American Fiction (2023)

6 juni, 2024 2 kommentarer

American Fiction är en helmysig hängfilm om den svarte författaren Thelonious Ellison (men som alla kallar Monk) som stör sig på att just kallas för en svart författare. Han är författare, punkt. Men det accepteras inte av bokbranschen. Monk är en svart författare och han ska skriva svarta böcker om svarta problem. Till slut, i nån sorts desperation, skriver Monk på pin kiv en SVART bok under pseudonym., och se på fan, nu blev bokförlagen plötsligt intresserade (till Monks förtret).

Monk är även lärare på ett universitet. Det går inte speciellt bra för Monk där heller och han uppmanas att ta ledigt och åka från L.A. till hemstaden Boston för att gå på ett bokseminarium och träffa sin familj som består av en mamma på demensens gräns, en underbar syrra som ser igenom Monk, och lite senare en storebror med sina egna problem.

Ja, det här är alltså en kanske lite ovanlig blandning av satir och familjedrama och jag gillar det skarpt. Det var väldigt roligt att se Jeffrey Wright i en huvudroll. Jag kan bara komma på Basquiat (vilket var evigheter sen) och Hold the Dark. Wright är som klippt och skuren för rollen som bitter men ändå rolig författare som inte hittar rätt i livet. Rollfiguren påminner kanske en aning om den man som Paul Giamatti spelade i The Holdovers. De kommer liksom inte loss.

Monks syster (Tracee Ellis Ross, dotter till Diana Ross, det visste jag inte!) var en underbar karaktär som jag gärna hade velat hänga mer med. Jag tyckte det var synd att hon försvann ur handlingen så snabbt. Samtidigt var det ju en del av historien som ledde till att Monk behövde ta mer ansvar, bl a för sin mamma. Plus att brorsan (spelad av Sterling K. Brown) dök upp som en följd av att syrran försvann. Det är bara att tugga i sig.

Jag vet inte om jag gillade satir-bitarna eller familjedramat bäst. Det var lite som att det pågick två filmer parallellt med olika ton. Satiren var rolig medan dramat var rörande. Man skulle kunna störa sig på detta, att filmen inte vet vilken film den vill vara. Men för mig funkade båda delarna även om jag kände av tonskiftena. En klockren fyra blir det till American Fiction.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Dream Scenario (2023)

25 maj, 2024 8 kommentarer

Min första tanke under inledningen av denna Norgehistoria var: ”Oj, oj, jag gillar det här!” Mina tankar gick direkt till Adaptation, en film skriven av Charlie Kaufman, regisserad av Spike Jonze och med Nicolas Cage i en dubbel huvudroll. Även Quentin Dupieuxs filmer känns som förebilder även om Dream Scenario inte är riktigt lika vrickad.

Filmen är full av pinsamma och obekväma situationer där en nedtonad Cage spelar universitetsläraren Paul som är en snäll, osäker och lite ledsen figur som inte kommer loss i livet. Lite som Paul Giamatti i The Holdovers, för övrigt. Jag älskar när Cage får spela på det här sättet. Då är han perfekt, precis som i Pig.

En gammal chef jag hade på Ericsson berättade en gång att han hade ett jobbmöte med några amerikaner och han råkade nämna att han tog sin frus efternamn när de gifte sig. Oj, oj, vad han fick höra om det efteråt. Vilken toffel!

Paul i Dream Scenario tog givetvis sin frus efternamn när de gifte sig. Julianne Nicholson, som spelar Pauls fru, var har jag sett henne förut? Jag känner igen henne så väl. Jag undrar om det är den sevärda August: Osage County som jag minns henne ifrån.

En annan film jag kom att tänka på under titten var Mother!. Min tolkning av den filmen var att den handlade om sociala medier och dess mörka sidor. I Dream Scenario är det mer uppenbart att det är just det som det handlar om. Paul trivs inledningsvis med sin nyfunna berömmelse. Vad berömmelsen handlar om? Jo, folk börjar plötsligt se Paul i sina drömmar, vilket gör att Paul förvandlas till en kändis över hela jorden.

Varför inte smida medan järnet är varmt tänker Paul och försöker en gång för alla få ut sin bok om hur ett myrsamhälle fungerar med hjälp av en PR-byrå. Det går så där. Och här gick mina tankar till American Fiction och Monks interaktioner med representanter från ett bokförlag.

Problemet med Paul är att han inte kommer till skott med sina idéer. Det är mycket snack och liten verkstad och då går det liksom inte att klaga på att en f.d. kollega släpper ett pek om antelligence.

Dream Scenario är väl en sorts uppgång-och-fall-historia som länge funkade klockrent för mig. Kanske filmen tappar lite fokus mot slutet. Vad handlar den egentligen om och hur ska vi avsluta det hela? Ändå en klar fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Norgehistoria? Manus och regi av Kristoffer Borgli! Ser fram emot fler av hans filmer.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Holdovers (2023)

19 maj, 2024 13 kommentarer

Om man hade kunnat tidstransportera The Holdovers till början av 1970-talet och visat den för en biopublik då så är jag ganska säker på att de hade köpt filmen rakt upp och ner som en film som var gjord i deras samtid.

Det enda som skulle förvirra dem är väl att de inte skulle känna igen nån av skådisarna i huvudrollerna: den gamla räven Paul Giamatti, nykomligen Dominic Sessa och Da’Vine Joy Randolph som jag har sett i den underbara Dolemite Is My Name.

Giamatti spelar Paul, en lärare på en internatskola för pojkar som får det inte alls ärofyllda uppdraget att ansvara för de elever som inte ska åka hem över jullovet, varav en är Angus (Sessa). Kvar är också kokerskan Mary (Randolph). Pga orsaker (som man säger nuförtiden) hamnar de tre i knät på varandra och blir ensamma kvar på skolan då de andra studenterna åker på skidsemester.

De tre totas alltså ihop och bildar en motvillig found family. Alla har de sitt livsbagage och har byggt murar för att ingen ska se några svagheter. Men murar är till för att rivas och här sker det delvis med hjälp av en julfest och en road trip till Boston.

Ja, det är som jag antydde i början helt underbara 70-talsmiljöer i ett till råga på allt snöigt (!) New England. Även musiken sätter stämningen helt perfekt. Filmen är på plus redan efter fem minuter.

De tre huvudpersonerna är kanske inte de mest älskvärda, framförallt inte den bittre läraren Paul som älskar att kararktärsmörda sina elever med den ena vältaliga harangen efter den andra. Underbart!

Jag mjuknar dock mer och mer för dem och i slutet av filmen älskade jag att hänga med dem, precis som de gillade att hänga med varandra.

Kanske är detta en av regissören Alexander Paynes varmaste filmer (?) och kanske beror det på att han inte ligger bakom manus själv. Det är istället skrivet av David Hemingson och det bygger på Hemingson egna erfarenheter från en liknande internatskola. Jag fann filmen rolig, dråplig och samtidigt hade den en ton av melankoli och sorg i bakgrunden. En bra ton.

The Holdovers är en härlig blandning av The Shining, Döda poeters sällskap och The Station Agent.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Found family, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Greatest Night in Pop (2024)

4 maj, 2024 11 kommentarer

The Greatest Night in Pop är en sorts lyxversion av SVT:s underbara serie Hitlåtens historia. Här har filmmakarna, med regissören Bao Nguyen i spetsen, fått tillgång till allt (tror jag) filmat material från när monsterhitten ”We Are the World” spelades in 1985.

En sak jag inte hade klart för mig var att Bob Geldof & Co var först ut, så att säga, med Band Aid och ”Do They Know It’s Christmas?”. Jag trodde ordningen var omvänd. Geldof dyker förresten upp under inspelningskvällen och talar allvar med artisterna som plötsligt känner allvaret i det hela, och varför de egentligen spelar in låten.

Låten var det, ja. Den skrevs av gentlemannen Lionel Richie och blyge Michael Jackson. Lionel själv är med i nutid och berättar om hur allt gick till. Om logistiken kring att samla ihop alla artisterna på samma tid och samma plats för inspelningen. Inte det lättaste. Och skulle man få Prince att komma? Ja, man försökte i alla fall genom att bjuda in Sheila E.

Innan Lionel vet ordet av så ska plötsligt inspelningen äga rum men de har ju inget låt. Det är ju så där när man inte har en tydlig deadline. Då kan man låta tiden gå. Sen blir det skarpt läge och då gäller det att leverera! Känner jag igen mig från mitt eget arbetsliv? Kanske. 😉

Det var riktigt kul att se alla artisterna under inspelningen vilken ägde rum på kvällen och natten efter American Music Awards i januari 1985. Det var liksom enda chansen eftersom alla artister var i stan (L.A.!). Det mest fascinerande var kanske att se stjärnorna som de helt vanliga (ja, nästan) människor de ändå är. Lite osäkra, lite blyga, lite obekväma, lite upphetsade, lite glada, lite eller mycket nervösa.

En kul episod är när Stevie Wonder tycker att de ska sjunga en del av texten på swahili. Det tycker inte Weylon Jennings och stormar ut. ”I’m not recording no song in no Swahili”. Typ. Efter en het debatt blir det ingen swahili och nån konstaterar ju också att man inte talar swahili i Etiopien. Men Jennings kom inte tillbaka.

Det var nästan rörande att se hur obekväm Bob Dylan var med hela situationen. Han skulle även göra några rader av sången solo men visste inte hur han skulle sjunga (mhm, jo, hans röst är ju lite speciell). Fint av skojaren och empaten Stevie Wonder att hjälpa honom genom att själv härma Bob och sen konstatera att: var dig själv! Och det var Bob och verkade i slutändan tycka att det var kul. Kul!

Just det, en grej jag inte hade koll på var att det från början var ett svart initiativ inlett av Harry Belafonte tillsammans med Quincy Jones (som producent)och så då Jackson och Richie som låtskrivare. Efter hand växte det hela och alla möjliga artister kallades in och ville vara med.

Det är en fin dokumentär det här. Se den om ni inte gjort det. Den finns på Netflix.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tack till YouTube-användaren navirise som listade alla artister i en kommentar till den här videon

 

Lionel Richie 0:25
Stevie Wonder 0:32
Paul Simon 0:42
Kenny Rogers 0:54
James Ingram 0:59
Tina Turner 1:05
Billy Joel 1:12
Michael Jackson 1:18
Diana Ross 1:32
Dionne Warwick 1:48
Willie Nelson 2:02
Al Jarreau 2:08
Bruce Springsteen 2:14
Kenny Loggins 2:21
Steve Perry 2:27
Daryl Hall 2:35
Michael Jackson 2:41
Huey Lewis 2:48
Cyndi Lauper 2:53
Kim Carnes 3:01
Bob Dylan 3:48
Ray Charles 4:41
Stevie Wonder & Bruce Springsteen 4:53
Bruce Springsteen 5:31
James Ingram 6:13
Ray Charles 6:27

plus alla i kören

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Past Lives (2023)

17 april, 2024 Lämna en kommentar

Barndomsvännerna Na Young och Hae Sung skiljs åt som barn när Na Youngs familj emmigrerar från Sydkorea till Kanada. Tolv år senare ”träffas” de igen via Facebook. Nu bor Na Young i New York och har bytt namn till Nora Moon (Greta Lee). De håller en ivrig kontakt under en tid. Man kan nästan säga att de inleder ett distansförhållande. Men det hela rinner ut i sanden när ingen vågar eller vill ta steget att besöka den andra.

Tolv år passerar igen och nu har båda gått vidare i livet. Hae Sung (Teo Yoo) har träffat en tjej (som vi som tittare knappt får se) och Nora har gift sig med Arthur (John Magaro) efter att ha träffat honom på ett författarläger. Nu bestämmer sig Hae Sung för att åka till New York för att träffa Nora. Bättre sent än aldrig. Eller?

Jag tyckte Past Lives var en helt underbar film. Det känns otroligt att det är Celine Songs debutfilm. Song har en bakgrund som pjäsförfattare men att kliva in och lyckas som regissör på det sättet hon gör i Past Lives är imponerande.

Att Song är pjäsförfattare i grunden känns rimligt med tanke på att Past Lives är en film som fokuserar på människor som pratar med varandra. Vi får många långa scener med fin dialog, mellan Nora och Hae Sung och mellan Nora och Arthur.

Det är även en vacker film rent visuellt. Miljöerna känns inlevda. Parker, speglar, fönster, vattenpölar och regn, allt känns levande. Som vanligt regnar det på film i Sydkorea. VSB!

En detalj jag gillade var hur Hae Sung i de olika tidsperioderna hänger med samma kompisar i Seoul. Först är det häng på den lokala syltan där man dränker sina sorger i sprit. Senare är det mer ordentliga sammakomster på BBQ-restaurang i kostym.

Noras man Arthur skulle kunna vara en rollfigur som man ska ogilla i en annan film. Här är han en sympatisk, ödmjuk och lite osäker snällis. Han vill lära sig koreanska för att förstå Nora när hon pratar i sömnen på koreanska. Höjden av romantik. (Eller creepy?). Det är som Hae Sung säger till Nora: ”Jag visste inte att det skulle göra så ont att tycka om din man”.

Jag är en sucker för den här typen av bitterljuv melankoli och filmen var inneboende i min hjärna några dagar efter titten. Det blir ett högt betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Past Lives hamnade faktiskt på första plats på min lista när jag var med i Shinypodden (yay!) och pratade om 2023 års bästa filmer. På bloggen kommer min slutliga 2023-lista lite senare när jag sett alla 2023-filmer jag vill se. Då får vi se om Past Lives fortfarande toppar listan. Här hittas avsnittet av Shinypodden där vi pratar om Past Lives: Spotify.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , ,

John Wick: Chapter 4 (2023)

22 mars, 2024 6 kommentarer

Nedan följer en tankeströmsrecension av det fjärde kapitlet i filmerna om John Wick. Det är en osannolikt lång film det här och ska jag vara ärlig så tog det mig hela tre sittningar att ta mig igenom den.

Som vanligt är John Wick excommunicado och Det Höga Bordet är efter honom.

Larry Fishburne har en bisarr monolog i inledningen och ger John en kostym och senare i öknen dödar John en Äldste.

Scener staplas på varandra i glassiga miljöer. Alla får i uppdrag att döda Wick. Det känns som en AI-film. Med Bill Skarsgård är det åtminstone lite roligt.

Det följer en helt bisarr (igen) scen i Berlin där alla dansar på ett party utan en tanke på vad som sker runt omkring dem för att sen plötsligt få panik när situationen egentligen är över.

Efter det bjuds vi på ett märkligt möte vid Eiffeltornet helt utan andra besökare eller turister.

Jag gillar att radiostationen heter WUXIA.

Cgi-blodet känns dåligt om nu stuntsten ska vara på riktigt. Men filmmakarna måste liksom vissa vem som blir skjuten i virrvarret under de förvirrade masscenerna när Wick slaktar över 100 motståndare.

Nej, det blir fånigt, eller snarare tråkigt. Jag påminns om The Raid 2. Overkill. Kevlarkostymerna är bara löjliga. Nej, John Wick: Chapter 4 är en svulstig och meningslös film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Så här har jag tyckt om de tidigare tre filmerna i serien. Det började bra i alla fall.

John Wick 3,5/5
John Wick: Chapter 2 4/5
John Wick: Chapter 3 – Parabellum 2/5

Slutligen. Vila i frid, Lance Reddick aka Cedric Daniels i The Wire (yay!)

Arkiverad under Action, Betyg 1, Brott, Film, Martial arts, Recension, Tankeström, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Fast X (2023)

4 mars, 2024 4 kommentarer

Jag såg Fast X mest för att ha sett den och för att jag har sett alla de föregående filmerna i serien inklusive Hobbs & Shaw. Den förra filmen F9 var usel och den här är inte speciellt mycket bättre. Under titten fick jag känslan av att det var en AI som skrivit filmens manus (och det kan ju mycket möjligt vara så). Det är alldeles för många rollfigurer inblandade. Vi hoppar från plats till plats, från person till person utan att nånsin få en känsla för nånting. Varför är Brie Larson med i filmen? Var det så att hon strök med till och med? Jag minns inte, och det säger väl det mesta. Jason Momoa var väl hyfsat rolig som over the top-skurk. Ja, det var väl det jag har att säga. Kommer jag att se uppföljaren när den kommer? Ja, tyvärr.

tiretire_halvsep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

The Fast and the Furious
2 Fast 2 Furious
The Fast and the Furious: Tokyo Drift
Fast & Furious
Fast Five
Furious 6
Furious 7
The Fate of the Furious
Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw
F9

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One (2023)

28 februari, 2024 4 kommentarer

Som vanligt (numera) i Mission: Impossible-filmerna så bjuds vi på äventyr i en rad olika miljöer och städer från alla världens hörn. Inledningsvis tar vi oss från en ubåtsjakt under havsisen i Berings sund till en arabisk ökenjakt på hästryggen. Från kyla och is till värme och sand med andra ord.

Den där ubåtssekvensen fick mig att tänka på en hel del avsnitt och filmer från Star Trek-världen där rymdskeppen likt ubåtar deltar i katt och råtta-lekar med eller utan bemantlingsenhet (den svenska benämningen på cloaking device enligt www.startrekdb.se). Ökensekvensen fick mig att tänka på Lawrence av Arabien… nej, kanske inte.

Apropå ubåtsfilmer så användes samma språktrick som i Jakten på Röd Oktober, dvs att den ryska besättning under några sekunder i början pratar ryska men sen släpper man det och går över till normal engelska istället för att köra nån fånig engelska med rysk brytning. Det gillar vi.

Handlingen hoppar (precis som Ethan) sen till Washington, Abu Dhabi, Rom, Venedig och… Orientexpressen (inte den klassiska dock, som är nedlagd, utan Venice-Simplon Orient Express).

Vem är skurken? Fel fråga. ”Vad är skurken?” är mer rätt. Det förekommer visserligen en mänsklig gammal skurkbekant till Ethan men i dessa ChatGPT-tider så handlar det givetvis om en AI. En AI kallad The Entity… uuuuuh, så spännande. Haha, nej, kanske inte. Men i filmer som denna så är handlingen av underodnad betydelse. Frågor om vad skurken har för agenda och varför eller vad det är för pryl, harfötter eller annat, man letar efter är ointressanta. Det handlar istället om att hänga med gamla (och nya) vänner, fara på äventyr och vara med om häftiga stunts.

Vi får träffa det gamla gänget igen. Det är nästan #family-varning nu. Faktum är att MI-filmerna börjar bli mer och mer lika Fast & Furious-filmerna. Nej, de är inte lika fåniga men Benji (Simon Pegg) hade ju passat som handen i handsken i en F&F-film.

Nya bekantskapen Hayley Atwell sköter sig utmärkt, kanske på bekostnad av Rebecca Ferguson vars öde kändes riktigt ruttet och meningslöst.

Vad gäller actionsekvenserna går det inte annat än att säga att de håller hög klass. Att ett tåg är inblandat är mer eller mindre en garant för att det blir bra. Vi får även lite trevligt raffel i mindre skala på en flygplats som kontrast till alla storslagna stunts.

Jag blev underhållen av Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One (puh, put that on the poster… oh, they did) och det var målet för titten. Gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Killers of the Flower Moon (2023)

19 februari, 2024 4 kommentarer

Inledningen av Killers of the Flower Moon kändes kanske lite pompös och jag förstod inte riktigt vad som ägde rum. Men vi har ju alla våra ceremonier. Jag menar, vi dansar ju runt en midsommarstång på sommaren och en julgran på vintern. Så att man här skulle begrava nån typ av pipa är det väl inget konstigt med. Jag antar att det var en fredspipa. Obs! Fredspipa är ett felaktigt uttryck som används av vita. Ett bättre namn är ceremonipipa.

Efter detta så drog filmen igång på riktigt med nån typ av montage till tonerna av underbar musik av Robbie Robertson (vila i frid). Vi får en bakgrund till ursprungsbefolkningen osagerna och hur de fann olja på sin mark och därmed blev snorrika. Den svängiga musiken och bilderna på välbärgade osager som också dansar runt sprutande olja gjorde att det infann sig en hoppfull stämning. Men det här skulle ju vara en dyster historia? Jo, vänta bara.

Apropå Robbie Robertson så var hans mamma från ursprungsbefolkningen och han växte upp i ett reservat i Kanada. Martin Scorsese har ju även regisserat den härliga konsertfilmen The Last Waltz om The Bands sista konsert, och när jag nu läser på mer om Robertson ser jag att han har skrivit filmmusik till många av Scorseses filmer genom åren. It all makes sense.

Nu kliver även Leonardo DiCaprios Ernest in i handlingen (eller av tåget) tillsammans med Robert De Niro och Lily Gladstone. DiCaprio spelar en något trögtänkt man som får i uppgift av De Niros farbror William King Hale att gifta sig med osage-kvinnan Mollie (Gladstone) för att de ska komma åt Mollies familjs pengar genom att mörda resten av familjen. Japp, nu blev det dystert.

Det är helt vidrigt det som skedde och det som vi får se spelas upp i filmen. Det förekommer några helt vidriga doktorer som inte har i uppgift att rädda liv utan snarare tvärtom, då de ska se till att långsamt ha ihjäl folk medelst gift. Men vidrigast av alla är De Niros King Hale. Han låtsas bry sig, har lärt sig osagernas språk, håller fina tal men beordrar mord på de han orerar om för oljepengarnas skull.

DiCaprios Ernest då? Ja, i filmen framställs han som både som en kallsinnig mördare och en bricka i spelet. Mina tankar gick till Billy Bob Thorntons gestaltning av Karl Childers i Sling Blade. Det är inte riktigt samma nivå men DiCaprio har säkert hämtat inspiration härifrån.

Martin Scorsese kan sina grejor och Killers of the Flower Moon är en äkta filmfilm som jag ger ett högt betyg. De dryga tre timmarna gick betydligt snabbare än jag trodde de skulle göra. Jag gillade dessutom metaavslutningen där Scorsese själv medverkade.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Billy Bob Thornton i Sling Blade (mmm hmm)

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Oppenheimer (2023)

8 februari, 2024 6 kommentarer

Inledningsvis var Oppenheimer (filmen alltså) inte riktigt som jag trodde den skulle vara. Det var flummigt. Oppenheimer (J. Robert alltså) ser syner, drömmer och har visioner om kvantmekanik, svarta hål och avancerade ekvationer. Det är som att han ser ekvationerna i bilder och då kanske även dess lösningar.

Jag vet inte om jag gillade de här nästan surrealistsiak inslagen. Men, ja, det kanske var passande med lite flum då kvantmekanik kan kännas just flummigt. Faktum är att mina tankar gick till Twin Peaks: The Return och speciellt det episka avsnitt åtta.

I övrigt är det förstås en välgjord film. Det mesta är top notch. Skådisarna? Hmm, ja, jag tyckte det bitvis kändes som en kavalkad av kända skådisar. Det blev lite av ett who’s who in Hollywood och jag kände mig distraherad av att försöka placera var och en av dem. Ta Josh Hartnett t ex. Jag hade ingen aning om att det var han förrän jag såg hans namn i eftertexterna. Det är uppenbarligen länge sen The Virgin Suicides kom ut.

Börjar jag trötta på Nolans tidslekar? Kanske. Här såg jag inte riktigt poängen med att hoppa mellan de ganska trista svartvita förhörsdelarna med Robert Downey Jr och färgdelarna där vi fick följa Oppenheimer och hans väg till att bli atombombens fader.

Men jag ska erkänna att det var snyggt när scenerna mot slutet smälte samman när vi fick se en sekvens ur de bägge perspektiven. Plus att själva Trinitytestet var ruggigt snyggt. Tystnad har inte använts så effektivt sen Star Wars: The Last Jedi.

Slutligen en annan positiv detalj: inga bilder med de verkliga personerna i slutet av filmen, vilket jag oftast tycker känns kladdigt och meningslöst (förutom i Chernobyl). Istället för att sitta och jämföra hur lika skådisarna är kan man fundera på filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →