The Squid and the Whale

17 april, 2013 12 kommentarer

The Squid and the WhaleTitel: The Squid and the Whale
Regi: Noah Baumbach
År: 2005
IMDb | Filmtipset

The Squid and the Whale såg och skrev jag om sommaren 2006. Jag och min bror gick och såg filmen och vi gillade båda den skarpt. Den kommande julen gav jag dvd-versionen i julklapp till mina föräldrar eftersom jag tyckte det var en så bra film. Så här i efterhand kanske det inte var en klockren present dels med tanke på filmens tema – och dels med tanke på att de inte hade en dvdspelare. 😉

Nu när jag varit ledig har jag faktiskt lyckats komma iväg på bio ett antal gånger (well, två gånger, men ändå). Den här gången var det dags för en liten filmpärla som jag hoppas inte drunknar bland blockbustrarna den här sommaren. Bläckfisken och valen utspelas på 80-talet i New York och handlar om en familjs skilsmässa.

Mamman (Laura Linney) och pappan (Jeff Daniels) kommer inte överens. Pappan är en ganska cynisk självupptaget författare på dekis som inte verkar särskilt omtänksam mot sin fru. Mamman känns mer sympatisk men vänsterprasslar. Nu vet jag inte om mammans otrohet i sig är det egentliga ”felet” utan kanske snarare är ett symptom på det som är fel i deras äktenskap.

Hur som helst, skiljs gör de och barnen, storebror Walt och lillebror Frank, blir inte glada (förståeligt). Ett schema görs upp och pappan, som har flyttat till ett nytt hus, får ha barnen varannan dag och mamman varannan. Nu börjar det förstås snackas skit, pappan om mamman (mest) och mamman om pappan (en del). Barnen väljer sida: Walt som vill vara sin pappas son väljer förstås sin coola och cyniska pappa medan den yngsta sonen Frank nog stannar vid sin mammas sida (han gör dock uppror på sitt egna lite annorlunda sätt).

Som sagt, jag tyckte det här var en liten filmpärla. För min del var det lite förvånande eftersom Wes Anderson var inblandad. Har inte varit stormförtjust i nån av hans filmer som jag tycker har en tendens att vara ytligt sköna, t ex Life Aquatic (min kommentar: och många andra av hans filmer). Nu hade ju bara Anderson producerat och då blev det alltså bättre. Noah Baumbach som skrivit och regisserat har nämligen lyckats skapa en personlig film som är rörande, innehåller en både skön och svart humor, och dessutom med riktigt bra och äkta skådespelarinsatser. Jag skulle kunna slänga in en brasklapp när det gäller Daniels som är bra men som har en ganska tacksam roll då han faktiskt inte utvecklas nåt vidare som karaktär utan är sitt cyniska jag hela filmen och känns därför aningen orealistisk. Men just därför är han rolig.

Humorn är med hela vägen genom filmen och det ger en skön känsla utan att man för den skull tappar bort allvaret och de frågor som tas upp. Viktigaste karaktären känns det som storebror Walt är. Han är på nåt sätt navet och det hela berättas lite utgående från honom. Det hela bygger ju också på Baumbachs egna upplevelser på 80-talet och jag gissar på att det är han som är Walt.

Titeln på filmen syftar på en historia om hur Walt som liten inte vågade titta på bläckfisken och valen på ett museum utan mamman fick berätta om det för honom i efterhand. Just denna kontakt med mamman fanns innan Frank föddes och nu saknar Walt den fast han inte vill erkänna det eftersom han nu ska vara pappans coola son. Riktigt rörande när Walt vågar erkänna det här för sig själv och just därför tyckte jag just slutet var riktigt bra. Min nöjdhetskänsla infann sig i alla fall!

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Wackness

16 april, 2013 8 kommentarer

WackTitel: The Wackness
Regi: Jonathan Levine
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Igår skrev jag om Warm Bodies av Jonathan Levine och regissörens namn klingade bekant. Det visade sig att han även låg bakom bl a 50/50 (som jag inte har sett) och The Wackness (som jag har sett och gillat). Följaktligen kommer här min recension av The Wackness som jag skrev i augusti 2009.

The Wackness är en film om sån där sommar där allt händer. Då man både hinner ha tråkigt och uppleva en massa. New York-bon, outsidern, hiphopnörden och marijuanaförsäljaren Luke har något av en drömsommar. Bl a spenderar han en helg vid stranden med en dotter, Stephanie (Olivia Thirlby), till en av sina ganjakunder. En helg som nästan är för bra för att vara sann kändes det som. Den där kunden spelas förresten av Ben Kingsley som inte direkt var lik Gandhi här (min kommentar: påminner mig om jag måste se Sexy Beast). Luke spelas klockrent av Josh Peck som var med som mobbat fetto i sevärda flodrullen Mean Creek (2004). Det är ganska otroligt vad han har gått ner i vikt även om man kan ana lite lönnfett så här fyra år senare.

Av den musik som spelas i filmen så har jag åtminstone hälften på cd (min kommentar: det var platta runda plastskivor som man använde förr i tiden)! Grym rap från hiphopens guldera. Jag önskar bara att de hade spelat nån låt med Public Enemy. Fast deras musik passar kanske inte riktigt in i filmens lite tillbakalutade stämning (och PE var som bäst några år innan ’94 då filmen utspelas). Tyvärr var volymen på musiken mixad alldeles för lågt. Det var för lågt även när det inte var nån dialog samtidigt utan bara en sekvens med musik. Samtidigt blev det nästan överdoserat med bra hiphop. Varje scen inleddes med en låt och det blev nästan för mycket (min kommentar: samma sjukdom som Warm Bodies led av, skillnaden här är att musiken är bra). Bästa scenen, där Peck får visa att han är en riktigt bra skådis, tror jag var när han vid ett tillfälle skäller ut Steph i en telefonsvarare. Jag är tvungen att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Warm Bodies

15 april, 2013 6 kommentarer

Warm BodiesTitel: Warm Bodies
Regi: Jonathan Levine
År: 2013
IMDb | Filmtipset

När jag först blev medlem i Stockholm Filmfestival i början av 2000-talet försökte jag förutom själva festivalen i november även gå på de förhands/specialvisningar som de körde under året. På så sätt har jag bl a sett The Ring, The Cell, The Pledge, Donnie Darko, Battle Royale, Farväl Falkenberg, Lilja 4-ever, mm mm. Då funkade det så att visningen var en kväll i veckan och biljetterna släpptes samma kväll en halvtimme innan. Om man kom en kvart eller så innan visningen så fick man oftast plats (kanske inte en bra plats men en plats). Jag minns en gång när jag hade brutit benet men ändå hade tänkt se en film. Jag kom linkande på kryckor och jag hade blivit försenad så biljetterna var slut. Jag såg ut som en ledsen pudel och gnydde där på mina kryckor och med mitt ben i gips. Då grävde volontärerna fram en biljett trots allt (förmodligen gav de upp en av sina egna fribiljetter) och jag kunde se filmen (som jag idag inte minns vilken det var).

Efter några år så ändrade man rutinerna så att biljetterna släpptes en kväll och själva visningen var en annan kväll. Detta gjorde att mina besök på filmfestivalens förhandsvisningar sjönk drastigt. Nu var man tvungen att upplåta två kvällar i veckan för att stå och köa (typ det tråkigaste som finns), först för att få biljett och sen för att få en bra plats. Det här var som ni förstår också innan man kunde fixa biljetter via festivalens hemsida.

Nu är det dock nya tider. Biljetterna släpps via nätet några dagar innan visningen och du slipper köa för att fixa dina biljetter. Fast ok, du måste vara hyfsat snabb med att gå in på nätet vid släpp för att få en biljett. Men trots denna positiva ändring så blev det aldrig riktigt av för mig att gå på visningarna ändå. Jag hade liksom vant mig av vid det. Det var emellertid innan jag gick med i filmbloggarklubben Filmspanarna. Främst är det Henke som brukar skicka ut en blänkare (oftast via det antika systemet e-post) med en fråga om nån vill haka. Den här gången gällde det den romantiska zombiekomedin Warm Bodies.

Ja, ni läste rätt. Det är alltså en romantisk komedi med zombies. Nåväl, det förekommer även några normala människor i form överlevande efter en zombieepidemi. Inmurade lever människorna ett ganska torftigt liv. Utanför murarna härjar zombierna… ja, eller härjar och härjar, de går mest omkring som… zombies. Så, det handlar om ganska harmlösa zombier… well, förutom att de gärna äter hjärna förstås. Och så har vi en sorts superzombier som har rivit av sig allt sitt gamla skinn och blivit snabba och aggressiva. Diverse händelser (det kallas ”handling” i filmsammanhang) leder till att den normala människan och snyggingen Julie (Teresa Palmer) blir ihop med zombien R (Nicholas Hoult). Det i sin tur leder till förvecklingar.

Jag ogillade den här filmen från första början och i princip ända till slutet. Jag skrev på Twitter att det var en film som bjöd på Wes Anderson-tomhet, Scott Pilgrim-hiphet och Shaun of Dead-roligheter, och det beskriver möjligen filmen ganska bra. Fast då ska sägas att jag varken sett Shaun of the Dead eller Scott Pilgrim vs. the World. 😉

Filmen har inte den typ av berättande som suger in mig. Det är två minuter prat och sen kör man igång musik ett tag. Sen börjar nästa korta scen och så kör man musik för att sätta stämningen. Hallå! Sätt stämningen först genom vad skådespelarna uttrycker och hur de agerar. Sen kan ni köra musik för att accentuera den stämningen. Det funkar inte att köra lite dialog i en halv minut och sen sätta igång nån crappy upbeat ballad.

Att jag inte ger filmen en etta beror på att jag gillar zombier och John Malkovich. Vad Henke tyckte om Warm Bodies hittar ni här.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Romantik, Skräck, Stockholm Filmfestival Tagged with , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Special Effects Titan

14 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (äntligen!) temat om Ray Harryhausen. Efter att ha letat lite mer så hittade jag en betydligt mer aktuell dokumentär. Den går även in mer på djupet och inkluderar dessutom en hel kader med celebriteter som uttalar sig om Ray Harryhausen.

****

TitanTitel: Ray Harryhausen: Special Effects Titan
Regi: Gilles Penso
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det är samma upplägg som i The Harryhausen Chronicles. Vi får alltså återigen höra Ray själv berätta om när han såg King Kong på bio och blev fullkomligt tagen. Förutom Ray så är det alltså ett koppel regissörer och specialeffektsmakare som är med. Alla började med film pga av en Harryhausen-film de såg. Ja, haha, ungefär så är det faktiskt. Som ren dokumentär är det inget speciellt. Det känns ungefär som en sån där ”the making of”-film där alla hyllar alla och berättar om hur bra allt är. Den enda som faktiskt är kritisk, inte mot Harryhausens varelser och effekter, men mot filmerna är inte oväntat John Landis. Landis är en härlig typ vilket jag upplevde när jag såg honom bli intervjuad i mysiga (och svenska!) kvalitetsprogrammet om film, Bergmans Video.

Om man ska se EN dokumentär om Harryhausen så rekommenderar jag definitivt den här istället för The Harryhausen Chronicles. Här är det mycket fylligare och dessutom mer kändisar! Man får reda på lite mer detaljer om olika saker. T ex hur mycket Rays föräldrar hjälpte till med arbetet med filmerna. Mamman sydde kostymer till dockorna och pappan gjorde varelsernas ledade metallskelett som gjorde det möjligt att röra och sen låsa t ex en arm i en viss position för att ta en bild.

Några tidiga filmer som Harryhausen gjorde var ett gäng dockfilmer baserade på kända folksagor, som t ex Rödluvan, Hans och Greta och Kung Midas. Dessa filmer gjordes på 16 mm Kodak-film. Det var gammal film som militären hade i sin ägo och tänkte slänga men som Harryhausen räddade och utnyttjade själv. En av sagohistorierna blev aldrig färdig, den om Sköldpaddan och haren, men gjordes klar över 50 år senare, 2002, av Harryhausen och två unga animatörer.

GojiraBeastDokumentären uppmärksammar att den japanska monsterfilmen Godzilla (1954) i princip är en remake på Ray Harryhausen och Ray Bradburys samarbete The Beast from 20,000 Fathoms (1953). Ray själv menar, med glimten i ögat, att den japanska filmen är ganska fånig med en man i gummidräkt som går runt och sparkar sönder modellhus.

Nåt som gör filmen sevärd i sig är de helt underbara trailrarna för de gamla svartvita filmerna från 40- och 50-talet. Vid den här tiden gjorde Harryhausen allt som oftast katastroffilmer med nåt stort monster (eller flygande tefat) ödelägger storstäder. Det filmer med sköna titlar som It Came from Beneath the Sea, 20 Million Miles to Earth och Earth vs. the Flying Saucers. Efter detta ville Harryhausen göra nåt annat och då blev det mer fantasy och äventyrsfilmer à la Sinbad i slutet av 50-talet under 60-talet. Hmm, undrar om inte jag skulle gilla hans äldre filmer mer?

Under filmen pratar man en del om hur Ray skulle arbeta om man han var aktiv idag. Skulle han anamma dagens teknik. James Cameron säger att javisst skulle han det, han skulle vara ledande och använda de modernaste metoder som står till buds, han skulle ligga i framkant, han skulle gilla CGI. Ray själv är mer tveksam. Det lyser igenom att han inte uppskattar CGI fullt ut. Bl a berättar han att blev inbjuden av Steven Spielberg för att titta på några dinosauriescener ur Jurassic Park. Visst, det var imponerande tyckte Harryhausen, men var det samma sak som stop motion. Nähä, det var det inte. Magin är borta när det blir för verkligt tyckte Ray.

Nåt man inser när gigant efter gigant uttalar sig (och det är inget falskt över deras prat även om det blir lite upprepande) är hur mycket han har påverkat. Filmen vill ju påstå att om inte Ray hade gjort det han gjorde så hade vi haft varken Jurassic Park eller Star Wars… och det kaaaanske är att ta i en aaaaning.

Filmen blir intressant när dagens filmmakare börjar prata om hur arbetet med specialeffekter har ändrats från Harryhausens dagar och fram till idag. På Rays tid var det en man och en vision, möjligen hade han hjälp av en kameraassistent. Idag är det en armé med datoranimatörer som jobbar med filmen i efterhand för att lägga till allt från miljöer, rymdskepp och varelser. Då kan den där visionen från en person som fanns förut, ”a singular vision” som det kallas i filmen, försvinna. Det är bara när Spielberg, del Toro och giganter i den klassen är i farten som inflytandet från en person lyser igenom. Annars finns det risk att det blir opersonligt och det har vi ju sett i ett antal filmer, det blir bara sterila CGI-fester.

En annan sak man konstaterar är att det knappt finns några specialeffektsfilmer längre. Nej, nu är i princip hela filmen en enda specialeffekt. Allt är specialeffekter, och det gör att publiken inte längre låter sig förtrollas som man en gång gjorde. Om nån gör ett galet idag stunt så konstaterar man lite avmätt att ”ja, ja, men det var ju bara nåt gjort i datorn, jäsp”. Dessutom: en CGI-dinosaurie accepterar man och tycker är ganska cool (den finns ju inte på riktigt!) men om man däremot CGI:ar ihop en armé på 1000 soldater så tycker man som tittare återigen att ”CGI igen, kunde de inte ha haft 1000 statister istället?!”.

Jag avslutar med några korta notiser:

  • Vincenzo Natali är med och berättar om hur han inspirerats av Harryhausen, bl a i filmen Splice som jag hatade.
  • I England klipptes hela den berömda skelettscenen i Sinbad bort då den ansågs för läskig. Barn skulle bli skrämda.
  • Liveactionen i skelettscenen med riktiga skådisar tog två veckor att spela in. Stop motion-animeringen tog 4,5 månader
  • Harryhausen teknik (Dynamotion) går ut på att först spela in liveaction, sen projicera den filmen på en duk och framför den utföra stop motion-animeringen (en bild i taget) för att ge illusionen att varelserna är en del av liveactionen.
  • Ray kallade alltid sina skapelser för varelser (creatures), inte monster.
  • Krabban i Mysterious Island avlivades (på ett humant sätt enligt Ray) av en biolog med en speciell metod för att den skulle behålla sin naturliga färg.
  • En av Ray Harryhausens stora inspirationskällor var den franske 1800-talskonstnären Gustave Doré.
  • Den åttaarmade bläckfisken i It Came from Beneath the Sea hade i själva verket bara sex armar för att spara in på produktionskostnader.
  • Jag noterar slutligen att Harryhausen 92 år gammal krediteras som ”special effects technician” i skräckfilmen Devils Mile som enligt IMDb ska släppas 2013!

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton
eller uttryckt i siffror 3/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: The Harryhausen Chronicles

13 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (eller inte) temat om Ray Harryhausen som ju inleddes i onsdags som en del av Filmspanarnas tema om Specialeffekter. Nu handlar det om mannen, myten, legenden, själv. Ja, eller åtminstone om hans arbete inom filmen med sina effekter. 1933 såg den då trettonårige Ray filmen King Kong med en stop motion-animerad gorilla och efter det visste han vad han skulle göra i livet. Jag hade tänkt skriva om båda dokumentärerna jag såg som en del av det här temat i samma inlägg men min text om den första blev längre än jag trodde så jag delar upp det i två inlägg.

****

DinoTitel: The Harryhausen Chronicles
Regi: Richard Schickel
År: 1998
IMDb | Filmtipset

The Harryhausen Chronicles är en timslång dokumentär och bland det roligaste med den är att en viss Leonard Nimoy agerar berättarröst. Japp, Mr Spock himself (live long and prosper). Till en början var det här den enda dokumentären jag hittade. Den finns att se på YouTube uppdelad på sex delar och här är en länk till min YouTube-spellista. Eftersom jag senare hittade en mer aktuell (och bättre) dokumentär så hade jag inte tänkt skriva så rackarns mycket om just den här. Men vi får se, det var den första jag såg så… Den är alltså bara 60 minuter lång och är trevlig men lättviktig. Vi får höra Harryhausen själv, hans vän SF-författaren Ray Bradbury, George Lucas, Dennis Muren (VFX-ansvarig för bl a Terminator 2 och Jurassic Park), stop motion-regissören Henry Selick (The Nightmare Before Christmas, Coraline). Alla hyllar Harryhausen, inklusive Harryhausen själv (men på ett mysigt sätt).

Harryhausen inleder med att säga att han gillar att skapa fantasi- eller drömvärldar och att dessa blir bättre om de inte känns helt verkliga. Stop motion ger just den känslan anser han. Det är en tolkning av verkligheten vi ser men det är inte för verkligt utan en fantastisk värld, en drömvärld som lockar. Ja, han har en poäng där. Det finns nåt lockande i stop motion-animering. Det är en känsla jag har svårt att sätta fingret på. Samtidigt kan det vara ett problem ibland då det bara blir en trevlig matiné istället för nåt som även berör ”på riktigt”.

Ray Bradbury, förresten. Han och Harryhausen träffades på en SF-klubb på 30-talet, gillade båda dinosaurier, bestämde sig för att aldrig växa upp och inledde en livslång vänskap. (1992 fick Harryhausen en hedersoscar för sina insatser och priset delades ut av Bradbury, efter att Tom Hanks tillkännagivit att Citizen Kane inte var världens bästa film, nej hans favorit hade alltid varit Jason and the Argonauts.) Innan andra världskriget bröt ut träffade Harryhausen och fick tips av Willis O’Brien, Rays stora idol som låg bakom animeringen av Kong. Under kriget gjorde Ray animerade instruktionsfilmer för militären för att sen efter kriget jobba tillsammans med O’Brien på en annan apfilm, nämligen Mighty Joe Young (1949) om en gorilla som fångas in för att agera nattklubbsunderhållare (japp). Harryhausen gör nästan all stop motion-animering och O’Brien vinner en specialeffekts-Oscar, men det är inga hard feelings om ni trodde det. Ray verkar vara en genuint snäll person.

När man hör alla prata om Harryhausen och filmerna så är det nästan så att jag luras att tro att det faktiskt är riktigt bra filmer. Imponerande filmer, det är det. Ta t ex skelettscenen i Jason and the Argonauts där sju skelett slåss mot 3 män. Varje skelett har fem delar som kan röra sig (huvudet, benen, armarna) och med sju skelett så blir det 35 rörelser, alltså 35 rörelser som måste göras för varje bild man ska ta (om nu alla sju skelett är med i bild). Detta gjorde att man han med 13 bilder per dag, alltså 1/2 sekunds film per dag. Det tog 4,5 månader att göra den fem minuter långa scenen. Imponerande, som sagt.

Harryhausens grej, det som han är skicklig på, är att han faktiskt får sina animationer att se rätt ut, speciellt om man jämför med en del av dagens (eller gårdagens) cgi-effekter. Nåt som hade varit intressant är om man hade fått höra mer om Harryhausens syn på dagens specialeffekter men det är inget som filmen egentligen berör (förutom hans kommentar om hur stop motion är det bästa om man ska skapa fantasifulla effekter). Nu är ju dokumentären från 1998 och världen hade kanske inte vant sig vid cgi helt och fullt även om det förstås redan förekommit i t ex The Abyss från 1989. Imorgon skriver jag om den andra dokumentären jag såg och då blir det mer om hur arbetet med och synen på specialeffekter har ändrats och utvecklats genom åren.

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Jason and the Argonauts

12 april, 2013 10 kommentarer

Ray Harryhausen SmallJason and the ArgonautsTitel: Jason and the Argonauts
Regi: Don Chaffey
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Det här skulle vara Harryhausens mästerverk men… ok, nu känner jag att jag måste klargöra en del eftersom det känns som jag är så himla negativ. Harryhausens animationer i de filmer jag skrivit om hittills har varit otroliga egentligen. Han är en mästare på att få till rörelserna, att få det att se ut som effekterna liksom är en del av filmen. Effekterna sticker ut men de är ändå väl integrerade i filmen. Det är just detta som filmmakare av idag inspirerats av. Jag återkommer till detta när jag skriver om dokumentärfilmerna.

Förtexterna i Jason and the Argonauts inleds precis som i filmen om Sinbad: vi får se gamla målningar som återger de händelser (ja, eller legender i vissa fall) som vi kommer att få ta del av i filmen. Nu krediteras Harryhausen som Associate Producer förutom att han givetvis är ansvarig för Special Visual Effects. I den här filmens för- eller eftertexter hittar vi inget om Dynamation alls. Tydligen har den sloganen spelat ut sin roll. Musiken känns dock igen från de andra filmerna och det är inte så konstigt. Det är nämligen Bernard Herrmann som plitat ned noterna i de tre filmerna jag har sett. Musiken är i mina öron ganska pompös och ganska tråkig. Det finns ett tillfälle i filmen då den är bra och jag nämner det lite längre ner i texten.

Storyn väldigt kort: Jason (Todd Armstrong) får i uppdrag att hitta ett magiskt gyllene fårskinn. Han seglar ut för att hitta skinnet tillsammans med sina ”argonauter”, däribland Herkules. I ett avlägset land träffar han Medea (Nancy Kovack) allt medan gudarna tittar på det hela från sin Olymp. En av gudarna är Hera och hon spelas av ingen mindre än Pussy Galore aka Honor Blackman.

Alltså, storyn är för dålig, så är det bara. Jag orkar inte gå in på några detaljer men det är kantigt berättat helt enkelt. Det är aldrig spännande. Det enda som är kul är Harryhausens animationsscener. Här tror jag Harryhausen (och filmens regissör) missat en liiiten poäng eller så har de inte kompetensen. Hur bra man än gör actionsekvenserna så måste resten av storyn och dess karaktärer dra sitt strå till filmstacken. Här drar de strået från filmstacken.

Harryhausens geni visar sig förstås ändå. Tänk om han hade fått vara en del av ett filmprojekt där även dess övriga delar höll världsklass. I Jason and the Argonauts får vi en sjuhövdad Hydra, en gigantisk levande bronsstaty (vid namn Talos) och givetvis de sju svärdsvingande skeletten i slutet av filmen.

Jag konstaterar återigen att Harryhausen är otroligt bra på att få sina effekter att bli en del av filmen. Visst, du ser att det är en modell kanske men du accepterar det ändå. Det finns nåt fysiskt och påtagligt över hans modeller, förmodligen pga det är just modeller. Detta påtagliga är nåt som kanske saknas i en del av dagens cgi-filmer.

Det som gjorde att Jason and the Argonauts nästan fick godkänt var inte Harryhausens effekter, nej, det var storyn med de grekiska gudarna som uppe bland molnen tittar på människorna och hur dessa människor reagerar på vad deras gudar utsätter dem för. Detta var ett roligt inslag. Men som helhet är det en dålig film, det går inte att komma ifrån.

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Mysterious Island

11 april, 2013 4 kommentarer

KrabbaRay Harryhausen SmallTitel: Mysterious Island
Regi: Cy Endfield
År: 1961
IMDb | Filmtipset

Då fortsätter jag alltså mitt förlängda filmspanartema med Mysterious Island som ju bygger på Jules Vernes roman Den hemlighetsfulla ön.

Under förtexterna visar det sig att det inte är Dynamation (som det kallades i The 7th Voyage of Sinbad) längre, nej, nu är det Superdynamation som gäller. Förtexterna är dessutom härligt psykedeliska med grälla färger (ett gult hav t ex) som skulle ge en färgsättare krupp. Vid det här laget hade Harryhausen flyttat till England. Eftersom jag inte visste det blev jag lite överraskad när jag såg att den var inspelad i Shepperton Studios, England, och att Londons symfoniorkester stod för musiken. Ray Harryhausen krediteras som ansvarig för Special Visual Effects.

I början av historien träffar vi en grupp soldater från det amerikanska inbördeskriget som med en ballong flyr från fångenskap och hamnar på en… ja, mystisk (eller hemlighetsfull om ni så vill) ö. När de hittar ostron stora som dasslock så vet man lite vad som väntar: Äventyr! Vi har även en härlig berättarröst som ska göra det hela ännu mer mysigt och matinéspännande.

Hehe, ja, speciellt bra är det inte men jag tyckte ändå inledningen lovade en hel del. Det kändes ganska påkostat till en början, men när vårt sällskap hamnade på ön så var det som att filmen sjönk lite grann (precis som deras luftballong). Efter ett tag tillkommer två kvinnor i handlingen och ja, haha, det märks att det här var ett tag sen. När det flyter i land en kista med diverse nyttoföremål så jublar männen när de hittar gevär, kulor och kompass. Sen när hittar de kastruller, speglar och hårklämmor – ja, då jublar kvinnorna.

Den där mysiga berättarrösten klargör även att kvinnorna gör en grotta de hittat till ett riktigt hem med sin kvinnliga touch. Mossigt men ändå mysigt på nåt sätt. Nåt liiite positivt kan vara att vi faktiskt har en svart rollfigur som är som en av de andra… förutom att han kanske är nåt av en Onkel Tom och liksom alltid ställer upp när chefen frågar. En annan märklighet är att den yngre av kvinnorna plötsligt tillkännager ”I’ve decided to marry Herbert!” utan att vi som tittare fått nån som helst backstory eller nån ledtråd. Herbert är den yngsta av de soldaterna som flytt från kriget. Men, ja, ja, det här var väl ett enkelt sätt att få till lite spänning i storyn eftersom Herbert nu hela tiden måste skydda sin blivande fru från de faror som lurar på ön.

Ray Harryhausen har en field trip här och vi träffar bl a en gigantisk kycklingliknande fågel, en jättekrabba, en jättegeting, en väldigt snygg vattenvarelse som var en blandning mellan en bläckfisk och en snäcka. Ni som läst romanen vet säkert att kapten Nemo från En världsomsegling under havet dyker upp (ehe) och det är en positiv sak med filmen. Nemo (spelad av Herbert Lom) bidrar med lite tyngd. Bl a har han konstruerat den snyggaste dykarutrustningen ni kan tänka er med hjälp av olika typer snäckskal.

Slutet av filmen är tyvärr för långdraget. Kom igen nu, även om det är snyggt med de där snäckandningsmaskerna så går det för långsamt. Jag kommer att tänka på en Bondfilm som har liknande slow motion-scener under vatten. Är det Thunderball jag tänker på?

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Specialeffekter – Ray Harryhausen: The 7th Voyage of Sinbad

10 april, 2013 18 kommentarer

Ray HarryhausenNär det blev klart att månadens filmspanartema skulle bli specialeffekter visste jag ganska så direkt vad jag skulle fokusera på. Ray Harryhausen är ett namn som dykt upp genom åren och jag har nog sett några av hans filmer. Jag mindes gamla filmer från typ 50- eller 60-talet med coola stop motion-animerade varelser. Jag mindes nån scen där en films hjältar svärdfajtades med en massa skelett. Jag hade också nånstans i bakhuvudet att jag nog inte hade blivit så imponerad av just den filmen. Men det var i alla fall bestämt. Jag skulle fokusera på stop motion-gurun Ray Harryhausen.

Som en del av det här tema har jag spanat in tre av hans mest kända filmer samt kollat på två dokumentärer. En bit in i temat insåg jag att jag hade gapat över lite väl mycket (nähä!). Därför kommer jag dela upp det hela i flera inlägg under de kommande dagarna. Temat avslutas på lördag med recensioner av de två dokumentärerna. Men först ut alltså om filmerna. Om ni tycker jag är hård mot dem, så håll ut. När jag skriver om dokumentärerna och Harryhausens inflytande så är jag snällare, lite i alla fall.

****

CyklopTitel: The 7th Voyage of Sinbad
Regi: Nathan Juran
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Nånstans i den filmen finns en intressant historia. Framförallt är den ganska intressant när man ser den ur vår tids perspektiv. Filmen är ett äventyr från de persiska/arabiska sagorna Tusen och en natt med sjöfararen Sinbad (här spelad av torrbollen Kerwin Mathews) i centrum. Sinbad har seglat långt till ett avlägset land för att medla fred. Nu är han på väg tillbaka till Bagdad och sin kalif, inte bara med ett löfte om fred utan också med sin blivande brud, dottern till kungen i det avlägsna landet, prinsessan Parisa (überkäcka Kathryn Grant). På väg hem seglar de dock vilse och hamnar på den mystiska ön Colossa där de träffar på en skräckinjagande cyklop och den av cyklopen jagade trollkarlen Sokurah (Torin Thatcher) som från den enögdes skattgömma fått med sig en magisk oljelampa.

Sinbad räddar trollkarlen som dock i tumultet tappar sin magiska lampa innehållandes en pojkande som låter den som uttalar de rätta orden få tre (endast tre mind you) önskningar. Väl tillbaka i Bagdad är det upplagt för ett storslaget giftermål mellan prinsessan Parisa och Sinbad men natten innan bröllopet trollar den lömske trollkarlen Sokurah i lönndom så att Parisa krymper och abrakadabra är en tvärhand hög. Sokurah kan dock göra henne stor igen… ja, om han bara kan få tag i äggskal från fågeln Rock, en mytisk tvåhövdad jättefågel som bara finns på ön Colossa (nähä, där lampan finns, vilken slump!). För att undvika krig tvingas kalifen gå med på att ge trollkarlen ett skepp och besättning för att hitta det där äggskalet som behövs för att bota prinsessan. Med på resan följer givetvis både Sinbad och den lilla teskedsgummeprinsessan.

Det första jag tänker på när jag ser filmen är att Allah, Bagdad, kalifer och annat ”farligt” förekommer i filmen utan att det görs nån grej av det. Nu är i och för sig filmen väldigt västvärldifierad, åtminstone känns det så, och det har väl gjorts historier om t ex Aladdin för inte allt för länge sen… men vänta nu, det här skulle väl handla om Ray Harryhausen? Jo, just det. Ja, jo, ja, jo, de stop motion-animerade varelser som vi får se är häftiga, det är det inget snack om, och om jag hade varit tio år gammal när jag såg filmen så hade jag hyllat den. Men nu…

Under förtexterna proklameras det att det vi ska få se är filmat ”In Dynamation – The New Miracle of the Screen”. Ja, det var tydligen ett mirakel, i alla fall om man ska lita på några av de filmskapare som kommer till tals i en av de dokumentärer jag såg. När det gäller Harryhausens arbete så får vi en cool cyklop med hovar till fötter, en ormkvinna, en teskedsprinsessa, en tvåhövdad fågel Rock och en drake som fajtas med cyklopen. Allt coolt och härligt matinémysigt, men tyvärr är filmen i övrigt och dess skådespelare som från en annan värld (50-talet kanske, doh).


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka speciella effekter bjuder mina filmspanarkompisar på? Kolla in här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Farväl Falkenberg

6 april, 2013 4 kommentarer

FalkenbergTitel: Farväl Falkenberg
Regi: Jesper Ganslandt
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Farväl Falkenberg är en av de filmerna som fick mig intresserad av svensk film. Den stack ut, den stack in, den stack till, tyckte jag när jag såg den i september 2006.

Oj då. En film som växte, både under filmen och efteråt, känner jag nu efter att jag precis sett den på en förhandsvisning ordnad av Stockholm Filmfestival. Filmen startar lite trevande med episodiska skildringar av några barndomskompisars sista sommar i Falkenberg innan vuxenlivet ska ta vid. Då kände jag väl att den var rolig, lite skönt nostalgisk, men ändå inget speciellt. Men efter ungefär halva filmen så drog det in en ödesmättad stämning i biosalongen, nåt som den passande melankoliska musiken starkt bidrog till. De sista 20-25 minuterna är gripande, sorgliga, med några stänk av humor, och bitvis väldigt vackra.

Om jag ska nämna några filmreferenser så kom jag att tänka lite på det bildspråk och de känslor som man ibland hittar i några av Wong Kar-wais filmer. Steven Soderberghs Bubble kan jag också nämna. Fast Farväl Falkenberg är bättre än både Bubble och de (flesta) WKW-filmer jag har sett. Filmen försatte mig i en melankolisk, lite tung men ändå inte jobbig känsla, som satt kvar efter visningen under min cykeltur hem genom ett skymningsvackert Stockholm. Det finns givetvis brister i den här debutfilmen av Jesper Ganslandt, och den passar kanske inte en del, men jag rekommenderar den ändå varmt.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Hard Boiled

5 april, 2013 3 kommentarer

Hard BoiledTitel: Hard Boiled
Regi: John Woo
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Den andra John Woo-filmen jag skriver om hade passat som påskfilm men det gör den tyvärr inte till en bättre film. Chow Yun-Fat gick i alla fall vidare till bättre saker.

John Woo? Nja, tyvärr verkar det inte vara nån favorit hos mig (jag gav The Killer 3-/5). Jag har helt enkelt svårt att se tjusningen i actionscener utan nån vidare finess förutom att de pågår i 10 minuter och att det avlossas tre miljoner skott, helst med dubbel armföring och i slow motion. Scenerna mellan skjutövningarna känns mest fåniga och hela slutet är överfånigt med patienter och bebisar på ett sjukhus. Ok, om jag ska sansa mig en aning så är väl actionscenerna bitvis helt ok, men eftersom jag inte bryr mig det minsta pga de platta scenerna däremellan så känns de ändå som transportsträckor. Tony Leung är en personlig favorit som har en lite tillbakalutad melankolisk stil. Det var kul att se honom i en ren actionfilm. Annars har jag mest sett honom i WKW-filmer. Leungs karaktär var det som nästan räddade filmen från ett underkänt betyg. Nästan alltså. Anthony Wong är bra som hänsynslös skurk också.

2+/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →