Furiosa: A Mad Max Saga (2024)

2 januari, 2025 6 kommentarer

Jag var inte överförtjust i Mad Max: Fury Road när den kom 2015. Den var bra men inte såååå bra. I den här senaste Mad Max-sagan får vi följa Furiosa, den förra filmens huvudfigur, från att hon är barn och fram till att handlingen i Fury Road tar vid.

Furiosa (fast det hette hon väl inte då) bor med sin mamma i den gröna platsen, ett frodigt och hemligt paradis. Resten av världen är ett fruktlöst och radioaktivt ökenland. Det är oklart hur skurkarna i resten av världen lyckats missa detta gröna ställe av överflöd. Skurkarna består bl a av bekantingen Immortan Joe och nykomligen Dementus (spelad av en av chrisarna).

Njae. Jag vet inte. Det gick upp för mig när jag såg Furiosa att George Millers stil kanske inte är nåt för mig. Det är nåt med tonen. Det är pajasaktigt. Dementus är en fåne i en vit skrud med en teddybjörn fastkedjad på ryggen, för att han saknar sin dotter? Oklart. Immortan Joes söner heter Rictus och Scrotus. Givetvis gör de det.

En sak jag uppskattade med Fury Road var att den kändes på riktigt. Miljöerna kändes på riktigt. Miller & Co hade faktiskt kört de där olika fordonen i en öken i Namibia. I Furiosa: A Mad Max Saga kände jag av cgi:n på ett helt annat sätt. Det kändes som att den var inspelad i The Volume. Nu ska sägas (eller snarare: jag säger) att The Volume (StageCraft) kan användes på ett bra sätt, som i The Fabelmans eller Andor, och det ska dessutom sägas att Furiosa inte alls är inspelad med denna teknik.

Varför visar man efter att filmen egentligen är slut en sammanfattning av vad som händer i Fury Road? Jag tyckte det var ett märkligt grepp som inte funkade. Det räckte väl med att Anya Taylor-Joy plötsligt var Charlize Theron i filmens slutscener.

Varken bra eller dåligt är slutbetyget från mig. Helt ok, med andra ord.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Postapokalyptisk, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Kaili Blues (2015)

16 december, 2024 2 kommentarer

41 minuter och 5 sekunder. Är det dessa minuter och sekunder som gjorde att Kaili Blues till slut funkade för mig? Jag återkommer till denna tidsangivelse senare.

Regissören till Kaili Blues heter Bi Gang och var en ny bekantskap för mig. Det här är även hans debutfilm vilket jag måste säga är imponerande. Snubben har ambitioner, helt klart.

Filmen är svårgreppbar, svår att få grepp om. Man kan väl säga att det handlar om en f.d. gangster, Chen, som sadlat om till läkare i staden Kaili i sydöstra Kina. Chens brorsa som fortfarande är gangster (?) har en ung son (10 år gammal?), Weiwei, som en dag försvinner. Chen tror att brorsan har sålt honom (oklart till vad) och åker iväg för att hitta honom.

Chen anländer till en by som ligger längs med en flod och nu börjar saker och ting bli märkliga (om de inte redan var det). Chen får skjuts av en ung kille med en moped, en mopedtur som tar tid och vi får uppleva hela resan på 5-10 minuter utan avbrott eller klipp. Hmm, vad är det som händer här?

Chen träffar en del personer som vi sett tidigare i filmen i korta flashback-scener. Hmm, är det Chens f.d. fru? Men vad gör hon här nu. Det verkar ju inte som om Chen känner igen henne? Och killen med mopeden, är det Weiwei som blivit äldre? Eller är det Chen som är/var Weiwei? Inget går ihop och metalagren packas på varandra och jag hamnar i nån sorts trans.

41 minuter och 5 sekunder? Jo, efter tag där i byn längs med floden så inser jag att sekvensen har pågått lääääääänge utan något klipp. Vi har gått omkring i byn, åkt moped och flodbåt i en sömlös sekvens (men kanske inte sömnlös om man är lite trött) som alltså försätter mig i ett speciellt tillstånd, kanske mellan dröm och verklighet.

Efter att ha sett filmen var jag tvungen att spola tillbaka och klocka hur lång tagningen egentligen var. Svaret: 41 minuter och 5 sekunder.

Fråga: vad får Kaili Blues för betyg? Svar: 4 av 5 metalager.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Bone Tomahawk (2015)

14 november, 2024 6 kommentarer

Bone Tomahawk är nåt så ovanligt som en westernskräckis. Finns det nån annan film i den genren? Tveksamt. Mannen bakom rullen är mannen med det svåra namnet S Craig Zahler och det är hans debutfilm. Imponerande att ha fått ihop en så bra cast med bl a Kurt Russell, Patrick Wilson och Richard Jenkis.

Av Zahlers filmer har jag tidigare sett Brawl in Cell Block 99 där Vince Vaughn förvandlades till en stenhård jätte och fängelsekund. Det var en brutal film. Bone Tomahwak är också en brutal film. Jag skulle kalla Zahlers stil för brutal. Inga fingrar läggs emellan.

En grupp grottlevande vildar kidnappar en kvinna och en vicesheriff från det lilla samhället Bright Hope (passande namn). Sheriffen (Russell) och kvinnans make (Patric Wilson) plus två till ger sig ut på ett räddningsuppdrag.

Ett smart drag filmen gör är att vi under väldigt lång tid inte får se troglodyterna. Det är lite som i Predator. Om man inte kan se det som är läskigt blir det ännu läskigare. Nu var jag väl inte direkt rädd under titten men det var effektivt berättat.

När vi väl får se (och höra) grottmänniskorna så blev jag inte besviken. De är ena brutala rackare. En scen inne i en grotta där vicesheriffen möter sitt öde var en av de brutalaste jag har sett. Tankarna gick till en film som Cannibal Holocaust.

En liten detalj jag gillade var att vildarna hade vissa annorlunda biologiska egenskaper, t ex i form av ett speciellt ben i halsen som gjorde att de kunda vråla på ett udda sätt. Detta ben utnyttjas för övrigt av Wilsons rollfigur för att lura vildarna. Smart.

En sista grej är att det tog halva filmen för mig innan jag insåg att det var Richard Jenkins som spelade en av de fyra i räddningsgruppen. Jag älskar Jenkins och det var lite konstigt att jag inte kände igen honom från början. Men det var väl smutsen och skägget som gjorde det. Han gör en strålande insats som filmens snällis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det finns givetvis fler westernskräckisar men jag tycker nog Bone Tomahawk är den mest utstuderade.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Perfect Days (2023)

21 augusti, 2024 4 kommentarer

Wim Wenders, vilken gubbe! 1985 gjorde han en av mina absoluta favoritfilmer i och med Paris, Texas. Och nu är han här igen och gör an av mina topp-10-filmer för 2023. Nu gjorde han ju även filmer långt tidigare än 1985 men för mig är det Paris, Texas jag tänker på när jag tänker Wim Wenders.

När jag nu kollar upp Wenders filmografi visar det sig att han är en oerhört produktiv regissör. Gubben har gjort 24 långfilmer och en drös med kortfilmer och dokumentärer.

Själv har jag inte sett speciellt många av hans filmer. Förutom Paris, Texas så är det nog bara Im Lauf der Zeit (1976) och Der amerikanische Freund (1977). Och, neeeeej, jag har inte sett Himmel över Berlin. Skäms!

Perfect Days är en stillsam film om en stillsam man som utspelar sig Tokyo. Under den första halvtimmen får vi följa med Hirayama under en dag. Hur han genomför sina morgonrutiner, hur han tar sin lilla skåpbil och ut till Tokyos publika toaletter för att städa, hur han tar sin lilla lunchpaus i en liten park, hur han efter jobbet sätter sig på sin vanliga plats på en liten restaurang, hur man på kvällen läser sin pocketbok tills han börja somna. Och nästa morgon börjar cykeln igen. Stillsamt.

Hirayama har en yngre helt hysterisk kollega som inte tar sitt jobb på samma allvar som Hirayama. Två mer olika personligheter är svåra att hitta. Hmm, nej, jag ledsnade ganska snabbt på den där pajasen. Skönt att han försvann ur handlingen efter ett tag. Puih.

Hirayama lever på ett sätt i det förflutna. Han har ingen mobil och han lämnar klockan hemma när går till jobbet på morgonen. Han följer sin vanliga rytm istället. Han använder enbart kontanter, ananloga filmrullar när han fotar och kassettband när han lyssnar på musik i bilen. Han lever också ett med naturen och uppskattar trädens sus under sin lunchpaus.

Jag ställer mig frågan om vad det egentligen är för fel på Hirayama. Vad har hänt tidigare i hans liv? Eller är det nåt fel? Hirayama verkar ju nöjd med livet men det känns ju ändå som att nåt fattas. En djupare samvaro med andra människor. Nånting måste ju komma och bryta upp hans tillvaro och störa lugnet. Ja, det gör det ju förstås i filmens andra halva.

När filmen var slut kände jag ett stillsamt lugn och tänkte att japaner är bra på det här med film. Ja, eller Wim Wenders då.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Das Lehrerzimmer (2023)

6 augusti, 2024 7 kommentarer

Das Lehrerzimmer (eller Lärarrummet på svenska) är en tysk psykologisk dramathriller om läraren Carla som inleder en egen undersökning kring pengastölder (vissa elever är mer misstänkta än andra, if you catch my drift) som skett från lärarrummet på en skola. Det skulle hon inte ha gjort kan man säga. Eller?

Hon målar in sig i ett hörn efter att utan nåns vetskap använt sin laptop som kamera och fångat en stöld på film. Den ena pinsamma situationen leder till den andra än mer jobbiga situationen (och tredje och fjärde situationen) och Carla inser snart att hon tagit sig vatten över huvudet. Finns det ens ett sätt att ta sig ur det hela?

Jag gillade verkligen filmen. Den har kanske både lite Michael Haneke och Ruben Östlund över sig. Skådisarna är överlag strålande, och det gäller både vuxna som ungdomar. Leonie Benesch är perfekt som Carla, den nya läraren på skolan, som vill väl men ställer till det för själv pga sin naivitet. Trots att det mesta går åt skogen för Carla så ger hon ändå inte upp utan är kanske till slut den som räddar situationen just pga av sin… idealism.

Filmens format är 4:3 och som så ofta så används det för att förstärka känslan av klaustrofobi (hej, Meek’s Cutoff). Väggarna känns som att de kommer närmare för varje sekund à la Star Wars.

Jag noterar att lärarna kallar varandra för Herr und Frau. Det känner jag igen från jobbresor till Tyskland för möten med underleverantörer. Det var Herr Brill und Herr Baldig som gällde, inget annat. Ja, alltså det var så det lät när de tilltalade varandra. Vi svenskar använde deras förnamn. Roligt.

I filmen framställs skolungdomarna som de vettiga och både lärare och en del föräldrar som mer eller mindre falska, fega, fördomsfulla och förtalande (de fyra f:en). Jag kom nu att tänka på Richard Linklaters bästa film The School of Rock.

Bitvis förekommer det, främst mot slutet, scener som jag tolkade som rent surrealistiska. Jag undrar om andra som ser filmen håller med mig om denna tolkning. Jag menar alltså att vissa scener vi ser i filmen i själva verket inte händer utan är en sorts gestaltning av en stämning eller känsla.

Das Lehrerzimmer (en tysk titel är alltid lite mer nervig, otäck) var nära att ta sig in på min topp-10-lista när vi spelade in avsnittet om 2023 års bästa filmer med Shinypodden men blev till slut bara en bubblare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag skulle gärna höra vad min filmbloggarkollega Filmitch har att säga om filmen! DS.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Taste of Things (2023)

18 juli, 2024 4 kommentarer

The Taste of Things är en rar liten film om relationen mellan gourmeten (ja, det stavas så i bestämd form) Dodin Bouffant (Benoît Magimel) och hans kock Eugénie (Juliette Binoche).

Filmen inleds med en kanske 25 minuter lång scen där Eugénie och Dodin lagar mat. Inga ord sägs i princip och samspelet mellan de båda är vackert. Inga ord behöver sägas. Båda vet instinktivt vad den andra vill.

Ord som poppar upp i min hjärna medan jag avnjuter inledningen: lugn, ro, stilla, livet, mat, matlagning, omsorg, paradis.

Filmen utspelar sig på 1880-talet och jag älskar att se hur man lagade mat på den här tiden. Hur kastruller och stekpannor ser ut. Hur man använder en vedeldad spis. Jag känner igen teknikerna. Hur man gör på samma sätt som idag för att stoppa tillagning av grönsaker genom att lägga dem i isvatten. Jag gillar att Eugénie har en speciell panna enbart gjord för att laga plattfisk (piggvar kanske). En gammaldags glassmaskin. Fint.

Dodin har en gourmet-klubb ihop med några andra gelikar och de träffas typ en gång i veckan för att avnjuta Eugénies kokkonster. Vid ett annat tillfälle undrade jag vad i h-e gubbarna höll på när de satt vid bordet med handdukar över huvudet och smaskade på nåt. Det visade sig vara ”delikatessen” ortolansparv och tydligen ska handduken förhöja njutningen (eller nåt sånt). En märklig sekvens.

I slutet av filmen är det istället Dodin som lagar en måltid till Eugénie och jag fick tårar i ögonen av hela den scenen. Det måste vara höjden av kärlek och omsorg att laga mat åt någon.

The Taste of Things är vacker och romantisk så det blir över. Jag älskar miljöerna. Mot slutet blir stämningen melankolisk. Men det är en melankoli som övergår i en känsla av nystart. Saker börjar om, återkommer, som årstider.

Jo, förresten, det höll jag på att glömma. Filmen är regisserad av en av mina gamla favoriter, Vietnamfödda Tran Anh Hung som bl a gjort mästerverket När solen står som högst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kärt barn har många namn. The Taste of Things är även känd som La Passion de Dodin Bouffant, The Pot au Feu, The Way to the Heart, och i Sverige En doft av kärlek – Pot au Feu.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Matfilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Anatomy of a Fall (2023)

11 juli, 2024 Lämna en kommentar

En tankeströmsrecension av Justine Tries Anatomy of a Fall (aka Anatomie d’une chute aka Fritt fall) följer nu.

Varför går hon inte upp och stänger av musiken?! Den kan ju driva en till vansinne (P.I.M.P.).

Sandra Hüllers rollfigur känns som en hal person. Lite som Ingmar Bergman som tar över sina intervjuer.

Ok. Vi har ett mysterium. Vad hände egentligen?

Har vi inte ledsnat på det här med en svart bild men med ljud under inledningen av en film? Tydligen inte: The Zone of Interest. Men även ordinära matdokumentärer på Netflix använder detta grepp.

Vad har advokaten och Sandra för bakgrund?

Vad i h-e: killen (Sandras son Daniel) är blind! Jag undrade lite varför hans rörelsemönster kändes lite off och vad som var grejen med hans ögon.

Det förekommer lustiga kameraval där skådisarna går rätt in i kameran så att den skakar till (meta!). Så klart helt medvetet. Men varför?

Språk är viktigt i filmen. Franska, engelska. Det finns en prestige här.

Det är lite Rashômon över filmen som blir ett intensivt rättegångsdrama där vi blir presenterade vad som har hänt ur flera perspektiv.

Är det Adam Driver som barn som spelar sonen Daniel. Kylo Ren? Han (Milo Machado-Graner) är i vilket fall en riktigt bra skådis.

Man använder som sagt ett lustigt kameraarbete i filmen, och det känns självsäkert och medvetet. Samtidigt gör det att filmen inte känns som en filmfilm eftersom jag lite får känslan av användningen av en gimmick. Nåt som sticker ut och tar en ut ur filmen.

Haha, det är som en teateruppsättning i rättegångssalen och jag gillar det.

Filmen stannar kvar i min hjärna trots att den känns lite kall. Eller kanske just därför.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kylo Ren som ung och vuxen

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Zone of Interest (2023)

20 juni, 2024 5 kommentarer

Jag undrar om inte The Zone of Interest är sån där film som man bara ser en gång. Det räcker liksom. En titt gjorde i alla fall tillräckligt med avtryck (intryck?) för min del. En omtalad detalj kring filmen är ljudet, och det är fantastiskt… obehagligt. Mer om det senare.

Det hela inleds i ett grönskande sommarparadis. En familj sitter i gröngräset längs med floden och njuter av årstiden. Man plockar hallon varefter man strosar hemåt. Hem till vad? Ja, till en vacker villa precis utanför murarna till koncentrationslägret Auschwitz förstås. Familjen består av lägerchefen Rudolf Höss (Christian Friedel), frun Hedwig (Sandra Hüller), barn och en hund.

Filmens handlingen är egentligen ganska banal. Det handlar om vardagsliv för familjen Höss. Trädgården ska skötas om, Hedwigs mor kommer på besök, Rudolf har jobbmöten med nya leverantörer, Hedwig provar vackra pälsar, etc. En bit in i filmen blir Rudolf förflyttad. Åh, vad jobbigt, måste vi flytta från vår vackra villa nu i paradiset, tycker Hedwig.

Mm, men verkligheten sipprar ju in hela tiden, i alla fall för oss tittare, och det har den gjort från första minuten. Det är ljuden. Hela tiden hörs ett dovt brummande, brinnande ljud. Är det ugnarna tro? I bakgrunden hörs skrik och pistolskott och tuff-tuffet från ångloket med den nya leveransen.

Då och då förekommer det nåt som jag inledningsvis tolkade som surrealistiska drömsekvenser där vi får se en flicka trycka in vad som verkar vara äpplen i en lerhög. Musiken eller ljudbilden kanske är mer rätt, av Mica Levi, var helt underbar under dessa sekvenser. Trollbindande och jag satt som ett fån.

Jag insåg senare att det var filmat med nån typ av nattkamera vilket gjorde att det blev en sorts inverterat svartvit bild. En stund senare fick vi se flickan komma hem efter sina nattliga äventyr och då insåg jag också att det hon pysslade med var att lägga ut mat åt fångarna.

Jag skulle kunna skriva mer om filmen. Om Hedwigs mamma som inte klarar av att stanna kvar. Om Rudolf som får en fysisk reaktion då verkligheten kommer ikapp honom. Men jag orkar inte det just nu.

Jag tyckte The Zone of Interest var en förhäxande film, en ytterst kall och obehaglig film. Jag vill absolut inte ha den osedd men jag vet inte om jag vill se om den nån gång. Nu ser jag i och för sig väldigt sällan om filmer i vanliga fall ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

American Fiction (2023)

6 juni, 2024 2 kommentarer

American Fiction är en helmysig hängfilm om den svarte författaren Thelonious Ellison (men som alla kallar Monk) som stör sig på att just kallas för en svart författare. Han är författare, punkt. Men det accepteras inte av bokbranschen. Monk är en svart författare och han ska skriva svarta böcker om svarta problem. Till slut, i nån sorts desperation, skriver Monk på pin kiv en SVART bok under pseudonym., och se på fan, nu blev bokförlagen plötsligt intresserade (till Monks förtret).

Monk är även lärare på ett universitet. Det går inte speciellt bra för Monk där heller och han uppmanas att ta ledigt och åka från L.A. till hemstaden Boston för att gå på ett bokseminarium och träffa sin familj som består av en mamma på demensens gräns, en underbar syrra som ser igenom Monk, och lite senare en storebror med sina egna problem.

Ja, det här är alltså en kanske lite ovanlig blandning av satir och familjedrama och jag gillar det skarpt. Det var väldigt roligt att se Jeffrey Wright i en huvudroll. Jag kan bara komma på Basquiat (vilket var evigheter sen) och Hold the Dark. Wright är som klippt och skuren för rollen som bitter men ändå rolig författare som inte hittar rätt i livet. Rollfiguren påminner kanske en aning om den man som Paul Giamatti spelade i The Holdovers. De kommer liksom inte loss.

Monks syster (Tracee Ellis Ross, dotter till Diana Ross, det visste jag inte!) var en underbar karaktär som jag gärna hade velat hänga mer med. Jag tyckte det var synd att hon försvann ur handlingen så snabbt. Samtidigt var det ju en del av historien som ledde till att Monk behövde ta mer ansvar, bl a för sin mamma. Plus att brorsan (spelad av Sterling K. Brown) dök upp som en följd av att syrran försvann. Det är bara att tugga i sig.

Jag vet inte om jag gillade satir-bitarna eller familjedramat bäst. Det var lite som att det pågick två filmer parallellt med olika ton. Satiren var rolig medan dramat var rörande. Man skulle kunna störa sig på detta, att filmen inte vet vilken film den vill vara. Men för mig funkade båda delarna även om jag kände av tonskiftena. En klockren fyra blir det till American Fiction.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Dream Scenario (2023)

25 maj, 2024 8 kommentarer

Min första tanke under inledningen av denna Norgehistoria var: ”Oj, oj, jag gillar det här!” Mina tankar gick direkt till Adaptation, en film skriven av Charlie Kaufman, regisserad av Spike Jonze och med Nicolas Cage i en dubbel huvudroll. Även Quentin Dupieuxs filmer känns som förebilder även om Dream Scenario inte är riktigt lika vrickad.

Filmen är full av pinsamma och obekväma situationer där en nedtonad Cage spelar universitetsläraren Paul som är en snäll, osäker och lite ledsen figur som inte kommer loss i livet. Lite som Paul Giamatti i The Holdovers, för övrigt. Jag älskar när Cage får spela på det här sättet. Då är han perfekt, precis som i Pig.

En gammal chef jag hade på Ericsson berättade en gång att han hade ett jobbmöte med några amerikaner och han råkade nämna att han tog sin frus efternamn när de gifte sig. Oj, oj, vad han fick höra om det efteråt. Vilken toffel!

Paul i Dream Scenario tog givetvis sin frus efternamn när de gifte sig. Julianne Nicholson, som spelar Pauls fru, var har jag sett henne förut? Jag känner igen henne så väl. Jag undrar om det är den sevärda August: Osage County som jag minns henne ifrån.

En annan film jag kom att tänka på under titten var Mother!. Min tolkning av den filmen var att den handlade om sociala medier och dess mörka sidor. I Dream Scenario är det mer uppenbart att det är just det som det handlar om. Paul trivs inledningsvis med sin nyfunna berömmelse. Vad berömmelsen handlar om? Jo, folk börjar plötsligt se Paul i sina drömmar, vilket gör att Paul förvandlas till en kändis över hela jorden.

Varför inte smida medan järnet är varmt tänker Paul och försöker en gång för alla få ut sin bok om hur ett myrsamhälle fungerar med hjälp av en PR-byrå. Det går så där. Och här gick mina tankar till American Fiction och Monks interaktioner med representanter från ett bokförlag.

Problemet med Paul är att han inte kommer till skott med sina idéer. Det är mycket snack och liten verkstad och då går det liksom inte att klaga på att en f.d. kollega släpper ett pek om antelligence.

Dream Scenario är väl en sorts uppgång-och-fall-historia som länge funkade klockrent för mig. Kanske filmen tappar lite fokus mot slutet. Vad handlar den egentligen om och hur ska vi avsluta det hela? Ändå en klar fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Norgehistoria? Manus och regi av Kristoffer Borgli! Ser fram emot fler av hans filmer.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →