Pushing Hands (1991)

8 december, 2021 2 kommentarer

Under tre onsdagar kommer jag posta gamla preblogg-texter om tre av Ang Lees tidiga filmer. Det handlar om Pushing Hands (1991), The Wedding Banquet (1993) och Eat Drink Man Woman (1994). Denna trio brukar tillsammans gå under namnet ”Pappa vet bäst-trilogin”. Det känns som en sån där trilogi som filmrecensenter ”hittat på” och inget som regissören själv egentligen hävdar. Det finns ju flera exempel på sånt, Ingmar Bergmans ”Guds tystnad”-trilogi är väl en av de mest kända. Min text om Pushing Hands skrevs i maj 2007.

Jag vet inte, men jag kom in i den här filmen på rätt sätt. Även om det är möjligt att det var ytligt och lite fånigt skildrat så charmades jag av de kontraster mellan öst och väst, Kina och USA, gammalt och nytt, som Ang Lee skildrar visuellt i inledningen av filmen. Lung Sihung är mysig som den gamle pappan som börjar ett nytt liv i USA med sin son och sonens fru Martha (såpaskådis-varning på Deb Snyder). Det är taiji vs jogging, meditation vs ordbehandlare, ät vad du vill vs dietmat. Jag fick ibland lite samma 80/90-talskänsla som när jag såg Safe med Julianne Moore.

Jag gillade också lugnet som filmen hade just i inledningen. Lugnet blandat med en torr humor. Sen tappar väl historien en aning då det blir lite väl fantastiskt och nästan buskis då den gamle pappan visar upp sina kampsportsskills. Jag tyckte ändå historien höll någorlunda fokus (nästan) hela vägen och jag tappade inte den röda tråden som var förhållandet mellan den gamle pappan och hans son. Frun, Martha, försvann dock något omotiverat ur historien (ok, hon var en ganska kass skådis men ändå). Nåja, jag gillade ändå den lite bitterljuva känslan i filmen. En film som ändå kändes som den något spretiga debut den faktiskt var för Ang Lee. I slutändan, klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)

1 december, 2021 4 kommentarer

Oj, nu är det dags för en riktigt gammal preblogg-text från april 2003 om westernrullen Butch Cassidy and the Sundance Kid. En sekvens jag inte nämner i texten men som jag minns som ganska udda är när Redford och hans flickvän är ute och cyklar till tonerna av ”Raindrops Keep Fallin’ on My Head”.

Jag har sett Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969) med Paul Newman och Robert Redford. Det är en helt ok western men inget mer. Det förekommer en del rolig dialog och Redford och Newman har ett bra samspel. Slutet är bra men filmen som helhet blir aldrig riktigt spännande. 3/5 blir betyget. Donnie Darko-skådis-spotting: Katharine Ross som är Donnies psykolog spelar här Redfords flickvän Etta.

Butch Cassidy: ”Ah, you’re wasting you’re time. They can’t track us over rocks.”
Sundance Kid: ”Tell them that.”
Butch Cassidy: ”Who are those guys?”

Regissören George Roy Hill gjorde även Blåsningen (1973) tillsammans med Redford och Newman. Jag tycker den är snäppet bättre. Jag gillar ”den perfekta kuppen”-filmer där allt måste klaffa för att hjältarna ska lyckas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , ,

Vodka Lemon (2003)

21 november, 2021 Lämna en kommentar

Vodka Lemon är ett typexempel på en sån film som jag såg på SVT som en del av deras kulturtants-filmklubb. En gång i veckan visade man filmer från Polen, Rumänien, Tunisen… eller Kurdistan som i det här fallet. Ja, jag vet att Kurdistan är ett geografiskt område snarare än ett land. Min preblogg-text om filmen skrevs i april 2009.

Den här filmen av den kurdiske regissören Hiner Saleem försöker vara, eller kanske är, exotisk på Kusturica-vis. Den utspelar sig i en liten bergsby i Armenien efter att Sovjet fallit samman. En man och en kvinna träffas när de besöker sina respektive äkta makars gravar.

Det här skulle kunna vara bra. Men det är inte bra. Inget händer i princip. Det räcker inte med att stapla annorlunda scener på varandra om det inte finns något innehåll. Inledningen är ett typexempel – crazy, javisst, men ledde liksom inte fram till nåt. Det är roligt ibland dock, som t ex när mannens döda fru ser arg ut på gravstenen då han börjar fundera på att uppvakta änkan vid graven bredvid. Jag småskrattade en gång till men jag kommer inte ihåg vid vilken scen det var. Miljöerna i de armeniska och snöiga bergslandskapen är riktigt snygga (min kommentar: ja, snö på film är aldrig fel!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Planet Terror (2007) + Death Proof (2007)

10 november, 2021 2 kommentarer

2007 slog Quentin Tarantino och hans polare Robert Rodriguez sina påsar ihop och gjorde double feature-filmen Grindhouse. Men om jag minns rätt så gick den aldrig upp bio i Sverige utan Planet Terror och Death Proof visades som två separata filmer. Själv såg jag inte filmerna på bio utan det blev två dvd-tittar istället och här kommer mina preblogg-tankar om dem.

Planet Terror (2007)

Planet Terror är en underhållande rulle med en sympatisk självdistans. Det rullar på från början och slår aldrig riktigt av på takten. Det finns nåt fascinerande med zombie-filmer, eller snarare med zombier, tycker jag. Det är nåt med att människan finns kvar men ändå inte. Just i Planet Terror kanske inte just det är själva grejen. Snarare är zoombie-historien en ursäkt för att visa action och splatter, och inget fel i det. Nä, som sagt, underhållande fartfylld action med ganska sköna repliker och hyfsat coolt skådespeleri (fast Quentin själv är ganska dålig). Sen gillar jag verkligen slutscenerna eftersom jag varit där <spoiler>i Tulum i Mexiko</spoiler> själv och det är paradiset på jorden kan jag säga. Kul också att se Freddy ”Six Feet Under” Rodríguez i den här typen av film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Death Proof (2007)

Death Proof = Dötrist. Den här rullen gav mig nada. Handlingen finns inte, eller så är den osynlig. Först ett gäng snackande tjejer som Stuntman Mike (Kurt Russell) fattar tycke för. Och sen ytterligare ett gäng snackande tjejer som Mike fattar tycke för. Ok, om dialogen hade varit kul, djup, filosofisk, rolig, kul eller nånting. Nu fanns där inget förutom nån sorts sökt coolhet. Actionscenerna är för få – det hade behövts tio till som ersättning för den i övrigt fullkomligt ointressanta rullen. I och med att filmen var så meningslös i övrigt så blev inte actionscenerna speciellt roliga de heller. Det fanns liksom ingen man hejade på. Det var liksom bara våld för våldets skull, och utan den självdistan och glimt i ögat som fanns i Planet Terror. Nä, underkänt Quentin, din klart sämsta film hittills.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Som nån sorts summering kan jag säga att just det här med att det ska vara en hyllning till grindhouse-biografer/filmer inte ger mig nåt mervärde alls. Eftersom jag inte vet nånting om grindhouse egentligen så ser jag filmerna som filmer helt enkelt; de får inte nåt plus i kanten bara för att de är en kärleksfull hyllning till ett kulturellt fenomen. Men Planet Terror var helt ok. Och Rose McGowan var bäst.

(Men ok då, jag såg om den första Death Proof-kraschen fyra gånger tror jag. Den var cool. Det enda som var coolt i Death Proof.)

Arkiverad under Action, Betyg 2, Betyg 3, Biljakt, Film, Komedi, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ed Wood (1994)

5 november, 2021 8 kommentarer

Dags för ytterligare en Tim Burton-film, den sista för den här gången. Denna fredag handlar det om Ed Wood från 1994. Min preblogg-text om filmen skrevs i januari 2005. När jag nu läser på om denna biopic om Ed Wood så ser jag att manusförfattarna är en duo vid namn Scott Alexander & Larry Karaszewski, vilket känns fullt logiskt. Varför då, undrar ni kanske? Jo, Alexander & Karaszewski ligger nämligen även bakom manuset till den underbara biopicen Dolemite Is My Name, även det en film om en obotlig optimist inom filmbranchen.

Ed Wood är Tim Burtons hyllning till den obotliga optimismen här i världen och i synnerhet till filmlegenden och världens sämsta regissör Edward D. Wood Jr (Johnny Depp). Vi får se den godhjärtade Ed på sin väg mot det totala misslyckandet i Hollywood. På vägen träffar vi bl a Dracula himself, Bela Legusi (Martin Landau), som på sin filmkarriärs höst bl a var med i Woods sci-fi-mästerverk, Bride of the Atom (a.k.a. Bride of the Monster).

Jaha, så här i efterhand var filmen kanske bättre än jag tyckte den var när jag såg den. Depp var mycket bra som Wood. Jag tyckte alltid det var kul när Wood fick en fråga och liksom inte kunde bestämma sig för att svara ja eller nej, och resultatet blev alltid att han skakade/nickade huvudet för att till slut alltid svara ja. Detta var kännetecknande för karaktären Depp spelade: allt löser sig, det här fixar vi, det är lugnt, fastän allt oftast var skit.

Kanske gjorde ändå Martin Landau den bästa insatsen som den vresige, drogberoende, gamle skräckhjälten Legusi. Just relationen mellan Wood och Legusi var en rörande del av filmen. Men sen är det som vanligt i Burtons filmer. Jag blir liksom aldrig gripen. Jag vet inte, det är nåt med stämningen som jag inte kan ta på allvar. Detta är dock hästlängder bättre än den ointressanta sagan Edward Scissorhands som inte gick hem hos mig. Ok, nu kan ni ta fram de ruttna tomaterna men tänk på att en stark trea ändå är klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Pee-wee’s Big Adventure (1985)

8 oktober, 2021 3 kommentarer

Dags för den andra filmen i minitemat om Tim Burton och… ehe… det är ord och inga visor när jag sablar ner filmen och rollfiguren Pee-wee Herman i synnerhet. Om jag skrivit texten idag tror jag att jag kanske hade använt en del andra formuleringar och ordval än vad som förekommer i min prebloggtext om Pee-wee’s Big Adventure som skrevs i april 2004.

Hans älskade cykel blir stulen och panik utbryter hos det vuxna barnet och schlagerfjollan Pee-wee Herman (Paul Reubens), alltid klädd i för liten grå kostym med vit skjorta och röd fluga. Jakten på den röda cykeln tar Pee-wee på en odyssé över hela USA, eller åtminstone Texas.

Detta var Tim Burtons första långfilm verkar det som. Enligt IMDb i alla fall. Nåväl, det spelar mindre roll. Man känner ganska snabbt igen Burtons scenerier och den sagokänsla och fantasi som brukar genomsyra hans filmer (Apornas planet undantagen). Detta är det postiva med filmen och som alltså gör att det nånstans känns som en Burtonfilm. Men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men, men tyvärr Tim, det hjälper inte i det här fallet. Varför? Jo, för att detta inte är en Tim Burton-film i första hand utan en Pee-wee Herman-film och för att uppskatta en Pee-wee Herman-film förutsätts det att man gillar… just det, Pee-wee Herman! DET GÖR INTE JAG! Jag hatar honom. Hans otroligt enerverande skratt, läten, fjantiga gångstil och hatvärda manér försatte mig i status likvärdig med en mumie spelad av Boris Karloff på crack. Det var fruktansvärt. Efter tre sekunder av Pee-wee Herman i bild insåg jag faktum: jag hatar den karaktären. Jag vet inte hur det gick till riktigt men på något sätt lyckades jag genomlida denna fruktansvärda kavalkad av hoho, hihi, haaaa, hahahahi som denna idiotiska figur kläckte ur sig så i ett tempo snabbare än Off The Ground kutar med en kåt Lestat efter sig (min kommentar: jaha, jag gillade tydlilgen att retas med min gamla filmforumvänner). Alltså: bottenbetyg till filmen men med ett plus i kanten för den Tim Burton-känsla som skymtade bakom den avskyvärda Pee-wees fånerier.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 1, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Keif al-hal? (2006)

6 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Dags för ytterligare en film som jag sett på Stockholm Filmfestival. Den här gången handlar det om Keif al-hal?, en saudiarabisk dramakomedi som jag såg under 2006 års festival. Keif al-hal? betyder för övrigt ”hur mår du/hur går det?”. I min text nedan nämner jag att det inte finns några biografer i Saudiarabien. Kan det verkligen fortfarande stämma?

Keif al-hal? sägs vara Saudiarabiens första långfilm – och det märktes kan jag väl säga. Filmen är en fånig familjekomedi som mest känns töntig. Visst är den rent objektivt intressant med tanke på omständigheterna och de ämnen som tas upp i filmen. Som saudier är den säkert både kul, träffande och upprörande att se då den handlar om kvinnans situation och religionens roll i Saudiarabien. Men tyvärr var i mina ögon skådisar, foto, manus, ja, det mesta, i nivå med… en albansk såpa eller nåt. Då filmen ju faktiskt kommer från ett land utan biografer så kändes filmen som fenomen mer intressant och berömvärd än själva filmen i sig. Filmupplevelsen blir nästan godkänd men inte riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2006 Tagged with , , , , , , , , , ,

Sommaren i La Goulette (1996)

24 september, 2021 Lämna en kommentar

Som jag nämnt tidigare så kollade jag på bra mycket fler ”udda” filmer förr i tiden. Sommaren i La Goulette är väl kanske inte så rackarns smal men idag hade jag nog bara sett den typen av film på filmfestivaler eller filmdagar. Min text om filmen skrevs i mars 2005.

Sommaren i La Goulette är en i raden av franskproducerade filmer i stil med Ali Zaoua där man åker till fattig f.d. koloni och gör film, oftast med amatörskådisar. Det är väl inte bara amtörskådisar i den här filmen men en del är nog det. Handlingen utspelar sig 1967 i kuststaden La Goulette i Tunisien. Vi får möta en judisk, en katolsk och en arabisk familj som umgås och bor grannar. Döttrarna i familjen börjar intressera sig för killar men väljer killar med fel religion och får sin fäder efter sig. Ja, typ så kan man sammanfatta handlingen. Just ja, Claudia Cardinale (min kommentar: [sic!]) är med som sig sjäv i filmen.

Nä, jag tyckte det här var en tramsig och övertydlig film som jag inte vet vad den ville säga. Ok, de olika familjerna kommer överens trots religiösa olikheter (speciellt judar och araber då). Så varför funkar det inte ”på riktigt” mellan Israel och Palestina t ex är väl en poäng. Men det blir ingen bra film för det. Ibland kändes det som en svensk buskisfilm och sen fanns här inslag av en sorts märklig gubbsjuka som jag inte förstod mig på. En lustig detalj är att jag inte fattade att filmen utspelade sig 1967 förrän i slutscenerna då det stod i eftertexterna. Kanske ett tecken på att jag inte var helt fokuserad under filmen, haha. En annan rolig detalj var språket som pratades: det var en härlig blandning av franska, engelska och arabiska. Rena Rinkeby-svenskan. Flos!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

In Memory of My Father (2005)

25 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Idag handlar det om en typisk American Independent-film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Den där skådisen som spelar en psychobrorsa från Six Feet Under som jag nämner i texten är Jeremy Sisto om ni undrar.

In Memory of My Father är en lågbudgetrulle som utspelas under en kväll/natt tillika likvaka för en gammal pappa och filmmogul i Hollywood. I fokus står de tre sönerna som alla har sina problem som kommer upp till ytan när vänner och andra dyker upp på pappans likvaka. Filmen har ett ganska roligt upplägg men den känns amatörmässigt gjord. Fotot är inte godkänt. Det är blaskigt, hafsigt, ryckigt. Filmen är helt enkelt jobbig att titta på. Det kan även ha berott på projektorn som användes då jag såg filmen men resultatet är ändå det samma så det spelar mindre roll.

Dialogen är fullpepprad med ”f*ck” på ”f*ck” men det gör inte scenerna mer intensiva, snarare tvärtom. Klippningen är jobbigt speedad. Bitvis låter man två scener pågå parallellt och sedan klipper man mellan de två scenerna med ca fem sekunders mellanrum – en väldigt jobbig berättarteknik. Den enda ljusglimten är två snubbar, där den ena spelas av samma skådis som är Brendas psychobrorsa i Six Feet Under, som tar lite droger och flummar runt ett tag i badrock på ”partyt”. Det var av nån anledning roligt. Men också det enda som var roligt, tyckte jag. Ja, förutom att det som vanligt var kul att träffa regissören Christopher Jaymes efter visningen och att skådisen Frida Hallgren gick fram och klappade Chris på armen och sa ”I liked it. A very good movie!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , , ,

Valdagen (2001)

13 augusti, 2021 2 kommentarer

Jag gillar iransk film. Jag har inte sett speciellt mycket av den varan men det jag har sett har jag nästan alltid gillat. Det finns en intressant metaaspekt i många de iranska filmskaparnas filmer. Nån gång ska jag köra ett tema och beta av kanske tio av de mest kända filmerna som jag inte har sett. Min preblogg-text om just Valdagen skrevs i augusti 2003.

Valdagen är en iransk film om en soldat och en kvinnlig valförrättare. Soldaten som är posterad på en ö utanför Irans kust och får i uppdrag att skydda valförrättaren som kommer till ön med båt en dag. De ger sig ut på jakt efter potentiella röstare. Det visar sig vara lättare sagt än gjort.

Det här var en smårolig film. Rätt så långsam. Några skulle kalla den seg men jag tycker den klarar sig undan från det tillmälet. Den visar på ett rätt så roligt sätt hur svårt det kan vara att införa demokrati i ett samhälle där religion och andra traditioner regerat länge.

Ibland är den absurd som när plötsligt ett trafikljus som visar rött dyker upp mitt i öknen vilket gör att soldaten måste stanna fast han vet att trafikljuset är trasigt och de dessutom har bråttom. Den fick mig ibland att tänka lite på den palestinska Gudomligt ingripande. Betyget blir 3/5. Som sagt, lite tålamod krävs.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →