Gomorra

5 april, 2011 5 kommentarer

Titel: Gomorra
Regi: Matteo Garrone
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jag kommer med jämna mellanrum posta gamla recensioner av filmer jag har sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Oftast bifogar jag liten beskrivning av själva visningen: hur var stämningen, kanske nåt speciellt hände, var regissören på plats? Här kommer en recension av Gomorra som jag såg på festivalen 2008. Andra åsikter om Gomorra: Fiffi, Movies – Noir, Sofia.

Gomorra var väl en av de mest uppmärksammade filmerna på förhand, tillsammans med Mickey Rourkes tour de force The Wrestler (kommer även en recension av den). Filmen är inte speciellt lättuggad. Det tar ett tag att dras in i den. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. Efter ett tag var jag dock helt uppslukad av filmen. Vissa av personerna i filmen är rena svin (givetvis påverkade av sin miljö, men ändå svin), andra är nånstans mitt emellan, medan andra är helt ”vanliga” svenssons. Alla är ändå en del av maffians verksamhet.

Filmen fick mig att fundera på tillståndet för arten människan. Här visas nämligen hennes sämsta sidor. Allt handlar om makt, våld och pengar. Om man inte vill vara med i leken så är man rökt. Och det gäller vare sig man är aggresiv och gör uppror eller vill förbli anonym och sköta sig själv. Mest rörande tycker jag historien om den veke pengautdelaren klädd i beige jacka är. Hans uppgift är att gå runt i bostadsområden och dela ut pengar till familjer som står på maffians betalningslista. När det blir krig mellan olika maffiafamiljer vill han inte vara med längre. Men det går ju inte. Om man en gång har varit med i leken så är man rökt.

Även historien om kläddesignern som bara vill göra fina kläder visar på det absurda i hur det funkar. Och sen har vi då de två slynglarna, Marco och Ciro, där Marco är den mest idiotiska av de två. Ciro vågar åtminstone vara rädd då och då. Höjdpunkten i filmen är pengautdelarens, Don Ciros, sista scen. Nervig och jobbig att se pga att den totalt lämnar ut en människa, i det här fallet Don Ciro. Han är så liten man kan vara. Filmen innehåller en del nästan surrealistsiska scener som t ex när man står på bårhuset och resonerar om vem man ska döda som hämnd för den unge kille som just blivit mördad. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Filmen får faktiskt en stark fyra. Bästa filmen hittills på festivalen.

4+/5

Om visningen: Filmen skulle börja prick på utsatt tid eftersom en ny film skulle börja direkt efteråt. Efter visningen gick det dock knappt att ta sig ut eftersom de som skulle in till den följande filmen blockerade utgången. Slutsats: Biografen Sture behöver en extra utgång separerad från ingången.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Black Swan

2 april, 2011 7 kommentarer


Titel: Black Swan
Regi: Darren Aronofsky
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Black Swan är en otroligt bra och nervig film. Natalie Portman är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll. Hon står för en rejäl mental och fysisk prestation. Portman spelar Nina, en balettjej med höga krav på sig, från andra men inte minst från sig själv. Hon bor hemma hos sin överbeskyddande mamma som givetvis dansade balett i sin ungdom men aldrig blev en stjärna.

Nina ska spela i Svansjön och hon ska vara både den vita svandrottningen och den svarta svanen. Hon är som gjord för den vita svanen men för att spela den svarta måste hon omvandla sig själv till en annan person än vad hon är.

Filmen kryllar av speglar. Folk dyker upp i speglar, tittar sig i speglar, visas i speglar, spruckna speglar. Det var nästan så att blev övertydligt där ett tag. Speglar kan man se som symboler för mycket, här blir det en symbol för en annan sida av ens personlighet. Och sen är ju speglar som gjorda för film, inte minst skräckfilmer. Och Black Swan känns bitvis som en psykologisk skräckis.

Nina försöker bryta sig loss från sin mamma. För att klara de dubbla svanrollerna krävs det att hon faktiskt kommer fram och hittar den där mer äventyriska sidan av sig själv. Att släppa kontrollen, inte sträva efter perfektion. I takt med arbetet med baletten, som leds av Vincent Cassels ganska äckliga rollfigur, börjar Nina bli paranoid. Hon känner att alla är emot henne inklusive nya vännen Lily spelad av Mila Kunis.

Natalie Portman gestaltar Nina på ett oroväckande bra sätt. Jag blir helt uppslukad av hennes bräckliga men envisa personlighet.

Black Swan är en suverän psykologisk thriller och skulle jag nämna ett antal andra filmer som jag kommer att tänka på så nämner jag dessa: Mulholland Drive, Persona, Repulsion, Hyresgästen, Fight Club, Pianisten. Plus Aronofskys egna The Wrestler. Black Swan är en The Wrestler fast i balettvärlden och båda avslutas med ett hopp…

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , ,

Team America: World Police (2004)

29 mars, 2011 8 kommentarer

Team AmericaMed anledning av en diskussion som uppstod hos Filmitch gällande favoritmusikalscener så kommer här ett inlägg om världens bästa marionettdocksmusikalfilm. Recensionen skrevs i januari 2005.

South Parks skapare är tillbaka med Guds gåva till mänskligheten: en actionfilm om ett amerikanskt superhjälte-team med marionettdockor i rollerna. Teamet anlitar en Broadwayskådis som ska infiltrera de arabiska terroristerna och därmed rädda världen.Jag gillade inte South Park-filmen speciellt mycket. Faktum är att jag inte gillade South Park alls (har i och för sig bara sett filmen, och inte tv-serien). Detta tyckte jag dock var skitkul! Det är inte så mycket politisk satir kanske, utan snarare en träffande och rolig parodi på amerikanska actionfilmer (typ Bruckheimer eller de senare Rambo-filmerna). Nja, lite driver man ju med politik och politiker förstås. Sen är den faktiskt väldigt välgjord när det gäller utseende på både dockor och miljöer. Mycket arbete har lagts ner på det. Det är mer man kan säga om dockornas rörelser. I stället för att gå så studsar de mest fram, och av nån anledning så kunde jag inte låta bli att skratta då.

Humorn är inte på en låg nivå. Den är under det. Jag skrattade så tårarna rann under en klassisk kräkscen som aldrig ville ta slut (det är då vår hjälte når den berömda botten, helt utslagen utanför en sunkig sylta efter nåååågra drinkar för mycket). Jag tittade mig omkring och undrade om man skulle skämmas för att man skrattade åt nåt så lågt, men det var inga problem med det. I filmen får alla sina smällar: USA för sin självpåtagna roll som världspolis, Hans Blix (och FN) som mesiga och för snälla, givetvis terrorister också, men värst och farligast för världen är Michael Moore och demokratstödjande Hollywood-skådisar med Alec Baldwin i spetsen.

Jag brukar ha svårt för musikaler men sångerna här är roliga. Bäst var nog den om hur ”han saknade sin tjej lika mycket som Ben Affleck sög i Pearl Harbour”. Även Nordkoreas Kim Jung Il drar en skön låt. Jag tyckte kanske filmen efter en härlig inledning i Paris hade en svacka, då man försöker värva Broadwayskådisen till teamet, innan den drog igång igen. Slutet blev en riktig slakt och avslutas med ett härligt tal om hur man delar in folk i tre olika typer. Vilka typer då? Ja, haha, det tar vi nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Animerat, Betyg 4, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Midvinterduell

28 mars, 2011 7 kommentarer

Titel: Midvinterduell
Regi: Lars Molin
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Jag har precis sett en pärla från Lars Molin i form av novell-tv-filmen Midvinterduell. Det är riktigt svensk historia som utspelas ute på landsbygden i en liten by där mjölkbonden Egon (en härligt vrång Ingvar Hirdwall) går i klinch med Vägverket. Striden gäller en mjölkpall. Vägverket har tillsammans med Mjölkcentralen beslutat att det bara ska finnas en gemensam mjölkpall där alla ska ställa sin mjölkkannor.

Egon som inte blivit tillfrågad om saken ser det som en ren principsak och vägrar. Varje natt kommer snöplogen och raserar hans privata pall. Polisen kommer och förstör den, och hotar med böter om Egon sätter upp en ny. Egons fru Lisa (Mona Malm) tycker till en början, precis som resten av byn, att Egon beter sig lite väl envist och fåfängt. Men efter hand får Egon fler och fler med sig.

Som sagt, det här var en liten pärla till historia om den lilla människan som vill få respekt och göra som hon själv vill. Som Egon säger: ”Om de inte frågar oss om en sån skitsak som en mjölkpall så kommer de inte fråga oss när kommer för att skära ballarna av oss heller”. Handlingen blir allt mer bisarr och rolig när Vägverkets män och Egon tillsammans med Lisa vägrar ge sig. Det hela påminner lite om grannfejden även om det är en myndighet inblandad här. Undrar vad Aschberg hade hittat på för att lösa konflikten, haha?

I höstas såg jag en dokumentär om Lars Molin och fick då reda på att han själv har jobbat för Vägverket som snöplogare i norra Uppland där filmen utspelar sig. Han alltså väl förtrogen med miljön och människorna, vilket märks. Förutom scenerna ute vid vägen och mjölkpallen förekommer några andra sköna miljöer, bl a en underbar sekvens från det lokala ”danspalatsen” där ett dansband spelar en svängig version av Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini.

Midvinterduell känns också som en nostalgisk skildring av ett landsbygdssamhälle som nu har försvunnit helt. Småskaliga mjölkbönder som leverar mjölk via små mjölkpallar hör till en svunnen tid. Fast man kanske inte ska svära på det nu när närodlat och ekologiskt ligger i tiden.

Jag låter för övrigt den här recension gå före i kön så att jag hinner tipsa om att Midvinterduell finns att se på SVT Play fram till 19 april (min kommentar: för sent, det här var 2011). Här finns för övrigt också två andra Molin-filmer, Saxonfonhallicken och Potatishandlaren (finns på Öppet arkiv).

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

OBS! Uppdatering 2017-01-09: Midvinterduell finns att se på SVT:s Öppet arkiv fram till 9 februari.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Svensk film, TV Tagged with , , ,

Den enfaldige mördaren

27 mars, 2011 4 kommentarer

Titel: Den enfaldige mördaren
Regi: Hans Alfredson
År: 1982

Den enfaldiga mördaren är en episk berättelse där Stellan Skarsgård spelar Sven, idioten i byn som hunsas av fabrikör Höglund (Hans Alfredson). Sven växer upp lite utanför samhället. Han läser Bibeln, i princip är det det enda han läser, och hans världsbild byggs till viss del upp av dess text. Sven är harmynt och det är svårt att höra vad han säger (vilket för oss tittare är lite jobbigt). Som tur är så pratar Skarsgård normalt när man, i lite längre avsnitt, får höra Svens tankar; tankar och dagdrömmar om ett annat liv. Sven har också syner där han ser änglar som talar till honom.

Sven representerar för mig en ren oskyldig känsla, nästan som ett barns glada inställning till livet, medan fabrikören är ren egoistisk girighet. Fabrikören skyr inga medel för att få som han vill. När Sven flyr och flyttar in hos en grannfamilj blir han pur ondska. Fabrikören vill att Sven ska bo och jobba hos honom eftersom han inte behöver betala lön till Sven. Istället får Fabrikören själv pengar från fattigvården för att han ger honom mat och logi.

Bildmässigt är det riktigt snygg och med en hel del surrealistiska bilder. Jag gillar de skånska landskapsmiljöerna i både sommar- och vinterskrud. Regissör Alfredson får till ett slut på filmen som är riktigt starkt och mäktigt. Musiken, Verdis Requiem, är maffig och bidrar till den episka känslan.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with ,

The King’s Speech (2010)

26 mars, 2011 6 kommentarer

SpeechSå bra! En ren njutning hela filmen. Fotot, med en känsla av towering doom, är underbart och visar hur utsatt Bertie (Colin Firth) känner sig. Firth är sjukt bra. Geoffrey Rush passar perfekt i rollen som talpedagogen och scenerna mellan honom och Firth är roliga, välspelade, en njutning. Dialogen: ja, jag sitter bara och myser.

Hela filmen är så välgjord och genomtänkt att det bara är att sitta och… njuta. Egentligen behöver det inte hända så mycket, jag gillar det ändå. Vissa filmer behöver en avancerad plot med svängningar hit och dit. Här kan filmen liksom bara rulla på men eftersom varje scen är så välgjord och varje bildvinkel är så genomtänkt så sugs jag in i filmen och hålls kvar där tills den är slut.

Scenerna i slutet med talet kanske inte är klockrena, det blir aningen för pompöst och smetigt kan jag tycka. Men det här är nära femman men en stark fyra blir det till slut. Skulle The Social Network någonsin haft en chans före The King’s Speech att vinna en Oscar? Sluta skämta med mig.

Man kan dra en del paralleller till vårt svenska kungahus och exempelvis kungens tal efter tsunamin 2004. Undrar om Carl ”Kära Örebroare…” Gustav själv har sett och gillar den här filmen?

För mer analyserande och genomtänkta recensioner än min egen yriga text så hänvisar jag till några andra filmbloggare som tyckt till om denna Oscarsvinnare: Flmr, Fiffi, Filmitch, RWC, Czechflash, Plox, Voldo.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halv

Arkiverad under Betyg 4, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Master and Commander: The Far Side of the World

25 mars, 2011 8 kommentarer

Titel: Master and Commander: The Far Side of the World

Regi: Peter Weir
År: 2003

Efter min lilla genomgång av PotC-filmerna så tänkte jag att det kunde vara kul att bryta mönstret lite med en äventyrsmatiné till sjöss som faktiskt är riktigt bra. 😉 Recensionen skrevs i februari 2004.

Russell Crowe som kapten Jack Aubrey på H.M.S. Surprise som jagar franskt skepp på 1800-talet från Atlanten utanför Brasilien via Kap Horn ända till Galapagosöarna. Kan det vara nåt? Ja.

Hehe, jag gillade den här maffigt härliga och äkta matinéfilmen. Foto och ljud är underbara. Ljudet av skeppsträ som gnisslar och gnider är ljuv musik i mina öron. Filmen är minst en klass bättre än Karibienpiraterna, mest pga av att Master and Commander inte är lika fjantig och hafsig som sin lättsammare kusinfilm. Här får saker och ting ta sin tid (det är inte bara en lång filmtitel utan även en ganska lång film) och det behövs ingen Johnny Depp som stjäl filmen. Som vanligt tyckte jag att krigsscenerna, då det plötsligt blir 10 klipp/sekund, känns lite som transportsträckor. Nu är det, som tur är för min del, inte så många sådana. Egentligen bara en faktiskt. Vad jag däremot gillade var krigsspelet och strategin, typ när kapten Crowe står och spanar i sin kikare mot det andra skeppet och undrar vad den franske kaptenen ska göra.

Vissa har kommenterat det här med att det finns barn ombord. Jag tyckte också det var lite märkligt. De såg ut att vara 12-13 år och det känns ju lite märkligt att de ska vara med och slåss i krig redan då, men det funkade väl förmodligen så på den tiden. Sen känns det lite krystat när en sån snorunge rycker svärdet ur slidan och vrålar ett krigsskrik. Ok, de var lärlingar men tilltalades ibland med ”löjtnant” (kanske mer på skämt, vad vet jag). Nåväl, det är en sevärd och mustig matinéfilm i vilket fall som helst.

4/5 

Arkiverad under Betyg 4, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with ,

Eyes Wide Shut

3 mars, 2011 13 kommentarer

EyesJag minns att när Eyes Wide Shut kom så var det en väldig hype kring filmen, mest beroende på att kungen Kubrick dog precis efter att han hade färdigställt filmen. Även det faktum att Nicole Kidman och Tom Cruise, det då äkta paret, spelade huvudrollerna var något som av någon anledning kittlade. Jag såg filmen på bio och gillade den. Nu har jag sett om den.

Ja, det var faktiskt en ren njutning att se Eyes Wide Shut igen. Varje scen är ett konstverk, framförallt är ljussättningen är sjukt snygg. Handlingen i sig är väl egentligen sisådär. Men det är mystiskt med suggestiv musik, och jag gillar det. Jag får lite samma känsla som när jag såg David Finchers The Game. Det pågår ett spel, ett spel som huvudpersonen Cruise (eller Michael Douglas i The Game) inte har kontroll över.

En annan sak jag gillar är att filmen utspelar sig i en sorts realtid där någon eller några upplever en förvirrad natt på stan, typ driver från ställe till ställe, nästan som en road-movie fast i samma stad. Jag minns t ex en sådan film med Jeff Goldblum och en annan med Griffin Dunne. Lite research visade att det handlade om Into the Night och After Hours som båda kom 1985.

Tom Cruise har ett lite lustigt sätt att hålla upp händerna framför sig, kanske sätta ihop handflatorna mot varandra. Han gör det när det är något han är förvirrad över, och så upprepar han det som någon har sagt. Just det här med att Cruise (och andra) upprepar vad någon säger förekommer väldigt ofta i Eyes Wide Shut. Jag vet inte om någon annan har tänkt på det?

Några andra lösryckta kommentarer: jag gillar Marie Richardssons plötsligt uppdykande insats i filmen; jag vet inte, kan man säga att det här är Kubricks skruvade version av Bergmans Scener ur ett äktenskap?

Början är strålande, så snygg, och dessutom skönt mystisk. Efter att Cruise har varit på ”partyt” så tappar filmen en aning. Den är forfarande snygg och med en hel del sköna sekvenser men lite segare. Jag måste också säga att jag gillar slutrepliken.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Smak av körsbär

2 mars, 2011 7 kommentarer

Smak av körsbärSmak av körsbär är en iransk ”konstfilm” av Abbas Kiarostami som vann Guldpalmen i Cannes 1997. Den handlar om en man som åker omkring i sin bil, till en början till synes planlöst, och verkar leta efter nåt eller någon. Vad, vet man inte riktigt. Efter ett tag visar det sig att mannen vill ta sitt liv. Han tänker käka sömntabletter och på kvällen lägga sig i en grav som han grävt själv en bit utanför Teheran. Sen behöver han hjälp av nån som kan fylla igen graven på morgonen.

Till en början tyckte jag den här filmen var lite seg, men efter ett tag sögs jag liksom in i filmen. Det är en märklig film. Vi vet ingenting om mannen som åker omkring i bilen och letar efter någon som kan hjälpa honom. Den har ett lugnt tempo och utspelas till största delen i, eller i anslutning till, bilen som mannen åker omkring i. När jag väl hade fått reda på vad mannen ville göra, så satt jag och hoppades på att han kunde träffa på någon som lyckas övertala honom att inte göra det. Ja, det var en film som började segt och kändes mest skum, men som jag tänkt en del på efter att ha sett den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

<spoiler>
 Man får aldrig reda på vad som händer egentligen. Mannen lägger sig i sin grav på kvällen, men sen övergår filmen till en kort dokumentär om filminspelningen de sista fem minuterna. Annorlunda slut minst sagt. Förstod inte riktigt poängen med det. Någon på Filmtipset föreslog att eftersom självmord är ett tabubelagt ämne i Iran (well, även i Sverige antar jag men kanske på ett annat sätt) så var man tvungen att visa att det bara var en film genom dokumentärinslaget.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , ,

Dag och natt

1 mars, 2011 11 kommentarer

Titel: Dag och natt

Regi: Simon Staho
År: 2004

Mikael Persbrandt spelar en man som åker runt i sin bil en hel dag. Han är deprimerad, hatar sig själv, och innan dagen är slut kommer han ta livet av sig. Detta vet vi. Men man brukar ju säga att det är vägen som är målet… Stämningen sätts direkt med Erland Josephsons magiska berättarröst i början. Då vet man på nåt sätt att det är allvar. Jag gillar inledningsscenen med sonen, som även den bidrar till den något tryckta stämningen som råder.

Ehuru det är samma miljö hela tiden och en skådis (Persbrandt) som alltid är med, så är det lite som att se en serie kortfilmer. En speciell stämning råder i filmen eftersom det endast används två kameravinklar inne i bilen under hela filmen, en som visar föraren (Persbrandt) och en som visar de olika passagerarna (Michael Nyqvist, Tuva Novotny, Fares Fares, Pernilla August och Hans Alfredson (!) för att nämna några).

Ibland går personerna ut ur bilen men kameran följer inte med ut, utan sitter statiskt och envist kvar på sin position nånstans uppe vid backspegeln. Nä, jag gillar stämningen helt klart, en tät stämning. Eftersom filmen är gjord som den är gjord så är det dialogen och skådisarnas (strålande) insatser som är helt i fokus. Persbrandt är obehagligt bra. Vissa episoder är bättre, och några kanske är sämre men det blir aldrig tråkigt utan det finns hela tiden en nerv.

4-/5

PS. Av en kommentar på filmens IMDb-sida blev jag påmind om att Dag och natt påminner en hel del om Abbas Kiarostamis Smak av körsbär som jag också gillade. Bara för det så kommer det en recension av den imorgon.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →