Gone in 60 Seconds (1974)

12 juni, 2020 Lämna en kommentar

Eleanor när hon fortfarande är intakt

Gone in 60 Seconds är en klassisk bilåkarfilm från 70-talet. År 2000 kom en onödig remake med Nicolas Cage i huvudrollen. Ja, fast jag har inte sett den så jag kanske inte ska uttala mig om den är onödig eller ej. Men den känns onödig. Själv såg jag originalet på Cinemateket i april 2004.

Egentligen behöver jag inte beskriva handlingen i den här filmen eftersom det knappt finns nåt manus. Men ok, det handlar om en snubbe spelad av H.B. Halicki (som även producerade och regisserade) som bossar över en liga som stjäl bilar och sen säljer dem vidare. Nåt sorts försäkringsbedrägeri är också en del av det hela. Det spelar mindre roll…

…eftersom manus, dialog och skådespelarinsatser i princip lyser med sin frånvaro i denna film. De inledande ca 40 minuterna är ganska tråkiga eftersom i princip inget händer. Man får se ligan stjäla en massa bilar (de har lovat en kund ”en massa” bilar inom en snar framtid). Det som ändå är lite kul är ju kläderna, frisyrerna och hela 70-talskulturen.

Precis innan jag kollade in Blåst på 60 sekunder så såg jag om Kill Bill Vol. 1. När jag nu såg på Blåst på 60 sekunder upptäckte jag genast nåt som Tarantino refererat till. Jag vet inte om ni kommer ihåg, men i Kill Bill Vol. 1 får man se en polis (spelad av Michael Parks) komma åkandes med sin bil på väg till kapellet där bröllopsmassakern ägde rum. Han tas emot av sin son, också polis, och inspekterar brottsplatsen. På sin instrumentbräda har han en rad av solglasögon. Precis samma scen finns i Blåst på 60 sekunder.

Ok, hur som helst, efter den mediokra inledningen så övergår filmen till en 40 minuter lång biljakt. Halva Kaliforniens poliskår jagar vår ”hjälte” som färdas i sin gulsvarta Mustang kallad Eleonor. Här förekommer inte några snabba klipp eller speciellt häftiga bilstunts. Men i sin envishet blir biljakten ändå sevärd på nåt sätt. Mängder av bilar kvaddas. Den tar liksom aldrig slut… Jo, till slut gör den det, och slutet var lite småkul faktiskt. Jag kan inte låta bli att ge filmen precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Inte så intakt längre…

Arkiverad under Action, Betyg 3, Biljakt, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

A Ghost Story (2017)

10 juni, 2020 6 kommentarer

Är det så att A Ghost Story är den där filmen som många hyllar men som jag fann mördande tråkig och pretto? Ja, jag tror faktiskt det.

Filmens regissör heter David Lowery och spontant, nu när jag skriver den här texten, så tänker jag att det här är den enda filmen som jag sett av honom. Men det visade sig inte stämma. Lowery står nämligen bakom Robert Redfords adieu till filmskådespeleriet, The Old Man & the Gun, som jag såg under 2018 års filmfestival (undrar om det blir nån festival i år?).

De två filmerna känns väldigt olika. The Old Man & the Gun är mysig, snäll och charmig, precis som Robert Redford i filmen. A Ghost Story är långsam, trist och övertydlig. Nu kanske jag tar i här, men vafan, ibland måste man (läs: får man) vara binär.

Långsam alltså. Om ni gillar det här, så kom nu inte och klaga på att Michael Haneke gillar statisk kamera för mycket. Lowery tar det till nya nivåer. Det är konstnärligt och under min kulturtantsperiod så hade jag kanske älskat det, men nu föll det platt tyvärr. Men jag kan fortfarande gilla kulturtantsfilmer. Är Mother! en kulturtantsfilm? I vilket fall så älskar jag den.

Spöket Laban. Hur funkade Casey Affleck som spöke under ett lakan med hål för ögonen? Bitvis funkade det och bitvis inte. När det är som mest långsamt och pretto och lakanspöket är fast i en längtande pose så blir jag nästan full i skratt och mina tankar går till svenska ångestrullen Korparna.

Tiden. Det är en film om tid, tiden, tidens gång. Det är verkligen snyggt fångat i några scener. För Laban är tiden annorlunda. Omvärlden snurrar på men Laban hinner knappt vrida på huvudet så har en ny familj flyttat in i det hus han en gång bodde i när han inte var ett spöke.

Jag blir påmind om när mina föräldrar flyttade från min barndoms gamla hus där jag växte upp. Nostalgi blandat med melankoli. Det är en bra påminnelse och ett plus för filmen. Men det räcker inte på långa vägar för att lyfta A Ghost Story till ett godkänt betyg. Jag gillade vissa delar men som helhet funkade den tyvärr inte alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 1, Drama, Film, Recension, Romantik, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

Monster (2003)

3 juni, 2020 Lämna en kommentar

Dags för lite onsdagsdepp (yay!) i form av biografirullen Monster från 2003. Den här filmen är väl i princip så långt man kan komma från Wonder Woman men de har faktiskt regissören Patty Jenkins som den gemensamma nämnaren. Hehe, ja, fast vill är det ändå säkert ganska lätt att dra paralleller mellan dem. Min text skrevs i april 2004.

Ja, de flesta känner väl till att det här är den allt igenom tragiska historien om den prostituerade Aileen Voorhees… eh Wuornos som började ta livet av sina kunder, och som år 2002 blev avrättade för detta. Oscarsbelönade Charlize Theron är Aileen och Christina Ricci spelar Selby, en ung tjej som kanske var det enda lilla ljuset i Aileens liv.

Det här är en film som för mig har många likheter med Boys Don’t Cry (där ju Hillary Swank också fick en Oscar för ett starkt porträtt). Det är white trash och det är elände från första början. Man vet hur det kommer gå och man vet att det kommer gå illa. Precis som i Boys Don’t Cry är det starkt men nånting gör att jag ändå inte blir helt gripen. Det känns lite som om man gjorde om ordspråket till ”efter regn kommer… regn”. Det blir liksom inget som bryter av och jag saknar lite grann en poäng.

Eftersom jag tidigare knappt sett hur Charlize Theron egentligen ser ut, och än mindre en film med henne, så blev kontrasten inte så stor för mig. Men det är bara att hålla med Oscarsjuryn denna gång. Theron är grym som Aileen. Hon spelar med ryckiga rörelser och spasmiskt minspel. Aileens försök att bilda sig ett liv med Selby är rörande. Som Lestat (min kommentar: en gammal filmforumkompis som gillade en vampyrfilm med Tom Cruise) skrev så kändes det inte som hon nödvändigtvis var lesbisk men här fanns en person som för en gångs skull brydde sig om. Filmen känns inte som ett försök att skönmåla Aileen och inte heller svartmåla henne. Inte heller tar den nån ställning för eller emot dödsstraff. Jag tror inte regissören Patty Jenkins ville göra det heller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

L’histoire d’Adèle H. (1975)

31 maj, 2020 Lämna en kommentar

För några dagar sen postade jag en gammal text om La nuit américaine, en François Truffaut-film om film från 1973. Två år senare gjorde Truffaut L’histoire d’Adèle H. och det är den filmen det handlar om idag. Min preblogg-text skrevs i mars 2004 i samband med att SVT körde ett Truffaut-tema.

Berättelsen om Adèle H är den sanna historien om Adèle, dotter till den store franske författaren Victor Hugo. Adèle är olyckligt förälskad i, eller snarare besatt av, den brittiske officeraren Pinson och följer efter honom från Europa till Halifax (Kanada). Själv ser Pinson deras tidigare förälskelse mer som en tillfällig flört.

Den här filmen utvecklade sig faktiskt till en ganska så intressant historia även om det inte var nåt att hoppa jämfota över. Jag tyckte att Isabelle Adjani (hon var bara 20 år) i huvudrollen gjorde en bra insats som en ung kvinna på väg in i galenskapen. Som Greenie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) skrev tidigare i sitt omdöme så gick hon från att vara en till synes normal förälskad flicka, via besatthet, till fullständig galenskap. Det skildrades på ett bra sätt. Sen har jag en liten svaghet för historiska dramer med den tidens moral och olika regler som ställer till det för de inblandade. T ex det här med giftermål som hela tiden måste godkännas av far och mor. Såna här historier brukar oftast utspelas på engelska herrgårdar, typ Ang Lees Jane Austen-filmatisering Förnuft och känsla. Här är platsen en annan men dessa element finns med i historien. I slutändan en ganska ok rulle, men Truffaut är och förblir något av en besvikelse för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Secret Window (2004)

29 maj, 2020 2 kommentarer

”Klippa mig? Jag?”

Mitt fredagsinlägg handlar om en ganska bortglömd film med Johnny Depp. Secret Window heter den och det är Stephen King som har skrivit förlagan. Det här är en film som jag skulle kunna tänka mig att se om, om nu andan att överhuvudtaget se på film faller på igen. Min text om filmen skrevs i maj 2004 och jag noterar lite roat att jag tydligen uppskattade Depp och hans ticks. Det är tydligt att det här är innan alla PotC-uppföljare och Alice i Underlandet-filmer.

David Koep (för mig tidigare okänd) visade sig efter lite nätforskning ha varit en flitig manusförfattare. Han har skrivit manus till kända filmer som Jurassic Park, Carlito’s Way, Panic Room, Mission: Impossible och Spider-Man bl a. Nu har han regisserat och skrivit manus till Secret Window som bygger på Stephen King-novellen Secret Window, Secret Garden.

Johnny Depp spelar författaren Morton Rainey som efter en skilsmässa tagit sin tillflykt till ett sommarhus där han försöker bota sin skrivkramp. I stället knackar det på dörren och utanför står den mystiske John Shooter (John Turturro) och påstår att Rainey har stulit hans historia. För att bevisa sin oskuld behöver Rainey bara visa upp den tidning där hans historia först publicerades. Well, det visar sig vara lättare sagt än gjort…

Egentligen har jag inte så mycket att säga om filmen. Den är ganska medioker, dvs inte alls dålig men inte riktigt bra heller. Den puttrar på och Turturro och framför allt Depp får ha lite kul. Depp lyfter filmen och han är rolig så fort han är med i bild. Som vanligt har han en massa ticks för sig (kanske blev det kvar efter PotC, hehe). Som sagt, utan att vara varken läskig eller speciellt spännande så puttrar den på ganska mysigt. Perfekt att hyra en söndag en regnig höstdag till en kopp choklad och lite bullar. Jag gillade slutet. Och, just det, fotot är vackert och följsamt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

La nuit américaine (1973)

24 maj, 2020 Lämna en kommentar

Jag såg dagens film när SVT körde ett François Truffaut-tema för ett gäng år sen. Först ut var De 400 slagen. Jag tyckte den var ok men jag var inte direkt imponerad av den hyllade filmen. Andra filmen Jules och Jim levererade inte alls. Frågan var nu om nästa film skulle falla mig på läppen? Min text om La nuit américaine (Dag som natt var den svenska titeln) skrevs i mars 2004.

François Truffaut igen. Dag som natt är en metafilm. Alltså en film om en film. Vi får följa en filminspelning ta två steg fram och ett steg bak. Truffaut själv spelar regissören med mardrömmar. Jacqueline Bisset spelar den kvinnliga stjärnan i filmen i filmen.

Ja, det var rätt så intressant att följa med bakom kulisserna på filminspelningen och se vilket jobb det är att göra film. Omtagning efter omtagning. Valentina Cortese hade en skön roll som den lite äldre dalande stjärnan Severine som har svårt att komma ihåg sina repliker. Själv föreslår hon under en scen att de kanske kunde köra som de brukar göra med Federico (Fellini får man gissa), dvs att man bara säger nonsensrepliker (en slumpmässig rad med siffror t ex, 13, 1, 5, 46, 34, 56). Men det gick ju inte eftersom Truffaut spelar in ljudet direkt till skillnad från i italienska filmer där man dubbar efteråt.

Just det där har jag lagt märke till i italienska filmer. Rätt så ofta så stämmer inte ljudet med munrörelserna och det framgår tydligt att ljudet är inspelat vid ett annat tillfälle. Det ser inte bra ut.

Vid ett tillfälle får Truffaut ett gäng böcker med posten som han har beställt. Mina falkögon registrerade att en av böckerna var om Ingmar Bergman och en annan om Alfred Hitchcock. Det är kul med såna här filmreferenser om man är filmfreak.

Filmen rullar väl på och är lite smårolig ibland men fortfarande har jag svårt att se storheten med Truffaut. Den får dock godkänt och det är kärleken till filmen som gör detta. Den lyser igenom. Men – om man vill se en roligare film om kaoset som kan råda på en filminspelning så rekommenderar jag Tystnad, tagning! (Living in Oblivion, 1997).

”Dag som natt” är för övrigt ett uttryck som betyder att man spelar in en nattscen på dagen med mörkerfilter framför kameran. Lite kul är också att Jean-Pierre Léaud spelar med i en stor roll. Léaud är ju pojken Antoine i De 400 slagen (1959). I ett flertal andra Truffaut-filmer spelar Léaud just den pojken i olika stadier av livet (dock inte i Dag som natt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Metafilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , ,

The Shape of Water (2017)

20 maj, 2020 7 kommentarer

The Shape of Water är en turkos film. Det känns som att de flesta av miljöerna har en turkos blågrön ton. Även filmens amfibieman (spelad av Doug Jones) är av samma kulör. Filmen påminner en om Amélie i stilen tycker jag. En sorts sagokänsla. Ja, The Shape of Water är en saga. Miljöerna är en saga. Michael Shannon spelar en sagoskurk.

Den stumma Elisa (Sally ”Poppy” Hawkins) är en person som det är lätt att gilla. Hon är likeable som det heter på ett annat språk än svenska. Sympatisk.

Eftersom filmen är sagoaktig så kan jag känna att det blir lite övertydligt ibland. Men det är ju kanske så det ska vara i en saga. Jag tror det är en ganska svår konst att blanda magisk realism och saga som Guillermo del Toro gör här, och mest framgångsrikt i Pans labyrint.

Det är en jättefin film, det måste jag säga. Elisas ”tal” till Richard Jenkins rollfigur om varför de måste rädda vattenvarelsen i slutet var fint, och det fick ju en extra twist eftersom Elisa handteckade och Jenkins uttalade orden. Det blev faktiskt lite dammigt i rummet.

Apropå Jenkins så tyckte jag inte riktigt hans rollfigurs historia fick nån riktig avslutning. Det var en historietråd vars avslutning lös med sin frånvaro och därmed förblev lös.

The Shape of Water var i mina ögon nog inte värd att vinna en Oscar för bästa film, och kanske inte heller att få ett högre betyg än en stark trea från mig. Men så är det ibland. Blir det dammigt i rummet så blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , ,

Babylonsjukan (2004)

17 maj, 2020 Lämna en kommentar

Den här söndagen skickar jag ut en gammal preblogg-text från 2004 som jag skrev efter att ha sett en viss regissörs debutfilm, Babylonsjukan, på bio. Vem var regissören? Jo, Daniel Espinosa! Han har ju verkligen gått vidare till större och nog även bättre saker, och inte bara i Sverige (Snabba cash) utan han har ju blivit ett ganska stort namn även internationellt. Det där om Valdshult var nåt internt (försök till) skämt med en filmforumkompis som kom därifrån och var avis på oss som bodde i Stockholm och kunde se artsy filmer på bio.

Typ 20-åriga Maja (Nina Wähä) blir lämnad ensam kvar i stan (Valdshult… närå, Stockholm) när pojkvännen (Gustav Skarsgård) drar till Indien på semester. Bostaden hon hade ordnat sket det sig med och i sista minuten fixar pojkvännen en ny bostad hos en kompis, där Maja får bo i köket. Det blir en något kaotisk sommar för Maja tillsammans med de nya slackerkompisarna.

Svenske debutanten Daniel Espinosa står bakom filmen tillsammans med manusförfattaren Clara Fröberg (som själv säger att Maja i filmen är hon själv för några år sen; nu har hon villa, vovve och volvo i typ Täby). Jaha, jag tyckte det var en ganska uppfriskande debut. Det jag framförallt lade märke till var att dialogen faktiskt kändes helt realistisk. Själv hade jag gärna sett att man textat delar av dialogen, hehe. Det var lite svårt att hänga med när det inte var teatersvenska utan i stället rinkebysvenska (Sho bre, softish!). Bitvis är filmen riktigt bra, med schysst (melankolisk) musik och bra annorlunda foto. Just fotot påminner förresten om svenska tv-serien Spung som jag i och för sig bara sett korta avsnitt av, men det ser ut så ungefär. Lite kul och förmodligen ovanligt var att det var en kvinnlig cinematograf filmfotograf (Camilla Hjelm).

Filmen är ganska spretig. Ibland ett drama om vad man ska göra i livet, ibland lite kärleksfilm, ibland ren fars (här dyker Josef Fares upp i en rolig cameo). Slutresultatet blir således lite väl spretig. Jag tyckte att historien med det invandrarfientliga partiet kändes lite krystad. Övriga ämnen tyckte jag filmmakarna hade känsla för men här kändes som man bara hittade på. En annan sak jag störde mig på var att man i filmen framställdes som driftig och duktig om man åkte gratis på tunnelbanan, skiter i sitt jobb och bara drar, eller inte betalar sina räkningar. Visst, det kan det vara skönt att skita i allt ibland men det är ingen lösning på nåt. Nåväl, en trea ska filmen ha. En uppfriskande debut, som sagt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Call Me By Your Name (2017)

15 maj, 2020 2 kommentarer

Jag tillåter mig själv ytterligare en tankeströmsrecension. Förra gången var det Columbus som råkade ut för den omilda behandlingen. Idag handlar det om en annan 2017-film, en rejält hajpad sån dessutom. Call Me By Your Name. Skulle den hålla för hajpen?

Under förtexterna blev jag nyfiken på typsnittet, eller snarare så funderade jag på om det var ett eget typsnitt. Snyggt var det i vilket fall, men troligen inte ett typsnitt eftersom t ex bokstaven ‘r’ kunde se olika ut. Lite senare ser jag att designern är Chen Li och att det är hans alldeles egna handstil.

Under förtexterna ser jag också att filmens manus har skrivits av James Ivory. James Ivory! Känd från filmmakarduon Merchant Ivory. Gubben är 90 år vid det här laget men still going strong alltså.

Oliver (spelad av Armie Hammer) lever. Han tänker inte. Han gör det han känner för. Jag önskar att jag kunde vara mer så ibland. Lite mer gladlynt och inte tänka efter tre gånger innan jag gör nåt.

Etymologi – läran om ords ursprung betyder det, eller hur? Jag älskar sånt.

Äh! Jag får sluta titta eftersom jag känner mig rastlös. Det är inget bra tecken. Men vi får se. För övrigt undrar jag varför den inte finns att hyra eller strömma via nätet… Jo, nu 2020 så finns den absolut det men när jag såg den så fanns den inte tillgänglig via nån nättjänst. Ja, förutom…

Jag börjar kolla på filmen igen nästa dag. Jag får lite vibbar av Blå är den varmaste färgen. Det flyter på lite på samma sätt. Löst och ledigt. Det är motsatsen mot diskbänksrealism. Här är det de rikas filosofiska problem som är i fokus.

Är det en coming of age-historia? Vari ligger filmens kärna? Var finns konflikten?

Det är kulturellt. Många språk: italienska, franska, tyska och engelska. Alla är lärda.

Det är bra musik – bl a i form av The Psychedelic Furs sång ”Love My Way”.

Finaste scenen är när Elio (Timothée Chalamet) och Marzia (Esther Garrel) försonas.

Till slut räcker det inte med ett fint tiominuterssnack av Michael Stuhlbarg (som spelar Elios pappa) för ett högre betyg än en stark tvåa.

*duckar för de ruttna italienska tomaterna*

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , ,

King Arthur (2004)

12 maj, 2020 9 kommentarer

Stellan, bäst i filmen?

Haha, när jag läser min gamla text om King Arthur kan jag inte förstå hur jag kunde vara så snäll att jag delar ut en tvåa. Jag kan inte tänka mig att jag skulle gjort det idag om jag känt på samma sätt. Fast grejen är att jag nog inte hade känt på samma sätt. Jag hade förmodligen kollat in filmen en fredagkväll efter jobbet och ändå tyckt att den var helt ok eftersom jag ville vila hjärnan. Min text om King Arthur skrevs i september 2004.

Arthur är en sarmatisk (jepp) riddare som slåss, mer eller mindre mot sin vilja, för romarna mot ondskefulla saxare i Britannien tillsammans med sina riddarkompisar runt det runda bordet. En annan fiende (eller vän?) är woaderna som leds av den kroppsmålade Merlin. Även Guinevere i Keira Knightleys kroppsmålade gestalt dyker upp. (Min kommentar: mycket kroppsmålning blir det.)

Jag hade gärna velat skriva: ”Hoho, ja vilket spektakel! En dålig men maffig matiné som i sin kasshet är ganska underhållande”. Men tyvärr, slutintrycket är att det var förbaskat tråkigt. Pompöst och uppumpat med tomma ord om frihet som de inblandade inte verkade tro på själva blandas med flåshurtiga krigarjargongskämt som faller platt. Mest patetiskt är en instoppad kärleksscen bakom flortunna draperier mellan Guinevere och Arthur (Clive Owen). Irriterande är också Lancelot (genomtråkige Ioan Gruffudd) som rider omkring och kastar blickar på Guinevere utan att det leder nån vart alls.

Stellan Skarsgård är smårolig i sin roll som elak saxare utan samvete men det blir ändå kalkon av det hela. Danske Mads Mikkelsen sköter sig också. Den halvomtalade scenen med slaget på isen är för lång och bara löjlig tyckte jag. Slutet är plågsamt dåligt. Snudd på bottenbetyg, men ok då, en svag tvåa får det bli till denna film som försöker surfa på Sagan om ringen-vågen men gör en djupdykning i Marianergraven i stället.

Filmmakarna har valt att inte skildra Arthursagan som en legend med övernaturliga inslag utan försökt återge verkligheten bakom (om det nu fanns en sån). Det är väl inget fel i det om man lyckas göra en bra film av det men själv hade jag velat ha mer magi à la Svärdet i stenen med trollkarlen Merlin i spetsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →