The Scarlet Pimpernel

25 oktober, 2013 4 kommentarer

The Scarlet PimperneldecadesTitel: The Scarlet Pimpernel
Regi: Harold Young
År: 1934
IMDb | Filmtipset

Röda nejlikan visst jag inte mycket om. Jag visste knappt att filmen byggde på en litterär förlaga men jag hade det på känn och förtexterna bekräftade det. En viss Emmuska ”Baronessan” Orczy har skrivit en radda romaner om den gäckande Röda nejlikan som hjälper franska aristokrater att inte tappa huvudet under den franska revolutionen. Röda nejlikan är det kodnamn som den engelske klädsnobben Sir Percy Blakney använder när han inte är klädsnobb utan är i Frankrike för att rädda fellow franska aristokrater undan Robespierres skräckvälde.

Jag tänkte förresten omgående på den svenska ”Röda nejlikan” Axel von Fersen som ju försökte rädda den franska kungafamiljen och var nära, men bara nära, att lyckas. Kanske inspirerades Orczy av denna storyn?

Ibland är det kul att se gamla filmerna bara för att de är så udda. Det känns som om de är gjorda i en helt en annan tid (d’oh!). Det som sticker ut i den här filmen är Leslie Howards helt galna insats som Röda nejlikan. Bruce Wayne och Don Diego de la Vega är chanslösa när det gäller vara den som man minst anar skulle vara orädd hjälte. När Percy är hemma i England är han omsusad av kvinnor pga av sin poesitunga och sitt sinne för hur en kravatt ska knytas. Percy är en fruktad klädkritiker (bl a prinsen av Wales får känna på det då han har osmakliga manschetter) som tagen från Project Runway. Helt hilarious. Själv har han en frisyr som jag aldrig tror jag har sett. En sorts polisonger i pannan. Men det kanske var mode på 90-talet, 1790-talet alltså.

Så. Det var väl det positiva med filmen. För förutom Howards totala scenäteri så tyckte jag inte det fanns så mycket annat att bli upphetsad över. Well, vi har väl en hyfsad men ändå mesig skurk i form av ambassadör Chauvelin (Raymond Massey) och så har vi en kort toköverspelad insats av Ernest Milton som Robespierre. Just Robespierre kanske kläcker ur sig den roligaste repliken, eller i alla fall den jag minns bäst: ”I sent them to the guillotine for the future happiness of the human race, but I do not allow torture!”

Problemet med filmen är att det känns som filmad teater. Det finns inget filmiskt i det jag ser. Inget av det jag ser hade inte kunnat göras på en teaterscen. Jag saknar helt en känsla av att det är den franska revolutionen, att vi befinner oss i Frankrike eller i England. Jag vill ha mer ryttarjakter, mer segelfartyg som kommer ut ur dimman, mer svärdfäktning. Ja, faktum är att det inte förekommer svärdfäktning överhuvudtaget. Vafalls? Jag behöver mer som ger mig en större känsla. Jag undrar om det är kopplat till att det är en brittisk film. Tidiga filmer från just England brukar vara ganska trista. De saknar nåt, helt enkelt. Kanske nåt så enkelt som filmmusik just i det här fallet? Förmodligen har jag sett filmen med helt fel förutsättningar. Det är en vitsig, dialogtung, möjligen lite äventyrlig, komedi och inte ett roligt och spännande äventyr som jag trodde. Apropå spänning så finns det faktiskt en spännande scen när en dam ska försöka norpa en papperslapp från en av Sir Percys medhjälpare. Nästan lite Hitchcock-stämning här och en bra scen.

Apropå det jag skrev om att filmen känns som teater, så visade det sig mycket riktigt att Orczy först skrev The Scarlet Pimpernel som en teaterpjäs innan den kom ut som roman.

2+/5

Rödmire

Rödmire

Förresten, Röda nejlikan. Om man ska vara noga så borde filmen heta Rödmiren eftersom engelska ”scarlet pimpernel” är just örten rödmire på svenska.

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? Tappade de huvudet fullständigt och gillade filmen eller agerade de bödel som jag? Klicka på länkarna så får ni veta.

Fripps filmrevyer (tack för filmen, det uppskattas!)
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Don Jon

23 oktober, 2013 11 kommentarer

Don Jon

Like father, like son

Malmö FilmdagarTitel: Don Jon
Regi: Joseph Gordon-Levitt
År: 2013
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen skrev jag om den svenska filmen Hotell och hur den lyckades få till en balans mellan humor och allvar som kändes lite udda men ändå helt rätt. Jag vet inte om det är det som Jospeh Gordon-Levitt, som här regidebuterar, är ute efter men det funkar i alla fall inte lika bra. JoGo själv spelar titelrollen (ja, han heter Jon och kallas Don Jon) som porrberoende New York-killen som gillar ordning i sitt liv. Jon är en städfreak, en träningsfreak, en ”bädda sängen”-freak. Hans liv följer väl invanda mönster. Vi som tittare får ta del av detta liv i sekvenser som upprepas om och om och om igen.

Jon tar bilen till kyrkan, skäller på sina medtrafikanter. Han biktar sig i kyrkan, och får oftast 10 Hail Marys, 10 Our Fathers i hemläxa för att få förlåtelse för sina synder. Efter kyrkobesöket är det söndagsmiddag hemma hos föräldrarna och systern (som aldrig släpper blicken från sin mobil). Förutom det så är träning, krograggning, porrsurfning som gäller… och sen börjar det om igen… ja, fram till att Jon först träffar tiopoängaren Barbara (Scarlett Johansson) och sen medelålders Esther (Julianne Moore).

Hmm, det är en klart intressant film det här. Allt känns överdrivet. Jons familj är en karikatyr eller så har jag aldrig träffat en äkta italiensk New Jersey-familj. Det kanske alltid är det vita linnet och football som gäller vid söndagsmiddagen. Hur som helst, det utstuderat ytliga gör att jag har det ganska roligt i salongen när jag ser filmen men jag har svårt att känna nåt för karaktärerna. Under sista delen av filmen ändrar den karaktär och blir mer allvarlig då Julianne Moores rollfigur träder in i handlingen på allvar. Fast vid det laget kunde jag inte riktigt ta till mig det som filmen plötsligt ville ha sagt.

Både JoGo och ScarJo är perfekta i sina roller. ScarJo är verkligen en ganska obehaglig figur: ”Städa!? Prata inte om det så nån kan höra, det är inte sexigt. Schyyy!”. Julianne Moore har en litet konstig roll när hon dyker upp efter en stund. Jag blir aldrig riktigt klok på henne, och det är inte förrän filmen är slut som jag riktigt förstår att hon faktiskt var med. Det låter konstigt men jag kände hela tiden att hon bara skulle ha en lite biroll som inte skulle betyda så mycket.

3/5

Givetvis är det fler som skriver om Don Jon i dag. En enpoängare eller en tiopoängare, vad blir det? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Har du inte sett den? har som vanligt redan pratat om filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Das Testament des Dr Mabuse

18 oktober, 2013 11 kommentarer

Dr MabusedecadesTitel: Das Testament des Dr Mabuse
Regi: Fritz Lang
År: 1933
IMDb | Filmtipset

Det är fredag igen och det betyder decennietema med Movies-Noir och Henke. Den här gången fuskar jag dock och postar en gammal recension av filmen i fråga. Det handlar om Fritz Langs Doktor Mabuses testamente, en film jag såg på Cinemateket i Stockholm för tio år sen. Några år efter det såg jag även Langs första film om doktor Mabuse, Dr. Mabuse, der Spieler, även den här gången på Cinemateket men med livemusik (yay!) eftersom det var en stumfilm. Förutom att vara en stum film var det dessutom en bättre film än uppföljaren. Dr. Mabuse, der Spieler rekommenderas starkt om ni inte sett den.

En galen doktor, Mabuse, på ett sinnessjukhus skriver som besatt ner detaljerade planer för mängder av kriminella handlingar som ska leda till maktövertagande. En kriminell organisation styrd av en hemlig ledare bakom ett draperi utför just dessa brott. Hur hänger detta ihop? Vi får följa en poliskommissarie under hans utredning, liksom en ung man som vill hoppa av från sin kriminella bana. Det här var Fritz Langs (Metropolis) sista film innan han lämnade Tyskland för USA. Det är en sevärd kriminalfilm med en skön poliskommissarie, och lite lustiga skräckeffekter där Mabuses själ spökar för doktorn som behandlar honom. Tyvärr var det rätt så dålig kvalitet på filmen, förutom en 20 minuter i mitten som måste ha restaurerats. Filmen är inte alls lika bra som Metropolis, men det här var en helt annorlunda film. Det är en vanlig kriminalthriller som var lite seg emellanåt. Inget att bli upphetsad över.

3-/5

Vad tyckte Henke och M-Noir? Vill de testamentera sin kopia av filmen till nån när och kär eller hamnar den på soptippen?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Biopics – Senna

16 oktober, 2013 32 kommentarer

BOATSJag var inte med på förra månadens filmspanarträff. Om jag hade varit det hade jag givetvis satt stopp för det tema som resten av spanarna bestämde sig för: Biopics. Gahaha, så tråkigt. 😉 Under Malmö Filmdagar, där vi fick se några av höstens kommande filmer, såg jag elva filmer. Av dessa var åtminstone fem biopics eller baserade på verkliga händelser. Och då såg jag inte ens The Butler och Diana som ju verkligen är biopics. Varför är biopics så populärt nuförtiden? I och med Monica Z så har ju genren gjort sitt intåg på allvar även i Sverige. Jag undrar om det nånstans handlar om om samma sak som gör att en stor del av de filmer som släpps idag bygger på tidigare verk. Det kan handla om filmatiseringar av böcker, tv-serier som blir film, uppföljare till tidigare succéer –  eller BOATS (Based On A True Story), filmer baserade på verkliga händelser. Inom BOATS kan man väl säga att biopics (biografifilmer) är en subgenre, en film där man fokuserar på en persons liv.

För mig finns det nånting inbyggd i genren som stör mig. Just det faktum att filmen ska baseras på en verklig person samtidigt som man vet att det man ser inte på något sätt representerar verkligheten skaver lite. En film är en film hur baserad på verkligheten den än är. Det som stör mig är kanske inte att jag sitter och funderar på om det eller det var sant och verkligen hände. Jag kan inte förklara riktigt men det är ungefär på samma sätt med mockumentärgenren, fast kanske tvärtom. Där låtsas man att det man filmat är verkligt men här finns även ett sorts kontrakt med tittaren där man från början fastslagit att det är fejk alltihopa. Nu kan man ju som tittare missat det och tro att filmen är en dokumentär…

Nåväl, slut på tramset. Vilken film skulle jag se? Jag vet inte sugen på nån. Ett tag lutade det åt Gandhi men jag var inte sugen på mastodontfilm. Jag tänkte ett varv till och plötsligt stod det klart. En av höstens biopics är Formel-1-filmen Rush om Niki Lauda och James Hunt. I samband med den filmen hörde jag en hel del gott om en annan film som handlar om en känd F1-förare. Det fanns kanske bara ett problem med filmen: det var en dokumentär! Men va fan, här är det jag som bestämmer reglerna. Jag skulle se Senna, ”dokumentärbiopicen” om brasilianaren Ayrton Senna, och där faktiskt både Hunt och Lauda förekommer. 🙂

****

SennaTitel: Senna
Regi: Asif Kapadia
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Inledningen av filmen presenterar Ayrton Senna som en poetisk racingtalang som i viss mån längtar tillbaka till tiden i gokart där det förekom varken pengar eller politik. I gokart handlade det bara om ren racing. Förutom racing är familjen och Gud det viktigaste i Ayrtons liv. I Sennas första lopp i Monacos Grand Prix får han, av en viss Alain Prost, veta att i Formel 1 där handlar det mycket om både taktik och politik. Prost är i ledningen men Senna, som är duktig i regn, kommer bakifrån med hög fart. Prost börjar vinka till funktionärer om att loppet måste avbrytas pga regnet. Man vinkar av loppet men det uppfattar inte Senna som när Prost saktar in kör om och tror han har vunnit. Åh, vilken naiv och gullig pojke han är. Sedan firar grisen Prost på prispallen med champagne.

Haha, ja, nu så här i efterhand känner jag att det är frågan om en väldigt vinklad film (på gott och ont), vilket är intressant då det är en dokumentär. Allt i filmen är verkligt arkivmaterial. Det förekommer inga dramatiserade scener, allt är äkta. Vi får höra olika profiler inom F1 eller personer från Sennas familj berätta men vi får aldrig se de standardmässiga talkingen headsen. Just detta faktum var en sak jag verkligen uppskattade med filmen. Det gav en helt annan känsla, och fokus var hela tiden på Senna, inte på den som blev intervjuad och skulle berätta. Typ raka motsatsen mot Stefan Jarls film Liv till varje pris där Thommy Berggren är en underhållande ciceron.

Ett av de mest intressanta partierna i filmen är när Senna berättar om ett annat år i Monaco. Nu körde han för McLaren, samma team som Prost, och han körde som i trance. Han ledde med typ en minut över tvåan i loppet och fick order från stallet att han inte skulle eller behövde köra så fort. Senna fortsatte givetvis i samma höga tempo. Han berättar att han under det här loppet insåg att han kör som i en tunnel, egentligen omedveten om vad han gör. Allt går reflexmässigt, det bara sker. Jag kände igen samma sak, t ex när jag spelar tennis utan att tänka och det bara flyter på. Det är då det går som bäst. I Monaco kraschade Senna bara nåt varv från mål och Prost vann loppet. Jag undrar om det var den där insikten om att han körde i trance som gjorde att han kraschade. Om man är medveten om att man kör i trance så kör man ju liksom inte i trance längre.

Prosts berättarröst konstaterade här att Senna hade en svaghet och det var att han alltid ville visa att han var bäst, och inte bara det. Senna ville visa det genom att förödmjuka Prost. Efter Monaco lärde sig dock Senna sin läxa, om nu Prost hade rätt i sin utsago, och vann resten av säsongen sex av åtta lopp tog hem mästerskapet, det första av tre.

Efter sina tre vinster började politiken göra sig mer och mer påmind för Senna. Märkliga förarmöten hålls där det gullas med Prost eftersom F1-chefen både är kompis och landsman. När Williamsstallet börjar med automatisk datorstyrd fjädring tycker Senna inte det är så kul längre. Föraren är bara en del i ett maskineri. Prost vinner mästerskapet med Williams och avslutar sen sin karriär. Säsongen ’94, året efter, så värvar Williams Senna och det är upplagt för honom. Problemet är bara att F1 nu förbjuder Williams datorprylar och stallet får börja om. Bilen funkar inte, helt enkelt, och Senna bryter två lopp innan det är dags för det ödesdigra loppet i San Marino.

Just det där loppet i San Marino där Senna förolyckades tänkte jag på under de första minuterna av filmen men sen var det som att det försvann när jag drogs in i filmen om Sennas liv. Möjligen stannar det kvar en sorglig känsla ju då förstås förstärks under den sista kvarten.

Jag gillade verkligen filmen, bra mycket mer än jag trodde jag skulle göra. Arbetet man lagt ner med att hitta bilder och intervjuer med Senna, och andra, är imponerande. Mitt klagomål är att det i alla fall känns som att vi får rejält vinklade bilder av både Senna och Prost. Senna är ett charmigt helgon, Prost är ”skurken”. Mest störande är nog en märklig tv-intervju där Prost är väldigt nedlåtande mot den kvinnliga programledaren. Men i och för sig, det är ju ett autentiskt klipp. Varför har man valt att ha med det? Jo, givetvis för att ge en vinklad bild av Prost där han framstår som en mansgris, vad det nu har med resten av filmens handling att göra?. Ja, jag har insett att även en dokumentär har en handling. Vad du än har, biopics, ren fiktion eller dokumentärer så är det filmmakarens syn på saken som du får.


eller uttryckt i siffror 4/5

Har några av de andra filmspanarna fuskat eller alla sett en äkta biopic? Alternativt: Which biopic did the others pick to nitpick?

Har du inte sett den? (podcast)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmitch
Mode + Film
Except Fear
Flmr
Moving Landscapes

+

Movies – Noir som av en slump har sett Rush

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , ,

Pink Floyd The Wall

13 oktober, 2013 2 kommentarer

Pink Floyd The WallTitel: Pink Floyd The Wall
Regi: Alan Parker
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Pink Floyd, detta prettoband. 1982 kom filmen som baserades på albumet The Wall. En film som brukar kallas världens längsta musikvideo.

Filmen är regisserad av Alan Parker (Mississippi Burning, Midnight Express) och med manus av Roger Waters, som väl var den kreativa kraften när det gäller texter i supergruppen Pink Floyd. Bob Geldof (Mr Live Aid) spelar den utbrända rockstjärnan Pink som sitter inlåst på sitt hotellrum och tänker (läs: yrar) tillbaka på sitt liv. Vad vi får se blir en kavalkad av surrealistiska bilder som skildrar Pinks vrickade psyke. Man skulle nästan kunna kalla det för en experimentell konstfilm.

Det första jag tänkte på var faktiskt fotot, som påminde mig om bröderna Coens debut Blood Simple. Filmfotografen har använt ljus och skuggor, speciellt i personers ansikten, på ett liknande sätt. Mycket snyggt. Hela filmen är för övrigt väldigt välgjord och ambitiös. Sen känns det väldigt brittisk. Tänkte en hel del på några andra brittiska filmer, som A Clockwork Orange, O Lucky Man!. Jag fick lite samma känsla: just det där brittiska – stelt på nåt sätt men med nåt mörkt under ytan – och så dessa fulsnygga miljöer. Hmmm, det är nåt speciellt och helt annorlunda jämfört med amerikanska miljöer.

Jag gillar det mesta av musiken. Jag äger själv två väldigt bra skivor av Pink Floyd, nämligen The Dark Side of the Moon och Wish You Were Here. The Wall innehåller inte riktigt lika bra musik men helheten tillsammans med bilderna blir bra. Filmens problem – eller snarare mitt problem med filmen – är att det inte finns nån handling. Det ska det heller inte göra, det här är en sorts konstfilm som skildrar vad som försiggår i Pinks hjärna, men i längden blev det jobbigt att hålla fokus och intresse.

Bitvis är det dock riktigt bra. I filmen finns skarp kritik mot det brittiska skolsystemet (liksom i Lindsay Andersons If….). Eleverna blir stöpta i samma form och förvandlas till själlösa robotar verkar Roger Waters vilja säga. Uppmaningen är istället: Tänk själv, var dig själv! Samtidigt finns det en annan poäng här. När Pink tagit sig ur skolan och lyckats skapa sig en framgångsrik karriär så känner han till slut att han själv tagit den diktatoriske rektorns roll. Elever är nu utbytta mot fanatiska fans som lyder minsta vink från den store rockstjärnan. Så mycket var alltså det här med att tänka själv värt. Pink gillar inte sin egen roll längre och känner sig som en tom bluff. Ett annat återkommande tema är Pinks frånvarande pappa, som dog i andra världskriget (precis som Roger Waters egen pappa).

Filmen är sevärd men inte klockren på nåt sätt. Det finns en hel del animerade sekvenser som kändes lite svaga, och för långa. Epitetet ”världens längsta musikvideo” stämmer rätt bra faktiskt. En vanlig musikvideo brukar vara runt 5 minuter, så det är ju ganska naturligt att det är svårt att tota ihop en musikvideo i långfilmsformat som håller hela vägen. Det blir liksom för mycket av det goda. En något komprimerad best of-version hade varit bättre tror jag. Nåja, filmen funkar hyfsat och får godkänt, men inte mer.

3/5

Även Jessica har skrivit om och framförallt gillat filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Musikal, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Trouble in Paradise

11 oktober, 2013 18 kommentarer

decadesTrouble in ParadiseTitel: Trouble in Paradise
Regi: Ernst Lubitsch
År: 1932
IMDb | Filmtipset

Förra fredagen skrev jag om det franska krigsdramat La grande illusion som en del av M-Noirs och Henkes decennieprojekt. Det var en ganska trist, ibland fånig, film som var fylld med symbolik och försökte säga allvarliga saker om relationer mellan olika länder i Europa. Konstrasten mot denna fredags film kunde nog inte vara större. Trouble in Paradise måste ha varit Henkes val, väl?! Jag kommer direkt att tänka på The Thomas Crown Affair, en film som jag vet ligger Henke varmt om hjärtat. I den är det Pierce Brosnan och Rene Russo som heistar sig till varandras hjärtan. I Trouble in Paradise är det 1930-talsstjärnorna Miriam Hopkins (som Lily) och Herbert Marshall (som Gaston) som träffar på varandra i Venedig och upptäcker att de försöker blåsa varandra. De slår sina påsar ihop och riktar in sig på en viss Madame Colet, en rik arvtagerska i Paris.

Haha, det här var helt hysteriskt. Om filmen hade gjorts efter 1 juli 1934 så hade den nog inte varit lika hysterisk eller lika bra. 1 juli 1934 var nämligen det datum då filmstudiorna slutligen bestämde sig för att följa sin egen produktionskod, även kallad Hayskoden, en sorts guidebok med moraliska regler kring vad som fick eller inte fick visas på vita duken. Det är en ganska lång lista som man nu blev tvungen att rätta sig efter. Alternativet var att filmen inte fick gå upp på bio. Men i Trouble in Paradise hade man lösa tyglar, vilket man märker. När Lily får reda på vem Gaston egentligen är så är det pang på rödbetan och hopp upp Gastons knä och börja kyssas som gäller. En märklig scen, måste jag säga. Uppbyggnaden när det gäller deras romans var nästan obefintlig. Men ok, de skojade med varandra en stund när de ficktjuvsnodde olika saker från varandra.

Filmen är en klassisk komedi med dubbelspel, romantik, harmlösa heister, och en hel del charm. Samspelet mellan Hopkins och Marshall är ganska skönt men jag kan nästan tycka att man får för lite av det. När de båda har anlänt till Paris handlar det mesta om hur Gaston ska bearbeta arvtagerskan Colet (som spelas av Kay Francis), få henne att smälta. Tempot i filmen är furiöst och jag har faktiskt svårt att hänga med på vad som händer. Vem är vem och vad betyder det? Och detta trots att jag såg filmen med engelsk text som stöd. Kanske är den för smart för mig, jag vet inte. Nåt som förvirrade mig en aning, eller jag förstod inte riktigt deras funktion i alla fall, var två rollfigurer som jag kallar tonsillmännen. Tonsillmännen bestod av Majoren (det är det enda han kallas) och så Monsieur Filiba. Filiba var med i handlingen i Venedig där han fick besök av en läkare som ville undersöka hans tonsiller. Detta återkommer då och då i handlingen och det är nåt skumt med den där ”läkaren”. Vad ville han egentligen undrar tonsillmännen? Och vad vill tonsillmännen förutom att de är konkurrenter som uppvaktare av Madame Colet?

Det förekommer en del udda, liksom lösryckta scener, som t ex när Madame Colets handväska har försvunnit och belöning har utlysts. Till Colets bostad kommer en mängd personer som säger sig ha hittat väskan. Plötsligt stormar en ung ryss in och börjar gorma på ryska. Jag får känslan av att han vill genomföra en kommunistisk revolution i Paris. Vad detta har med resten av handlingen att göra är oklart. En annan lite udda sak jag noterade var att det plötsligt dök upp en scen med tonsillmännen där man fick gayvibbar, eller åtminstone metrosexvibbar, mellan de båda då de diskuterar smokingmärken. Dessutom pratar Gaston allvar med Madame Colet när det gäller vilken makeup man ska använda plus tipsar en av tonsillmännen om ”speciella” harem i Konstantinopel.

Samtidigt som jag nu skriver min recension så ser jag om delar av filmen och jag måste säga att många scener är väldigt underhållande. Det är nåt speciellt med språket och hurtigheten och det är svårt att värja sig. Men för att få en fyra så måste man vara underhållande precis hela tiden plus ge mig rollfigurer som engagerar mig hela tiden och det får jag inte riktigt här men en stark trea blir det.

Henke brukar börja sina recensioner med ett citat. Jag tar och avslutar med ett den här gången. Det är i början av filmen och Gaston ska bjuda en celebritet i Venedig på middag i syfte att sätta in en stöt på damen i fråga. Gastons instruktioner till sin betjänt lyder:

”It must be the most marvelous supper. We may not eat it, but it must be marvelous.”

3+/5

Kay och Miriam

Härlig marknadsföringsbild på Kay och Miriam

PS. En sak till. Jag misstänker att Madame Colet var en skojare hon med, som gift sig med den rika företagspampen för att kunna ärva efter honom. Hon avslöjar sig bland annat när hon doppar brödet i morgonkaffet när ingen ser.

PPS. En annan liten notering: visst var Herbert Marshall (Gaston) aningen puckelryggig?

PPPS. Ytterligare en detalj som jag noterade var att filmens förtexter faktiskt hade de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna först i castinglistan. Herbert Marshall fick nöja sig med tredjeplatsen. Det skulle väl aldrig hända idag?

****

Vad tyckte Henke och Movies-Noir? Var det rena rama paradiset eller var det mest trubbel? Klicka på länkarna så får ni veta!

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Pre-code-film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Tomorrow Never Dies

7 oktober, 2013 10 kommentarer

Tomorrow Never DiesTitel: Tomorrow Never Dies
Regi: Roger Spottiswoode
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Vi livar upp måndagsmorgonen med en gammal recension av en Bond-film från ’97. Tomorrow Never Dies var Brosnans andra film som Bond. I slutet av inlägget länkar jag till recensioner från mina betydligt mer Bond-insatta bloggkompisar. Word is bond, som rapparna säger.

I Pierce Brosnans gestalt får Bond i uppdrag att reda ut försvinnandet av ett brittiskt krigsfartyg nära Kinas kust och samtidigt syna mediemogulen Carver (Jonathan Pryce) närmare i sömmarna. Till sin hjälp får han litet oväntat den mystiska kinesiskan Wai Lin (martial arts-kunniga Michelle Yeoh).

Ja, det här funkade ju – Bond är Bond, med allt som följer. Jag tycker Brosnan funkar i rollen. Han har den rätta torra humorn, litet i stil med Sean Connery och mindre lik Roger Moore, som enligt min smak var en för lättsam Bond. Här finns de obligatoriska kommentarerna efter att en skurk mött sitt öde, t ex i en tidningspress, varpå Bonds kommentar blir ”They’ll print anything these days”. Allt är med andra ord som vanligt. Vi har en maktgalen skurk som, i princip, vill ta över världen. Till sin hjälp för ”handy work” har skurken denna gång en blonderad tysk kopia av Dolph Lundgren. Slutuppgörelsen denna gång utspelar sig på skurkens mystiska stealth-fartyg varifrån han styr händelseutvecklingen i världen. Ja, det hela var rätt så kul.

Och så har vi ju då de vanliga teknikprylarna och även vådliga jakter med antingen Q:s specialbil eller en simpel motorcykel. Yeoh var bra i sin roll och hade gärna kunnat vara med mer. Jag gillar henne, även från andra filmer. Bond brukar ju ha kvinnliga medhjälpare, men det är inte ofta de slåss minst lika bra som Bond själv. Ett rätt bra tag team (för att snacka WWF-termer). Men i slutändan är det ju en bagatell, inte en dålig sådan, men ändå. När det gäller agentfilmer är t ex Mission: Impossible (ettan) och Bourne-filmerna bättre. De är lite svettigare och behöver inte följa Bond-mallen. Den där Bond-mallen är det som gör att det blir godkänt, men också det som hindrar Bond-filmer från att överraska det minsta. Förresten, Teri Hatcher, i rollen som Bonds gamla flamma, numera skurkens fru, kändes som en stel såpaskådis i den här filmen. Inte bra med andra ord.

3/5

Som utlovat kommer här länkar till recensioner från de som kan det här med Bond.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rush

5 oktober, 2013 14 kommentarer

Malmö FilmdagarRushTitel: Rush
Regi: Ron Howard
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Rush är filmen med motorer, machomän och Niki Lauda. Ron Howard berättar historien om rivaliteten mellan playboyen James Hunt och perfektionisten och österrikaren Lauda. De båda kunde inte vara mer olika vilket gör det till en intressant historia att berätta. Nu ska sägas att jag inte är nåt fan av formel-1. Jag tycker det är ganska tråkigt att se bilarna åka varv efter varv. Men det kanske var roligare förr? Det fanns kanske fler profiler då?

Filmen är uppbyggd kring den allvarliga olycka som Lauda råkade ut för under loppet på Nürburgring 1976. Vi får följa både Hunt och Lauda fram till olyckan och under efterspelet och kampen om vem som skulle ta mästartiteln 1976. Lite kul för min del var att jag inte hade en aning om vem som skulle vinna så det blev lite som att se ett sportevent live.

Ja, nu låter det kanske som att jag verkligen gillade filmen. Det gjorde jag inte. Howard är nog en av de tråkigaste regissörerna. Aldrig att det finns nåt i hans filmer som sticker ut, som är lite annorlunda. Fast här kanske han försöker vara lite annorlunda trots allt. Fast det resulterar bara i ett jobbigt foto med extrema närbilder och en jobbig intensitet som förmodligen ska förmedla nån sorts spänning.

Den mest intressanta av de båda huvudpersonerna är nog Lauda. Envis och besatt av det han håller på med, fast ganska svår att tycka om. Inte heller Hunt är sympatisk, playboy som han är. Kampen mellan de båda på banan är hyfsat spännande men jag vet inte, jag drogs aldrig in i filmen. Det kan ha berott på att det här var den sista filmen jag såg första dagen under Malmö Filmdagar. Min hjärna kanske inte var redo för vrålande motorer och tjutande däck.

Som vanligt när det gäller biopics eller filmer som skildrar verkliga händelser så funderar jag på om det hade varit bättre att göra en dokumentär.

2/5

Givetvis är det fler som skriver om Rush i dag. Did they get a rush or did they want to rush out of the cinema? Klicka er vidare och kolla vad de tyckte.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Action, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Sportfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

La grande illusion

4 oktober, 2013 4 kommentarer

decadesLa grande illusionTitel: La grande illusion
Regi: Jean Renoir
År: 1937
IMDb | Filmtipset

På tredje försöket lyckades jag komma igenom den här filmen, som är en av filmerna i M-Noirs och Henkes decennietema där jag är gästbloggare två gånger (kanske fler?) i månaden. Vi har nu kommit in på 30-talet. Först satte jag mig bara ner och började titta utan att veta nånting om filmen. Jag fattade ingenting. Handlingen var helt obegriplig. Musiken, en fånig cirkusmusik, kändes daterad (konstigt när filmen är från 1937, eller hur?!). Språket var obegripligt. Jag brukar normalt förstå tyska och franska hyfsat. Visst, jag behöver textning förstås men jag hänger liksom med på ett ungefär. Nu hörde jag inte ens om de pratade franska eller tyska. Jag hörde överhuvudtaget inte vad de sa. Som sagt, jag förstod ingenting. Jag stoppade filmen och läste på lite om den för att förstå handlingen bättre och sen började jag titta igen.

Vad filmen handlar om kanske jag ska berätta. Jo, den utspelas under första världskriget bland franska krigsfångar i Tyskland. Huvudpersoner är väl två franska officerare, aristokraten de Boeldieu (Perre Fresnay) och arbetaren Maréchal (Jean Gabin). På den tyska sidan hittar vi kapten von Rauffenstein (en helt underbar Erich von Stroheim). Den franska gruppen officerare är krigsfångar men de lever ett hyfsat gott liv. De får paket från sina släktingar hemma i Frankrike med mat och dryck och de tyska officerarna är avundsjuka. Ja, det vet ju alla att fransmän är livsnjutare till skillnad från de tråkiga och stela tyskarna.

Som ni kanske förstår så är ett av filmens problem avsaknad av vad Filmspotting brukar kalla ”stakes”. Inget står riktigt på spel, i alla fall inte i början av filmen. Just därför så har jag svårt att komma in i filmen även vid andra försöket även om jag nu förstår sammanhanget bättre efter att ha läst på. Ett problem är att filmen känns för liten. Jag får ingen känsla alls var händelserna äger rum. Först är vi hos fransmännen, sen ska det flygas flygplan (vilket vi aldrig får se i bild), och sen är vi plötsligt hos tyskarna. Problemet är att det inte känns som att vi bytt land, bara filmstudio.

De franska officerarna får en bit in i filmen en kista med kvinnokläder levererad till sig. Kläderna är tänkta att användas i nån sorts revy. Nu följer plågsamt jobbiga scener. Dessutom var det en av de franska officerarna som var en riktigt jobbig pajastyp. Jag störde mig på honom så fort han var i bild och framförallt ”i ljud”. Jag var tvungen att avbryta tittandet en andra gång. Det farsartade blandat med en massa allegorier hit och dit funkade inte alls. Kommer jag nånsin ta mig igenom filmen, tänkte jag?

Dagen efter testade jag igen och nu gick det bättre, kanske för att jag nu var förberedd på den plågsamma inledningen. Jag tog mig igenom hela filmen den här gången. En sak jag noterade är att klippningen är lite speciell. Ofta tar scenerna slut abrupt när man sitter och väntar på en fortsättning. Det kändes udda.

Det slår mig att La grande illusion är en enda lång reklamfilm för EU. Det görs väldigt tydligt att Europas folk behöver varandra. Trots sina olikheter så är de ekonomiskt beroende av varandra. Den stora illusionen tolkar jag på två sätt, det finns säkert fler. Filmen bygger på boken The Great Illusion av engelsmannen Norman Angell, men det visste jag inte när jag såg filmen så mina tolkningar har inte påverkats av nåt jag redan visste om boken. Mina två tolkningar:

1. Att tro att vi, i Europa, på Jorden, som människor, kommer att sluta kriga är en illusion.
2. Att tro att ett land genom krig kan nå framgång, ekonomisk och annan, är en illusion.

I efterhand när jag läser om boken (alltså läser om boken, inte läser om boken) så är det tolkning nummer 2 som den vill lägga fram. I filmen nämns just orden ”la grande illusion” några gånger och då fick jag intrycket att det passade mer in på tolkning nummer 1. Det jag tar med mig i slutändan är ändå det jag skrev om tidigare, att filmen känns som en dåligt maskerad men ändå skicklig reklamfilm för EU.

Filmen visar också hur, eller påstår att, samhällsklasser behålls även i krig. Det finns en tydlig skillnad mellan hur von Rauffenstein behandlar och pratar med de Boeldieu jämfört med Maréchal. De båda överklassmännen har nåt gemensamt som de inte delar med sina arbetarbröder.

Hur intressant det än är att fundera på tolkningar och allegorier så är det ett faktum att filmen länge är trist och jobbig. Sista halvtimmen ändrar den dock karaktär och blir bättre, då två av fransmännen efter att ha flytt hamnar i en annan miljö. Detta skifte hindrar mig från att ge den det lägsta betyget men mer än en tvåa kan det inte bli.

2/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir? Uppskattade de filmen eller blev de desillusionerade? Ja, ni vet ju var ni ska klicka.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hotell

3 oktober, 2013 18 kommentarer

Malmö FilmdagarDavidTitel: Hotell
Regi: Lisa Langseth
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På Malmö Filmdagar såg Henke och Fiffi den här filmen dagen före jag skulle se den. Eller, jag hade faktiskt inte bestämt att jag skulle se den, men så hyllade båda två den. Henke hyllar en svensk film, det här måste vara nåt speciellt!? Då var det bestämt, morgonfilmen under den sista dagen av Filmdagarna blev Hotell.

Jag hade inte hört talas om filmen överhuvudtaget. Jag visste att Alicia Vikander hade huvudrollen och att Lisa Langseth regisserat. De både hade samarbetat tidigare i Till det som är vackert, som jag inte hade sett eller varit sugen på att se. Det jag hörde om Hotell var att den tydligen skulle vara rolig, kanske inte en ren komedi men i alla fylld med en hel del humor. Skönt tänkte jag eftersom en hel del av filmerna under Filmdagarna var fyllda med misär. Hur började Hotell? Jo, med misär de första 20 minuterna! Vad är detta? Jag orkar inte tänkte jag.

Alicia Vikander spelar Erika som tillsammans med pojkvännen (Simon J. Berger) väntar sitt första barn. Födseln går dock inte som planerat och Erika går in i en djup depression. Hon hamnar till slut i en terapigrupp tillsammans med andra med olika typer av problem med livet. Hon är till en början en passiv betraktare, sitter bara med. Än så länge är filmen mest jobbig och jag tycker inte den är speciellt bra. Fast Alicia är bra från början. Snart tar dock filmen en vändning som jag inte riktigt hade väntat mig. Och det är här humor, livsglädje, skruvighet, finstämdhet, obekvämligheter och andra trevliga saker kommer in i bilden.

Jag blev helt såld på filmen. Den balanserar det svartaste drama med varm humor på ett underbart sätt. Filmen ryggar inte för det jobbiga men visar samtidigt att om man hjälps åt, om människor hjälps åt, så kan vi få ordning på vår tillvaro. En sak man kan göra är t ex att åka iväg till några random hotell, boka konferensrum och hålla egna terapisessioner där man utforskar sin smärta, både den psykiska och den fysiska (*host*David Dencik*host*).

Skådisarna i terapigruppen (Alicia, David, Mira Eklund, Henrik Norlén och Anna Bjelkerud) är samtliga strålande. Dencik kanske är den som är roligast men faktum är att alla i gruppen får ungefär lika mycket tid och scener att jobba med. I fokus i slutändan är ju Erika men jag tyckte det var bra att alla ”fick vara med”.

Jag pratade lite om balansen mellan humor och allvar. Ett exempel på det är en sekvens då Henrik Norléns rollfigur råkat ut för en rejäl kris en bit in i filmen. Han flyr ut från hotellet, ut på en parkeringsplats. Efter sig har han David och Mira som försöker fånga in honom. Norlén springer upp för en berghäll men halkar och ramlar. Han skriker ut av smärta och det ser ut som att han har gjort sig illa i handen. Men se, han spelar bara för att lura David och Mira så han kan smita igen. Jag kunde inte låta bli att tänka på en liknande scen från Office Space där Michael sliter sig från Peter och Samir för att fortsätta slå ihjäl den förbannade printern.

I Kinos podcast från Filmdagarna nämnde Roger Wilson att han under filmen, som han gillade, inte kunde låta bli att tänka på hur den amerikanska remaken skulle bli. Han såg den redan framför sig. Adam Sandler tillsammans med några andra invaderar ett hotell och tar ett konferensrum i besittning för terapisessioner. Ja, det är inte omöjligt att det blir en remake. Filmens idé är så bra. Min uppmaning, min starka uppmaning, är dock att absolut inte vänta på nån remake utan se Hotell omedelbums på bio.

4/5

Det är fler som checkat in Hotell idag, och Har du inte sett den? har redan checkat ut. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Henke gästar)

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →