Maleficent (2014)

1 april, 2015 14 kommentarer

MaleficentJag gillar sagor. There, I said it. Nej, det kanske inte är nåt överraskande erkännande egentligen, men när det kom fram att jag gillade brittiska kostymdramer så agerade alla mina filmbloggarkompisar som om det kom som en fullkomlig överraskning. Nåväl, sagor var det. Jag gillar alltså sagor och jag gillar sagor på film. På senare år har det kommit ett antal nya versioner av gamla klassiska sagor, som t ex Jack the Giant Slayer och Oz the Great and Powerful.

Förra året kom det ytterligare en sån här modern tolkning av en gammal historia, och den här gången var det Törnrosas tur. Fast att säga att filmen bygger den gamla folksagan är inte helt korrekt. Istället handlar det om en spelfilmsversion av den animerade Disneyfilmen Sleeping Beauty från 1959. Angelina Jolie spelar huvudrollen, men, nej, hon gör inte rollen som prinsessan Aurora utan Jolie har givetvis axlat skurkrollen som den ondskefulla svarta fen Maleficent. Det var en gång…

Efter att ha sett cgi-festen och sömnpillret Oz the Great and Powerful var jag redo för, eller snarare befarade, sterila datoranimeraingar en masse. Japp, mycket riktigt. Allt i Maleficent är datoranimerat. Allt utom Maleficent själv faktiskt. I filmens inledning där Maleficent är bara barnet spelas hon av charmiga Isobelle Molloy. Eh, vad? Maleficent, charmig? Ja, i denna version av Törnrosa har man skiftat fokus och gjort om vissa detaljer i berättelsen. Maleficent är inte en ondskefull fe i stil med den onda Häxan från Väst från Trollkarlen från Oz. Nej, hon är en godhjärtad fe som lever sitt liv i ett magiskt sagorike. Allt förändras dock när människorna i ett intilliggande rike invaderar Maleficents skogsparadis. Mest förändras Maleficent själv. Den avgörande händelsen är ett svek begånget av en ung pojke som Maleficent träffat som barn.

Inledningen, och större delen om jag ska vara ärlig, är en cgi-fest. Det blir så sterilt och tråkigt. Allt är alltså gjort i datorer. Ändå lyckas filmen få till en viss sagokänsla. Sedan drog det igång strider mellan människornas armé och sagoarmén och då sjönk sagokänslan drastiskt. Som tur var så var detta tråkiga slag barmhärtigt kort. En annan sak som störde (mig) var att relationen mellan Stefan, den unge pojken, och Maleficent stressades igenom och Stefan blir plötsligt ond bara för att en berättarröst sa just det.

Trots mina invändningar så kände jag nånstans efter kanske halva filmen att det här var ju faktiskt riktigt bra. Vad är det som händer här tänkte jag? Hur kan detta cgi-fiasko faktiskt vara bra? Kan verkligen Josh ”torrbollen” Larsen för en gångs skulle ha rätt? Ja, för en gångs skull har han det. Maleficent är en annorlunda tolkning av en klassisk story. Den blir mörk, rejält mörk, när Maleficents hjärta tappar sitt ljus och hopp. Här finns uppdaterade vinklingar av saker och ting. För att låna ett uttryck som jag såg hos Fripps filmrevyer-Henke så är Maleficent även skönt genuskorrekt, och det utan att bli politiskt korrekt. Tycker jag då. Andra tycker säkert att det blir övertydligt och tungrott.

Jolie är härligt bitter, cynisk och rolig. En klassisk anti-hjälte skulle man kunna säga, men ändå inte utan en känslomässig botten. Hon bär filmen på sina svarta axlar (och horn).

Slutligen: Elle Fanning är härlig som den delvis sovande prinsessan Aurora.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kikujiros sommar (1999)

27 mars, 2015 4 kommentarer

decadesKikujiros sommar, som är decennietemats gemensamma film den här fredagen, såg jag för över tio år sen. Jag skrev även en kort recension av den då. Nu var det alltså dags för en omtitt. Först tar vi en titt på min gamla text (i kursiv stil). Vad tyckte jag om filmen då?

Pojken Masao bor hos sin mormor. När alla andra skolkamrater drar iväg med sina föräldrar på sommarlovet får Masao stanna hemma. Men Masao drömmer om att träffa sin mamma, som av nån anledning jobbar på annan ort, och ger sig därför av. Innan han riktigt kommit iväg får han dock sällskap av en lite butter och vresig granne, spelad av regissören Takeshi Kitano själv. Masao får ett spännande sommarlov, trots allt.

Av Takeshi Kitano har jag tidigare sett Sonatine och Hana-bi. Detta har varit poetiska men samtidigt våldsamma filmer. De känns ganska annorlunda jämfört med andra filmer. Speciellt Sonatine hade en barnslig humor också mitt i allt våldsamma. I Kikujiros sommar är våldet helt borta. Återstår gör alltså humorn och poesin. Och det räcker ganska långt. Det hela är en road movie där det udda paret träffar på en del lustiga och och en del mindre lustiga figurer. På nåt sätt känns den ganska typisk (japansk?) eftersom det liksom inte finns nån egentlig story. När det gäller anime-filmer brukar man ju snacka om att de är karaktärsdrivna. Jag gillade de drömsekvenser som återkommer med jämna mellanrum. En skön film som är lite för… tunn. Som vita lakan som fladdrar i vinden, vackra men svåra att greppa… för att vara poetisk.

Ja, i mångt och mycket så håller jag med mig själv. Men jag tycker även at jag missar en hel del i det jag skriver. Våldet är ju INTE helt borta. Det finns under ytan hela tiden och är t.o.m. med i bild även om det är filmat på avstånd alternativt att vi bara får se följderna av våldet. Psykiskt våld förekommer definitivt.

När jag började kolla in sydkoreanska filmer så kändes det bitvis som att filmmakarna nästan var från en annan planet. De vanliga reglerna för hur storyn skulle berättas saknades. Lite så kändes det nu också. Musiken var konstigt smörig. Rollfiguren som Takeshi Kitano gör har man inte riktigt koll på. Jag känner igen mig från en del anime-filmer. Ingen är riktigt god eller riktigt ond.

En sekvens som jag inte alls gillade från inledningen var när Kitano och pojken var på cykelarenan och spelade. Det blev bara långdraget och krystat, och Kitano framstod som orimligt dum och fånig.

Och sen dyker det upp en pedofilgubbe i en park. Här hade filmen en märklig ton. Barn på sommarlovsäventyr… pedofili… Hmmm. Jag undrar också vad Kitano egentligen gjorde med gubben förutom att slå honom sönder och samman, men det fick man ju inte se.

Hade Kitano varit gangster tidigare i sitt liv? Jag misstänker det. Han är som ett barn som tror att han ska få det han pekar på genom att hota och bara säga ”jag vill ha”.

Sen, plötsligt, dyker det upp en magisk drömsekvens då pojken drömmer en mardröm om sin mamma och peddogubben. Läskigt och som taget ur en film som är en mix av David Lynch och The Cell. Ja, filmen är en märklig blandning av allvarligt drama och buskiskomedi. Mot slutet får väl Kitanos rollfigur sig en tankeställare och det visar sig att inte bara pojken letar efter sin mamma. Fast jag tycker ändå att jag saknar någon form av avslut, både för Kikujiro och pojken. Men det var väl by design antar jag.

Förresten, lite udda att filmen heter Kikujiros sommar (det är även den japanska titeln). Man luras ju att tro att det är pojken som är Kikujiro och att det hans sommar det handlar om…

Det förekommer en hel del snygga bilder i filmen och här bjuder jag på några av dessa som avslutning.

Kikujiro 1

Kikujiro 2

Kikujiro 3

Kikujiro 4

Kikujiro 5

Kikujiro 6

Kikujiro 7

Betyg 2004:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om den här sommarfilmen. Blev det en sommarflirt eller var det mest mulet och regn?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Asiatiskt, Drama, Film, Komedi, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Babadook (2014)

24 mars, 2015 10 kommentarer

The Babadook PosterThe Babadook är en liten indieskräckis från Australien som hajpades ganska rejält i slutet av förra året. När jag hörde om den på diverse podcasts och såg Twitter-omdömen så verkade det som att den skulle kunna vara i klass med Sinister, dvs en välgjord film med bra skådisar och dessutom ruggigt ruggig. Men – trots all hajp – så skulle den förstås inte visas på bio i Sverige. Detta tyckte jag var synd. Bio är det klart bästa sättet att uppleva en bra skräckis, som t ex just Sinister som gav mig en av 2012 års bästa bioupplevelser. Det skulle som vanligt bli till att vänta på VOD-releasen precis som när det gällde Under the Skin, Enemy och Snowpiercer, bara för att nämna tre andra filmer som vi i Sverige inte kunde se på bio.

Men så. Plötsligt händer det. Eller gör det det?

NonStop Entertainment lät meddela att filmen skulle gå upp på bio i Sverige. Hurra, vad roligt, tänkte jag. En annan som tänkte samma sak var min filmspanarkompis Joel som fixade biljetter till fredagsvisningen på Bio Rio i Stockholm. När jag mötte upp med Joel utanför biografen visade det sig att visningen skulle äga rum i Salong 4. Hmm, jag tyckte det var lite märkligt eftersom det ändå handlade om premiären. Varför inte visa filmen i den största salongen, dvs ettan? Svaret är att Bio Rio vill ”sudda ut gränserna för vad en biograf kan vara”. Salong 4 är nämligen en kombinerad bar och biograf, en biobar. Det här låter ju väldigt mysigt och sloganen är ”en mix av det bästa från ditt vardagsrum och en biograf”. Tillåt mig… påstå motsatsen: Salong 4 är en mix av det sämsta från ditt vardagsrum och en biograf.

Salong 4Salong 4 är liten källarbar där man slängt in några rader med biostolar längst bak i lokalen. Sedan har man vanliga bord och stolar och precis framför duken intill väggen några fantastiskt obekväma fåtöljer. Innan filmen börjar gör personalen sitt bästa för att släcka ner i lokalen men flera elektriska ljus och alla levande ljus förblir tända. Duken och projektorn är som hämtade från vilket random konferensrum som helst. När filmen startar får jag känslan av skolaula där personalen strular med att få igång filmen. Man ser en helt blå bild med namnet på den digitala mpg-filen. Ljudet sänks och höjs om vartannat och varje gång ser vi som tittar en sån där grafik som visar ljudnivån som när man ser på tv. Det ser för taskigt ut helt enkelt.

Inte nog med det. Källarlokalen är belägen rakt under en stimmig bar med ljud från bargäster och musik. Det här vore väl inte nåt problem om man hade ett ordentligt ljudisolerat tak. Tyvärr finns inte ett ordentligt ljudisolerat tak. Nej, istället är det öppet rakt upp till baren ovanför. Det enda som begränsar ljudet är en tunn skiva som skjuts över det kvadratiska hålet i taket, ungefär som en vågrätt skjutdörr.

Allt sammantaget gjorde att man under visningen var utsatt för en ljud- och ljusterror som det krävdes en zen-ansträngning att bortse ifrån.

Inte nog med det. Tre meter till höger om där Joel och jag satt var toaletterna belägna och var tionde minut under hela filmen var det dags för nån ölfylld och kissnödig biobarbesökare att lätta på trycket. Det sprang alltså folk framför vårt synfält med jämna mellanrum under filmen.

Inte nog med. Haha, närå bara skojar, nu var det kanske slut på i-landsproblemgnället. Eller nej, förresten, jag vill också nämna att priset för denna ultimata bioupplevelse var 120 kronor.

Inte nog med det. Vi kör en sak till, haha. The Babadook, som skulle gå upp på bio i Sverige. Vad innebar det där med att ”gå upp på bio i Sverige”? Jo, att den visades två gånger i Stockholm, en gång som frukostbio på en söndag förmiddag och en gång i ett vardagsrum kallat Salong 4. Inga fler visningar alltså. Sunkjunk säger jag.

The Babadook

”Aaaaaaaaaah, neeeeej, inte Salong 4!!!”

Hur var då The Babadook? Jag tyckte det var en bra film. Den var inte speciellt läskig men jag tyckte några scener var obehagliga. Obehagliga barn på film är alltid obehagligt. Men att kalla filmen för den läskigaste nånsin, som vissa har gjort, det är rena galenskaperna. Det beror förmodligen på nån sorts överhajp.

Det jag tyckte var intressant var att filmen var en skildring av en sorgeprocess fast i en skräckfilmsskepnad. Jag tyckte Essie Davis var riktigt bra som mamman. Noah Wiseman som spelar sonen skulle jag inte vilja möta i en mörk gränd, i alla fall inte om han är på samma humör som i bilden här ovan. Det läskigaste i filmen är nog ”barnboken” om Mr Babadook. Om jag säger så här: köp INTE den i julklapp till era barn.

The Babadook är en klart sevärd och välgjord rulle, och jag ser fram emot att se fler av regissören Jennifer Kents filmer, och då i en riktig biosalong!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Relatos salvajes (2014)

18 mars, 2015 6 kommentarer

filmspanarna_kvadratEfter en skön skidvecka i Dolomiterna så landade jag i lördags på Arlanda sent på kvällen, vilket gjorde att jag missade mars månads filmspanarträff och jag kunde följdaktligen inte heller se den av Sofia utvalda filmen (som pga av SF-idioti inte blev Chappie). 14 timmar senare stegade jag dock in på salong två på biografen Grand för att kolla in den, vad jag har förstått, ganska uppmärksammade argentinska episodfilmen Relatos salvajes (vilda historier ungefär). I salongen fanns förutom jag själv endast en (!) till besökare, en kulturtant två rader bakom mig.

Filmen är alltså en antologifilm där vi får se sex korta historier som inte har någon direkt koppling. Egentligen är det helt enkelt en samling med kortfilmer som satts ihop till en långfilm. Den hade funkat som ett pass under Uppsalas kortfilmfestival.

Titeln antyder att det som knyter ihop historierna är att det är VILDA historier allihop. Även förtexterna efter den inledande prologen verkar vilja säga att det handlar om människans vilda och djuriska sidor då vi får se bilder på vilda djur. Och mycket riktigt, i filmerna får vi se barbariska reptilhjärnehandlingar utföras av huvudpersonerna. Det handlar om hämnd, om våld, om sex, om skuld. Men det som skiljer människan från djuren är väl att människan nog är ensam om att känna skuld, ilska eller en lust att ta hämnd. Nu kan man väl påstå att vissa handlingar i filmen kan ses som djuriska men det finns en skillnad här.

Det kan vara litet vanskligt med den här typen av epsiodfilmer där vi inte följer en handling från stort A till stort Ö, utan snarare en massa små a till ö. Risken finns att man tappar intresset när en kort historia tar slut och en ny tar vid. Så var inte fallet här, tyckte jag. Historierna är fyllda med en både dråplig och svart humor. Det är rejält twistade historier, nästan på gränsen, eller över den, till att bli serietidningsaktiga. Det är inte realistiskt utan det mesta är tillskruvat flera varv extra. Jag kände nästan att det var lite Twilight Zone över historierna – på ett bra sätt. Jag visste aldrig riktigt vart de skulle ta vägen. Både jag och kulturtanten satt och småskrattade under filmens gång åt de galna händelserna.

Relatos salvajes

För att komma fram till ett slutbetyg går jag igenom de sex filmerna var för sig med betyg.

Pasternak
Passagerarna på ett flygplan upptäcker att de har något gemensamt. Jag gillade denna. Den var mystisk och hade den där Twilight Zone-känslan. Jag fick dessutom nästan lite Langoljärerna-känsla.
3,5/5

Las ratas
En servitris får en gäst som rör upp tragiska minnen från hennes förflutna. Det här var den klart svagaste filmen av de sex. Som tur var så var den ganska kort. Jag förstod aldrig riktigt vad den ville ha sagt.
2/5

El más fuerte
Denna kortis var en sorts brutalare variant av Steven Spielbergs tv-film Duel. Två män möts i en grym batalj ute på en landsväg. Det här var nog favoriten tror jag. Våldsam och galen, och det är inte ofta man får se nummer två på vita duken.
4/5

Bombita
En man, spelad av Ricardo Darín från Hemligheten i deras ögon, som jobbar med att demolera byggnader genom att spränga sönder dem har en helvetesdag i stan då han efter jobbet försöker ta sig hem till sin dotters födelsedag. Jag kunde inte låta bli att tänka på Michael Douglas i Falling Down. Man kan verkligen säga att Ricardo goes Falling Down. Slutet blev dock lite… konstigt och väl osannolikt.
3/5

La propuesta
En son i en välbärgad familj klantar till det och hamnar i en rejäl knipa. Hans mor och framförallt far tvekar inte att ta till alla korrupta medel som finns för att sonen ska klara sig. Mörkt och farsartat på samma gång om ett dilemma, om pengar som kan köpa det mesta, om stolthet. Jag tyckte kanske slutet inte blev hopknutet så bra som jag hade velat men fram tills dess var den fylld med en svart njutbar humor.
3/5

Hasta que la muerte nos separe
Om ett bröllop som flippar ur – fullständigt. En bra avslutning på filmen som helhet. Huvudpersonerna går igenom de flesta känslor som finns under bröllopsfesten. Kanske blir den lite väl fantastisk och osannolik mot slutet (hmm, samma klagomål igen) men jag tyckte den var rolig mest hela tiden.
3/5

Helhetsbetyget till Relatos salvajes får bli en stark trea.

    

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om dessa vilda historier. Tilltalade den hjärtat, hjärnan eller möjligtvis reptilhjärnan?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Har du inte sett den?

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Proof (1991)

13 mars, 2015 4 kommentarer

decadesEn positiv sak med Henkes och Christians deceinnieprojekt är att det inte är jag som väljer de gemensamma fredagsfilmerna. Nej, det sköter de båda själva, efter intrikata och långa diskussioner har jag förstått. För mig är det lite som en present att få en film tilldelad till mig som jag ska se och skriva om. Det är som en filmutmaning i miniformat varje fredag. Det allra bästa är när det är en film som jag inte ens visste existerade. Då får jag den där mysiga känslan av att gå på filmfestival. Du kliver in i salongen och i princip det enda du vet om filmen är titeln och kanske några av skådisarna. Vad väntar? Bu eller bä? Precis så var det med den australiensiska filmen Proof från 1991.

Proof. Jag hade aldrig hört talas om rullen. Det enda jag visste var att Hugo Weaving och Russell Crowe skulle vara med. Jag visste inte om det var ett drama, en komedi, en thriller. Det var faktiskt riktigt spännande att slå sig ner i filmsoffan och låta filmen rulla igång.

Det visade sig att Hugo Weaving spelar Martin, en blind man som går omkring med en kamera och fotograferar sin vardag. Att ta bilder är för Martin ett sätt att se den verklighet han inte kan se. Han tar sina bilder och sen ber han personer i sin närhet (de få som finns) att beskriva dem. Det här har Martin sysslat med ända sedan han fick en kamera som barn.

Proof

Martin har en anställd hushållerska, Celia (Geneviève Picot). De har ett komplicerat förhållande och det pågår hela tiden ett maktspel mellan de båda. Martin avskyr henne men samtidigt låtar han henne vara kvar. Jag ska inte gå in mer på varför deras relation var som den var men det var i alla fall mycket intressant. Celia är oftast den som beskriver Martins bilder för honom. Men inga tjänster är gratis…

En dag träffar Martin av en slump på Andy (en ung och smal Russell Crowe). Andy är en happy-go-lucky-snubbe som jobbar på en restaurang. De två blir vänner och ett triangeldrama mellan Martin, Andy och Celia tar sin början.

Haha, vilken positiv överraskning det här var! Så rackarns roligt. Filmen inleds som en mysig indiekomedi. Hugo Weaving har en underbar skön torr stil och hans samspel med Crowe gör filmen till en sorts buddy-film. Sekvensen med Andy och Martin på drive-in-bio var helt underbar. Ja, det är klart man kan gå på bio även om man är blind. Jag skrattade högt, helt oväntat. Jag fick en mysig The Station Agent-känsla. Skönt. Lustigt också att Martin skrattar precis på samma sätt som Agent Smith från The Matrix.

Efter en inledning som går i ”må bra”-stil så blir filmen sen även gripande och tänkvärd när vi får veta mer om Martins bakgrund och hans relation till sin mor. Varför är det så viktigt för Martin att ta sina bilder och få dem beskrivna för sig på ett sanningsenligt sätt?

Ja, det här var verkligen en positiv överraskning. Proof är en rolig, intressant och bitvis rörande film om tillit, brist på tillit, sadism och maktförhållanden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om Proof. Blind kärlek?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Waking Life (2001)

10 mars, 2015 2 kommentarer

Waking LifeMed anledning av recensionen av Richard Linklaters Slacker i fredags kommer här en gammal text om Waking Life, som man skulle kunna säga är en animerad version av Slacker.

Handlingen i filmen är lite svårbeskriven, men huvudperson är en ung kille (spelad av, för mig okända, Wiley Wiggins). Han är fast i en dröm. Gång på gång vaknar han upp bara för att upptäcka att han fortfarande drömmer. En dröm i en dröm i en dröm i en dröm… I drömmarna träffar han på en mängd personer som han pratar med, eller snarare, som pratar med honom. Själv säger han inte så mycket. Vad pratar personerna om? Jo, det här är en film som är sprängfylld med filosofi. Det mesta avhandlas; meningen med livet, tidsresor, reinkarnation, den fria viljan, etc.

Det här var verkligen en annorlunda film. Skulle nästan vilja se den igen för att ta in allt som togs upp i den. Den innehåller långa monologer om ganska tunga ämnen, så det gäller att vara pigg när man ser den. Ämnena som tas upp är verkligen tankeväckande (tänk Donnie Darko). Sen är den animerad också, nästan. Vad man har gjort är att man filmat alla scener som vanligt med riktiga skådisar, bl a dyker Ethan Hawke och Julie Delpy upp. Sen har man på digital väg gjort om det till en animerad film. Ett 30-tal tecknare har tydligen jobbat med filmen. Effekten blir en film som ser ut både som en vanlig film och som en animerad. Bilderna vibrerar, färgerna flyter. Om ni är pigga och vill se en film där filosofi-densiteten är så hög den kan bli, så rekommenderar jag verkligen Waking Life. För mig blev det på gränsen till för mycket att smälta. Ibland kändes det som ”Vetenskapens värld on speed” ungefär.

Waking Life är skriven och regisserad av Richard Linklater som ju stod för överraskningsfilmen på Stockholm Filmfestival i höstas; den helt annorlunda, jämfört med Waking Life, Jack Black-komedin School of Rock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Slacker (1991)

6 mars, 2015 6 kommentarer

decadesIbland lär man känna regissörer bakvägen liksom. Richard Linklater är en sån regissör för mig. Den första film jag såg av Linklater var den mumbojumbofilosofiska snack- och flumfilmen Waking Life. I den agerade riktiga skådisar men i efterhand la man till animering ovanpå det hela med en teknik som kallas rotoscoping. Effekten tyckte jag var riktigt cool och jag gillade Waking Life som helhet.

Förresten, jag får ta tillbaka att Waking Life var min första Linklater-film. Jag upptäckte nu, medan jag skriver denna text, att jag faktiskt såg The School of Rock som överraskningsfilm på Stockholm Filmfestival hösten 2003, och den Jack Black-musikalkomedin tyckte jag var hur rolig och skön som helst. Så med två av hans rullar under bältet var han en liten favorit och då visste jag knappt om att han hade gjort två filmer som hade titlar som började med Before…

Innan jag åkte ner till Malmö Filmdagar 2013 så tog jag mig tid att titta på de två första filmerna i Before-trilogin eftersom den tredje, Before Midnight, skulle visas där nere. Jag gav de två första filmerna en stark trea eller svag fyra i betyg. Nånstans i den häraden. Jag tyckte det var bra filmer men inga favoriter.

I höstas så var det återigen Linklater som stod för årets snackis under Malmö Filmdagar i och med hans 12-årsprojekt Boyhood. Återigen tyckte jag att det handlade om en bra film men jag blev inte blåst av banan.

Mina Linklater-favoriter är fortfarande Waking Life och The School of Rock, tro’t eller ej.

Varför babblar jag om det här undrar ni? Jo, mina filmspanarkompisar Henke och Christians decennieprojekt har dragit igång igen och nu har vi kommit till 90-talet och jag är som vanligt med som vicesheriff och skriver om de gemensamma fredagsfilmerna. Första filmen är Slacker från 1991. Slacker är Richard Linklaters egentliga debut. Rent teoretiskt kanske den räknas som hans andra långfilm. Hans första, It’s Impossible to Learn to Plow by Reading Books, spelades dock in på Super 8 och finns inte utgiven som en egen dvd.

Slacker är en episodfilm där vi i mer eller mindre korta sekvenser möter ett antal personer i Austin, Texas. I den inledande scenen spelar Linklater själv en snubbe som åker buss och sen taxi på väg till Austin. Den dialog (eller monolog!) som förekommer i taxin påminner väldigt mycket om Waking Life. Linklater funderar på alternativa tidslinjer, drömmar i drömmar och andra filosofiska spörsmål. Slacker är ganska uppenbart en sorts övningsfilm inför Waking Life.

Slacker

Efter en scen hoppar man vidare till en annan person under en kort stund. Slacker är en sorts hyperlänkfilm men där man aldrig länkar tillbaka till en tidigare person. Det är en linjär hyperlänkfilm med bara en riktning. Det här gör ju att det i princip inte finns någon handling, vilket i sin tur gör att det är ganska svårt att dras in i filmen.

De personer vi möter babblar och snackar, snackar och babblar, om konspirationsteorier (många konspirationsteorier blir det!), om smurfar, om annat. Det är inte alltid speciellt intressant. Personerna vi möter är slackers (nähä!) och man skulle kunna säga att det är mycket snack och lite verkstad. Pretty much nothing happens…

Men på något konstigt sätt så kände jag plötsligt att filmen inte var så dålig ändå. Det var som att jag drogs in i dess icke-tempo. För att uppskatta flum måste man vara flummig själv. Det fanns något här. Ett tag i alla fall…

Tre bra saker med filmen, saker jag noterade, intressanta frågeställningar eller scener:

  • Om resor. När man varit på en resa kan det ibland kännas som att det inte är en själv som varit med om den utan att man sett den på tv.
  • Om hur man konsumerar media och hur daterad filmen är. I Slacker läser man tidningar, tittar på tv och använder fasta telefoner, t.o.m. så kallade telefonkiosker. Det här, tillsammans med klädstilar och frisyrer, gör nästan Slacker till ett historisk kostymdrama of sorts.
  • En kvinna på ett fik som pratar med en främling och upprepar ”You should quit traumatizing women with sexual intercourse… I should know… I’m a medical doctor…”. Haha, en galen sekvens och märkvärdigt udda och nästan obekväm.”You should quit, you should, you should, you should quit traumatizing women”. Det var nästan lite spoken word över det hela.

En sak jag tänkte på under filmen är om den är Richard Linklaters syn på USA:s gemensamma medvetande eller om det mer är Linklaters egna tankar och funderingar. Jag antar att det är en kombination. Första scenen lär ju vara något som Linklater själv blivit besatt av i alla fall, det här med drömmar och alternativa tidslinjer.

Jag kom att tänka på en film som My Dinner with Andre, som vi såg när decennietemat var inne på 80-talet. Det är i princip samma film med den skillnaden att vi i My Dinner with Andre bara träffar två personer som sitter och pratar på ett ställe. Det lustiga är att jag, trots beiga gubbar och beige mat, gillar den bättre. Till Slacker kan jag inte dela ut mer än en tvåa, en stark tvåa. Den känns för exkluderande och kanske är detta Linklaters problem rent generellt för min del när det gäller många av hans filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Slacker. Vill de flytta till Austin i början av 90-talet för att flumma runt?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Cirkeln (2015)

25 februari, 2015 12 kommentarer

filmspanarna_kvadratI lördags hade Filmspanarna en specialinsatt extraträff där vi såg den svenska fantasyfilmen Cirkeln, som bygger på Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs häxtraordinary roman med samma namn. Inte nog med det. Efter filmen sammanstrålade vi med den ena halvan av författarduon för ett fikasnack.

Cirkeln utspelar sig i den lilla bruksorten Engelsfors. I fokus är sex tonårstjejer som egentligen inte har något gemensamt, snarare tvärtom, men det visar snart att något binder dem samman. Mystiska och otäcka saker sker i Engelsfors och under en natt finner de sig samlade vid den gamla och övergivna dansbanan utan att de själva vet hur de hamnade där.

Jag kastar in en brasklapp det första jag gör: jag har inte läst böckerna i Engelsfors-serien. Att jag kallar detta faktum för en brasklapp beror på att jag nämligen tror att jag hade uppskattat filmen mer då. Men det där vet man ju aldrig. En film är ju alltid en film, och en bok är en bok.

Under filmens inledning var jag verkligen med på noterna. De första 5-10 minuterna (scenen med Elias… jag ville se mer med Elias) var riktigt otäcka och med ett suggestivt bildspråk som jag tokgillade. Dessutom bombarderas vi av en ljudmatta som gjorde att det nästan slog lock för öronen (i det här fallet var det något positivt).

Jag gillade hur vi introduceras till de olika huvudpersonerna (eller huvudhäxorna om man så vill). En smart scen var t ex när Vanessa (Miranda Frydman) kom hem och hennes mamma totalt ignorerade henne… trodde Vanessa, för det var hennes häxkraft att kunna göra sig osynlig som började visa sig där. Här knöt filmen klurigt ihop Vanessas vardagsliv och problem hemma med hennes begynnande kraft.

Likadant var det med den mobbade Anna-Karin och hennes kraft att kunna styra andras tankar. Plötsligt kunde hon få sin mamma att baka bullar istället för att röka vid matbordet. Men visst kan bli för många bullar. Var försiktig med vad du önskar dig. Anna-Karin kunde nu även få ihop det med killen som hon tittade på i smyg på skolbussen. Men även om det är ett lätt sätt så är det ju inte rätt sätt.

Cirkeln

En av De Utvalda (som tjejerna kallas) heter Rebecka och jag trodde först hon var lärare på skolan i Engelsfors. Man fick se hur hon vaknade på morgonen, klev upp och tog hand om sina barn med orden ”Mamma har jobbat natt, kan ni vara litet tysta”. Jag förstod det som att det var Rebecka som var mamman och hade jobbat natt, så blev jag förvirrad när hon direkt på morgonen skulle iväg och jobba som lärare på skolan. Haha, så man kan missförstå.

Filmens miljöer är helt underbara. Jag älskar övergivna folkparker och gamla gruvor. Just därför blev jag väldigt förtjust i filmens eftertexter.

En sista sak som talade till filmens fördel för min del var musiken, främst en grym montagesekvens till tonerna av Kate Bushs ”Running Up That Hill”. Den påminde mig om två montagescener från Donnie Darko (”Love Will Tear Us Apart” och ”Mad World”). Dessutom fick vi höra ”Keep The Street Empty For Me” med Fever Ray. En väldigt bra låt, som efter vad jag har förstått handlar om att hoppas på tomma vägar utan köer när man ska lämna på dagis. 😉

Nu till filmens problem eller snarare mina problem med filmen. Den är för lång. Den saknar det där riktiga drivet. Många scener kändes utdragna utan att spänningen hölls kvar. Specialeffekterna är överlag bra men jag förstod inte riktigt vad all svart rök, speciellt i slutet, hade där att göra. I slutet tyckte jag också det blev aningen för pampigt. Jag gillade de mindre scenerna mer som t ex när tjejerna börjar upptäcka sina förmågor.

Scenerna när skolans rektor förklarar för tjejerna vad som egentligen pågår, och här kommer vi tillbaka till det här med bok vs film, tyckte jag var ganska trista. I bokform tror jag dessa funkar bättre. Nu blev det högläsningen av det hela tyckte jag, och då läser jag hellre själv.

Jag älskar att den här typen av svensk (genre)film görs och att det satsas stort. Jag försöker tänka på andra svenska filmer i liknande genrar och de enda jag kommer på är Den osynlige (rekommenderas!) och Storm (rekommenderas!). Storm-regissörerna Mårlind och Stein ligger ju för övrigt även bakom tv-serien De drabbade som har många likheter med Cirkeln (och jag tror att Cirkeln faktiskt hade fungerat lika bra eller bättre som tv-serie). Sen finns det ju några skräckisar som exempelvis Psalm 21, Vittra och Frostbiten men det är inte riktigt samma genre.

Så även om inte jag är filmen Cirkelns största fan så hoppas jag den gör succé och banar väg för sina två uppföljare (Nyckeln och Eld) och även för andra liknande filmer.

   

Efter visningen drog vi spanare till ett fik i närheten där vi träffade Sara Bergmark Elfgren (numera hedersmedlem i Filmspanarna skulle jag säga) för Cirkel-snack och annat snack. Bl a fick vi höra om skådespelande korpar, Benny-hysteri och ett fan som åkt från Belgien (!) för att se filmen på premiären i Sverige. Supertrevligt!

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Cirkeln. Den perfekta cirkeln eller kanske mer av en häxagon?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Go, Jennifer, go!)
The Velvet Café

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Secretary (2002)

21 februari, 2015 10 kommentarer

SecretaryMed anledning av den nu aktuella snackisfilmen Fifty Shades of Grey kommer här en gammal kortrecension av den romantiska BDSM-dramakomedin Secretary.

En annorlunda indie-rulle där Maggie Gyllenhaal spelar en tjej som har haft problem pga att hon gör sig själv illa genom att t ex skära sig själv. Nu har hon just blivit ”utsläppt” från psykvården och försöker hitta ett jobb. Det hittar hon, som sekreterare åt en advokat spelad av James Spader. Det visar sig att de båda har sadomasochistiska egenskaper som matchar varandra ganska bra.

Mmm, en ganska mysig och varm film som liksom inte gör en så stor affär av själva temat. I slutändan handlar det om två människor som försöker hitta sin plats, och kanske varandra, i livet. Kul att se Spader i sin roll då jag vanligtvis inte brukar gilla honom; jag vet inte, han har nåt slemmigt över sig. Men här känns han sympatisk på nåt sätt. Maggie Gyllenhaal känns som gjord för rollen. Betyget blir en stark trea till denna romantiska komedi som det faktiskt är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fifty Shades of Grey (2015)

18 februari, 2015 13 kommentarer

filmspanarna_kvadratI lördags, på Alla hjärtans dag (!), slog Filmspanarna på stort och gick och såg årets hittills största snackis, det romantisk-erotiska dramat Fifty Shades of Grey. Luften i salongen på den trevliga biografen Grand dallrade av en kittlande spänning.

Historien om filmen och dess tillblivelse är väl nästan mer intressant än filmen i sig. För några år sen skrev användaren Snowqueen’s Icedragon fanfiction baserat på Twilight-serien. I hennes version inleder vampyren Edward och den tonåriga Bella ett BDSM-förhållande, fast jag vet inte om Edward faktiskt var vampyr eller om det bara var namnet han lånat. Efter att ha bytt namn på huvudpersonerna och gjort om vampyren till en svinrik affärsman och tonårstjejen till en 22-årig studentska så publicerades den som Fifty Shades of Grey. Det blev stor succé. Nu har det hela alltså blivit film, den första av tre. Som sig bör skrev nämligen E.L. James (aka Erika Leonard) en trilogi (förstås!).

Efter att hennes rumskompis blivit sjuk blir det Anastasia Steele (porrfilmsnamn?) som får åka till Seattle för att intervjua företagaren Christian Grey. Ljuv musik uppstår (nåja) och de båda inleder så småningom ett ”förhållande”. Oerfarna Anastasia är som Bambi på hal is medan Grey döljer hemligheter bl a i form av sitt rödtapetserade playroom med diverse redskap.

Jag visste på förhand inte så mycket om handlingen. Jag visste att det hade snackats en hel massa om böckerna och den kommande filmen. Skulle det vara någon form av tantsnusk det här? Vad är tantsnusk? Grottbjörnens folk? Joan Collins? Jag antar att detta är Tantsnusk version 3.0 (eller?) och jag kan tycka att det är litet roligt att det hajpas, och pratas, och att det är säljs slut på biljetter till en sån här film.

Därmed inte sagt att jag tycker detta är något vidare rent filmmässigt. För mig är filmen ett ganska vanligt och hyfsat välgjort romantiskt drama om en man med relationsproblem som träffar en kvinna som skakar om hans inrutade värld. Typ Along Came Polly, på ett sorts inverterat sätt.

50 Shades

Kontraktsläsning

Problemet med den sadomasochistiska vinkeln är väl att Greys version av det hela, efter vad jag har läst på (ehe), inte stämmer med hur det funkar i verkligheten. I filmen kräver Grey att Ana skriver på ett kontrakt med regler som de båda är överens om. Inget konstigt med tydliga regler, det är viktigt och en förutsättning för att de inblandade ska känna sig trygga. Det som blir problematiskt är att Grey verkar tro att han därmed ska kunna styra över hela Anas liv, och inte bara när de har sina sessioner. Inte bra. Fast gör det filmen sämre? Eller bara Grey till en idiot?

Jag kom att tänka på en rad andra, bättre, filmer under visningen: American Psycho för att Grey lever i en sorts Patrick Bateman-värld även om han inte har ihjäl sina ”offer”; The Devil Wears Prada för att Ana påminner om Anne Hathaways till en början bortkomna rollfigur; Secretary för att Secretary på ett mycket varmare och mer, i mina ögon, äkta sätt skildrar ett BDSM-förhållande.

Jag tyckte filmens inledning var bra, charmig och ganska rolig. Dakota Johnson (dotter till Don Johnson och Melanie Griffith, vilket jag inte hade en aning om!) är bra som Ana. Kemin med den stålstele ismannen Grey, spelad av Jamie Dornan, finns där, även om Grey är en känslokall idiot med rejäla mentala problem. Just Greys mentala problem börjar man bara skrapa på ytan av och filmens slut känns väldigt avhugget, men det beror på att del två i serien kommer nästa år. Hela salongen stönade häpet när det plötsligt blev svart och eftertexterna började rulla.

Scenerna när det idkas dominans och underkastelse känns märkliga. Redan från början står det klart att Ana är fullkomligt ointresserad av detta, förutom möjligen som en tillfällig lek. Det gör att det aldrig blir allvar utan mest konstigt och enbart framställt som ett problem som Grey måste botas från. Vilket kanske just han måste, men det är inte en generell sanning vilket t ex en film som Secretary visar.

Men vafan, det finns nåt i hela konceptet, böckerna (som jag inte har läst) och filmen som jag gillar. Att det diskuteras hur ett BDSM-föhållande ska eller inte ska fungera. Måste gilla’t. Jag ger en extra halv filmspanarikon i betyg och därmed landar vi på 2,5/5.

   

Kolla nu in hur många nyanser de andra filmspanarna hittar i filmen? Jag tror åsikterna kan gå isär. Upplagt för spännande läsning med andra ord.

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Den perfekta filmen (pod)
The Velvet Café
Filmparadiset

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →