#SFF16: Dog Eat Dog (2016)

20 november, 2016 5 kommentarer

sff_logoDog Eat Dogdog-eat-dog blev den sista och fjärde filmen som jag såg under filmspanarnas lördagsspektakel på filmfestivalen.

Regissör är Paul Schrader (regissör av exempelvis American Gigolo och manusförfattare till bl a Taxi Driver). Två av skådisarna är Willem Dafoe och Nicolas Cage. Sammantaget borde det här borga för nån form av kvalitet. Det gjorde det inte. Efter visningen ville jag ta mig hemåt så snabbt som möjligt för att duscha av mig den äckliga känslan som filmen gett mig. Tvivale.

Dog Eat Dog visade sig vara en film som jag hade otroligt svårt för. Jag vet inte vad Schrader försöker göra. Ska jag tycka att det är roligt när en knarkpåverkad och överreagerande Willem Dafoe råkar, bara råkar, knivhugga sin ex-fru till döds och skjuta ihjäl sin dotter, liksom så där av misstag för att han blev arg och inte kunde kontrollera sina känslor. Ska det vara tokroligt som i en buskisfars av Stefan & Krister? Det är inte roligt alls, bara äckligt.

Dafoe, Cage och en tredje skådis vid namn Christopher Matthew Cook spelar tre f.d. kåkfarare som ska göra en sista stöt. De blir anlitade av The Greek (spelad av regissören själv) för att kidnappa en annan gangsters nyfödda bebis för att The Greek ska kunna pressa sin konkurrent på pengar. Tydligen ska det ge storkovan även åt våra tre vänner. Går det fel?

Dog Eat Dog innehåller så mycket meningslöst våld, dödligt våld, äckligt våld, våld mot random personer som inte är värda en sån behandling. Våldet utövas på ett ledigt (casual) sätt vilket gör äckelkänslan än större. Det är väl klart att man skjuter ihjäl sin kompis om man är trött på att han snackar för mycket. Men kan du inte hålla munnen, bara för ett ögonblick! Åhhahahåh, vad roligt. Han bara sköt honom.

Dog Eat Dog har noll handling som gör nån glad. Den har noll karaktärer som man vill hänga med. Den är fylld med övervåld som inte säger nånting förutom att vara äckligt. Den har en slutsekvens som möjligen ska vara en drömscen och som, hur det nu är möjligt, är ännu sämre än resten av filmen. Jag sitter som ett stort frågetecken i biofåtöljen. Vad är det jag tittar på? Varför har du gjort den här filmen, Paul?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Vi filmspanare, och resten av publiken på Park, hade under den förra filmen utsatts för en skrattsabotör. Nu hade vi koll på vem det var så vi väntade strategiskt i skuggorna tills den famöse skrattaren själv hade tagit plats i salongen och sen satte vi oss så långt bort från skratticentrum som det var fysiskt möjligt. I övrigt var det inte en trevlig visning. Det var en sån där sen kvällsvisning som du bara vill ska ta slut för att filmen är usel och du bara vill hem. Men det berodde mest på filmen än något annat. Jag längtade efter att höra den skrattande mannen.

Länkar till texter från tre andra som tog en fika tillsammans innan filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 1, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF16: The Space in Between: Marina Abramovic and Brazil (2016)

19 november, 2016 5 kommentarer

sff_logomarina-abramovicInnan jag såg dagens film sa mig namnet Marina Abramovic inte speciellt mycket. Jag visste att hon var nån typ av konstnär som sysslade med performance (vet inget svenskt ord?). Bl a hade jag snappat upp från nåt kulturprogram att hon under en period suttit på ett museum i New York (MOMA?) och tittat folk (besökare på museet) i ögonen. Fem minuter för varje person tror jag det var. En närvarande konstnär.

Av det lilla jag kände till hade jag fått intrycket av att hon var en ganska svår och otillgänglig person. Eller jag kanske menar en person som det är svårt att förstå för att det är svårt att förstå hennes konst. Nu tror jag ganska mycket av min bild av Abramovic kommer från just konstvärlden, och andra verk jag upplevt på diverse museer. När man går runt bland videoinstallationerna på moderna museet (på Skeppsholmen i Stockholm) är det ibland inte helt lätt att förstå vad som menas. Och det är meningen och helt i sin ordning.

Just därför var det kul, men i efterhand ändå inte överraskande, att Abramovic kändes som en lättsam och rolig person med bägge fötterna på jorden (eller i leran…). Konst är ju konst (och konstig) men alla kan ju inte vara konstiga hela tiden. Då är ju till slut inget konstigt.

Nåväl. Vad handlar den här dokumentären om? Ja, rent ytligt får vi se Abramovic åka till Brasilien (tydligen ett favoritland) för att där ta del av diverse spirituella ritualer. Och då menar jag inte bara som åskådare utan att hon verkligen är en aktiv deltagare.

The Space in Between: Marina Abramovic and Brazil inleds med ett besök hos en helare, en person som sägs kunna utföra operationer med bara händerna och en enkel liten kniv. Jag trodde att filmen i princip bara skulle fokusera på den här mannen och hans verksamhet men det visade sig bara vara det första stoppet bland många på Abramovics, både kroppsliga och andliga (nähä!), resa.

Jag måste bara stanna lite vid den här helaren. Filmen gick ut hårt måste jag säga. Samtliga i publiken på biografen Zita ryckte till och stönade när helaren plötsligt körde upp en sax i näsan på en av sina ”kunder”. Jag vet inte riktigt vad det var han grävde efter där men det såg inte trevligt ut. Dessutom fick vi se en ögonoperation där helaren skrapade med en kniv mitt på ögat för att lätta på trycket inne i ögat (om jag förstod saken rätt). Jag satt och vred mig i min biofåtölj.

Som sagt, helaren var bara ett stopp på vägen. Abramovic besökte en rad andra sällskap för delta i deras ritualer. Här kan jag tycka att det faktiskt blev lite av en löpande band-känsla. Jag kom att tänka på Morgan Spurlock och hans dokumentära stil där han prövar på olika saker och sätter sig själv i fokus. Skillnaden är ändå att Abramovic verkligen går in för det hon gör fullt ut och utan att på nåt sätt driva med ritualerna. (Religiösa institutioner gillar hon inte, men spirituella ritualer är nåt annat.) Ändå hade jag velat se mer och veta mer om just helaren.

Fyra favoritbesök: 1. Det hos en kvinna som upplevde att nån annan tog över hennes kropp när hon lagade mat (god mat som det såg ut). 2. Den över 100 år gamla kvinnan som med inlevelse berättade hur hon levde livet (och dessutom ständigt avbröt tolken). 3. En märklig sekvens då Abramovic dricker nån typ av indiansk (?) dryck och upplever ett akut illamående blandat med hallucinationer. 4. När Abramovic blir insmord i lera hos en naturguru och sen blir avsköljd för att därefter knäcka två ägg med händerna som en form av rening. Ett ägg visade sig vara väldigt svårknäckt.

En sak värd att nämna är att filmen inte är regisserad av Abramovic själv. Nej, istället är det en man vid namn Marco Del Fiol (härligt namn). Så det kanske är han jag ska skylla på när det gäller filmens försök att knyta ihop det vi får se under Abramovics resa med delar av hennes konst. Några år efter sin resa håller hon en konstutställning i São Paulo. Folk (besökare på museet antar jag) går omkring med hörselskydd och lyssnar istället på energi från kvartskristaller. Nej, här tyckte jag det mest blev segt och jag såg ingen tydlig koppling till resten av filmen.

I slutändan tycker jag ändå det är en fascinerande dokumentär om en fascinerande person som är väl värd att se när den kommer på SVT Play.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Det här var den andra filmen vi såg under filmspanarnas mastodontlördag. Henke, Sofia och jag fick nu sällskap av Cecilia (trevligt!). Visningen var mysig. Jag tyckte det var lite kul att hela publiken då och då muntligt och fysiskt levde sig med i filmen. Förutom vid scenerna hos helaren så utstötte stora delar av publiken ett fascinerat/förvånat ”hmmm” när vi fick höra åldern på den gamla damen som ständigt avbröt tolken. 115 år gammal blev kruttanten.

Kändisspotting: Filmmakaren Suzanne Osten gled in i salongen i långt silvrigt hår och en matchande elegant röd stickad basker (som hon tog av efter halva filmen) tillsammans med en väninna som filmade henne. Kanske gör filmspanarna en cameo då vi satt på raden bakom?

Andra texter om filmen:

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016 Tagged with , , ,

#SFF16: Hell or High Water (2016)

16 november, 2016 7 kommentarer

hell-or-high-watersff_logoEfter visningen av Hell or High Water fick jag reda på att regissören David Mackenzie är samme man som ligger bakom det brittiska och högintensiva fängelsedramat Starred Up. Då var det som att jag fick en förklaring till kvaliteten på Hell or High Water. Samtidigt blev jag förvånad då det på många sätt handlar om två väldigt olika filmer. Samtidigt (återigen) finns det likheter.

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig.

Två bröder, spelade av Chris Pine och Ben Foster, har beslutat sig för att försöka köpa tillbaks den överbelånade familjegården som nu en bank äger. Ja, eller, det är Pine som har bestämt det och han tar hjälp av Foster som nyss släppts ut efter ett längre fängelsestraff. Hur ska de få ihop de pengar som behövs? Genom att lugnt (nåja) och metodiskt råna små banker i små samhällen i Texas.

Parallellt med detta möter vi en Texas Ranger, spelad av en muttrande Jeff Bridges (kan nån ta Bridges till en talpedagog, tack!) och hans indianmexikanska kollega (Gil Birmingham). Bridges har bara nån vecka kvar till pensionen, en pension som han INTE ser fram emot. Han blir besatt av haffa de två bankrånarna.

Ja, som jag redan konstaterat så kapitulerade jag ganska kvickt inför filmens stil och dess miljöer. Det är en film i samma anda som t ex Blue Ruin, Cold in July eller No Country for Old Men. Hell or High Water är inte heller utan humor (speciellt en man i publiken uppskattade humorn väldigt mycket, se nedan). Samspelet mellan Bridges och Birmingham är härligt. Bridges älskar att reta sin kollega, speciellt är det kollegans indianska arv som är måltavla. Kollegan tar det med ro. Men man märker att de gillar varandra och att de förmodligen har hängt ihop ett tag.

Innan visningen hade jag en del farhågor om hur Chris Pine skulle fungera som Texas-slusk. Foster visste jag nog skulle fungera. Men pretty boy Pine fungerar alldeles utmärkt även han. Tänk vad polisonger, mustasch, längre hår, lite skit, ett par jeans och en skjorta kan göra.

Hell or High Water är en mustig och våldsam westerndramathriller som dryper americana och den kommer FAKTISKT otroligt nog också på vanlig bio den 25:e november. Rekommenderas!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: När jag och Henke var och såg Doctor Strange förra söndagen råkade vi ut för en skrattande skräck i form av en tjej som inte kunde sluta garva läppen av sig varenda gång The Batch syntes i bild. Ingen annan i salongen skrattade. Dessutom fick Fiffi erfara precis samma plåga under sin visning av Doctor Strange. Nå, det är ju sånt som kan hända, och händer, på vanlig bio med det vanliga slöddret (nedlåtande, moi?). Men nu pratar vi ju om Stockholm Filmfestival där man kan förvänta sig att folk beter sig som folk i biosalongen. Eller inte. På raden bakom oss satt nämligen en man som skrattade från i princip första stund till sista så fort nånting på duken hände som kunde uppfattas som humoristiskt. Ingen annan i salongen skrattade. Skrattmannen skrattade. Högt. Ingen annan skrattade. Jag blev så disträ att jag missade i princip hela innehållet i scenen där vi för första gången träffar Jeff Bridges rollfigur. Jag kunde helt enkelt inte ta in dialogen. Jag kunde inte höra vad som sades då ett ruggigt irriterande gapflabb ljöd i salongen på biografen Park. Efter ett tag lyckades jag dock, men först efter en Zenbuddhistisk ansträngning, blockera bort den skrattande fånen och njuta av filmen till fullo. Att jag i slutändan delar ut 4/5 under de rådande omständigheterna är väl ett gott betyg till filmen om inte annat! 🙂

filmspanarna_kvadratHell or High Water såg jag tillsammans med ett gäng av filmspanarna och här hittar ni deras åsikter om filmen.

Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer (kommer i början av nästa vecka)
Har du inte sett den?
Filmfrommen

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016, Våld Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF16: Baden Baden (2016)

14 november, 2016 5 kommentarer

baden-baden-postersff_logoNu är ju Stockholm Filmfestival i full gång och första filmen för min del blev blev Baden Baden, en franskbelgisk dramakomedi skriven och regisserad av Rachel Lang.

Det skulle inte förvåna mig om Baden Baden till viss del är självbiografisk? Salomé Richard (som i filmen till utseendet påminner om regissören själv) spelar 26-åriga glidaren Ana som efter att ha jobbat som chaufför på en filminspelning rakt upp och ner snor hyrbilen och åker hem till sin hemstad Strasbourg (där även regissören Lang vuxit upp).

På plats i Strasbourg slarvar Ana runt med gamla pojkvänner/vänner, umgås med sin sjuka och gamla farmor, ger sig på att renovera farmoderns badrum med hjälp av en random dude som hon plockar upp på ett byggvaruhus. (Ja, snubben jobbar på byggvaruhuset men kan inget om badrum!)

Vad gör Ana mer? Ja… hon lämnar inte tillbaka hyrbilen utan åker istället för fort med den. Hon glömmer att skicka tillbaka en klänning hon lånat till sin rumskompis i London. Hon är en tjej som ständigt lyckas att få andra människor att göra saker för henne. Själv lyckas hon aldrig slutföra något. Men kanske badrummet? Med hjälp av andra?

Ana är som en manic pixie dream girl men utan att träffa nån introvert och sorgsen man som hon kan visa vad som gör livet värt att leva. Jo, den där byggvaruhussnubben försöker lägga in en stöt… men får en stöt istället. Det är liksom inte en film som riktigt passar in i nån mall.

Det hela är berättat upphackat, utan nån egentlig handling från A till Ö. Det känns som att man har tagit ett gäng novellfilmer, brutit ner dem i avsnitt på tre minuter, blandat runt dem och sen smält samman allt till en film.

Jag skulle kunna jämföra det med en sån där tvådimensionell bild med prickar där man kan skönja en tredimensionell bild bara man låter ögon liksom titta i fjärran igenom pappret. Eller kanske en text som helt utspelar sig mellan raderna eller där det saknas kapitel. Jag tror att antingen så funkar den här stilen inte eller så funkar den. För mig funkar den!

Det som ändå höjer filmen över medel är att den bitvis är dråpligt rolig. Scenerna där Ana och byggvaruhussnubben ska renovera badrummet lockar mig till skratt ett flertal gånger. Även farmoderns galghumor var uppskattad.

Baden Baden är en europeisk arthousekomedi (jag tycker det är mer arthouse än indie) väl värd att ta en titt på. Men jag vägrar att rosamarkera den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Eftersom jag två (!) gånger tidigare i veckan hade försökt att hämta ut mina digitala festivalbiljetter som fysiska pappersbiljetter men utan att lyckas hade jag (luttrad från tidigare festivaler) vissa farhågor om att det skulle strula vid insläppet. Men se! – det funkade helt utan problem efter några långa sekunders inzoomning på mitt festivalkorts streckkod.

Innan blippandet påbörjades skämtade jag med hon som blippade biljetterna om att Baden Baden kanske skulle bli den nya Toni Erdmann. Insläppskvinnan såg ut som ett frågetecken men jag tyckte i alla fall att det fanns en del kopplingar och att jag hade en poäng. En rörande, absurd och rolig tysk dramakomedi hade jag nämligen förstått att Baden Baden skulle vara efter att ha läst festivalens beskrivning av filmen. Att Baden Baden skulle vara tysk (haha, helt fel!) hade jag nog fått för mig pga filmens titel. När det gäller resten så var jag nog inte helt fel ute. 🙂

Jag såg Baden Baden tillsammans med Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Fripps filmrevyer-Henke. Länkar till deras recensioner dyker upp nedan när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Salomé Richard som spelade Ana och regissören Rachel Lang från Berlinalen i vintras

Salomé Richard som spelade Ana och regissören Rachel Lang från Berlinalen i vintras

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2016 Tagged with , , , , , , , ,

Johan Falk: Blodsdiamanter (2015)

11 november, 2016 Lämna en kommentar

blodsdiamanterNej, det här är inte en svensk remake i Johan Falk-tappning av Leonardo DiCaprio-filmen Blood Diamond. Men det handlar om diamanter. Diamanter som Seth Rydells gäng vill stjäla. Allt står dock inte rätt till bland Rydells mannar. Jack (en härligt otäck Björn Bengtsson) krånglar och vill ta över. Rydell, ja, han spelar ett farligt spel. Samtidigt som han vill göra diamantstöten fortsätter han vara informatör åt polisen. Han vill både ha kakan och äta den.

En av Rydell-ligans samarbetspartner är en ny spelare i Göteborg, den s.k. kavkazmaffian (rysk? georgisk? armensk?). GSI-medlemmen Niklas Saxlid (härligt efternamn) har under en tid varit undercover på en MMA-klubb där maffian huserar. Precis som Rydell så är det ett farligt spel som Saxlid spelar. Kavkazerna börjar misstänka att de har en tjallare i sina led och de lägger inga fingrar emellan för att ta reda på vem det är. Saxlid har med andra ord fastnat i en rävsax…

Vad skönt att det här var en mycket bättre film än den förra, Tyst diplomati. Redan i inledningen kände jag att Blodsdiamanter höjde nivån. Just Niklas Saxlid (Alexander Karim) är en skön men samtidigt irriterande karaktär. Han visar prov på besserwisser-fasoner och onödigt risktagande. Men han är charmerande, det går inte att komma ifrån, och så har han ett bra samspel med sin kollega Vidar (Mårten Svedberg).

Återigen, och jag har nämnt det tidigare i mina Johan Falk-texter, får jag lite The Wire-vibbar. Båda sidor av lagen skildras med lika mycket fokus. Alla framställs som människor med fel och brister. The Wire är mer intrikat i sitt upplägg. Där hänger allting samman och det svartvita flyter verkligen ihop till en gråskala. Men skildringen av Rydell-ligan i Falk-filmerna är inte fy skam.

Apropå Rydell så har Seth fått ihop det med en tjej. Hon spelas av en skådis med det något udda namnet Aliette Opheim. Direkt när jag såg henne så kände jag igen henne från nåt. Jag kunde bara inte placera henne. Nuförtiden kan man ju hur lätt som helst googla upp svaren på sina frågor (kanske inte alla) så en googling senare visste jag var jag hade sett Opheim tidigare. Det var i prettosömnpillret Det vita folket.

Blodsdiamanter är en riktigt bra och spännande crime-thriller. Delar av filmen, främst det som Saxlid (Karim) råkar ut för, kändes som nåt vi inte riktigt sett tidigare i Falk-filmerna. Här blev det ett intensivt kammarspel mellan några fåtal personer och där ingen kan lite på nån. Svettigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Doctor Strange (2016)

9 november, 2016 5 kommentarer

doctor-strangeEfter Malmö Filmdagar i slutet av augusti tappade jag till viss del intresset att se på film. Innan jag gick på en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio så hade jag endast sett en film (Jätten) på bio under hösten. Jag har inte heller haft speciellt bra koll på de filmer som funnits på repertoaren.

Fördelen med att leva så där lite vid sidan om filmsnacket är att när det väl är dags att gå på bio så har man noll koll på vad som väntar, och det ser jag som nåt positivt.

I helgen var det alltså dags att gå på bio igen då den senaste Marvel-filmen, Doctor Strange, hade premiär ganska nyligen. Att se MCU-filmer på bio känns ganska givet. De är liksom gjorda för det, och ibland blir man rikligt belönad som t ex med Ant-Man och Winter Soldier.

I den senaste filmen från Marvel Studios möter vi neurokirurgen Stephen Strange (The Batch). Strange är briljant som kirurg, men mindre briljant som människa om man säger så. Även om jag egentligen inte sett tv-serien i fråga så påminde han mig om doktor House (Hugh Laurie), men utan kryckan.

Stranges arroganta briljans blir dock hans fall då han som en följd av den råkar ut för en allvarlig olycka. När han vaknar upp i sjuksängen upptäcker han att hans dyrbara kirurghänder är oåterkalleligt skadade. Eller? I sin desperation att bli frisk reser Strange till Nepal för att där söka upp en mystisk sekt (nej, det är ingen sekt!) vars läror enligt uppgift kan bota de värsta skador.

Just det faktum att jag gick in i princip helt blank till filmen gjorde att Doctor Strange kändes som en fräsch upplevelse. Jag visste att Benedict Cumberbatch spelade titelrollen och att Mads Mikkelsen skulle vara med i nån roll. När sen Tilda Swinton, Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor dök upp i ganska stora roller visste jag att det förmodligen skulle bli en sevärd film. De vägar som handlingen tog hade jag ingen koll på alls. Fräscht!

En ganska stor del av filmen är ett sorts träningsmontage där Strange försöker lära sig av ”sektledaren” Den forna (Swinton) och mästaren Mordo (Ejiofor). Jag gillar dessa scener! Kanske beror det på att jag är svag för martial arts-filmer där just sådana här avsnitt är vanligt förekommande. För att lyckas som lärling gäller det att tappa kontrollen och förlora sig själv. Jag kommer att tänka på Morpheus som i The Matrix under ett träningspass säger till Neo: ”Come on, stop trying to hit me and HIT ME!”. Den forna använder liknande men en aning mer extrema tekniker för att få Strange att förstå och bli av med sitt kontrollbehov.

Filmens visuella stil är härlig tycker jag. I vissa delar påminner den om, och nu slår jag in öppna dörrar, Inception. Jag tycker faktiskt den är aningen snyggare även om Nolans film är den bättre.

En sak jag uppskattade, mer än i en del andra av MCU-filmerna, var humorn. Jag skrockade till några gånger och hade riktigt roligt då den något torra ordvitshumorn tilltalade mig. Ett exempel från när skurken Kaecilius (Mikkelsen) träffar Strange för första gången:

Kaecilius: You’ll die defending this world, Mister…?
Dr. Stephen Strange: Doctor!
Kaecilius: Mister Doctor?
Dr. Stephen Strange: It’s Strange!
Kaecilius: Maybe, who am I to judge?

Min typ av humor som jag förmodligen är ensam om att gilla.

Jag gillade även slutuppgörelsen som tog en vändning som jag inte riktigt såg komma. Strange står här ansikte mot ansikte (ehe) med en till synes oövervinnlig motståndare. Han lyckas ändå (givetvis) besegra fienden genom en metod som förde mina tankar till Stephen Kings roman The Dark Tower IV: Wizard and Glass (en favorit!) där ett intelligent och självmedvetet tåg vid namn Blaine the Mono låter sig luras.

Det finns en del negativa saker med filmen men jag går inte in på dem just idag utan nöjer mig med att dela ut en trea till Doctor Strange.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg Doctor Strange på Filmstaden Scandinavia i IMAX och 3D tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke. Visningen var helt ok tyckte jag – inga problem med bild eller ljud – men det förekom en del störningsmoment i form av repiga 3D-glasögon, baconchipstuggande och en ensamt evighetsskrattande tjej.

Här hittar ni Henkes revy och igår publicerade även Fiffi en märklig text.

Sen tidigare har jag en tema-sida där jag samlat mina betyg och länkar till recensioner av samtliga MCU-filmer så det är bara att kolla in där för att se vad jag tyckt om tidigare filmer.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Johan Falk: Tyst diplomati (2015)

6 november, 2016 Lämna en kommentar

tyst-diplomatiJag rör mig sakta sakta mot slutet av serien med filmer om Johan Falk. Nu är det dags för den 17:e filmen, Tyst diplomati. Vad har vi här då? Ja, vi, och Johan Falk, träffar en gammal bekant. Alexandra Rapaport dyker nämligen upp i sin roll som Pernilla Vasquez.

Falk och Vasquez jobbade ju ihop i den andra filmen, Livvakterna, då Falk tillfälligt sadlade om för att jobba inom säkerhetsbranschen. Nu blir det emellertid inget speciellt trevligt möte då Vasquez uppträder väldigt märkligt. Bakgrunden till vad som händer behöver vi inte gå in på men hon befinner sig i alla fall i Göteborg för att tillsammans med några terrorister fixa vapen som sen ska användas för att mörda en person. What? Vad är det som har hänt? Has Vasquez gone rogue?

Parallellt med detta fortsätter Seth (Jens Hultén) och Sophie (Melize Karlge) sin relation… ja, ehe, eller samarbete. Seth har dock stora problem på hemmaplan. Slemmot och gängets andraman Jack (strålande spelad av Björn Bengtsson) är i princip säker på att Seth är infiltratör. Och det har han ju helt rätt i!

Under inledningen börjar jag fundera på om manusförfattarna tagit sig vatten över huvudet. Kommer det funka med den här internationella story? Vasquez, utländska terrorister i Göteborg, Seth och Falk. Det kändes aningen krystat kanske. Lite samma känsla som i några av Hamilton-filmerna (och även Den tredje vågen till viss del). Man försöker höja insatserna men funkar det verkligen i Johan Falk-världen?

Jag tycker det är ganska hafsigt berättat med en lång uppbyggnad där inget egentligen händer. Efter att filmen pågått en timme känner jag att i princip inget har hänt. Jag gillar Seth, som vanligt, men var det inte bättre när han bara var en ren skurk?

Mot slutet börjar det ta sig. Det blir betydligt mer spännande, bl a under en klassisk slutuppgörelse då våra hjältar befinner sig på en mingelfest på en ambassad. Iklädda festblåsor eller kostym glider de runt med snäckor i öronen för att försöka lokalisera hotet. Vi har sett det förut men jag tycker det funkar. Det finns en anledning till att den är typer av scener återanvänds i thrillers.

Jag måste även passa på att återigen berömma musiken av Bengt Nilsson (bror till showrunnern Anders för övrigt). Den ger en spänning och samtidigt en maffig ödesmättad stämning. Bra, rätt och slätt.

Tyst diplomati är ändå en mellanfilm för mig, ungefär som några av Marvel-filmerna. Det är inte dåligt men ej heller speciellt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Svensk film, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Omtitt: Alien (1979) & Aliens (1986)

4 november, 2016 12 kommentarer

alien-posteraliens-posterFörra fredagen, för en vecka sen alltså, så var det en härlig helkväll på Bio Rio på Söder i Stockholm. Vad som gick av stapeln var nämligen en dubbelvisning av klassikerna Alien och Aliens. Jag var där med Fripps Filmrevyer-Henke i en fullsatt salong tillsammans med andra förväntansfulla fans av Ridley Scotts och James Camerons filmer.

Först ut var givetvis Alien… ja, eller allra först ut var tyvärr en pajas som skulle presentera filmerna. Istället för att vara ett seriöst fan på ett roligt sätt försökte han BARA vara rolig genom nån form av stand-up-rutin där han drev med filmerna. Det här sänkte stämningen och förstörde magin. Bl a kallade han filmerna för Älgen… åhååhå vad roligt. Not.

Till slut kunde i alla fall filmen börja (en kvart försenad) och den höll verkligen måttet. Bästa scenen (som vanligt) är när Ash (en iskall Ian Holm) blir avslöjad som android. Men varför väljer han att försöka döda Ripley med en hoprullad tidning?

Efter en kort paus med hallonsoda som förfriskning rullade den mer lättsamma Aliens igång. Jag började vid det här laget bli aningen mosig i huvudet, men Private Hudson lättade upp stämningen (ping Filmitch!). Framåt ett på natten så var det slutligen game over! They cut the power. What do you mean “they cut the power”?

Jag såg om och skrev om alla tidigare Alien-filmer i samband med att Prometheus hade premiär för några år sen. Här hittas mina gamla texter om Alien och Aliens, och så betygen förstås.

 

Alien

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Aliens

Betyg 2012

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep
Betyg 2016

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Henke skrev om visningen redan igår. Här hittar ni hans sammanfattning.

 

alien

alienattacks

ash

vasquez

hudson

aliens

Arkiverad under Action, Betyg 3, Betyg 5, Film, Omtitt, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , ,

L’avenir (2016)

28 oktober, 2016 2 kommentarer

lavenirJag tycker att Isabelle Huppert är en oerhört fascinerande kvinna – eller skådespelerska kanske jag ska säga. Jag vet egentligen ingenting om henne. Jag har inte sett speciellt många av de över 100 (!) filmer hon har gjort. Men varje gång jag ser henne så blir jag av mer eller mindre besatt av henne. Hon har ett utseende som känns tidlöst. Rödhårig, blek, nästan genomskinlig hud, fräknar. Ålder okänd. Nej, givetvis inte okänd, men det finns något evigt över henne. Att hon dessutom, är jag säker på, hållit sig borta från plastikkirurgskalpellen känns befriande. Här har Hollywood-aktriser/aktörer något att lära av sina franska kollegor.

L’avenir, filmen det handlar om idag, är en fransk snackfilm. Ja, det finns gott om sådana. Oftast brukar jag inte uppskatta dessa typiska franska filmer där det dricks vin och snackas filosofi ute vid villan i Provence. Jag brukar inte ogilla dem heller, men ganska ofta så passerar snacket ovanför mitt huvud. Det finns några undantag, som t ex Se mig och En erotisk affär, filmer som har det lilla extra.

I Dagen efter denna, som L’avenir kallas i Sverige, spelar Huppert Nathalie, en gift medelålders lärare med utflugna barn. En dag deklarerar hennes man plötsligt att han har träffat en annan och att han vill skiljas. Samtidigt blir hennes gamla mamma mer förvirrad och sjuk. På jobbet får hon veta att hennes gamla läroböcker i filosofi behöver uppdateras eller bytas ut. Ut med det gamla och in med det nya. Men vad är det nya för Nathalie?

Jag gillar hur filmen helt fokuserar på Nathalie (filmen påminner en del om Almodóvars Julieta i det här avseendet). Vi får följa henne i hennes vardag när livet förändras. Det är lågmält berättat utan stora dramatiska scener. Ändå känner jag några gånger hur det blir lite dammigt i biosalongen. Huppert är en riktig fena på att förmedla djupa känslor med enkla medel. Här spelar hon en kvinna som går in i ett nytt skede i livet. Det gamla smulas sönder, det är ofrånkomligt. Men livet går vidare. Det finns något både sorgligt och vackert med detta och det tycker jag filmen får fram bra.

När hennes liv faller samman så hamnar Nathalie i ett sorts vakuum där hon inte vet var hon passar in. Det finns inte längre någon som behöver henne, förutom hennes mammas gamla katt, om ens den. Hon spenderar en del tid med sin f.d. elev Fabien (Roman Kolinka) och hans polare ute i en stuga på landet. Men det är tydligt att hon inte känner sig hemma där heller. Den femte hjulet-känslan är uppenbar. De unga vuxna pratar filosofi och revolution men Nathalie har levt livet och gått vidare. Hon har inget att hämta där.

L’avenir är inte en spektakulär film men det är en äkta film i all sin enkelhet. När franska filmer funkar för mig så får de till en vardaglig känsla där jag känner att det är på riktigt. I L’avenir blir det ett bra drama men utan att kännas dramatiserat.

Och så är Isabelle Huppert strålande förstås.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallL’avenir (a.k.a. Dagen efter denna) har biopremiär idag och om du normalt är ett fan av Isabelle Huppert (och gillar franska snackfilmer) så tror jag inte filmen kommer göra dig besviken!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

 

Därmed avslutar  jag rapporteringen från Malmö Filmdagar för den här gången med den absolut finaste bilden från L’avenir. Framtiden…

livet

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Snackfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dawn of the Dead (2004)

26 oktober, 2016 10 kommentarer

dawn-of-the-deadUnder oktober månad kör Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord ett härligt zombie-tema. Titta in där för en rejäl dos djuplodande texter om våra stapplande – och, ja, även springande – odöda vänner, zombierna. Med anledning av detta kommer här en gammal recension Zach Snyders remake Dawn of the Dead från 2004. Här hittar ni Sofias text. Min egen lilla text skrevs i juli 2004.

Sjuksköterskan Ana (Sarah Polly) vaknar en morgon i sitt fina hus bara för att finna att den trevliga villaförorten förvandlats till ett kaotiskt slagfält med galna zombier. Ana och några andra som inte blivit smittade flyr till ett stort köpcentrum där de kan klara sig ett tag. Som alla vet så är detta en remake på George A Romeros film från 1978.

Om man ska jämföra med originalet så är det här en mer normal Hollywoodfilm. Den har inte alls samma märkliga stämning som råder i Romeros film. Den påminner mer om 28 dagar senare t ex. Detta betyder inte att det är en dålig film. Den är välgjord och lyckas skapa en viss spänning och den är lite rolig ibland. Men medan Romeros original hade en bisarr stämning hela tiden så förekommer här bara en kort udda period då vi bl a får se huvudpersonerna leva vardagsliv i köpcentrumet (spela golf på hustaket bl a).

Remaken är mer actionfylld och zombierna springer dessutom (huvaligen) som rena sprinters. Inte riktigt zombiebeteende kanske. Ok, detta är bara observationer från min sida och det gör inte filmen sämre egentligen. Nå, som sagt, det är välgjord skräckaction, men med några jobbiga ”Hollywoodinslag” som sänker betyget lite. En skillnad jämfört med originalet är att här blir man bara zombie om man har blivit biten av en annan zombie. Jag har för mig att det i Romeros film räckte med att man dog helt enkelt. Då var det var nåt i luften som smittade. En stark trea blir betyget. Jag tyckte den var snygg också. Sen, det här med att det kommer något efter eftertexterna. Det gör det ju inte riktigt. I själva verket fortsätter filmen under hela eftertexterna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →