Advise & Consent (1962)

decadesCharlesNär förtexterna till Advise & Consent började rulla tänkte jag att det här nog är en väldigt gubbig film. Men så dök Gene Tierney upp i rollistan (två l) och jag tänkte att det kanske inte skulle bli så gubbigt ändå. Det blev gubbigt eftersom Tierney knappt är med och när hon är med så ser man knappt att det är hon. Nåväl. Filmen handlar om det politiska spelet bakom valet av en ny amerikansk utrikesminister. Den gamle och sjuke presidenten vill ha en ganska omstridd person, Robert Leffingwell (spelad av Henry Fonda). Nu är det upp till hans medarbetare att se till att tillräckligt många i senaten röstar för förslaget.

Ett annat namn som gjorde mig glad som dök upp i förtexterna var Charles Laughton. En härligt sliskig men ändå skön skådis som även regisserade den gotiska film noiren The Night of the Hunter. Laughton fick vi se desto mer av och för mig var han nog filmens behållning. Han spelar en sydstatssenator (i vit, fladdrig, tunn kostym) som motsätter sig valet av Leffingwell, och han gör det bra och med humor. Tyvärr var han sjuk under inspelningen och dog kort därefter och Advise & Consent blev alltså hans sista film.

Jag stannar kvar lite vid förtexterna. Musiken. I gamla filmer så tycker jag aldrig riktigt musiken passar. Undantaget är huvudstycket i det japanska originalet till Godzilla från 1954. Det är underbart. I Advise & Consent och i de flesta andra gamla filmer jag ser så känns det som fel känsla som förmedlas. Det blir för käckt. Här förde musiken under förtexterna mina tankar till romantisk komedi snarare än till politiskt drama. Men, men, det kanske bara är jag?

En annan detalj är att den amerikanska flaggan agerar bakgrund under förtexterna, vilket är helt rätt eftersom det är en film om USA och hur amerikansk politik fungerar. Det jag funderar över är varför det aldrig skulle fungera att använda samma grepp i Sverige. Låt oss göra en film om Sveriges Riksdag och låta den svenska fanan vaja under förtexterna? Nej, eller hur.

En sista sak om förtexterna. Jag vet inte varför jag tänkte på så många saker under förtexterna men så var det. Det blev ju nästan en analys av filmens förtexter nu. Jo, jag tyckte det var otroligt skönt – befriande – att det stod att this story is a work of fiction. I dessa BOATS-tider känns det som det är undantaget snarare än regeln.

Nu till filmen som helhet. Ja, det var en riktigt intressant film det här. Vi får följa en ganska stor grupp personer som på ett eller annat sätt påverkas av valet av utrikesminister. Henry Fondas rollfigur är inte huvudperson utan det är personerna runt omkring som är i fokus. Jag undrar om inte filmen faktiskt hade blivit lite mer spännande och annorlunda om inte Fondas rollfigur var med alls? Nu är han ändå som ett sorts spöke, även om han är med en del mot slutet.

Filmens mest osympatiska person är den lismande Fred Van Ackerman (George Grizzard). En person som inte är med i ”klubben” men som gärna vill vara med i klubben men inte fattar att man kommer med i klubben om man är ärlig, jobbar hårt, förtjänar det. Nej, han tror man kan köra med genvägar och att om man backas upp av ett gäng ja-sägare så är man cool. Inte cool, skulle jag säga. Filmens avslutning visar också att Fred aldrig var med i klubben och aldrig skulle kunna vara med där, hur mycket han än försöker.

Mot slutet av filmen så blev jag oväntat ganska indragen i händelserna. Det hela utvecklade sig till en politisk thriller i stil med nutida The Ides of March. Speciellt är det en viss persons förflutna som har att göra med hans sexuella läggning som spelar roll. Jag undrar om det här var ett ovanligt ämne på den här tiden? I t ex Hasse Ekmans härliga Flicka och hyacinter så missade ju tydligen hälften av publiken filmens underliggande tema. Här går det inte att missa men jag undrar vad dåtidens publik tyckte.

Gene Tierney då? Ja, hon var faktiskt med i en av filmens roligare scener. Tillsammans med en annan dam försöker hon, när de sitter på läktarplats i senaten, att beskriva hur amerikansk politik fungerar för en utländsk besökare. ”Sitter inte vänstern till vänster i salen?”, ”Nej, vänster och höger existerar egentligen inte, det finns vissa liberaler men annars är alla ganska lika”. Det förekommer en hel del humor, kanske lite satir t ex när en sovande senator väcks för att avge sin röst. Han vaknar upp från sin sömn och låter höra ett reflexmässigt ”Opposed”! men får sen veta att han ska säga Ja!

Advise & Consent var en film som växte. Den påminde mig en litet om en del film noirs jag sett. Det är filmer där man får en inblick i hur det fungerade i samhället förr i tiden. Det handlar om en sorts procedural-filmer där man får ta del av ett praktiskt skeende. En sån film är t ex The Naked City där vi får följa en mordutredning i New York. Den kan jag rekommendera precis som Advise & Consent.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Hur röstar nu mina decenniespanarkompisar? Yes or no?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Filmspanar-tema: Hår – Good Hair (2009)

HairPå den förra filmspanarträffen slängde jag ur mig att nästa tema skulle kunna bli SKÄGG. Efter att ha haft ganska breda teman på sistone så var vi redo för ett litet smalare ämne. Efter lite diskussioner så blev temat till slut det något bredare HÅR. Jag visste vilken film jag skulle se. Jag visste det för fyra veckor sen i alla fall. För när det var dags för att till slut se den filmen så hade den helt försvunnit ur hjärnan. Bortfönad. På dess plats fanns bara hår… ah, jag kollar på musikalfilmen Hair! Klockrent. Så enkelt. Hair hade jag sett tidigare men det var ett bra tag sen så det kändes som det kunde passa med en omtitt. Dessutom är det en av få musikalfilmer som jag gillar. Nu har jag inte sett speciellt många musikalfilmer men ändå. Jag började leta på filmtjänster på nätet efter Hair men den fanns givetvis inte, så det fick bli andra tjänster… men den fanns en annan film som hela tiden poppade upp bland sökresultaten hos nätjänsterna. Fasiken, jag byter film tänkte jag. Jag har ju fortfarande en koppling till hår och dessutom kollar jag lagligt på filmen. Och så blev det.

****

Good Hair (2009)

Good HairNär jag letade efter sätt att se Hair på så dök alltså den här filmen upp bland sökresultaten. På postern stod det GOOD HAIR i rött mot knallgul bakgrund och så Chris Rock som log och putade med munnen framför tre tjejer som sitter i en frisersalong. Chris Rock? Really?! Var det här en uppföljare till Ice Cubes Barbershop-filmer? Den går bort, tänkte jag direkt. Aldrig att jag ser den (hår)rullen. Men så såg jag att det var dokumentär. En dokumentär om vad? Hår, ja visst, men på vilket sätt? Det här verkar ju faktiskt lite intressant.

Good Hair är en dokumentär om afroamerikaners hår, och då speciellt om svarta kvinnors frisyrer. Vår ledsagare och ciceron som i filmen går till (hår)botten med all things hair är alltså komikern Chris Rock. Chris Rock? Really?! Vad hade jag gett mig in på? Filmen är regisserad av Rocks komikerpolare Jeff Stilson.

Rock fick idén till filmen när hans treåriga dotter en dag frågade varför hon inte hade bra hår, good hair. Vad då, tänkte och sa Chris, du har väl alldeles underbart hår! Chris beslutar sig för att ta reda på vad som låg bakom dotterns fråga.

Vissa dokumentärer är ju ögonöppnare när det gäller det ämne som de handlar om. I det här fallet fick jag upp ögonen dels för hur många svarta amerikanska kvinnor som inte visar upp sitt naturliga krulliga hår, och dels för hur mycket tid och pengar som de lägger ner för att visa upp ett annat hår. Hår på huvudet pratar jag alltså om…

Filmen inleds på en stor mässa för hårprodukter. Här får vi veta att 80% av alla hårprodukter i USA köps av svarta, och då, 2009 alltså, utgjorde svarta 9% av USA:s befolkning. Den första stora produkten vi får veta om är relaxers. Det handlar alltså om kemikalier som används för att rakpermanenta afrokrull. Krull är inte snyggt anses det. Nej, man ska ha rakt hår, europeiskt hår, ”vitt” hår. Kemikalierna som används är oftast starkt basiska ämnen som t ex natriumhydroxid. Det gör att en rakpermanentning inte är en helt smärtfri process. Om man har i medlet för länge så kan det nå in i hårbotten… och då faller håret av.

Salt-n-PepaKänner ni till rapgruppen Salt-n-Pepa? De blir intervjuade i filmen och berättar om när en sån där rakpermanent gick fel och håret på ena sidan av Salts huvud i princip föll bort. Salt är till höger på bilden. En ny frisyr uppstod och de två andra tjejerna i gruppen fick sympatiklippa sig.

Den andra produkten det handlar om är löshår! Oj, oj, enligt dokumentären finns det i princip inte en enda svart kvinna som inte har löshår eller weaves som det kallas. Länge var det här en väl förborgad hemlighet men nu vet alla det. Även bland vita kvinnor är det väl inte helt ovanligt. Det är alltså inte peruker vi pratar om, utan hårförlängning där man tar annat, helst naturligt, hår och liksom väver ihop det med ens eget naturliga hår.

Männen då? Ja, pastor Al Sharpton (härlig bild, värd ett klick) berättar att han lärde sig om relaxers av James Brown. Sen har vi t ex en artist som Prince…

Det där med att det hår man ska väva in ska vara naturligt är något som skapat en industri i sig… i Indien. Det hår som svarta kvinnor i USA vill ha är indiskt hår. Indiskt hår är svart men rakt. Indiska kvinnor låter sitt hår växa och sen går de till ett tempel och offrar sitt hår helt gratis. Någon annan tjänar dock stora pengar på deras hår. Alternativet är att man utan kvinnans medgivande klipper av det när hon sover eller när hon är på bio. Här har vi alltså en sorts illegal organdonationsmarknad som jag inte kände till.

De som tjänar mest pengar på produkterna är, enligt filmen, asiatiska och ”vita” företag. Det finns bara ett fåtal företag som helt ägs av svarta.

TracieJag tycker inte riktigt filmen vågar gå till botten med varför det är som det är. Pastor Al Sharpton säger att om man är fri och har råd att göra som man vill med sitt hår så ska man göra det. Det är en del av ens personlighet att ha rakt hår om man nu vill det. Samtidigt klagar han på det skeva i ekonomin i det hela, och sen tycker jag väl man ska fundera på varför normen tydligen är rakt hår. Det finns en röst i filmen, från skådespelerskan Tracie Thoms som var med i Death Proof bl a, som talar om att kämpa emot, att behålla sitt krull och naturliga hår. Bra säger jag. Men att rakpermanenta sig ibland är väl inte fel det heller. Eller nåt. Well, hårförlängningar och relaxers är nog hair för att stanna.

Betyg halv

Kolla nu in vilka hårresande filmer som mina kompisar skriver om.

Except Fear
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Även Voldo har nu gjort ett hårigt inlägg eftersom han tyckte det saknades en viss skådespelerska.

The Lone Ranger (2013)

The Lone RangerJag gillade The Lone Ranger. Vadå? Har du nåt problem med det, eller?

The Lone Ranger är mastodontfilmen på två och en halv timme som Disney satsade en massa pengar på men som inte gick hem hos publiken. Man kan luras att tro att det är Tim Burton eller Gore Verbinski som regisserat eftersom Johnny Depp återigen gör en roll som en udda fågel och Helena Bonham Carter hittas i rollistan. Eller vänta, Depp har faktiskt en fågel på huvudet (en ex-kråka) och det är faktiskt Verbinski som regisserar.

Depp spelar indianen Tonto som efter en massaker av sin indianstam hookar upp med vitingen John Reid (Armie Hammer, Armie Hammer? Armie Hammer!). Reid är mannen som motvilligt axlar hjältemanteln efter att hans mer handlingskraftige bror blivit skjuten av en outlawgalning.

Inledningen av The Lone Ranger kryllar av western-klichéer. Efter en bara en kvart har vi fått: ett ridande gäng (a posse), nobla indianer, sporrar, bankrån, järnväg, ånglok, sheriffer, en galen outlaw och klassiska western-berg. Jag kan inte säga att jag förstår mycket av handlingen men jag har aldrig tråkigt. Problemet är väl att jag aldrig blir helt engagerad i karaktärerna. Jag förstår inte deras motivation riktigt. Kanske förstår man mer om man känner till originalet som ursprungligen faktiskt är en radioshow.

Jag stör mig lite på de anakronistiska inslagen som t ex när Tonto och Reid besöker en bordell och Reid agerar hälsoinspektör. Hälsoinspektör? Det kändes inte trovärdigt. Jaaa, jag vet, det är en komedi och det ska bara vara tänkt att vara roligt. Filmens dialog känns ibland som den är tagen direkt ur Friends. Det funkar inte.

Den där galne outlawskurken, han hette Butch (förstås!)… men jag kunde inte se vilken skådis det var till en början… men till slut insåg jag att det var William Fichtner (ett namn som jag lärt mig eftersom jag har filmspanarkompisar som är mer kunniga än jag). Jag gillar Fichtner. Han är alltid bra.

Bitvis är The Lone Ranger väldigt osammanhängande men det som ändå binder ihop filmen är två helt fantastiska och galet bra actionsekvenser som utspelas ombord och ovanpå på tåg. Bara dessa två setpieces gör att filmen är värd se. Sen är filmen faktiskt överraskande mörk (Tontos historia är inte en trevlig historia), och det är väldigt mycket våld för att vara en Disneyfilm.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

To Kill a Mockingbird (1962)

Truman Capote…

decadesJag måste erkänna att jag efter min slutspurt när det gällde 2013 års filmer och att få till en topplista kände jag mig lite trött i filmhuvudet. Därför har jag på sistone mest kollat på Star Trek: Voyager och inte skrivit några filmrecensioner, därav det avbrott på några dagar efter att topplistan publicerades i söndags. Nu är det dock fredag, det är maj månad och därmed gör Christians och Henkes decennietema comeback. Den här gången är det 60-talet som ska avhandlas och jag hakar på som den vicesheriff jag är när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.

Först ut är en s.k. klassiker: To Kill a Mockingbird starring Gregory Peck från 1962. Efter att jag sett filmen och skulle betygsätta den på Filmtipset så upptäckte jag att jag redan hade satt ett betyg på den. För tio år sen! Aha. Jag kanske har skrivit om den t.o.m.? Jag sökte lite och hittade mycket riktigt min gamla recension. Så jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra vad jag tyckte då med vad jag tycker nu. Så här skrev jag om To Kill a Mockingbird för tio år sen.

Det här var tydligen Gregory Pecks favorit bland de filmer han gjorde. Den handlar om advokaten Atticus Finch (Peck) som bor i Södern i 30-talets USA med sina två barn (vars mamma dött några år tidigare). Han får ett fall där han ska försvara en svart man som är anklagad för våldtäkt. Det blir inte helt lätt i och med de stämningar som råder i det fattiga samhället under Depressionen. Synen på svarta är inte den bästa, den är nog den sämsta skulle man kunna säga, och han får i princip hela byn emot sig.

En riktig bra svartvit rulle som påminde mig en del om Trasdockan (The Night of the Hunter, 1955). Även i den filmen har två barn framträdande roller, och de spelar dessutom bra, vilket inte är så vanligt. Vi får uppleva själva historien genom deras ögon. Ibland kan barn i filmer kännas helt fel. Men inte i Trasdockan eller Skuggor över Södern. I början händer till synes inte så mycket, det är inte förrän rättegången börjar som det blir riktigt intensivt, men det är inget som stör. Skådisarna gör bra insatser, inte minst Peck, och det är ett härligt svartvitt foto. Sen dyker Robert Duvall upp och gör en annorlunda insats. En del intressanta moraliska frågeställningar tas upp. När kan det vara rätt att tänja på (juridiska) regler?, är det nånsin rätt?, döm inte hunden efter håret, etc.

Jaha, jag var tydligen väldigt förtjust i filmen och jag verkar ha blivit exalterad över det svartvita fotot. Vid den här titten var inte fotot nåt jag egentligen reflekterade över. Men visst, det finns en viss mysighet i det svartvita. Speciellt förtexterna är underbara och av nån anledning lite obehagliga. Kanske de där ”voodoo-dockorna”?

Parallellerna till The Night of the Hunter håller jag med om. Detta att historien skildras ur barnens ögon. Fast just det tyckte var en sak som To Kill a Mockingbird kanske fibblade bort lite i filmens andra del. I inledningen kände jag att det var barnen som var i fokus, och det gillade jag. Jag drog även paralleller till en film som Stand By Me där, lite äldre, barn är ute på äventyr en sommar.

Jag ser att jag tyckte att det inte hände så mycket i början och det inte började hetta till förrän kring rättegången. Hmm, jag som tyckte inledningen var riktigt intressant. Jag var intresserad av familjen Finch. Den ensamstående pappan (Peck) och hans två barn, och så då mamman som gått bort när filmens berättare, Scout (Mary Badham) var två (tror jag). Nu är Scout sju (tror jag) och ska börja skolan. Hur hanterar familjen mammans bortgång? Det finns en rörande scenen när barnen (dottern Scout och sonen Jem) har gått lagt sig, ligger i sängen och pratar om mamman. Pappa Atticus Finch sitter ute på verandan och hör de två prata. Här ville jag se mer, veta mer. Men det försvann under filmens andra hälft när rättegången tar fokus.

Apropå familjen Finch så var det lite märkligt att barnen kallade sin pappa för… inte Pappa utan Atticus. Det här är säkert nåt som tas upp mer i Harper Lees roman To Kill a Mockingbird som filmen bygger på. I filmen nämns det och man gör en grej av det (känns det som) men man går aldrig på djupet med det.

Rättegångsscenerna då? Hmm, ja, det är väl inget man inte har sett förut. För tio år sen kanske jag tyckte dessa var det bästa med filmen men nu vet jag inte. De är inget dåliga, inte alls men känns lite lättviktiga och inte så dramatiska (”You can’t handle the truth!”).

Rasismen? Hmm, kanske tycker jag även detta är sånt jag sett förr och därför inte blir jätteengagerad. Hela byn är i princip mot Atticus, som tror på alla människors lika värd. Det finns en ganska rörande scen där byn är på väg att övermanna Atticus och bryta sig in i arresten där den anklagade sitter. Då dyker Atticus barn plus deras sköne kompis med tänderna upp…

En av filmens karaktärer, spelad av en ung Robert Duvall, är en viss Boo Radley. Vafan Boo Radley? Var inte det ett popband, tänker jag när jag hör namnet? Googlar… Japp, The Boo Radleys var ett britpopband som aktivt på 90-talet.

Är inte filmen lite övertydlig? Atticus är kanske fööör god. Världens bästa pappa… och världens mänskligaste och godaste advokat. Scenen när de svarta på balkongen i rättssalen reser sig upp när han lämnar rummet är kanske lite väl. Det som funkar är att han inte själv ser att de reser sig.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om filmen funkar fullt ut eller om den är övertydlig. Därför blir det ett lite lägre betyg denna gång.

Betyg 2004:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Betyg 2014:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Klassiker eller klassiskt överskattad klassiker?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Tidigare har även Fiffi skrivit om filmen och Sofia om både filmen och (som sig bör) boken.

Blå är den varmaste färgen (2013)

BlåIbland tar det emot att se långa filmer. Man vet inte innan om det är värt insatsen, den tid man lägger ner. Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen var en sån film, som det tog ett tag för mig att ta mig an. Tyckte jag det var värt insatsen den här gången? Ja, med viss tvekan. Men det skulle komma att ändras. Jag hade nämligen en lite annorlunda upplevelse den här gången.

Den tre timmar långa filmen handlar – helt – om Adèle (Adèle Exarchopoulos) och hennes liv, från gymnasiet till klivet in i vuxenlivet med jobb, från trevande relationer till att komma ut på andra sidan efter ett förhållande.

Det första jag tänkte på, konstigt nog kanske, var hur Adèle drog upp sina byxor så att de skulle sitta uppe ordentligt när hon var på väg till bussen på morgonen. Det fanns nåt speciellt med just detta. Det är liksom inget man ser i så många andra filmer. En sorts tråkig men ändå speciell vardag.

Första delen (den fullständiga franska originaltiteln är La vie d’Adèle – Chapitres 1 et 2) utspelar sig bland Adèle och hennes skolkompisar. Adèle träffar den äldre och blåhåriga Emma (Léa Seydoux) och faller pladask. De inleder en het kärlekshistoria och flyttar ihop. Andra delen utspelar sig en tid efter att de träffades första gången, kanske några år (det var lite oklart). Nu är det mer vardag, fast lika hett, Emma har inte blått hår längre… och börjar de glida isär?

Min absoluta favoritscen i filmen är när Adèle går på en lesbisk klubb, ser livrädd ut där, träffar Emma. Hela den sekvensen påminde mig konstigt nog om Irréversible, om man istället för groteskt våld lägger till romantik. Jag gillar nästan alltid scener som utspelar sig på klubbar där det spelas hög musik. Jag kommer t ex osökt att tänka på bästa scenen i Collateral där Tom Cruise är på klubb för att göra ett jobb.

Är det lite typiskt att Adèle har en bögkompis i klassen som hon kan vara sig själv med? Är det lite typiskt att när hon kliver in på den där klubben så står ALLA och kysser varandra?

När filmen så småningom tog slut så kände jag att det nog bara var en normal trea. Bra men kanske inget speciellt. Jag kände att den tappade under av del två. Men sen på morgonen efter så var det som att den inte ville släppa taget. Jag var liksom fascinerad av Adèle, ungefär lika fascinerad som regissören… eller ja, kanske inte så mycket. Det slutade med att jag såg om ett gäng scener i omvänd ordning, kanske halva filmen. Åh, slutscenerna på den där vernissagen och när hon vandrar bort längs med trottoaren i sin blå klänning. Episkt, vardagligt, melankoliskt guld.

Under de kommande dagarna poppade Adèle upp i huvudet några gånger per dag. Jag vet inte vad det var. Kanske det att man fick leva i tre timmar med en annan person. För det var lite så det kändes. Efter nån vecka höjde jag betyget till en fyra, vilket jag väldigt sällan brukar göra, alltså höja ett betyg till en film efter att ha först ha satt ett betyg. Jag brukar alltid betygsätta upplevelsen jag får av att se en film just när jag ser den. Sen om den växer eller minskar dagarna efteråt, det brukar jag inte bry mig om. Den här gången frångick jag det och räknade in besattheten efteråt som en del av upplevelsen.

Nu har filmen släppt taget. Det kanske krävdes en Captain America-film för att rensa ut den. Fast jag tittar då och då på det här klippet med ett collage av scener ackompanjerade av Lykke Lis I Follow Rivers, som ju är med på filmens soundtrack.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

The Way Way Back (2013)

Nice feelingThe Way Way Back är en film med en del brister. Jag tycker t ex att förhållandet mellan rollfigurerna Owen (Sam Rockwell) och Caitlyn (Maya Rudolph) inte ges tillräckligt utrymme. Inledningsvis tyckte jag även att Allison Janneys Betty var en jobbig pratkvarn utan dess like. Inledningsvis, alltså. Sen lärde jag känna både Betty och filmens övriga figurer. Huvudpersonen, 14-årige Duncan (Liam James), upplever sitt livs sommar, en coming of age-sommar. Det må vara en kliché och uttjatat men jag charmades. Steve Carell spelar ett praktsvin som Duncans styvpappa, och han gör det riktigt bra. Jag fann mig i ett skönt mysrus under hela filmen. Det jag tar med mig är att vuxna är lika bra på att vara omogna som barn.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Pacific Rim (2013)

IdrisJag såg fram emot Pacific Rim en hel del. Guillermo del Toro är en regissör som sällan gör mig besviken. Hans filmer brukar oftast ha en personlig stil. Även om han inte regisserade den första Hobbit-filmen så kändes t ex The Goblin King som ett av Guillermos hjärnbarn. Men en stor budget och tryck från filmbolag kan göra att den där personlighet går förlorad? Pacific Rim känns mer… generisk. Kanske är det lite det som har hänt här. Jag gillar ändå det mesta i filmen. Den är maffig och Kaiju-monstren är definitivt del Toro-designade. Bästa fajten mellan en Jaeger-robot och en Kaiju är den när Jaegern plockar upp ett fartyg för att använda som slagträ. Men: The neural handshake var fånig, Charlie Hunnam är blekare än Chris Evans och slutet i den ”andra dimensionen” funkade inte riktigt. Överlag är det ändå… underhållning!

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Captain America: The Winter Soldier (2014)

RobertDet kom ett sms. Det var ett sms från min filmspanarkompis Henke. Det stod ”Har du sett Capt America?”. ”Nope” svarade jag. Henke skickade då ”Sugen? I veckan. Inte Kista, Sergel”. ”Yes” svarade jag. Varför återger jag nu den här interna sms-konversationen. Jo, för att det var upptakten på en av de bästa bioupplevelser jag har haft i år. Henke och jag såg till slut Captain America: The Winter Soldier i tisdags, på Sergel, inte i Kista, i 2D, inte i 3D – och jag stortrivdes. Till saken hör att jag på lördagen hade genomlidit prettoskapelsen The Quiet Roar och på söndagen hade jag sett Oscarsfilmen 12 Years a Slave. Jag var helt enkelt upplagd för nåt lättsamt, en Marvel-film t ex.

Jag vet inte hur mycket bakgrunden med de andra ”tunga” filmerna bidrog till att jag njöt så mycket av filmen. Men faktum är att jag efter ett tag satt med ett stort smile på läpparna, och det fortsatte filmen igenom.

I uppföljaren till den första filmen om den amerikanske kaptenen Steve Rogers får vi förutom titelpersonen själv återse Marvel-bekantingarna Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) och Nick Fury (Samuel L. Jackson), chefen för underrättelseorganisationen S.H.I.E.L.D.. Nya bekantskaper är Sam Wilson/Falcon (Anthony Mackie) och den mystiska Winter Soldier (Sebastian Stan).

I filmens inledning utsätts Nick Fury för ett attentat i en helt fantastisk actionsekvens. Efter detta är det upp till Cap America, Black Widow och nya hjälten Falcon att ta reda på vad som ligger bakom. Och de kan inte lita på någon. Inte ens S.H.I.E.L.D., där höjdaren Alexander Pierce (spelad av skådespelarhöjdaren Robert Redford!) agerar suspekt.

Tjoho! Jag älskade detta. Det är perfekt tempo, med härliga actionsekvenser som kommer med precis lagom mellanrum. Däremellan är det skönt samspel mellan de tre huvudkaraktärerna. Black Widow försöker hooka upp Steve med tjejer, liksom lära honom hur datingscenen ser ut på 2010-talet. Steve kommer ju från en annan mer ”oskyldig” tid. Vi fick ju se i den första filmen hur Steve på 1940-talet kraschade med ett plan i Arktis och sen var nedfrusen i dvala innan han 70 år senare väcktes upp och gick med i S.H.I.E.L.D..

Jag gillade Anthony Mackie som Falcon också. Han och Steve blir kompisar och gör roliga saker ihop. Typ som att rädda världen. 🙂 Och Robert Redford. Vilken hjälte. 77 bast och kickar bakdel. Apropå Redford så måste ni se All is Lost där Robban ensam på en segelbåt bär upp en hel film!

Jag gillar konspirationstemat som genomsyrar filmen. Våra hjältar kan inte lita på någon. Efter visningen konstaterade både Henke och jag också att det var ganska mycket James Bond över skurkens storslagna planer. Det handlar om att rasera och sen ta över världen. Vi pratar stor skala här.

Captain America: The Winter Soldier är den bästa (!) filmen som vi hittills sett komma ur Marvel Cinematic Universe. Nej, den något överhajpade The Avengers är inte bättre. Här hittar ni länkar till mina recensioner av de tidigare filmerna: Iron Man, The Incredible Hulk, Iron Man 2, Thor, Captain America: The First Avenger, The Avengers, Iron Man 3, Thor: The Dark World.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kolla nu in vad Henke skriver om Captain America. Log han sig igenom filmen som jag gjorde?

Serpico (1973)

SerpicoMed anledning av att Sofia precis skrev om Serpico så skickar jag upp en gammal preblogg-recension av samma film. Texten skrevs i oktober 2009.

En amerikansk 70-talsfilm i regi av Sidney Lumet och med en skäggig Al Pacino i huvudrollen borde vara en säker hit. Och faktum är att den här filmen har så mycket ”gratis” att den bara pga det får godkänt. Vad har vi då? Jo, vi har en strålande Pacino i sköna frisyrer och kläder (kostymavdelningen har verkligen jobbat övertid här!), härligt slitna men vackra New York-miljöer, och en historia som efter ett tag engagerar. Pacino är klockren som nybliven polis med ambitioner att göra nytta men som upptäcker att korruptionen är så utbredd att det inte går att undvika den. Det är en film om en outsider, om någon som sticker ut från mallen. Kanske är just detta något som man hittar i flera av Lumets filmer? Folk som hamnar i omöjliga, desperata situationer. Förutom en ung Pacino var det kul att se yngre upplagor av andra skådisar som man känner igen (tänker på M. Emmet Walsh och F. Murray Abraham). Historien är intressant men blir aldrig riktigt, riktigt, gripande. Det är nära fyran men det räcker inte ända fram. Filmen bygger för övrigt på den sanna historien om Frank Serpico. (Min kommentar: BOATS är inget nytt med andra ord.)

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

The Quiet Roar (2014)

filmspanarna_kvadratEvabrittMånadens filmspanarfilm valdes av Joel och valet stod mellan popcornaction och pretto. Jag var helt säker på vad han skulle välja, men se, det blev pretto. Vi var ett gäng, större än jag väntat, tappra spanare som slog oss ner i Victorias största salong. Jag ska inte säga att vi spanare utgjorde hälften av besökarna men det var nog nära på. Vad jag kan säga är att The Quiet Roar inte kommer att få folk att gå man ur huse och vallfärda till biotemplet. Men det är ju ganska givet för den här typen av film. Vad det handlar om är en typisk svensk, konstnärlig festival- och mediaälskling i stil med Avalon eller Apflickorna. Sådana filmer lockar inte den breda publiken, så det är inget konstigt med det. Sådana filmer kan, i mina ögon, vara bra, mycket bra, intetsägande, dåliga eller usla. Bara för att det är konstfilm så behöver den inte vara dålig. Det är bara det att det brukar vara svårare att ta till sig en sån film. Men om man väl gör det så brukar man göra det ordentligt eftersom det ofta handlar om en stämning, känsla man gillar. När det gäller t ex Avalon och Apflickorna så gillar jag den förstnämnda mycket medan jag fann den senare urtråkig.

Nå, slut på den svamliga utvikningen. Vad handlar The Quiet Roar om? Jag väljer här att citera, så gott jag minns, vad Har du inte sett den?-Markus sa på det efterföljande pubhänget om filmen:

En cancersjuk kvinna väljer att käka LSD och för att på så sätt fara tillbaka i tiden 40 år och där besöka och prata med sig själv som 25-åring när hon och hennes man är på semester i ett hus uppe i bergen tillsammans med sina två barn. Paret har det bra ekonomiskt och väljer därför att spendera tiden med att tycka synd om sig själva. Därefter lär sig kvinnan, Marianne, att det är nyttigt med apelsinkärnor. Ungefär så.

Jag tycker grundidén är intressant. Jag läste en recension av filmen där skribenten drog paralleller till Star Trek från 2009 där en gammal Spock reser tillbaka i tiden och träffar och ger råd till sitt yngre jag. Det finns nåt kittlande med detta. I The Quiet Roar är det ju lite annorlunda. Marianne (spelad av en inte alls dålig Evabritt Strandberg som jag för övrigt sett i Bo Widerbergs Kärlek 65 från just 1965!) reser ju inte tillbaka i tiden utan de droger hon tar låter henne möta sitt yngre jag i sitt eget sinne. Så det handlar ju inte om en faktisk tidsresa. Marianne kan inte påverka skeendet. Vad hon vill uppnå är en försoning med sig själv innan hon dör. Så tolkar i alla fall jag filmen.

Filmen har inte mycket till handling utan bygger nästan helt på den stämning som skapas med foto och ljudbild. Jag kan inte säga att jag ogillar den stämningen, inte ogillar rätt ut. Men den ger mig ingenting. Fotot är vackert. Miljöerna, de norska berg där filmen är inspelad i, är vackra. Huset där Marianne och hennes man semestrar i är ett stilrent art house. Jag kan (ofta) gilla filmer som saknar en normal handling utan istället litar till en stämning. Jag tänker på filmer av David Lynch. Eller österrikiska Jessica Hausners suggestiva Hotel. Eller Axel Peterséns Avalon, som till viss del litar på sin stämning, speciellt i de magiska slutscenerna. Men i The Quiet Roar dras jag inte in i nån stämning. Det är för kallt och för tråkigt för min smak. Istället för att det blir meditativt så blir det ett sömnpiller. Men det ska sägas att jag bara nickade till två gånger i sammanlagt tio sekunder under filmen.

En företeelse som ofta drar ner mitt betyg till en film är när filmmakarna väljer att berätta något genom att en berättarröst helt enkelt läser det rakt upp och ner, ren poesiuppläsning som i The Tree of Life. Det funkar inte. The Quiet Roar är tryfferad med såna här innantilläsningar.

Jag hade hört lite om filmen innan visningen och som jag förstod det skulle vi få se Marianne resa tillbaka och återuppleva en viktig, avgörande händelse i hennes liv. Men det hände i princip ingenting förutom att Marianne och hennes man lekte tysta leken, förutom när de hade sex. Eller ja, de var ganska tysta då också. Annars satt de mest och stirrade. Plötsligt hände dock nåt på duken som väckte min nyfikenhet. Under kanske tio sekunder kom plötsligt en serie snabba klipp med aningen obehagliga bilder som fladdrade förbi. Detta bröt helt av mot hur långsam filmen var i övrigt. Det kändes som nåt otäckt skulle hända. Skulle någon olycka ske? Skulle en eldsvåda bryta ut? Skulle kanske ett barn råka illa ut? Vad var det för traumatisk händelse som Marianne varit med om? Svaret: Ingen alls. Förutom att kasta apelsinklyftor på sin man. Och sen var filmen plötsligt slut. Ridå.

Har ni hört talas om Bergman-oket? Det är det ok som svenska filmmakare har känt sig tvungna att bära omkring på efter Ingmar Bergmans storhetstid. Det är inte ok. De försöker leva upp till mästaren och skapa liknande filmer om samma tunga ämnen. Men det blir för tungt det där oket och filmerna blir tråkiga istället för personliga. Jag har inte riktigt förstått vad man menat med Bergman-oket fram till nu. Jag har inte riktigt sett det förut. Kanske har det berott på att jag inte sett de filmer som försökt bära det där oket. Med The Quiet Roar så tror jag att jag har förstått. Det känns som att filmen försöker koka ihop sin Bergman med influenser från andra europeiska filmmakare som t ex Michael Haneke till en härlig buljong, kanske en fenomenologisk buljong (? 😉 ). Jag tycker inte man lyckas. Det blir bara en prettobuljong. Jag blir inte berörd. Jag blir inte glad. Jag blir inte ledsen. Jag blev mest trött. Men jag somnade inte. Filmen får en och en halv apelsinkärnor av fem möjliga.

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? The Quiet Roar eller roar den inte alls?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Har du inte sett den? (recension)
Fripps filmrevyer
Except Fear