The Babadook (2014)

The Babadook är en liten indieskräckis från Australien som hajpades ganska rejält i slutet av förra året. När jag hörde om den på diverse podcasts och såg Twitter-omdömen så verkade det som att den skulle kunna vara i klass med Sinister, dvs en välgjord film med bra skådisar och dessutom ruggigt ruggig. Men – trots all hajp – så skulle den förstås inte visas på bio i Sverige. Detta tyckte jag var synd. Bio är det klart bästa sättet att uppleva en bra skräckis, som t ex just Sinister som gav mig en av 2012 års bästa bioupplevelser. Det skulle som vanligt bli till att vänta på VOD-releasen precis som när det gällde Under the Skin, Enemy och Snowpiercer, bara för att nämna tre andra filmer som vi i Sverige inte kunde se på bio.

Men så. Plötsligt händer det. Eller gör det det?

NonStop Entertainment lät meddela att filmen skulle gå upp på bio i Sverige. Hurra, vad roligt, tänkte jag. En annan som tänkte samma sak var min filmspanarkompis Joel som fixade biljetter till fredagsvisningen på Bio Rio i Stockholm. När jag mötte upp med Joel utanför biografen visade det sig att visningen skulle äga rum i Salong 4. Hmm, jag tyckte det var lite märkligt eftersom det ändå handlade om premiären. Varför inte visa filmen i den största salongen, dvs ettan? Svaret är att Bio Rio vill ”sudda ut gränserna för vad en biograf kan vara”. Salong 4 är nämligen en kombinerad bar och biograf, en biobar. Det här låter ju väldigt mysigt och sloganen är ”en mix av det bästa från ditt vardagsrum och en biograf”. Tillåt mig… påstå motsatsen: Salong 4 är en mix av det sämsta från ditt vardagsrum och en biograf.

Salong 4 är liten källarbar där man slängt in några rader med biostolar längst bak i lokalen. Sedan har man vanliga bord och stolar och precis framför duken intill väggen några fantastiskt obekväma fåtöljer. Innan filmen börjar gör personalen sitt bästa för att släcka ner i lokalen men flera elektriska ljus och alla levande ljus förblir tända. Duken och projektorn är som hämtade från vilket random konferensrum som helst. När filmen startar får jag känslan av skolaula där personalen strular med att få igång filmen. Man ser en helt blå bild med namnet på den digitala mpg-filen. Ljudet sänks och höjs om vartannat och varje gång ser vi som tittar en sån där grafik som visar ljudnivån som när man ser på tv. Det ser för taskigt ut helt enkelt.

Inte nog med det. Källarlokalen är belägen rakt under en stimmig bar med ljud från bargäster och musik. Det här vore väl inte nåt problem om man hade ett ordentligt ljudisolerat tak. Tyvärr finns inte ett ordentligt ljudisolerat tak. Nej, istället är det öppet rakt upp till baren ovanför. Det enda som begränsar ljudet är en tunn skiva som skjuts över det kvadratiska hålet i taket, ungefär som en vågrätt skjutdörr.

Allt sammantaget gjorde att man under visningen var utsatt för en ljud- och ljusterror som det krävdes en zen-ansträngning att bortse ifrån.

Inte nog med det. Tre meter till höger om där Joel och jag satt var toaletterna belägna och var tionde minut under hela filmen var det dags för nån ölfylld och kissnödig biobarbesökare att lätta på trycket. Det sprang alltså folk framför vårt synfält med jämna mellanrum under filmen.

Inte nog med. Haha, närå bara skojar, nu var det kanske slut på i-landsproblemgnället. Eller nej, förresten, jag vill också nämna att priset för denna ultimata bioupplevelse var 120 kronor.

Inte nog med det. Vi kör en sak till, haha. The Babadook, som skulle gå upp på bio i Sverige. Vad innebar det där med att ”gå upp på bio i Sverige”? Jo, att den visades två gånger i Stockholm, en gång som frukostbio på en söndag förmiddag och en gång i ett vardagsrum kallat Salong 4. Inga fler visningar alltså. Sunkjunk säger jag.

”Aaaaaaaaaah, neeeeej, inte Salong 4!!!”

Hur var då The Babadook? Jag tyckte det var en bra film. Den var inte speciellt läskig men jag tyckte några scener var obehagliga. Obehagliga barn på film är alltid obehagligt. Men att kalla filmen för den läskigaste nånsin, som vissa har gjort, det är rena galenskaperna. Det beror förmodligen på nån sorts överhajp.

Det jag tyckte var intressant var att filmen var en skildring av en sorgeprocess fast i en skräckfilmsskepnad. Jag tyckte Essie Davis var riktigt bra som mamman. Noah Wiseman som spelar sonen skulle jag inte vilja möta i en mörk gränd, i alla fall inte om han är på samma humör som i bilden här ovan. Det läskigaste i filmen är nog ”barnboken” om Mr Babadook. Om jag säger så här: köp INTE den i julklapp till era barn.

The Babadook är en klart sevärd och välgjord rulle, och jag ser fram emot att se fler av regissören Jennifer Kents filmer, och då i en riktig biosalong!