Det har blivit en trevlig tradition att se filmerna i Marvels cinematiska universum på bio, allt som oftast tillsammans med Shinypoddens Henke. Så även nu när det var dags för åskguden Tor att ännu en gång att svinga sin Mjölner.
Vi försökte med alla medel undvika 3D men på nåt märkligt sätt blev det 3D ändå trots att vi trodde vi hade lyckats fixa biljetter till en 2D-visning. När ska filmbranschen fatta att ingen (ingen!) föredrar 3D-visningar. Eller, ja, de har nog fattat men har man en ursäkt att ta mer betalt så gör man väl det.
Så, vad handlar filmen om då? Well, Tor (Chris Hemsworth) försöker till en början hindra Asgårds undergång men inser när han träffar sin syrra Hel (Cate Blanchett) att det finns värre öden än Ragnarök.
Tillsammans med sin adoptivbror Loke (Tom Hiddleston), en fallen valkyria (Tessa Thompson), Heimdall (Idris Elba) och Hulk/Bruce Banner (Mark Ruffalo) så slåss Tor mot Hel och fenrisulven för att rädda Asgård. Vägen mot slutfajten tar oss till soptippsplaneten Sakaar där Jeff Goldblum ordnar gladiatorspel. Vilka som fajtas hade tyvärr trailern den dåliga smaken att avslöja, och tyvärr hade jag tittar på den.
Ja, men det här var väl helt ok, varken mer eller mindre. Efter visningen har filmen i princip raderats från mitt sinne. Under visningen hade jag aldrig rejält tråkigt eller rejält roligt. Det var en jämn ström av hyfsade scener som kom emot mig utan att jag fick nån speciell reaktion. Jag blev aldrig irriterad men ej heller upphetsad av nåt, och då är det väldigt svårt att skriva en vettig recension. Men jag gör ett försök.
Thor: Ragnarok påminner mig om Ron Perlmans rollfigur Salvatore i Rosens namn. I den filmen beskriver William of Baskerville, franciskanbrodern spelad av Sean Connery, den galne Salvatore som en man som pratar alla språk men samtidigt inget. Ungefär så känner jag inför Thor: Ragnarok. Det är en film som är väldigt mycket men just därför inte blir nånting.
Thor: Ragnarok är som en blandning av Guardians of the Galaxy, Sagan om ringen och kanske lite Det femte elementet på det. I grunden är det väl en komedi. Men även en fantasyfilm, och ett rymdäventyr.
Det är en film med en udda grupp lite tilltufsade personer som bildar en ny improviserad familj. Ja, Loke och Tor är ju redan släkt. Gruppen döper t.o.m. sig själva till The Revengers.
Det mesta i filmen påminner om nånting annat vilket gör att den inte känns egen och originell och då tappar den för mig. Det kändes nästan som en fan-film där man tagit rollfigurerna och placerat dem i ett manus skrivet av några fans som fått leka runt lite som de har velat.
Jag gillar ändå en del. Jeff Goldblum var härlig som envåldshärskare som roar sig själv med gladiatorspel. Jag tyckte även om estetiken på planeten Sakaar. Färgerna, hur byggnader och skepp såg ut. Det var snyggt.
Cate Blanchett är bra hon med när hon gör en ond version av sin Sagan om ringen-figur Galadriel. Hon verkar ha haft roligt under inspelningen.
Hulk var kul. Jag gillade att han kan prata nu och att han är mer av en egen karaktär och inte bara ett grönt monster.
Alla i filmen spelar på skoj. Inget betyder nåt verkar det som. Fast det finns ett undantag och det var Idris Elba som Heimdall. Idris verkar ha spelat lite för sig själv utan att samspela med resten av rollbesättningen så mycket och därför kanske han tolkade sin rollfigur mer seriöst. Men jag gillade honom. Idris är alltid bra.
Som vanligt i filmerna om Tor så gillar jag den nordiska mytologin som förekommer. Här får vi några nyheter i form av Hel, Fenrisulven och eldjätten Surtr bl a. Men jag saknade Midgårdsormen.
En lustig detalj är att man i den svenska textningen valt att översätta alla namn på de nordiska gudarna till svenska (med ett undantag). Loki blir Loke, Odin blir Oden och Hela blir Hel. Och Ragnarok blir Ragnarök. Men Thor får förbli Thor. Hmmm, det stör en språkpolis som mig. De måste vara konsekventa här. Antingen översätta alla egennamn eller inga. Fast egennamn ska man ju inte översätta. I filmen heter Loki just Loki och inget annat. Va?! Talar jag mot mig själv eftersom jag själv skriver de svenska namnen i min text? Japp, det stämmer. Jag är i alla fall konsekvent och skriver Tor, inte Thor.
Hur funkade 3D:n då? Inte speciellt bra måste jag säga. Dels kände jag att jag blev trött i huvudet efter ett tag. Glasögonen sitter där på näsan och tynger hela tiden och sen är det nåt som gör att hjärnan får jobba på högvarv. Så fort du vrider lite huvudet för att mjuka upp din nacke så blir bilden suddig. Du måste sitta och titta rakt fram med ett stilla huvud för att bilden ska förbli skarp. Det blir tröttsamt i längden. Och, ja, filmen är förstås för lång. För att inte tala om eftertexterna. Långa.
En annan detalj kopplat till 3D:n var att skådisarna ibland såg ut som små actionfigurer som kändes ditplacerade som om filmen vore en dockfilm. Det var nåt med dimensionerna som bitvis kändes helt fel. Det kändes som en miniatyrvärld och varje gång det hände så tog det mig ur filmen.
Dags för betyg. Det kanske är hårt att sätta 2,5/5 men jag vill markera att jag tycker att t ex den första Thor-filmen var bra mycket bättre. Å andra sidan tycker jag Thor: Ragnarok är mer underhållande än Guardians-filmerna.
Ah, svårt. Fast två filmer kan ju hamna på samma betyg även fast en av dem är klart bättre än den andra. Det finns ett spann. Och nu ser jag att de bägge Guardians-filmerna fick normala tvåor, 2/5, så då känns 2,5/5 helt rätt till Thor: Ragnarok.
Även Henke skriver om världens undergång idag.
Fransmännen har känsla för stil, det får man ge dem. Chrysalis är en riktigt snygg actionthriller som utspelar sig i ett stålgrått Paris med skurkar som inte visar nån som helst hänsyn utan dödar för att de kan. I fokus hittar vi en manlig deppig polis (hmm, nytänk!) som får en ny kollega i form av en ung kvinna. Precis som den förra filmen jag skrev om, Before I Go to Sleep, så handlar det även här om en människas minnen, och manipulation av dessa. Vi får bekanta oss med en obehaglig hjärntvätt-klinik som för tankarna till Gattaca då miljöerna är ungefär lika rena och kalla som i den filmen. Det förekommer en hel del sköna scener, bl a en intensiv martial arts-fajt i ett badrum och en scen i en hiss på väg upp mot den där kliniken till tonerna av suggestiv syntmusik. Mot slutet av filmen blir nog allt det kalla och grå för mycket för mig och jag blir trött. Sista kvarten tog 40 minuter för mig att ta mig igenom.
Så här i juletider så passar jag på att posta en preblogg-recension. 
Jag såg alltså The Endless på Stockholm Filmfestival och visningen tog faktiskt slut trots filmtiteln. När får den vanlig svensk biopremiär? Ja, troligen aldrig skulle jag säga. Men man vet aldrig.
Jag har accepterat att 
Hur funkade Krall som huvudskurk? Inte speciellt bra tyvärr. Elba är maskad och sminkad till oigenkännlighet. Dessutom pratar han med nån märklig afrikansk brytning. Varför? Spelades filmen in i direkt anslutning till biografifilmen 
Man kan tydligen göra film på det mesta. Spelet Sänka skepp t ex. Peter Berg är inte nån favoritregissör. Han ligger bl a bakom den usla 
Jag har konstaterat det förr: en viss sorts av referens- eller metahumor i filmer funkar inte fullt för mig. Visst kan sån här humor funka men aldrig fullt ut. 
Eftersom regissören av 
Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?