad på ryggen. Henne är the Deacon efter.

Den ensamme antihjälten the Mariner spelas av en gäl- och simhudsförsedd Kevin Costner. The Mariner tillhör en sorts muterad art som anpassats till ett liv i och kring vatten. Detta ger honom en hel del fördelar i förhållande till vanliga människor. Givetvis kommer den mystiska flickan och the Mariners vattenvägar att korsas. The Mariner räddar flickan och hennes styvmamma Helen (Jeanne Tripplehorn) från ett gäng Smokers. Efter sig får de förstås en än mer galen Hopper som nu dessutom blivit enögd.

Haha, jag måste säga att jag hade trevligt när jag såg det här härligt mustiga äventyret med lite Spielberg-känsla. Miljöerna är härligt rostiga och det kryllar av små pryttlar, vapen, flygande farkoster, metallkonstruktioner. Samtidigt som det är postapokalyptiskt rostigt så är det ofta ett strålande vackert foto när Costner är ute och seglar med sin trimaran.

Jag skulle säga att den här typen av film inte görs längre. Filmen gjordes innan cgi slog igenom fullt ut. Detta gör att miljöerna känns mustigare och med en helt annan smuts än dagens datoranimerade miljöer (det finns undantag: t ex Vägen där miljöerna inte kändes så sterila som i t ex The Book of Eli).

The Mariner är vrång, han gillar inte människor vilket filmen med en biologisk förklaring menar beror på att han är den mutant han är. I vilket fall så är det en typisk film där en ensling får oväntat och ovilligt sällskap av två i hans ögon jobbiga personer. Speciellt den lilla tjejen med sitt prat och glada humör stör honom enormt. Till slut kastar han henne helt sonika överbord. Givetvis vänder han ändå båten till slut och plockar upp henne. Ju mer tid som går desto mer mjuknar han.

Det var att kul att se Michael Jeter (vif) som är en annorlunda skådis (Den gröna milen, The Fisher King, bl a) som man kan störa sig på eller gilla.

Avslutningen av filmen blir ganska maffig ombord på en gigantisk sönderrostad oljetanker (Exxon Valdez visar det sig). Explosioner, flygplan, vattenskotrar, många vajrar och linor som går att utnyttja som färdmedel. Det är en stor gryta men jag gillar den här bouillabaissen. Jag tycker inte Kostner seglade vilse i och med den här filmen.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , ,

Invasion of the Body Snatchers (1978)

16 juli, 2011 16 kommentarer


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Philip Kaufman
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Den här rullen är en ny version av sf-romanen The Body Snatchers av Jack Finney. Den första versionen gjordes 1956 och hade en bra Kevin McCarthy i huvudrollen och min recension av den hittas här. McCarthy dyker roligt nog upp här igen i en liten cameo som en panikgalning som skriker om att ”De kommer, de kommer!”. Well, det visar sig ju att han inte var speciellt galen.

Huvudpersoner är Matthew (Donald Sutherland) och Elizabeth (Brooke Adams) som båda jobbar på San Franciscos Hälsovårdsmyndighet. Och, japp, de får ett allvarlig hälsoproblem på halsen, nåt betydligt värre än råttlort i fonden på en restaurang. Den som först märker att nåt är fel är Elizabeth vars slöfock till man plötsligt ska på ett möte istället för att se på slutspelet i NBA. Japp, nåt är definitivt fel. Elizabeth är inte ensam. Fler och fler påstår att de inte känner sin man eller fru, att det i själva verket inte är samma person.

Bitvis infinner sig en viss b-känsla, främst i vissa av skräckscenerna, men det är en charmig sådan. Den utsatta känslan när man inte vet vem man kan lite på får man till ganska bra. Främst i inledningen har man använt sig av konstnärligt foto och udda musik för att få fram paranoia-känslan. Stadens människor ersätts gradvis av kopior som är känslolösa överlevnadsmaskiner. Det var kul att se Leonard Nemoy som torr psykolog. Och så Jeff Goldblum, ung och väldigt smal, som snackig författare. Jag gillade även Veronica Cartwright som ju även dök upp i Alien året efter. Hon har ett nästan jobbigt sätt att spela rädd och panikslagen. Alien har ju för övrigt samma tema, en utomjordisk varelse utan känslor som helt är inriktad på att överleva.

Man har inte grävt så djupt i det här med hur det är att förlora sina nära och kära men ändå på ett sätt ha dem kvar. Här kan man dra paralleller till Stephen Kings Jurtjyrkogården eller John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda. Filmen är mer en ren skräckthriller. Stämningen påminner även ibland om Soylent Green där det istället för Sutherland var Charlton Heston som sprang omkring och gömde sig och samtidigt upptäckte märkliga fabriker.

3/5

PS. Apropå Veronica Cartwright och det där med att spela rädd på ett jobbigt sätt så finns det en kvinnlig skådis som excellerar i den konsten i en viss film: Shelley Duvall i The Shining. Men kan du lugna ner dig människa, ja jag vet att du har en galen Jack Nicholson efter dig men… snälla. 😉

PPS. Det finns förresten ytterligare två remakes på den här historien: Body Snatchers (1993) och The Invasion (2007). Bli inte förvånad om det dyker upp recensioner av dessa också.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

A Boy and His Dog

11 juli, 2011 7 kommentarer


Titel: A Boy and His Dog
Regi: L.Q. Jones
År: 1975
IMDb | Filmtipset

Nej, nej, nej, nej. Ingångsparametrarna i den här filmekvationen kan tyckas ganska bra. En ung Don Johnson och Jason Robards i en postapokalyptisk sf-rulle baserad på en historia av Harlan Ellison. Förutom det har vi även en historia med en alternativ tidslinje vilket brukar vara en intressant ingrediens. Tyvärr är svaret negativt, ja, en väldigt stor negativ siffra, typ minus tio sexdeciljarder skulle jag säga.

Problemet är att filmen aldrig är bra, men den lyckas ändå bli sämre och sämre. Don Johnson spelar pojken som är kompis med en telepatisk hund. Tillsammans försöker de överleva i den öde världen som finns kvar efter ett fjärde världskrig. Eller överleva och överleva, de letar efter mat och efter kvinnor till Don. Av nån anledning är det ont om tjejer och om såna träffas på är det tydligen ok att våldta dessa. Förutom att hunden är telepatisk har den även en sorts inbyggd tjejradar. Detta illustreras med ett blippande pip bara så man vet att nu scannar hunden av området efter tjejer. Helt galet.

Till en början tycker jag mest det är tråkigt men kanske inte upprörande dåligt. Det är trots allt öde ”efter katastrofen”-miljöer vi pratar om och det är aldrig fel. Men detta ändrades efter ungefär halva filmen när pojken tar steget ner ”down under” i underjorden. Där nere lever folk i en sorts konstgjord amerikansk 50-talsvärld, klädda i bondeutstyrsel och clownmålade i ansiktet. Hit kommer Don och ställer till oreda. Helt galet.

Jag såg filmen på dvd och efter ett tag insåg jag att jag gärna hade haft textning. Förutom att historien är obegriplig och flummig så var det även svårt att höra allt som sades vilket gjorde filmen än mer flummig och obegriplig. Dessutom var bilden så mörk ibland att inte jag såg vad som hände. Nä, det här är sanslöst dåligt helt enkelt. Jag vet inte om Ellisons historia görs sig bättre i bokform. Förmodligen. Nu blev det en Zardoz-inspirerad, flummig, tråkig och obegriplig sörja.

1+/5

PS. Även Plox har sett filmen och han var aningen mer förlåtande än jag var. Fast jag håller med om slutscenen.

Arkiverad under Betyg 1, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

On the Beach

6 juli, 2011 2 kommentarer

Titel: On the Beach (På stranden)
Regi: Stanley Kramer
År: 1959
IMDb | Filmtipset

On the Beach är en lite annorlunda film som utspelas efter katastrofen i Australien. Jordens sista liv finns här men ett radioaktivt moln är på väg och deras dagar är räknade. En jobbig situation som de flesta har svårt att hantera. Man dricker, man försöker glömma bort vad som komma skall, man hoppas att nåt ska förändras. En nödsignal från USA får folk att tro att det kanske finns liv där. En ubåt med Gregory Peck som kapten åker dit för att undersöka.

Bitvis har man fått till en bra och något udda undergångsstämning. I Australien börjar olja och bensin ta slut. Folk cyklar, rider eller tar sig fram med häst och vagn. En känsla av att nåt är fel infinner sig och eftersom det där molnet är på väg så är det nåt som är fruktansvärt fel. Trots detta så förekommer det en del roliga scener på den lokala vin-klubben där man ondgör sig över att man inte hinner dricka upp allt fint lagrat vin. I Kalifornien dit ubåten så småningom kommer visar man upp ett snyggt och öde San Francisco.

Det är en film som är klart kritisk mot kärnvapen men främst är det ett drama om människor som försöker hitta en mening med livet, det blir ju så mycket mer uttalat när man vet att man har en begränsad tid. Peck kanske är aningen stel. Ava Gardner är bra som en kvinna som dricker för mycket. Det var även kul att se Fred Astaire i en bra och allvarlig roll. (Astaire dyker förresten upp igen om ett tag på bloggen när jag recenserar katastrofrullen The Towering Inferno aka Skyskrapan brinner.)

3/5

Arkiverad under Apokalyptisk, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Metropia

5 juli, 2011 6 kommentarer


Titel: Metropia
Regi: Tarik Saleh
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Metropia är en (svensk) film med en bra idé. Den är snyggt gjord rent bild- och ljudmässigt. Ändå saknas nåt. Jag tror det som saknas är en historia som är berättad på ett engagerande sätt. Jag blir inte engagerad, helt enkelt. Historien och temat påminner ganska mycket om Terry Gilliams mästerverk Brazil. Globala storföretag strävar efter att kontrollera människors tankar. Telefonförsäljaren Roger (röstspelad av Vincent Gallo av alla) börjar höra röster när han åker tunnelbana och tror att han börjar bli galen. Var kommer rösterna ifrån? Nja, som sagt, jag blir inte engagerad. Ett problem tror jag är att figurernas ansikten inte är speciellt uttrycksfulla. De har samma tomma läge hela tiden. Detta gör att figurerna blir väldigt bleka, trots att det är snyggt. Nånstans överväger ändå det positiva. Stämningen är skönt konspiratorisk och deppig.

3-/5

PS. För er som har sett filmen: visst ser Roger (huvudpersonen) ut som Olle Sarri från sidan?

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Svensk film Tagged with , , , ,

X-Men: First Class

2 juli, 2011 4 kommentarer

Titel: X-Men: First Class
Regi: Matthew Vaughn
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Precis som många andra, bl a Fiffi, Fripp och Filmitch (aka the Fabulous F’s), har jag nu sett omstarten på filmerna om de muterade människorna, även kallade X-Men. (Klubben för värdelöst vetande kan notera att det för nån helg sen stod mellan X-Men: First Class och grekiska Dogtooth när det gällde vilken film som skulle bli sedd just den helgen. Nu vet ni vilken som vann.)

Mja, jag är inte övertygad om filmens storhet. Nånstans på vägen tappade jag intresset. Annars var början ganska trevlig med en James Bond-liknande handling med en superskurk, snyggt spelad av Kevin Bacon, som vill ta över världen. Det hela utspelas i trevliga tidstypiska 60-tals-milöer och med tillhörande kläder. Eller det kanske snarare är så att det ser ut som man vill att filmer som utspelas på 60-talet ska se ut.

Jag gillar som vanligt själva konceptet med mutanter som har sina olika specialkrafter. Här tycker jag tyvärr det är för många olika karaktärer. De intressanta är Xavier (James McAvoy) och Magneto (Michael Fassbender) och deras relation.

När alla nya unga student-mutanter presenteras blir det lite för tramsigt. Det blir en för hafsig handling där inget av intresse händer. Jag tyckte även motivet till Angels övergång till den ”mörka” sidan var luddigt, det förklaras inte alls. Man tyckte väl helt enkelt det var kul med en fallen ängel.

Vi har samma tema som i tidigare filmer. Ska man låta sig bli en del av samhället, inte sticka ut, att hålla tillbaka vem man egentligen är, men ändå vara behjälplig? Eller ska man verkligen sticka ut och betrakta sig som en högre stående varelse, kanske inte nödvändigtvis ta makten på Jorden (eller jo, vissa av mutanterna vill just det)? Dessa två synsätt representeras av Xavier och Magneto. Fast vad Magneto egentligen vill är lite oklart. Han drivs främst av hämnd.

Eftersom jag har sett de tidigare filmerna så finns det ju en hel del referenser som man kan notera. Det dök upp en cameo av Wolverine t ex, och eftersom jag precis sett X-Men Origins: Wolverine så tyckte jag den passade in bra ihop med handlingen i den. Dessutom en klockren scen och replik av Järven.

Nåt som jag däremot blev rejält konfunderad över var att Xavier blev förlamad i slutet av filmen. Hur i helvete kunde han då flera år senare, flintis och i Patrick Stewarts gestalt kliva ut ur en helikopter i slutet av Wolverine-filmen. Kan nån förklara det? Nej. Ännu mer störande är det hela eftersom man slängt in Jackmans cameo som Wolverine också.

Nåt man däremot förklarar, vilket även det gör misstaget med Xavier än mer uppenbart är hur Mystique i princip inte har åldrats nånting när vi återser hennes blå jag i första X-Men-filmen.

Jag vet inte om jag blev trött eller om filmen blev tråkig och förvirrad mot slutet men under slutuppgörelsen vid Kuba tappade jag helt intresset för vad som hände. Mest kul var plötsligt alla birollsinnehvare som dök. Först Leland Palmer (Ray Wise alltså) och sen Michael Ironside. Hehe, kul faktiskt. Men det räcker inte för att rädda filmen. Fast bättre än Wolverine var den.

2+/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , ,

X-Men Origins: Wolverine

28 juni, 2011 6 kommentarer


Titel: X-Men Origins: Wolverine
Regi: Gavin Hood
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nu går vi tillbaka till ursprunget. Hur blev Wolverine Wolverine är frågan som ska besvaras. Hugh Jackman repriserar sin roll från tidigare X-Men-filmer. För sista gången känns det som; trodde jag, men då såg jag att filmen The Wolverine med just Jackman i titelrollen ligger i pipen. I X-Men Origins: Wolverine får vi följa Logan från det att han föds på1800-talet. Efter en tragisk händelse växer Logan (eller James Howlett som han hette när han föddes) upp med sin mutantbror Victor (en som vanligt något obehaglig Liev Schreiber). De båda livnär sig under lång tid som legosoldater och deltar i krig runt hela världen. Så här håller de på tills de kontaktas av en viss William Stryker (Danny Huston).

Tyvärr. Känslan från tidigare X-Men-filmer — den där man får upptäcka de olika mutanternas talanger, där goda och onda mutanter slåss, eller det är ju det som är grejen, det är inte så svart och vitt, Magneto är han egentligen genomond, nej det är han inte, det är lite mer komplext än så — är som bortblåst. Här är det istället ren och skär tråkig action. Visst, nu kan vi vad X-Men handlar om så man kan kanske förstå att man inte lägger så mycket tid på just de olika mutanternas olika talanger. Men det var liksom det som var intressant i de tidigare filmerna plus frågan om hur mutanterna ska leva i samhället eller om de ska leva utanför det.

Logans brorsa Victor är under hela filmen superaggresiv (vilket inte riktigt förklaras) medan Logan själv givetvis försöker leva ett normalt liv. Givetvis kommer verkligheten ikapp i form av Stryker och Victor.

Filmen är tyvärr ganska tråkig. Den innehåller ganska intetsägande skådespeleri, liksom bara pliktskyldiga transportsträckor mellan actionscener. Och actionscenerna imponerar inte de heller. All problematik från tidigare filmer är alltså borta och då faller liksom det hela för mig.

Lite kul är väl kanske att vi får se vissa kända mutanter dyka upp för första gången. En rolig detalj är att det faktiskt är Logan som räddar Scott från Strykers fängelse (och Scott själv vet inte vet om det). De gillar ju inte direkt varandra i X-Men-filmerna.

Men som helhet tycker jag det är slarvigt gjort, utan känsla. Det förekommer lite för mycket actionklichéer också, typ att vandra att sakta bort från ett helikoptervrak som sen exploderar. Kom igen, hur många gånger har vi sett det?! Och så visar Logan fingret, gammalt.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , ,

Code 46

19 juni, 2011 3 kommentarer


Titel: Code 46
Regi: Michael Winterbottom
År: 2003
IMDb | Filmtipset

I en dystopisk framtid är världen strikt uppdelad mellan de utstötta och de icke-utstötta. De icke-utstötta bor i städer, eller snarare städer som förvandlats till gigantiska gated communities, medan de utstötta bor utanför städerna i ökenlandskap. Paragraf (code) 46 är en paragraf som ska hindra att klonade människor med lika eller liknande genuppsättning inte ska få barn ihop. Världen består nämligen av provrörsbarn som klonats fram. Allas resor och var folk befinner sig registreras hela tiden. Samhället är med andra ord ett extremt övervakningssamhälle. Tim Robbins spelar en utredare som träffar Samantha Mortons mer rebelliska karaktär och blir kär.

Michael Winterbottom är väl ingen favorit. Nu har jag i och för sig bara sett 24 Hour Party People, In This World och Tristram Shandy men ingen av dem har fått toppbetyg. Här bjuds vi på en ganska snygg film med bitvis bra stämning. Miljöerna är riktigt snygga. Winterbottom försöker då och då få igång nån sorts konstfilmsstämning med ambient indie-musik och flumbilder av ganska dåliga sexscener. Filmen pendlar mellan ganska höga toppar och djupa dalar. Jag tycker inte riktigt den vet om den vill vara en sf-rulle eller ett romantiskt drama. Egentligen är det en kärlekshistoria men man har lagt till sf-element.

Tim Robbins är en märkligt passiv skådis, han agerar inte utan reagerar på vad andra gör. Eller ja, han verkar mest flyta runt, i alla fall i den här filmen. Och ja, i andra också, är det inte så, typ som hans märkliga karaktär i Spielbergs War of the Worlds. Samantha Morton har ett konstigt men snällt utseende och i mina ögon är hon en bättre skådis än Tim Robbins (vad det nu har med saken och min bedömning av just den här filmen att göra).

3-/5

PS. Jo, just det, en rolig detalj är det språk som förekommer i filmen. Det är en blandning av alla möjliga språk. Världens språk har liksom flutit ihop med varandra. Engelska är i och för sig grunden men man använder mandarin, spanska, italienska, franska, mm för olika uttryck.

Arkiverad under Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Melancholia

7 juni, 2011 20 kommentarer


Titel: Melancholia
Regi: Lars von Trier
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!

Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!


Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).

Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.


Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.

I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

PS. Några damer som satt bredvid mig på bion fick när det var en 20 minuter kvar för sig att de var tvungna gå. Jag vet inte om det berodde på att de tyckte filmen var dålig, jag har svårt att se att man skulle tycka den var så dålig att man skulle vilja gå. Om de hade en tid att passa så var det ju ohyggligt dålig planering. Dessutom gick de och passerade framför mig mitt under Kirsten Dunsts nakenscen. Vilken fräckhet! 😉

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution

16 maj, 2011 9 kommentarer

Titel: Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution
Regi: Jean-Luc Godard
År: 1965
IMDb | Filmtipset

Då har vi (äntligen) nått fram till den sista nouvelle vague-filmen för nu. Vi avslutar med Jean-Luc Godards sf-rulle Alphaville som jag hade en del förväntningar på men inte oväntat blev det en besvikelse.

Jean-Luc Godard är något av ett mysterium för mig. Eller nej, för mig är han inget mysterium (och inte för Ingmar Bergman heller). Jag tycker han är en tråkig regissör som gör dialogtunga filmer om ingenting. Det som är ett mysterium är att det är så många andra som verkar gilla hans filmer. Jag tror det har med den Franska Nya Vågen att göra. Han var med, tillsammans med Truffaut och andra, och ändrade hur film såg ut och därför betraktas han som ett helgon. Nu har jag sett Godards sci-fi/noir-rulle där agenten Lemmy Caution kommer till den datorstyrda och känslolösa staden Alphaville för att döda vetenskapsmannen som skapat superdatorn Alpha 60.

Mmm, handlingen lät helt ok i den här filmen, och inledningsvis var den hyfsad. Eddie Constantine är cool i sin roll som agenten Lemmy Caution. Filmen känns dock inte som en sci-fi-film. Det är alldeles för slarvigt gjort helt enkelt. För det första, att ha en dator som pratar med en robotröst som låter som nån som försöker med partytricket att prata och rapa samtidigt går bort. (Det var tydligen nån som istället för stämband hade en sån där pratgadget som man håller mot halsen när man ska prata. Men det lät som om han pratrapade.) För det andra, så är det, som jag sa, helt enkelt slarvigt gjort. Inget egentligt arbete har lagts ner för att få till futuristiska miljöerna, vilket gör att filmen känns blek.

Nu är nog inte Godards huvudsyfte med filmen att göra en enkel sci-fi-film, utan att använda genren sci-fi för att säga nåt klokt om dagens samhälle (vilket ofta är syftet med bra sci-fi-filmer). Eller nåt. Tyvärr går det för mig helt bort vad det är han försöker säga. Det blir mumbojumo om kärlek och känslor (eller nåt). I alla fall är det ett steg för högt upp på den filosofiska skalan för att han ska säga nåt till mig, eller få mig att fundera. Nej, det kan inte bli godkänt trots att danskfödda Anna Karina (som jag gillade i Godards Tokstollen) lyser upp filmen. Och varför den tyska synthgruppen valde det namn de valde förblir ett mysterium. Visst, det låter coolt, men det är inte nån speciellt cool film.

2/5 

PS. Recensioner av de nouvelle vague-filmer jag hittills har sett hittas här. Det kan kanske vara intressant att nämna att den bästa av de jag har sett är Cléo de 5 à 7 av Agnès Varda.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Nouvelle vague, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →