The Menu (2022)

Filmer om mat och restaurangvärlden brukar ofta locka mig. Jag älskar att kolla på diverse matprogram på tv och filmer som Chef och The Hundred-Foot Journey är ju helmysiga.

Sen finns det ju även matfilmer som är allt annat än mysiga som t ex Boiling Point eller en tv-serie som The Bear.

Vad skulle The Menu vara? Jag hade eventuellt hört nåt om en skräckvinkling på det hela. Vad jag bjuds på är en hyfsat skarp och rolig satir om restaurangbranchen, speciellt fine dining-scenen och de rika människor som besöker den.

Nicholas Hoult och Anya Taylor-Joy spelar ett par (eller?) som ska besöka sån där exklusiv restaurang som drivs av en kändiskock spelad av Ralph Fiennes. Restauragen, kallad Hawthorn, är så exklusiv att den ligger på en ö som man endast kan ta sig med båt. Och så har den bara tolv platser. Fint ska det vara.

Ja, men det här var ju underhållande ändå. Filmen driver självklart med möjligen fåniga musselskum och avsmakningsmenyer när man nog helst av allt vill sluka en cheeseburgare.

Hoult spelar en foodie som kan namnet på alla gastronomiska tekniker man kan använda i köket men kanske lurar sig att tro att omvänd sfärifiering skapar nåt genuint.

Serveringen på Hawthorn är en sorts installation, en happening, ett konstprojekt som även mot slutet visar sig involvera gästerna på olika sätt.

Foodien Hoult får visa sig på styva (eller slaka) linan i köket. Det är en sak att veta vad en gräddsifon är men en annan att steka lammet (med timjan och vitlök kanske) perfekt rosa, vilket Hoult (och de övriga gästerna!) får erfara.

Mer och mer förvandlas filmen till en sorts skräckis och frågan är vem som kommer ta sig levande från ön. Den kunniga foodien eller hans dejt som sågar kockens mat och istället ber om en ostburgare (på ren svenska)?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag glömde en sak. Hong Chau spelar kändiskockens högra hand och hon gör det riktigt bra (en ny personlig favoritskådis). Hon är inte lika bra som i The Whale (som jag såg nyss) men det är ju en helt annan typ av film. DS.

Druk (2020)

Fyra uttråkade, eller snarare apatiska, medelålders manliga lärare är inte nöjda med tillvaron. Den ena är mer apatisk än den andra och Martin (Mads Mikkelsen) kanske det är värst ställt med. De bestämmer sig för att göra ett experiment: ha alltid en halv promille alkohol i blodet och se om det blir roligare.

Det var tydligen en norsk filosof som hävdade att människan är född med för lite alkohol i kroppen. Ja, det förstår ju vem som helst att det här inte kommer att funka. Inledningsvis kanske men inte i längden.

Thomas Vinterberg är en rackare att få till pinsam stämning, lite på samma sätt som vår egen Ruben Östlund. Eller pinsam kanske är fel ord. Intensiv stämning är bättre. Det förekommer en middagsscen i början av Druk som var just… intensiv.

Egentligen handlar det om ett tankesätt och om livet snarare än om alkohol. Men visst, alkohol kan väl hjälpa till med detta tankesätt om än temporärt. Le så blir du gladare och ler. Det funkar faktiskt. Man lurar hjärnan. Eller att säga ja till allt. Har inte Jim Carrey gjort en sån film? Jo, det har han: Yes Man.

Marie Bonnevie är med också, precis som i den mästerliga Vinterberg-filmen Jakten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Forty-Year-Old Version (2020)

Jag såg nog Radha Blanks The Forty-Year-Old Version precis vid rätt tillfälle. Den gick hem klockrent hos mig. Om du inleder en film med A Tribe Called Quest (RIP Phife) och deras låt ”Electric Relaxation” så är man nästan hemma direkt. Precis som Tribes musikvideo så är filmen svartvit och staden New York och dess människor spelar en huvudroll.

Radha spelar i princip sig själv. Hon var (i alla fall i filmen) för några år sen, kanske lite för många, en lovande pjäsförfattare men jobbar nu som teaterlärare. Det hon brinner för, upptäcker hon, är dock rap och hiphop.

The Forty-Year-Old Version är en härlig film med underbara miljöer och musik. När Radha aka RadhaMUSprime spelar in sin första rap-låt fick jag gåshud och tårar i ögonen. Vilket tunggung! Och texten!

Precis som i en film som Blindspotting handlar det om gentrifiering och om hur Radha måste ställa upp på kompromisser från vita producenter om hur hennes nya pjäs ska sättas upp vad gäller ändringar i manus. Vad ska hon göra? Stå på sig och kämpa för SIN pjäs, lägga sig platt eller kanske satsa på hiphopen ett tag?

Det här var 2020 års roligaste film. Glömde jag säga det kanske? Ja. För det här var nämligen väldigt roligt. Jag både skrattade och blev berörd av Radhas resa. Snudd på högsta betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Tribe Called Quest – ”Electric Relaxation”

The Farewell (2019)

The Farewell är ytterligare en uppmärksammad A24-film. Det handlar om familjen och dess kultur, ja, kultur överlag, och hur olika det är i USA (västvärlden) jämfört med Asien, Kina i det här fallet. Det påminner kanske om Crazy Rich Asians (som jag inte har sett) men är väl av det mer allvarliga slaget (inte en romantisk komedi alltså). Vi får ta del av the Asian-American experience och speciellt när man åker tillbaka till Moderlandet.

Filmen griper tyvärr inte tag i mig speciellt mycket. Det bränner till lite när en av familjens söner förklarar skillnaden mellan öst och väst när det gäller att hantera en sjukdom inom familjen. I öst talar man inte om farmorns sjukdom utan det är upp till resten av familjen att bära den bördan. Jag gillade även det bröllop som vi får uppleva. Det var casual, karaoke och sprit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Eighth Grade (2018)

Eighth Grade är Bo Burnhams debutfilm som både regissör och manusförfattare. Den skolvärld som skildras i filmen är helt uppslukad av yta, likes och sociala medier. Men det är kanske inte så stor skillnad jämfört med 10, 20, 30 eller 40 år sen även om det var en annan typ av likes det handlade om då.

Är det alltid så att det är de snygga som är de populära? Ja, det är nog så, och så har det nog alltid varit. Men det är nog inte så lätt för nån, oavsett om man är den tysta och blyga Kayla (perfekt spelad av Elsie Fisher) eller nån av snyggingarna.

En sak jag lärde var att man i USA går till åttan och sen är det high school som gäller. Apropå USA så har Kaylas skola en omröstning under skolavslutningen om Most Quiet Student. Kayla vinner givetvis. CRIIIIIINGE.

Men allvarligt, skulle en skola verkligen ordna en sån omröstning, i Sverige eller i USA? Att eleverna själva gör det är en sak men i skolans regi? Om världen verkligen är så här för ungdomar idag så känns det skönt att inte ha växt upp i den.

I slutändan är Eighth Grade en fin skildring om att komma överens med sig själv och hitta sin klick.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Zack Snyder’s Justice League (2021)

Rullarna i DC:s filmiska universum har verkligen inte rosat marknaden, i alla fall inte min marknad. Hittills har det kommit 12 filmer (inklusive Zack Snyder’s Justice League som det lite kort handlar om idag) och så här ser det ut rent betygsmässigt för min del (klicka på länkarna de recensioner som finns). The Suicide Squad och Black Adam har jag inte sett… och frågan är om det nånsin kommer att ske? Jo, troligen, bara för att.

Man of Steel (2013) – 3/5
Batman v Superman: Dawn of Justice (2016) – 1/5
Suicide Squad (2016) – 1/5
Wonder Woman (2017) – 3/5
Justice League (2017) – 1/5
Aquaman (2018) – 1/5
Shazam! (2019) – 2/5
Birds of Prey (2020) – 2/5
Wonder Woman 1984 (2020) – 1,5/5
Zack Snyder’s Justice League (2021) – 2,5/5
The Suicide Squad (2021)
Black Adam (2022)

Historien om #ReleaseTheSnyderCut behöver vi inte dra igen men 2021 fick Snyder i alla fall en massa kosing ($70000000) från Warner Bros. Pictures/HBO Max för att göra om Justice League som kom ut 2017. Vad gör Snyder då? Jo, han förlänger filmen till fyra timmar, bleker bort alla färger, och klipper bort alla de scener som Joss Whedon skrev och spelade in efter att Snyder fått hoppa av (pga anledningar) under efterproduktionen.

Resultatet? Jo, det funkar faktiskt hyfsat. Den version av filmen som kom ut 2017 är i mina ögon usel och jag delade alltså ut en etta. Det som nog gör att Snyders version funkar bättre är att vi har EN vision och inte en mischmasch där man (filmbolaget mha Whedon) försökt få ihop nåt. Filmen är lååååång men det lustiga är att jag började titta ganska sett en kväll och sen kunde jag inte sluta titta.

Ett grepp som man kan tycka vad man vill om är kapitelindelning i filmer. Här funkade det bra eftersom det gjorde att filmen kändes mindre överväldigande. Efter ett kapitel kunde man liksom göra en omstart, fylla på kaffe, och titta vidare, som man ju inte har några problem med att göra när man ser en tv-serie.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Booksmart (2019)

Booksmart är en film som jag buntar ihop med filmer som The Edge of Seventeen, Eighth Grade och Lady Bird. Filmer om tjejer som försöker ta sig levande genom plugget, högstadiet eller gymnasiet.

Här är det två tjejer, Molly (Beanie Feldstein) och Amy (Kaitlyn Dever), som har fokuserat på att plugga snarare än att parta. Sista kvällen får de dock för sig att det är dags för FEST.

Hmm, inledningen gjorde mig nästan sugen på att stänga av. Det var för hysteriskt. Jag är inte så förtjust i de flitigt förekommande musikmontagen med modern hiphop och slowmotion. Och jag vet inte om den ”råa” sexdialogen är så rolig egentligen.

En sak jag uppskattade var att Molly och Amys party-klasskompisar hade fokuserat på att både festa OCH plugga och till tjejernas förvåning minsann hade kommit in på fina college. Aj då! Vi har varit nördar i onödan.

Filmen lyfter en hel del när Molly och Amy skiljs åt på FESTEN och kör sitt eget race. Då blir det plötsligt mer på riktigt och inte så hysteriskt.

Jag delar ut en stabil trea (och en halv) till Olivia Wildes regidebut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Don’t Look Up (2021)

Ibland prickar man in en perfekt tidpunkt för att se en film. Så var fallet för mig när det gäller Don’t Look Up.

Eftersom det var kaos på jobbet när jag såg filmen så kunde jag verkligen relatera till Jennifer Lawrence och Leonardo DiCaprios forskarfigurer i filmen. Ska du förklara nåt för en chef, gå inte in på detaljer för att det ska bli trovärdigt. Det funkar inte. Nej, säg bara att kometen är en planetdödare. Fast inte ens det funkade i det här fallet.

Normalt sett brukar jag inte vara så förtjust i Adam McKays filmer men Don’t Look Up funkade. Well, när jag tänker efter har jag faktiskt bara sett The Big Short.

Ja, filmen slår förmodligen in samma öppna dörr flera gånger om, men det hindrar inte det faktum att jag var rejält underhållen under hela titten. När det dessutom inleds med att Jennifer Lawrence lyssnar på och rappar med till Wu-Tang Clans ”Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing ta F’ Wit”, ja, då var filmen i princip hemma hos mig. Lite ”Michael Bolton i Office Space”-vibbar kanske.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Meyerowitz Stories (2017)

Son och far Meyerowitz (Adam Sandler och Dustin Hoffman)

När jag kollar igenom betygen på de filmer jag har sett av Noah Baumbach tidigare så framstår han som något en favorit. Betygsraden är 43434. The Meyerowitz Stories hoppade jag av nån anledning över men nu är den sedd. Jag gillar den ganska så direkt. Allt sätts upp genom relationer, dialog och repliker. Efter hand förstår man att det finns en hel del gammalt groll i familjen Meyerowitz. Kramar förekommer men de är märkligt kalla. Just den där kylan kan jag ibland tycka är ett sorts signum för Baumbach (men inte på ett negativt sätt). Ofta är rollfigurerna inte speciellt sympatiska. Relationen mellan Adam Sandlers rollfigur och hans dotter var dock mycket fin. Filmens finaste. Det där grollet jag nämnde tidigare, kommer det komma upp till ytan? Har påven en lustig hatt? En stark trea blir Baumbach-betyget denna gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Once Upon a Time in Hollywood (2019)

En kortis om Quentin Tarantinos senaste Once Upon a Time in Hollywood kommer här. Hmm, Tarantinos filmer. Det var alltid ett event förr i tiden.

Rick Dalton (Leo) och Cliff Booth (Brad) är perfekta namn på våra huvudfigurer. Rick dricker sprit och Brad dricker selleridrink.

Det är värre att falla från en hög Hollywood-karriär som Rick gör jämfört med Cliff som bara struttat along som stuntman. Då har man liksom inget att fall från, förutom hustak.

Al Pacino dyker upp och jag tänker direkt på The Irishman.

Det förekommer en hel del riktigt starka scener. Bäst är Rick och den lilla tjejen på inspelningsplatsen.

Eftersom det handlar om Hollywood så är det givetvis mycket om film i filmen, vilket alltid är roligt.

Oj, jag gillar slutet. Hur det ändrar på verkligheten. Rick and Cliff save the day! Kanske går det bra för Rick trots allt, i alla fall i den här versionen av verkligheten.

Under långa perioder var jag tyvärr rätt så oengagerad. Som jag nämnde så förekommer det en hel del starka scener men jag känner ändå inte filmen i hjärtat. Dagen efter titten så sjönk fyran till 3,5/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep