Advise & Consent (1962)
9 maj, 2014 4 kommentarer

När förtexterna till Advise & Consent började rulla tänkte jag att det här nog är en väldigt gubbig film. Men så dök Gene Tierney upp i rollistan (två l) och jag tänkte att det kanske inte skulle bli så gubbigt ändå. Det blev gubbigt eftersom Tierney knappt är med och när hon är med så ser man knappt att det är hon. Nåväl. Filmen handlar om det politiska spelet bakom valet av en ny amerikansk utrikesminister. Den gamle och sjuke presidenten vill ha en ganska omstridd person, Robert Leffingwell (spelad av Henry Fonda). Nu är det upp till hans medarbetare att se till att tillräckligt många i senaten röstar för förslaget.
Ett annat namn som gjorde mig glad som dök upp i förtexterna var Charles Laughton. En härligt sliskig men ändå skön skådis som även regisserade den gotiska film noiren The Night of the Hunter. Laughton fick vi se desto mer av och för mig var han nog filmens behållning. Han spelar en sydstatssenator (i vit, fladdrig, tunn kostym) som motsätter sig valet av Leffingwell, och han gör det bra och med humor. Tyvärr var han sjuk under inspelningen och dog kort därefter och Advise & Consent blev alltså hans sista film.
Jag stannar kvar lite vid förtexterna. Musiken. I gamla filmer så tycker jag aldrig riktigt musiken passar. Undantaget är huvudstycket i det japanska originalet till Godzilla från 1954. Det är underbart. I Advise & Consent och i de flesta andra gamla filmer jag ser så känns det som fel känsla som förmedlas. Det blir för käckt. Här förde musiken under förtexterna mina tankar till romantisk komedi snarare än till politiskt drama. Men, men, det kanske bara är jag?
En annan detalj är att den amerikanska flaggan agerar bakgrund under förtexterna, vilket är helt rätt eftersom det är en film om USA och hur amerikansk politik fungerar. Det jag funderar över är varför det aldrig skulle fungera att använda samma grepp i Sverige. Låt oss göra en film om Sveriges Riksdag och låta den svenska fanan vaja under förtexterna? Nej, eller hur.
En sista sak om förtexterna. Jag vet inte varför jag tänkte på så många saker under förtexterna men så var det. Det blev ju nästan en analys av filmens förtexter nu. Jo, jag tyckte det var otroligt skönt – befriande – att det stod att this story is a work of fiction. I dessa BOATS-tider känns det som det är undantaget snarare än regeln.
Nu till filmen som helhet. Ja, det var en riktigt intressant film det här. Vi får följa en ganska stor grupp personer som på ett eller annat sätt påverkas av valet av utrikesminister. Henry Fondas rollfigur är inte huvudperson utan det är personerna runt omkring som är i fokus. Jag undrar om inte filmen faktiskt hade blivit lite mer spännande och annorlunda om inte Fondas rollfigur var med alls? Nu är han ändå som ett sorts spöke, även om han är med en del mot slutet.
Filmens mest osympatiska person är den lismande Fred Van Ackerman (George Grizzard). En person som inte är med i ”klubben” men som gärna vill vara med i klubben men inte fattar att man kommer med i klubben om man är ärlig, jobbar hårt, förtjänar det. Nej, han tror man kan köra med genvägar och att om man backas upp av ett gäng ja-sägare så är man cool. Inte cool, skulle jag säga. Filmens avslutning visar också att Fred aldrig var med i klubben och aldrig skulle kunna vara med där, hur mycket han än försöker.
Mot slutet av filmen så blev jag oväntat ganska indragen i händelserna. Det hela utvecklade sig till en politisk thriller i stil med nutida The Ides of March. Speciellt är det en viss persons förflutna som har att göra med hans sexuella läggning som spelar roll. Jag undrar om det här var ett ovanligt ämne på den här tiden? I t ex Hasse Ekmans härliga Flicka och hyacinter så missade ju tydligen hälften av publiken filmens underliggande tema. Här går det inte att missa men jag undrar vad dåtidens publik tyckte.
Gene Tierney då? Ja, hon var faktiskt med i en av filmens roligare scener. Tillsammans med en annan dam försöker hon, när de sitter på läktarplats i senaten, att beskriva hur amerikansk politik fungerar för en utländsk besökare. ”Sitter inte vänstern till vänster i salen?”, ”Nej, vänster och höger existerar egentligen inte, det finns vissa liberaler men annars är alla ganska lika”. Det förekommer en hel del humor, kanske lite satir t ex när en sovande senator väcks för att avge sin röst. Han vaknar upp från sin sömn och låter höra ett reflexmässigt ”Opposed”! men får sen veta att han ska säga Ja!
Advise & Consent var en film som växte. Den påminde mig en litet om en del film noirs jag sett. Det är filmer där man får en inblick i hur det fungerade i samhället förr i tiden. Det handlar om en sorts procedural-filmer där man får ta del av ett praktiskt skeende. En sån film är t ex The Naked City där vi får följa en mordutredning i New York. Den kan jag rekommendera precis som Advise & Consent.

Hur röstar nu mina decenniespanarkompisar? Yes or no?

På den förra filmspanarträffen slängde jag ur mig att nästa tema skulle kunna bli SKÄGG. Efter att ha haft ganska breda teman på sistone så var vi redo för ett litet smalare ämne. Efter lite diskussioner så blev temat till slut det något bredare HÅR. Jag visste vilken film jag skulle se. Jag visste det för fyra veckor sen i alla fall. För när det var dags för att till slut se den filmen så hade den helt försvunnit ur hjärnan. Bortfönad. På dess plats fanns bara hår… ah, jag kollar på musikalfilmen
När jag letade efter sätt att se Hair på så dök alltså den här filmen upp bland sökresultaten. På postern stod det GOOD HAIR i rött mot knallgul bakgrund och så Chris Rock som log och putade med munnen framför tre tjejer som sitter i en frisersalong. Chris Rock? Really?! Var det här en uppföljare till Ice Cubes
Känner ni till rapgruppen Salt-n-Pepa? De blir intervjuade i filmen och berättar om när en sån där rakpermanent gick fel och håret på ena sidan av Salts huvud i princip föll bort. Salt är till höger på bilden. En ny frisyr uppstod och de två andra tjejerna i gruppen fick sympatiklippa sig.
Jag tycker inte riktigt filmen vågar gå till botten med varför det är som det är. Pastor Al Sharpton säger att om man är fri och har råd att göra som man vill med sitt hår så ska man göra det. Det är en del av ens personlighet att ha rakt hår om man nu vill det. Samtidigt klagar han på det skeva i ekonomin i det hela, och sen tycker jag väl man ska fundera på varför normen tydligen är rakt hår. Det finns en röst i filmen, från skådespelerskan Tracie Thoms som var med i

Jag gillade

Ibland tar det emot att se långa filmer. Man vet inte innan om det är värt insatsen, den tid man lägger ner. Abdellatif Kechiches
The Way Way Back
Jag såg fram emot
Det kom ett sms. Det var ett sms från min filmspanarkompis 
Månadens filmspanarfilm valdes av 














Vad säger folk?