Into the Wild: 127 Hours (2010)

Äntligen! Äntligen en film som jag verkligen gillade i mitt vildmarkstema. Nu har jag i och för sig inte direkt ogillat nån av de tidigare filmerna (förutom Frozen och The Mountain Between Us) men ingen av filmerna har lyft sig till nån toppnivå. De filmer som jag sett om har hoppat ner nåt snäpp snarare än att de har hållit sin nivå eller blivit bättre.

Danny Boyles 127 Hours såg jag alltså redan 2012 när jag hade tänkte köra temat första gången. Den gången rann temat av nån anledning ut i sanden. Jag skrev aldrig nån regelrätt recension av filmen då förutom några korta stödord. Där konstaterade jag att 127 Hours handlade om betydligt mer än bara om att huvudpersonen ska försöka ta sig loss. Han omvärderar i själva verket hela sitt liv och de beslut han har tagit fram till det ögonblick då han fastnar med handen under det där stora stenblocket ner i den smala och djupa ravinen.

127 Hours är alltså en tvättäkta BOATS om friluftsmannen Aron Ralston (här spelad av James Franco) som satt fast i 127 timmar ute i en ravin i det natursköna Blue John Canyon i Utah innan han till slut kom loss genom att amputera nedre delen av sin arm med en pennkniv.

Filmen inleder i ett furiöst tempo med klipp, musik och starka färger där jag fick lite vibbar från de mer hetsiga delarna av dokumentären Koyaanisqatsi. Boyle använder även en hel del holländska skruvade vinklar. Jag förstod kanske inte riktigt syftet med detta grepp men det såg… skruvat ut. Jag antar att det bidrog till att visa hur Ralston upplevde världen som ett enda stort äventyr, som en enda Burning Man-festival.

Sen stannar plötsligt allt upp när Ralston ramlar ner i ravinen och stenbumlingen landar på hans hand och kilas fast. Direkt inser nog Ralston att det är klippt, och det syns i Francos ansiktsuttryck. Han vet att han inte talat om för nån vart han skulle. Ingen vet var han är, men alla vet att han är dålig på att höra av sig eller svara när man ringer. Så ingen har liksom anledning att bli orolig. Såna tankar strömmar igenom Ralstons huvud skulle jag tro. Varför svarade jag inte när mamma ringde precis i samma stund som jag skulle åka imorse. Om bara…

Filmen är väldigt tajt. Den är bara 94 minuter lång, vilket känns perfekt. Jag tycker inte det finns en död stund, och då utspelar sig ändå den största delen av filmen på ett enda ställe med en enda person. Boyle har lyckats få till en dynamisk film trots dess inbyggda statiska skådeplats.

Det som lyfter filmen för mig är dess känslomässiga och mänskliga innehåll. Mina tankar går till en film som Into the Wild (som ju gett namn åt det här temat). Där hittar vi en annan person som trodde att han inte behövde nån förutom sig själv och naturen. Ralston inser att han faktiskt behöver andra människor och behöver komma loss, inte bara från stenen utan faktiskt komma loss från sitt tidigare liv. För Ralston är utgången mer lyckad än för stackars Christopher McCandless.

Filmen gör även tydligt hur mycket det betyder att inte få grundläggande behov tillfredsställda. Sol, vatten och mat. Man tar dem för givet men när man inte har dem… ja, då märks det. En halv deciliter vatten eller en stråle sol som värmer ditt ansikte.

En helt annan film, jämfört med Into the Wild, som jag drog paralleller till var Saw. Där går ju hela upplägget ut på just det som Ralston brottas med. Vad är du villig att offra för att överleva. Ett finger, en hand, en halv arm, ett ben?

Jag måste passa på att nämna James Franco innan jag glömmer det. Franco är grym i den här filmen. När Franco verkligen går all in för en roll så är han som besatt och äger filmen. Som exempel är det bara att titta på Spring Breakers eller The Disaster Artist. Det är likadant här. Franco har gått all in. Franco verkar vara en digital skådis. Antingen är han strålande eller så är han stel som en pinne som i Oz the Great and Powerful.

Filmen har mig med på resan under hela titten och jag gillar att det hela avslutas hoppfullt. Dessutom funkade det klassiska greppet, som jag inte är nåt större fan av, att visa de verkligen personerna i slutet av filmen. Här bidrar det på ett positivt sätt då det berättar historien vidare och svarar på frågan om vad som hände sen istället för att bara bli sentimentalt eller nån form av uppvisning i hur lika skådisarna är de verkliga personerna.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En ung äventyrare beger sig ut i vildmarken utan att säga vart han ska och fastnar med handen under klippblock.
Miljö: Fina miljöer i Utah: öken, häftiga berg och en vattenfylld grotta.
Djurattacker: Hmm, en korp syns till men inga egentliga attacker förutom några myror.
MacGyver: En del: konstruera pinne med krok för att plocka upp tappat kniv; kasta lasso för att skapa en sele att sova i; plus då förstås ett kirurgiskt ingrepp med enkla medel.

 

Därmed var mitt vildmarkstema med tio filmer (plus bonusfilmen The Mountain Between Us) över. Eller? Vi får se nästa onsdag. Jag tror det dyker upp åtminstone en film till, kanske två. Och nej, det handlar inte om Wild; den har jag redan skrivit om.

 

Som avslutning denna onsdag bjuder jag på några bilder från 127 Hours. Som synes kan man konstatera att filmen är väldigt förtjust i både split screens och dutch angles.

Söndagar med Bergman: Sånt händer inte här (1950)

Sånt händer inte här är en mycket märklig film, inte minst som Bergman-film betraktat. Som film stående för sig själv är den egentligen inte mycket att ha. Hur den kom till, vad Bergman tycker om den och efterspelet kring den gör den ändå intressant som fenomen.

När jag skriver om film brukar jag försöka fokusera på vad jag själv tycker om filmen och kanske inte rabbla så mycket fakta eller beskriva handlingen i långa drag. Det kan man ju läsa om på andra ställen så varför ödsla tid på det? Det är inte alltid jag lyckas med detta. Att beskriva vad man själv tycker och varför är ju betydligt jobbigare än att berätta att en film utspelar sig i Stockholm och har Signe Hasso, Alf Kjellin och Ulf Palme i huvudrollerna.

I det här fallet får jag dock göra ett litet undantag eftersom jag tycker saker runt omkring filmen är intressantare än filmen själv och vad jag tycker om den. Som vanligt när det gäller Bergman-filmer så har jag efter titten varit inne på IngmarBergman.se och läst på.

Där går bl a att läsa ett citat från Bergman själv (från hans självbiografi Bilder):

”Det finns några filmer som jag skäms för eller av olika skäl tycker mycket illa om. Sånt händer inte här är den första. Den gjordes under häftigt inre motstånd. Den andra är Beröringen. Båda har cementerat en bottennivå.”

Ja, han har ett sätt att uttrycka sig, Bergman, speciellt när han talar illa om sig själv. Bergman förbjöd efter fiaskopremiären på bio att filmen skulle visas. Den har aldrig visats på tv, aldrig släppts på nåt videoformat. Den har visats några få gånger på Cinemateket. Och så går den att se på YouTube (i lite för dålig bildmässig kvalitet) om man letar riktigt noga, vilket jag gjorde.

1950 var det kaos i Bergmans liv och han behövde pengar, precis som Svensk Filmindustri som var i konflikt med staten om nöjesskatten. SF satsade på att få till en internationell succé genom att göra en spionthriller med Bergman i registolen.

Alf Kjellin från Hets spelar kriminalkommissarie Almkvist som utreder försvinnandet av en diabolisk man vid namn Atkä Natas (Ulf Palme från t ex Flicka och Hyacinter). Mannens fru Vera spelas av Signe Hasso som man hämtat hem från Hollywood för att ge stjärnglans åt projektet. Tydligen var Hasso sjuk under inspelningen och tungt medicinerad.

Som sagt så är det en mycket märklig film. Den känns så långt ifrån Bergman man kan komma. Det ska vara en spionthriller. Inspiration har hämtats från Hitchcock, det är uppenbart. Bergman lyckas dock inte efterapa mästaren utan filmen känns tyvärr bitvis som en fars, speciellt i ”actionscenerna”. Filmen är väldigt mörk och för tankarna till film noir. Det kryllar av mörka sekvenser, svarta bilar, mörka trappor, telefonsamtal i skuggan gjord från en svart telefon.

När filmen börjar förkunnar en berättarröst att det hela utspelar sig i ett mycket litet och fredligt land som länge önskat göra sig så litet som möjligt och helst förbli helt obemärkt och att denna önskan ska respekteras. Ja, må så vara. Men när Stadshuset och Katarinahissen i Stockholm dyker upp i bild och den svenska nationalsången spelas på radion vid midnatt så börjar man ju lite smått fundera på vilket land det kan vara.

Till det lilla landet där man sjunger ”Den blomstertid nu kommer” har en stor grupp flyktingar kommit från öster över havet. De försöker bilda en motståndsrörelse men efter sig har de ondskefulla och hänsynslösa agenter utsända från diktaturen i deras hemland. Signe Hasso spelar en av dessa flyktingar och hon är alltså gift med en av de där agenterna (eller är han kanske dubbelagent?).

Landet i öster kallas Liquidatzia och det språk man talar där verkar vara svenska baklänges. Det låter helt vansinnigt. Ulf Palmes rollfigur heter alltså Atkä Natas, hmmm… Palme är för övrigt riktigt sevärd som slemmig agent som pratar svenska med en sorts finskbaltisk brytning.

Det förekommer helt bisarra scener som t ex när Vera åker hem till Almkvist och hans fina förortshem i vad som skulle kunna vara Vällingby Ålsten. En del av intrigen är att Almkvist och Vera tidigare har haft ihop det då Veras agentman har haft långa perioder av frånvaro utomlands. Nu när Vera är tillbaka hemma hos Almkvist så ska det kokas kaffe och Vera tar reflexmässigt på sig förklädet som hänger kvar på sin gamla vanliga plats. Man behöver tydligen förkläde när man kokar kaffe. Det ska jag tänka på nästa gång.

Almkvist och Veras trevliga fikastund avbryts av att Natas dyker upp. Nu tar en farsartad scen vid, en scen som jag antar ska vara spännande och fyllt med nerv. Den är enbart skrattretande. Almkvist har en pistol och borde alltså ha övertaget. Men det är bara för Natas att spela sjuk och norpa pistolen när Almkvist undrar hur det står till. Sen byter pistolen ägare några gånger till innan Natas undkommer i en bil med Vera och en för handlingen viktig portfölj.

En biljakt tar vid. En BILJAKT. I en Bergman-film. Japp, det är sant. Den var inte speciellt bra utan kändes som att den hörde hemma i en Åsa-Nisse-film. När det gäller genrefilm så är Bergman duktig inom skräck. Action ska han dock inte syssla med, och det här är ju det enda undantaget (vad jag vet). Och det vet ju Bergman själv. Under inspelningen så träffade filmteamet en grupp riktiga exilbalter som skulle medverka som skådespelare i filmen. När Bergman fick höra deras historier och livsöden insåg han att de gjorde helt fel film. Han försökte övertyga SF om att lägga ner projektet. I självbiografin Bilder konstaterar Bergman:

”Men tåget var i gång och gick inte att stoppa. I ungefär samma veva drabbades jag av influensa och ur den uppstod en nästan komiskt ursinnig sinusit som plågade mig under resten av inspelningen. Det var själen som satte sig till motvärn, förskansad längst inne i bihålornas mörker.”

I filmens slutsekvens ska Almkvist försöka hitta den av agenterna kidnappade Vera. Den svenska polisen tror att hon befinner sig på ett fartyg som precis ska lämna hamn. Vad heter fartyget? Jo, Mrofnimok Gadyn. Ja, det är väl bäst att inte vara för subtila tänkte kanske filmbolaget.

När jag sätter betyg på en film så brukar jag betygsätta min filmupplevelse snarare än filmen i sig. I fallet Sånt händer inte här så blir det dock ett betyg på filmen som enskilt verk och det blir inte högt. Det kanske är orättvist för det var ju trots allt både roligt och intressant att se själva filmen och framförallt att läsa på om omständigheterna kring den. Men jag kände att jag ville markera att filmen verkligen inte är bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ulf Palme och Signe Hasso

Signe Hasso och Alf Kjellin

”Hur är det fatt?”

Ombytta roller!

En av filmens ”intensiva” actionsekvenser. Och faktiskt, den här hade i alla fall ett överraskande slut.

Into the Wild: Predator (1987)

Jag vet egentligen inte hur Predator hamnade i det här vildmarkstemat. På ett sätt platsar den väl kanske inte, precis som en del av mina andra val av filmer. Men när jag körde igång temat då för sex år sen så var det som att det skiftade lite fokus eller det breddades åtminstone efterhand.

En film som Death Hunt handlar ju exempelvis inte i första hand om kampen mot elementen utan är ju en uppgörelse man mot man. Den utspelar sig dock i en vildmark, vilket för min del gjorde att den platsar i temat, och det är likadant med Predator.

Vildmarken i det här fallet är en sydamerikansk djungel dit ”Dutch” Schaefer (peak Arnold Schwarzenegger) och hans team skickas för att rädda en amerikansk minister som tagits som gisslan av det sydamerikanska landets gerilla efter att hans helikopter störtat.

Väl på plats upptäcker de dock att gerillan är deras minsta bekymmer. En mystisk och till synes osynlig varelse – ”…the jungle… it just came alive and took him” – som betar av männen i Dutchs team som vore de plockmat på ett mingelparty. Till slut är det bara Dutch själv kvar mot… Rovdjuret. Muahaha.

Haha, ja, det är en underhållande film, det är det inget snack om. Jag gillar den svettiga stämningen inne i djungeln, och hur lite man får se av Rovdjuret. Jag gillar t.o.m. de något daterade datoreffekterna där man ska visa hur Rovdjuret kan göra sig osynlig. Jag tycker det funkar. Sen när man väl får se Rovdjuret så är det ”one… *ugly* motherfucker!” med rastafrilla. Ett bra grepp är också att vi länge inte får se Rovdjuret utan vi får vi istället se det som Rovdjuret ser via sin IR-syn. Det ger en obehaglig känsla av att vara övervakad.

När jag såg filmen 2012 så blev jag mycket förtjust i den och delade ut en fyra och den hamnade t.o.m. tvåa (!) på min topplista över 1987 års bästa filmer. Den här gången är jag lite mer sansad. En anledning till det är att jag inledningsvis hade svårt för den fåniga jargongen i Dutchs team. Det är precis samma problem som jag hade med Aliens när jag såg om den för några år sen. I princip är ju Predator samma film som Aliens fast man har flyttat rymdvarelsen till jorden istället.

Precis som i Aliens har vi en ostig sekvens när vårt team flyger in till sitt uppdrag, här i en helikopter istället för ett rymdskepp. Det spelas hög rockmusik i form av Little Richard. Det tuggas tuggtobak och gnabbas internt. Det är coola grabbar vi har att göra med! Njae, jag vet inte. Det blir mest fånigt. Sen har man förstås också en tystlåten infödd amerikan som agerar spårare. Undrar om David Lynch/Mark Frost hämtade inspiration från honom när de skapade Hawk i Twin Peaks?

En intressant aspekt är hur kritisk filmen är mot amerikanska myndigheter. Systemet är korrupt, det står klart, men Dutch gör klart att hans team är ett räddningsteam, inte lejda mördare. Jag antar att det här, 1987 alltså, var i samma veva som namn som Oliver North och affärer som Iran-Contras var populära i nyhetsmedia.

Den som i viss mån representerar de amerikanska myndigheterna i filmen är Dillon (spelad av Carl Weathers som vi ju även såg i Death Hunt). Dillon är en f.d. soldatkollega till Dutch som nu sadlat om och jobbar för CIA. Första gången vi ser honom har han slips på sig. Det är ju självklart att vi inte kan lita på honom.

Predator är väl egentligen en förtäckt Vietnam-film. I slutet står Ramb… eh, Arnold kvar ensam i förödelsen och liksom undrar vad som har hänt. En amerikansk hjälte som blir hämtad med helikopter till tonerna av högtidlig armémusik. Njae, manipulativt och smörigt. Det påminde mig om de dåliga delarna av American Sniper. Det är smörigt men det kanske funkar på ett smörigt sätt.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En kommandogrupp i djungeln tror att de ska rädda en gisslan men finner sig i en mycket svårare situation.
Miljö: Sydamerikanska djungler. Filmen är inspelad i Palenque i Mexiko. Jag tyckte väl att jag kände igen mig.
Djurattacker: Vildsvin, skorpioner, ormar plus en utomjording.
MacGyver: En hel del. Fällor, snubbeltråd, pilbåge, nät för att fånga ett byte, upphissade stockar som ska falla på sitt offer, pilar med krutspetsar, smeta på sig lera för att bli osynlig för IR-kamera.

 

Oneug Lymotherf-Ucker as The Predator

Söndagar med Bergman: Till glädje (1950)

Ingmar Bergmans första film från 50-talet är en som jag tidigare inte har sett. Till glädje är Bergmans åttonde biofilm och jag noterar att Bergmans produktivitet är hög, ruggigt hög. Han debuterade 1946 som regissör och sen kläcker han ur sig i princip två filmer per år, och när han inte gör film så sätter han upp teaterpjäser. Galet.

Apropå teatern så var Bergman chef för Helsingborgs stadsteater några år tidigare, och Till glädje utspelar sig just i Helsingborg (eller Hälsingborg som det stavades på den tiden) i samma kretsar som Bergman säkert umgicks i, bland skådespelare och musiker.

I fokus är medelmåttan Stig (Stig Olin som vi såg i Kris) som spelar fiol i den lokala symfoniorkestern men tror att han kan bli violinvirtuos. Den bistra sanningen är nog att han bara kommer att vara hyfsat bra på att spela fiol. I orkestern spelar även Marta (Maj-Britt Nilsson) som Stig uppvaktar under en längre tid. Till slut, mer eller mindre av minsta motståndets lag, så gifter de sig. Genom filmen får vi sen följa deras äktenskap och den bergochdalbanetur som det innebär.

Victor Sjöström

Jag vet inte riktigt om jag ska varna för spoilers nu eftersom det som jag tänkte kommentera händer inom filmens första minuter. Det är väl lika bra att varna för det. Så: varning för spoilers!

Filmens första minuter var något överraskande, och explosiva om man säger så. Jag var inte riktigt beredd på det och jag vet inte om det egentligen gjorde filmen som helhet någon tjänst. Filmen inleds nämligen med att Stig är på orkesterrepetition men får ett alarmerade telefonsamtal och rusar hem. Där får han det sorgliga beskedet att hans fru har omkommit i en olycka där ett spritkök exploderat.

Vi kastas alltså direkt in i vad man skulle kunna kalla en tragedi, men eftersom vi inte lärt känna några av rollfigurerna så var ju det känslomässiga avtrycket minimalt. Än så länge i alla fall.

Efter dödsbeskedet hoppar filmen sju år tillbaka i tiden. Detta tidshopp ackompanjeras som sig bör av ljudet av en harpa; det är ju sen gammalt. Ett snyggt grepp eftersom scenen övergår till dåtiden och den harpa som fanns med i orkestern. Det blev liksom en logisk och naturlig del av filmen.

Nu vi får se allt från början: hur de gifter sig, får barn, grälar, skiljer sig, blir ihop igen, hur Marta åker iväg med barnen på semester, en semester som Stig ska ansluta några dagar senare…

Birger Malmsten

Mmm, ett intressant upplägg måhända, men det finns ett problem. Problemet stavas Stig. Stig är en självupptagen medelmåtta som inte gör mycket rätt. Han är osympatiskt på ren svenska. Fast det brukar i och för sig inte hindra mig från att gilla en film. Ta t ex Inside Llewyn Davis som Shinypodden pratade om senast.

Det intressanta upplägget till trots så saknade jag, förutom en rollfigur att sympatisera med, även nån form av återbetalning. Om man inleder en film på detta vis så måste man (läs: jag) få nåt tillbaka på slutet, och jag kände inte att jag fick det på ett tillfredsställande sätt här.

Filmen har en del andra problem. En inte helt liten del av dialogen känns krystad och då menar jag inte att den känns teatral. Men dialogen känns inte som nåt som rollfiguren skulle säga i sammanhanget, teatral eller ej, utan det känns som nåt som manusförfattaren vill ha sagt. Stig har bl a en pinsam och spritinducerad monolog på en fest som bara kändes fånig. Han gapar om att ”man måste lida för konsten” osv. Det kanske hade funkat med en bättre skådis men Stig Olin höll tyvärr inte måttet för mig här.

En som däremot höll måttet, och mer därtill, var legenden Victor Sjöström. Det var hur roligt som helst att se honom i rollen som orkesterledaren Söderby. Med en blandning av humor, cynism och mänsklighet agerar han en både betraktare och berättare av det drama mellan Stig och Marta som vi får se på vita duken. Victor har en berättarröst som självaste Morgan Freeman skulle vara avis på, och det är just den som används under filmen bästa sekvens där Victor beskriver Stig och Martas relation, deras gräl men samtidigt deras tillgivenhet för varandra.

Margit Carlqvist

Två andra höjdpunkter var två av skådisarna i birollerna. Först var det Birger Malmsten, en av medlemmarna i orkestern, som gör en stilig och rolig glidare. En riktig stekare som kläckte ur sig repliker som ”Ta med dig fiolen på festen så gör vi lite musik innan vi blir fulla”. Normalt sett brukar jag tycka att Malmsten är både trist och träig. Inte så här. Kanske för att han spelade en biroll och liksom slapp ansvar? Kanske spelade han en roll mer lik sig själv?

Höjdpunkten nummer två bland birollerna var Margit Carlqvist som dök upp som en ung hustru till en äldre skådespelarman. Vem är detta tänkte jag?! Vilken snygging! En riktigt femme fatale. Sval och het på samma gång. Detta var tydligen Carlqvists debutroll och apropå femme fatale så spelade hon mycket riktigt under 50-talet s.k. vamp i en rad svenska filmer (förutom att vara med i Bergmans Sommarnattens leende).

Filmen som helhet funkar inte riktigt för mig. Den innehåller några riktigt fina delar (Sjöströms berättarsekvens som topp) men jag blev aldrig helt indragen. Jag tyckte även att man inte riktigt kopplar ihop filmens musiktema med resten av filmens handling. Fast jag måste ändå säga att det var rätt maffiga musiksekvenser under orkesterns repetitioner med pampiga verk av Beethoven, Mendelssohn och Mozart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ben-Hur (1959)

Med anledning av att Sofia borta hos Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ben-Hur gånger två så tänkte jag det kunde passa att skicka upp en gammal preblogg-text om just Ben-Hur. Och då pratar jag alltså om originalet från 1959. Sofia var ju så järv att hon även betade av remaken från 2016. Min text om denna låååånga film skrevs i september 2003.

Jag har sett första timmen av Ben-Hur nu. Jag delar upp den och tar andra halvan imorgon. Hur som helst, jag är i m p o n e r a d av det jag hittills sett. Jag trodde inte den skulle vara så bra, allvarligt talat. Men skådespelarna är perfekta, speciellt Charlton Heston (Ben Hur, pacifist, hehe, i alla fall än så länge) och Stephen Boyd (Messala) och deras samspel. Det fanns ett djup som jag inte räknade med. Messala som kommer tillbaka till sin barndomsvän Judah Ben-Hur. Dessa två var som bröder när de var pojkar, och man ser verkligen att de är bästa vänner till en början. Men nu är Messala officer över de romerska trupperna och deras förhållande blir ansträngt och till slut ohållbart. Ben-Hur tvingas offra sin vänskap för att inte förråda sitt folk. Och sen olyckan med takstenarna. Oj oj, mycket bra manus.

En annan höjdpunkt: Ben-Hur möter Jesus. Jag gillade verkligen genidraget att aldrig visa Jesus framifrån i bild. Det gör det hela mäktigare. Nä, det här är verkligen en genomtänkt och välgjord film… än så länge. Vi får se om resten av filmen är lika bra. Nu är det en mycket stark fyra.

*en dag senare*

I går såg jag klart resten av Ben-Hur (1959) och jag är fortfarande i m p o n e r a d. Jag vet inte var jag har fått det ifrån men jag trodde det skulle vara en halvtråkig men lång matinérulle. Kanske det berodde på att jag har sett Spartacus (1960) och Cleopatra (1963) som jag båda tyckte var flera klasser sämre.

Heston passar perfekt i rollen som stolt jude som trots att han är galärslav lyckas behålla sin glöd för sitt folk, sin mor och sin syster. Dessutom, som jag skrev tidigare, fanns det ett djup som inte trodde skulle finnas. Vänskap, religion, tro, lojalitet, makthunger, osv. Sen är ju historien verkligen en historia av stora, episka mått. Filmen väver in Jesus på ett skickligt sätt så att han blir en lite mystisk del av filmen men ändå något av en röd tråd. Vi får storslagna, pampiga scener och en mycket bra gjord och spännande hästkapplöpning. Möjligtvis tappade den lite efter kapplöpningen när det handlade om mamman och syrran i lepra-dalen. Jag stördes inte av längden. Om man tycker filmen är dålig så blir ju längden ett problem, men om man gillar filmen så kan man ju i princip se hur mycket som helst. Betyget blir en mycket stark fyra, på gränsen till en femma.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Into the Wild: Death Hunt (1981)

I Death Hunt möter vi två storheter från gamla tiders filmiska USA: Charles Bronson och Lee Marvin.

Som filmtiteln antyder handlar det om en jakt med trolig dödlig utgång. Charles Bronson spelar AJ, en outsider som livnär sig som pälsjägare uppe i de kanadensiska bergen intill Yukon-floden. Efter trubbel med några andra pälsjägare, däribland en synnerligen osympatisk jäkel spelad av Ed Lauter (känd som skurk även i Familjen Macahan), tvingas AJ fly upp i bergen med ett uppbåd efter sig.

Den som motvilligt, men för att han måste, leder uppbådet är Millen, en sergeant i den kanadensiska ridande polisen. Millen spelas då förstås av den vithårige veteranen Lee Marvin.

En jakt som pågår flera veckor tar vid där AJ gör allt för att komma undan och ta sig över gränsen in till Alaska.

Jag utnämner direkt Death Hunt till en western, trots att den utspelar sig 1931. Filmens förtexter visar upp ett typiskt rött western-typsnitt, snöiga berg och en mystisk man som kommer ridande. Det är klart att det är en western. Musiken förde mina tankar till Familjen Macahan (återigen) och det var inte så konstigt då det visade sig att det var samme kompositör, Jerrold Immel (ansvarig för bl a Dallas-temat!).

Man kan väl kalla den en revisionistisk western då jag delvis får vibbar av t ex en anti-western som McCabe & Mrs. Miller. Rollfigurerna är nästan samtliga luttrade, slitna och trötta och har ingen framtidstro. Den enda som sticker ut, till en början, är Alvin (Andrew Stevens), en ung grön konstapel och nykomling i den lilla bergsbyn. Men Bror Duktig får ganska snart lära sig vad som gäller.

Nymodigheter som radio och flygplan har börjat användas, och det till Millens stora förtret. Millen lever kvar i den gamla världen med mänsklig visdom och kunskap som man för med sig genom generationer. Att jaga en man som dödat någon i självförsvar med flygplan och kulspruta är inget för Millen.

En annan filmgenre jag kom att tänka på var ubåtsjaktsgenren. Där brukar det ofta vara så att vi har två kaptener som känner respekt för varandra. De kan förutse varandras drag just för att de vet hur den andra tänker. Det är likadant här. Millen vet att AJ bara vill bli lämnad ifred ute i skogen och han respekterar det. Men när ett mord har skett så är tvingad att jaga AJ eftersom det är hans jobb.

Det kan vara värt att nämna att filmen faktiskt bygger på verkliga händelser där en okänd man som man kallade Albert Johnson a.k.a The Mad Trapper jagades av den kanadensiska polisen under flera månader uppe i bergen. I filmen har man valt att skildra AJ som en person med gott hjärta som inte vill göra någon förnär men som bara vill bli lämnad ifred. Ja, annars hade ju storyn inte funkat. Att se en osympatisk och elak brottsling bli jagad hade väl inte varit speciellt sevärt. Eller?

Ubåtsjaktsfilmen nämnde jag som en delvis liknande genre. En annan film som dyker upp i mitt huvud är Ace in the Hole. Det går att dra paralleller mellan de spektaklen som uppstår i filmerna när allmänheten dras till det som händer som flugor till en sockerbit. I Ace in the Hole är sockerbiten en man som fastnat i en grotta. I Death Hunt är det en stor belöning på den jagade AJ som lockar. Alla ger sig ut med slädar och hundar för fånga The Mad Trapper, som AJ alltså kallas av press och publik.

Filmen har en riktigt bra rollbesättning. Förutom Bronson och Marvin, som bägge gör helgjutna insatser, så har vi alltså Ed Lauter som en osympatisk skurk. Han är perfekt i sin roll. Faktum är att det är svårt att kalla honom skurk. Lauter spelar en elak fårskalle helt utan ryggrad, en tölp.

En skådis som jag helt hade glömt av att han var med är Carl Weathers som spelar Millens kollega Sundog, en aningens bitter f.d. basebollspelare som hamnat uppe i de ensliga kanadensiska bergen. Slutligen ser vi Angie Dickinson (från bl a The Chase och Point Blank) i en alldeles för liten roll för att det var befogat att ha med henne.

Slutligen är jag efter titten fascinerad över hur mycket tid och resurser filmmakarna lagt ner. På den är tiden fanns ju liksom inte cgi. Det ger en helt annan känsla. Här har man verkligen filmat uppe i bergen, i skogen, i snön. Man har fixat ett enmotorigt litet flygplan som man dessutom kraschar, på riktigt. Jag får nästan samma känsla som i Mission: Impossible – Fallout

Nja, inte riktigt, men en trea blir det.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En man blir anklagad för mord och jagad ut i vildmarken av ett uppbåd.
Miljö: Härliga bergs- och skogsmiljöer i Kanada. Mycket snö!
Djurattacker: Hmm, nej, inga. Här är det människor som slåss. Ja, förutom en hund som attackerar den där eländige rollfiguren som Ed Lauter spelade.
MacGyver: En hel del smarta knep som t ex: att vända på sina snöskor för att förvirra sina jägare; att springa bakom en renflock för att dölja sina spår; att spänna upp en tom vinterrock som lockbete för att sen smyga sig på sin motståndare från sidan. Det förekommer ett ganska imponerande hopp från en hög klippa till ett träd. Enda missen här var att stuntmannen släppte sitt gevär uppe på klippan precis innan hoppet. Ett gevär som vår hjälte sen mystiskt ändå hade.

 

Lee Marvin gör sig färdig för en death hunt

Badass Charles Bronson förbereder sitt försvar

Angie Dickinson som borde ha varit med mer eller inte alls

Apollo Creed i egen hög person

Tölpen till skurk spelad av Ed Lauter

Spännande snöbrillor på Lee Marvin

Aj då! Tappade geväret.

Nej, men där var det ju! Vilken tur.

Söndagar med Bergman: Törst (1949)

Denna söndag handlar det om Törst från 1949. Som vanligt läser jag på om filmen på IngmarBergman.se, denna väldigt informationsrik och välordnad sida, och där ser jag att manuset bygger på en novellsamling av Birgit Tengroth, som även spelar en stor roll i filmen.

Ingmar Bergmans sista 40-talsfilm handlar om paret Rut (Eva Henning) och Bertil (den eviga Birger Malmsten) som är på väg hem med tåg från en semesterresa. Deras favoritsysselsättning är att gräla. Rut är en f.d. balettdansös som blivit skadad i knät och som nu mest dricker vin och är bitter. Bertil är en konflikträdd mes. I Törst tycker jag möjligen Bergman är på väg att hitta en egen stil. Det är lite annorlunda med ett mer fantasifullt bildspråk och berättande. Bergmans första husfotograf, Gunnar Fischer, står för kameraarbetet och han gör det bra. Träiga Birger Malmsten är kanske bättre än han brukar vara. Eva Henning är bättre än Malmsten som neurotisk och snackig tjej med jobbiga saker i bagaget. Jag tyckte de båda bitvis var underhållande under sina gräl.

Bitvis är det en ganska splittrad film då vi följer två historier och man kommer kanske inte riktigt in i den som utspelas i Stockholm. Att filmen utspelas precis efter andra världskriget märker man av när paret åker tåg och folkmassor tigger mat från perrongen när det stannar vid en station. Jag gillade som sagt en del av parets grälscener där det förekommer en del roliga repliker, som t ex ”Jag kan bara vila om jag är utvilad”. Vad mer? Jo, ganska uppseendeväckande var att man använde elektroniskt ljud vid ett tillfälle under en drömsekvens. Det kan inte ha varit helt vanligt vid den här tiden. Och så är Hasse Ekman, som är bra här, med på ett hörn som ganska äcklig läkare. Slutligen så röker givetvis alla konstant som sig bör i en film från den här tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmen innehåller en scen med lesbiskt tema. En scen som tydligen klipptes av filmcensuren på den tiden så att den enligt Bergman själv blev ganska obegriplig. Och, ja, just den scenen kändes märkligt klippt mot slutet.

Birgit Tengroth och Mimi Nelson (blicken!)

Mission: Impossible – Fallout (2018)

Hur många av Mission: Impossible-filmerna har jag skrivit om på bloggen tro? En sökning senare visade det sig att det var tre stycken, i form av trean, Ghost Protocol och Rogue Nation. Alla dessa, inklusive ettan, har fått 3/5 i betyg. John Woos tvåa tyckte jag var undermålig och den fick en tvåa och då tror jag att jag var lite för snäll.

M:I-filmerna upplevs bäst på bio och jag valde att se den i 2D på en tidig lunchvisning en söndag. Nu tror jag inte just den här filmen är en s.k. högriskfilm (dvs att det är stor risk att idioter förstör visningen), men varför chansa? Dessutom skulle jag även slippa 3D.

För mig är filmen helt och hållet en ursäkt för Tom Cruise att göra en massa häftiga stunts, och det är gott så för mig. Jag hade en härlig stund i biofåtöljen. Handlingen är både tunn och invecklad på samma gång och gör inget annat än för oss från en actionsekvens till en annan. Vi åker motorcykel och bil i Paris. Ja, först hoppade vi fallskärm ner till Paris. Jag glömde den lilla detaljen. Det springs en massa i London. Slutligen flyger vi helikopter i Kashmir.

Mina favoritsekvenser? Hmm, ja, kanske det ändå var den brutala badrumsfajten i Paris där Tom teamar upp med Henry Cavill i ett handgemäng mot Liang Yang (som för övrigt spelade en av Snokes rödklädda vakter i Rogue One). Det var alltså en brutal fajt och en actionsekvens av den mindre skalan. Det var kanske därför jag uppskattade den mest.

Vissa tycker att jakterna i Paris höll på för länge. Så upplevde jag det inte utan jag hade roligt hela tiden och satt med andan i halsen. Dessutom kom här två andra sekvenser, icke-actionbaserade, som jag gillade mycket. Den första är en sekvens där Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa Faust förföljer Ethan Hunt (Cruise). De möter varandra till slut i en park där de sakta närmar sig varandra för att sen glida in i skuggan under trädkronorna. Det fanns nåt sensuellt över hela scenen, nästan som en dans. Fint kameraarbeta var det också.

Den andra sekvensen bjöd både på oväntad humor och nerv då man tror att vårt team till slut klarat sig undan. Man har fångat in skurken och befinner sig i ett garage, allt verkar lugnt, och så öppnar man garageporten och hamnar i en annan form av knipa. Riktigt bra scen där Ethan Hunt blir tvingad att leva upp till sin egen moral om att inte låta oskyldiga dö.

En annan scen som stack ut för mig var när Ving Rhames lite oväntat levererade ett känslosamt tal där han beskrev hur Ethan Hunt var funtad rent mentalt och hur han kände för sitt team. Det här var kanske den mest känslomässiga scenen nånsin i M:I-filmerna? Rhames spelade dessutom riktigt bra.

Hur funkade Rebecca Ferguson? Mja, kanske inte riktigt lika bra som i Rogue Nation. Men fortfarande är hon en bra rollfigur och Ferguson funkar i rollen. Jag fick ändå känslan av att man inte riktigt vetat hur man skulle skriva in henne i manus på ett naturligt sätt. Nu var det som att hon bara dök upp med jämna mellanrum och ibland kändes det som att hon var en del av teamet och ibland inte alls.

Det är lite lustigt. Känslan jag hade efter att sett Fallout var att jag verkligen gillade den, och jag kommer att dela ut en klockren fyra. Samtidigt var jag ändå helt säker på att jag uppskattade Rogue Nation mer när jag såg den. Det är i alla fall känslan jag har, att jag gillar Rogue Nation mer. Men så kollar jag mitt betyg och min text om den och ser att betyget bara blev 3,5/5.

Jag tror jag såg Fallout vid ett perfekt tillfälle. Det var ett tag sen jag såg så bra gjord action. Riktig action som inte är baserad på cgi. Jag var nog svältfödd på det helt enkelt. En sista detalj var att jag upplevde Simon Pegg som aningen mer nedtonad, inte så farsartad, och därmed mindre irriterande i Fallout jämfört med Rogue Nation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Henry Cavill laddar om

Into the Wild: The Edge (1997)

The Edge känns som en märkligt bortglömd film. Den hade ändå två vid den tiden (1997) ganska stora skådisar i huvudrollerna: Sir Anthony Hopkins och Alec ”den mest kända av bröderna” Baldwin. Fast har Alec Baldwin nånsin varit så rackarns stor bland de breda massorna? Hopkins är ju ikonisk som Hannibal Lecter men frågan är om han egentligen var en publikmagnet på alldeles egen hand?

När jag nu i efterhand läser på om filmen ser jag att manus är skrivet av David Mamet. Kanske det är en av förklaringarna till att den inte gick hem. Mamet är ju en av de torraste manusförfattarna.

Handlingen i korthet. Miljardären Charles (en iskall silverräv i form av Hopkins) följer med sin fru, en fotomodell ”spelad” av Elle Macpherson, när hon åker till Alaska tillsammans med bl a fotografen Bob (en cynisk och opålitlig Baldwin) för plåta bilder i exotiska omgivningar.

Bob tycker dock inte det räcker med natursköna berg och sjöar och en modell i indiandräkt. Nej, han vill fånga nåt genuint. Sagt och gjort, Bob, Charles och assistenten Stephen (Harold Perrineau) tar pontonplanet för att leta upp en tvättäkta indian som råkar vara på björnjakt.

Går flygresan inte så bra? Kraschar planet? Dör piloten? Hamnar de tre mitt ute i vildmarken utan möjlighet till kommunikation med omvärlden? Blir de tvungna att vandra tillbaka mot civilisationen? Skiter kodiakbjörnen i skogen?

Jag tycker både Baldwin och Hopkins är bra castade. Hopkins passar i rollen som arrogant men ändå inte osympatiskt allvetare. Miljardären Charles är rik som ett troll, har en fotomodellfru, men givetvis är han i grunden osäker på sig själv och andra. Är folk kompis med honom för att han har mycket pengar?

Charles längtar, precis som Bob, efter nåt genuint. Nu har de olika skäl förstås. Bob vill tjäna pengar genom att fota det genuina. Charles vill komma bort från pengarna genom att själv bli en del av det genuina.

En vildmarksvecka i Alaska visar sig vara ett lyft, i alla fall för Charles som lever upp när han får praktisera det han lärt sig om hur man överlever i vildmarken från en bok som han just fått i födelsedagspresent.

Obs! Spoiler för The Edge i nedanstående stycke.

Jag skrev att Mamet var en torr manusförfattare. Då menar jag inte nödvändigtvis torr i betydelsen dålig. Jag har nämligen fått för mig att Mamet skriver ganska smarta filmmanus med intrikat dialog. Men jag kanske får tänka om. I The Edge förekommer nämligen en idiotgrej som jag inte kunde låta bli att störa mig på. För att vara säkra på att man går söderut när man ska börja sin långa vandring så tillverkar Charles en kompass. Den hemmagjorda kompassen pekar ut söder och de börjar gå. Efter många timmar och strapatser upptäcker de till sin förfäran att de är tillbaka på samma plats som de utgick ifrån. De två andra anklagar Charles för att kompassen visat fel. Visat fel?!?! Felet var ju att de gick i cirklar för i h-e. Charles skyllde lite förläget på sitt bältspänne.

Det finns flera småsaker som stör. T ex så kliver man utan att tänka ner i iskallt vatten med sina skor bara för att tvätta händerna. Om man är vilse ute i vildmarken i rått och kallt klimat skulle jag säga att det är a och o att hålla fötterna torra och varma. Tänk på vad du kliver, Anthony!

Tillbaka till Mamets dialog. Jag tror inte jag gillar hans stil som känns väldigt skriven. Ja, det är klart att den är skriven. Han skrev den ju. Vad jag menar är att rollfigurerna säger saker och pratar om saker på ett sätt som en alldeles normal människa inte skulle göra i samma situation. Exempelvis pratar man, som om det vore fikapaus på jobbet, om hur man överlever i vildmarken och varför vissa inte klarar sig. Och man gör detta samtidigt som man själv försöker att just överleva i vildmarken! Dialogen känns skriven, inte naturlig. Det behöver i och för sig inte vara ett problem. Ingmar Bergmans dialog kan kännas oerhört skriven men ändå vara en njutning att lyssna på. Detsamma gäller bröderna Coens dito. Mamets? Njae.

Problemen till trots så hade jag ändå rätt så kul under filmens gång. Miljöerna är häftiga. Vildmark gillar jag nästan alltid. I filmens inledning anländer Charles & Co till en alldeles underbar lodge eller vad jag skulle en gigantisk stuga helt byggd i trä där väggarna är proppfyllda med uppstoppade djur och fåglar, gamla skidor och diverse horn på väggarna. Den påminde lite om stugan i The Hateful Eight. Dessutom spelades den som ägde och drev verksamheten i stugan av originalet L.Q. Jones, en skön lirare med glimten i ögat.

Slutligen, kolla in postern i början av inlägget. Hur ser Hopkins ut här egentligen? Är han driven till galenskapens rand? Är han on the edge?

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch. Så ovanligt!
Miljö: Skog, sjöar, floder, berg, och så lite kallt och snö.
Djurattacker: Minst fem björnattacker!
MacGyver: En avancerad fälla som man lyckas fånga en ekorre i. Synd bara att man inte fick se dem tillaga den. Man tillverkar en kompass med hjälp av en nål på ett blad på vattenytan i en urholkad stubbe.

Söndagar med Bergman: Fängelse (1949)

Sommaren 2003 körde SVT en ganska stor Bergman-retro där många hans filmer visades. Jag hade vid den tiden endast sett tre Bergman-filmer och var alltså en novis. Fängelse var den första filmen man visade och jag satt bänkad. Nåja, jag såg i alla fall den. Om Fängelse kan man på Ingmar Bergmans sida läsa att det här, hans sjätte film, var den första som byggde på ett originalmanus av gubben själv. När jag läser min gamla text så inser jag att jag inte hade koll på det här med att spoilervarna. Fast jag tror att jag kanske kände att det var en så pass gammal film att ingen skulle bry sig.

Fängelse var väl ingen höjdarfilm. Den handlar om den grubblande författaren Thomas som träffar och blir kär i den unga prostituerade Birgitta Carolina (ja, så hette hon faktiskt). Birgitta Carolina bor med sin pojkvän/hallick Peter. Hon föder ett barn. Peter övertalar henne att lämna det ifrån sig och sen dödar han barnet. Thomas, ja, han funderar på att begå självmord och samtidigt döda sin fru. Ja, som ni hör så är det inga muntra ämnen direkt: självmord, mord, barnamord, prostitution, osv. Jag tror nog det var rätt magstarkt för den tiden. Guds existens debatteras också.

Filmen känns lite daterad, om ni förstår vad jag menar, vilket gör att den förlorar lite i intensitet. Skådisarna pratar på det klassiska högtravande viset som man gjorde på film på den tiden. Sen tyckte jag det blev lite melodramatisk på sina ställen och lite överspel kanske. Jag tycker ändå filmen tar upp intressanta frågor. Jag har inte sett alltför många Bergman-filmer (endast Fanny och Alexander, Persona och Sommarlek) men det verkar ofta handla ofta om detta att ta sig an sina inre demoner, att bli sams med sig själv. Tyvärr lyckas inte Birgitta Carolina med detta i filmen utan hennes liv och minnet av det förlorade barnet blir för mycket och det slutar tragiskt för henne. Dock inte för Thomas som går tillbaka till sin fru.

Jag tyckte att filmen var fint fotad och sen innehåller den en rätt så bra drömsekvens som fick mig att tänka på David Lynch och Eraserhead. Betyget blir en stark 2/5. För mig spelar inte betyget så stor roll. Filmen var intressant att se ändå men jag hoppas på att de kommande filmerna som SVT visar i sommar är bättre. En kul detalj med att följa retrot är att Bergman själv introducerar varje film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep