Darling

27 februari, 2011 7 kommentarer

DarlingNär filmitch postade en recension av Johan Klings senaste film Puss så tyckte jag det kunde passa med en liten text om Klings suveräna rulle Darling från 2007.

Oj, en klockren film. Känslan var unik jämfört med andra filmer. Den känns hemma (dvs svensk) men ändå olika andra, både svenska och utländska, filmer. Melankoli och en sorgsen känsla har nog aldrig fångats så bra på film. Den är ofta riktigt rolig. Det hela är överdrivet och skruvat men det handlar om att fånga en stämning och det gör man ibland bäst genom att överdriva. Här blir det aldrig fånigt utan bara mer känsla. Om man ska berätta om en sanning behöver det man berättar inte alltid vara sant (det sa Satoshi Kon när han var på besök i Stockholm). Skådisarna gör stilrena gestaltningar, på pricken, aningen överdrivet men precis rätt. Michelle Meadows är stelopererad i käken, Michael Segerström är värd en kram men får bara en sista vink. Slutscenerna höjer nästan filmen till en femma. Gripande. Yta, yta, yta. Bravo, bravo, bravo.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Universums sista dagar

23 februari, 2011 4 kommentarer


Titel: Universums sista dagar (Ruang rak noi nid mahasan, Last Life in the Universe)
Regi: Pen-Ek Ratanaruang
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Pen-Ek Ratanaruang (försök säga det med sjörövarspråket) är en thailändsk regissör som besökte Göteborg Filmfestival i slutet av januari i år. Då sa han: ”Hur kan Sofia Coppola behandla japaner på det sättet?”. Han gillar alltså inte Lost in Translation speciellt mycket, i alla fall inte hur japanerna framställs i den. Jag tycker väl kanske inte det är japanerna som Coppola driver med i första hand, utan snarare de västerländska fördomarna om japaner och vår upplevelse av hur japaner är/ska vara. Dessutom är Lost in Translation i vilket fall som helst en väldigt bra film, och Ratanaruangs film, som jag precis har sett, har faktiskt en del likheter med den. Först och främst så är Universums sista dagar en storartad filmupplevelse, som ni inte bör missa.

Filmen handlar om Kenji (Tadanobu Asano), en japansk bibliotekarie bosatt i Bangkok. Kenji är pedant och allt i hans omgivning måste vara perfekt. Hans lägenhet är perfekt, han har ingen tv, men däremot en hel massa böcker som är uppställda i snygga rader längs väggarna. Dessutom är han också en självmordsbenägen japan. Själv påstår han att det inte är för att han är deprimerad eller så, nej, han vill bara kunna ta det lugnt ett tag, känna sig avslappnad. Men han blir ideligen avbruten i sina försök att ta sitt liv, en gång av sin bror som kommer på besök då och då. Brorsan verkar vara Kenjis raka motsats. Det visar sig också att Kenjis bror tillhör yakuzan (den japanska ”maffian”). Kanske även Kenji varit inblandad i yakuzan hemma i Japan?

Diverse händelser leder så småningom till att Kenji hamnar hemma hos Noi (Sinitta Boonyasak), en thailändsk servitris (prostituerad?) som bor i en villa ute på landsbygden. Precis som Kenjis bror är Noi Kenjis raka motsats. I villan ligger odiskad disk i soffan och golvet är täckt av böcker, papper och allsköns bråte. Pga vad som hänt tidigare i filmen vill Kenji stanna kvar hemma hos Noi och de två inleder en udda relation. Kenji städar bl a som en besatt, vilket visualiseras på ett helt underbart sätt i filmen. Tadanobu Asano som spelar Kenji gör en strålande insats. Vad jag har förstått så är Asano en storstjärna hemma i Japan. Asano har ju tidigare bl a gjort en helt annorlunda roll som psykomasochistyakuzan Kakihara i Takshi Miikes film Ichi the Killer. Lite kul är att en filmaffisch för just den filmen glimtar förbi och att Miike dessutom har en cameo i Universums sista dagar som en yakuza. Måste säga att det är positivt att det har börjat dyka upp en del film från andra länder än de vanliga än de vanliga på bioreportoaren i Sverige (det gäller kanske främst asiatisk film).

Oj oj, Universums sista dagar växte mer och mer efter att jag sett den. Det är en film där många detaljer bara antyds, t ex gäller detta Kenjis bakgrund som man inte vet speciellt mycket om. Men om man är uppmärksam så får man reda på en del. Håll bl a utkik efter vad Kenji döljer under skjortan på ryggen. Det kan ge en ledtråd till en del händelser i filmen. Och Noi, är hon servitris, prostituerad eller både och? Mmmm, inget sägs rakt ut, utan tittaren får göra sina egna tolkningar. Detta gäller inte minst slutet! Hur som helst, så är det en helt underbar historia med ruskigt vackert foto. Vem är fotografen? Jo, inte helt oväntat är det kameralinsens mästare Christopher Doyle (Hero, In the Mood for Love) som ligger bakom!

Universums sista dagar är en ganska långsamt berättad historia med en del surrealistiska inslag, som är väldigt vackra. Stämningen är lite melankolisk på ett sätt som jag gillar. Filmen kändes för mig helt oförutsägbar vilket var en skön känsla. Den innehåller också en hel del underfundig humor. Sen var det, som sagt, väldigt mycket som man var tvungen att läsa mellan raderna, så att säga. Efter att ha läst en del på nätet om filmen (kommentarer på IMDb bl a) upptäckte jag en hel massa nyanser och detaljer som jag inte hade tänkt på. Allt förklaras inte, utan här är det mesta öppet för tolkningar. Jag gillade verkligen den här filmen som får snudd på högsta betyg. På Göteborg Filmfestival sa Ratanaruang så här om filmen: ”If you fall asleep, please don’t snore. If you don’t like the movie, you’re OK. If you like it, you have a problem”. Haha, jag har tydligen problem…

Som ni kanske förstår rekommenderar jag Universums sista dagar, men jag har en känsla av att många nog tycker den är lite seg och ganska konstig.

4+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Satoshi Kon: Tokyo Godfathers

11 februari, 2011 2 kommentarer

Tokyo Godfathers är en dramakomedi om tre hemlösa i Tokyo som hittar en övergiven bebis (bäbis, baby?). Filmen utvecklas till en road-movie genom Tokyo där de tre gnabbas inbördes samtidigt som de försöker söka upp barnets föräldrar. Tokyo Godfathers är ganska olik Satoshi Kons övriga filmer: Perfect Blue, Millennium Actress och Paprika som i mångt och mycket handlar om dröm och verklighet och hur de förhåller sig till varandra. Man kan nästan säga att Kon gör David Lynch-anime. Åtminstone Perfect Blue har en Lynch-stämning över sig. Tokyo Godfathers däremot är en mer rörande och realistisk film. Samtidigt har den mycket humor. Hur Kon får till sina karaktärer i filmen är imponerande. Alla har sin egen stil.

Att jag såg filmen på Cinemateket i Filmhuset och att Satoshi Kon själv var på besök kan väl i viss mån bidra till att filmen får ett ganska högt betyg. Dels fick man lite mer inblick i hur han hade tänkt och dels blir det helt enkelt en bättre stämning och roligare visning än om man ser den hemma. En sak Kon sa var att det som är äkta inte alltid är sant. Ibland är en lögn eller en överdrift det bästa sättet att få fram en sanning. Och det stämde in på Tokyo Godfathers som är överdriven och vissa saker som händer känns osannolika, men med det som Kon hade sagt i bakhuvudet så gick poängen fram.

Och vad var poängen? Mja, haha, det kan jag inte direkt sätta fingret på så här ett tag efteråt. Men man kan väl säga att de tre karaktärerna alla har sina problem och orsaker till att de är hemlösa, i viss mån är det självvalt. Och att inte ta itu med sina problem, utan istället fly, det kan hålla ett tag men inte i längden. Om man bara visar vilja så går det att försonas. I Tokyo Godfathers så träffar alla tre karaktärer olika personer från sina tidigare liv på ett slumpartat, kanske osannolikt, sätt. Men, som sagt, så var det en av idéerna med filmen enligt Kon. En annan var att blanda humor och tragedi. Allt som allt en bra och rörande anime-rulle. En julfilm såg jag att någon kallade den, och, ja, det stämmer ganska bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Anime, Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Satoshi Kon: Perfect Blue

7 februari, 2011 5 kommentarer


Titel: Perfect Blue
Regi: Satoshi Kon
År: 1998
IMDb | Filmtipset

För några år sen körde SVT en hel natt med anime-tema. Det hela leddes av Petra Wangler och en svensk anime-expert som jag glömt namnet på. Bl a visades Perfect Blue och det blev min första Satoshi Kon-film.

Mima, den populära sångerskan i tjejgruppen CHAM, beslutar sig för att bli skådis. Det visar sig inte vara helt lätt när både fans och manager inte riktigt stöder beslutet att lämna flickpopen för att bli en lite mer vågad skådis. Mmm, en riktigt bra thriller med lite Lynch-vibbar. Verklighet och drömmar flyter ihop för Mima, när hon efter ett tag känner sig förföljd. Jag gillar verkligen animeringsstilen. Det är inte superdetaljerat men väldigt snyggt och med den där speciella anime-estetiken som jag gillar. Lite opolerat men därför snyggt. Historien är spännande och det är inte helt enkelt att hänga med hela tiden, men man får ihop det hela på slutet, tycker jag. Lite intressant var att Petra Wangler (efter visningen på SVT) nämnde att hon efter att ha sett filmen inte riktigt kopplade att det var en animerad film hon hade sett. Jag hade lite samma känsla: ”Ja, just det, den var tecknad”.

4-/5

Arkiverad under Anime, Övernaturligt, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Harry Potter och Fenixorden

28 januari, 2011 9 kommentarer


Titel: Harry Potter och Fenixorden (Harry Potter and the Order of the Phoenix)
Regi: David Yates
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Då har jag sett den femte filmen om Harry Potter, Hogwarts & Co. I Harry Potter och Fenixorden kommer Harry, efter att ha konfronterat Voldemort (i HP och den flammande bägaren), tillbaka till Hogwarts bara för att upptäcka att många, inklusive Trolldomsministern Fudge, väljer att sticka huvudet i sanden och helt enkelt vägra tro att Voldemort är tillbaka. Det blir ett jobbigt år för Harry som tvingas konfrontera både de som kallar honom lögnare och sitt eget allt mer mörka inre. Dessutom har Fudge utsett en ny lärare i försvar mot svartkonster: den rosaklädda Dolores Umbridge (Imelda Staunton) som ska se till att allt till synes farligt (Voldemort-snack!) dränks i sockersöta trevligheter och nya strikta regler.

Hehe, det är väl bara att erkänna att jag har sugits in i Harry Potters värld. Hogwarts börjar kännas hemma nu, precis som dess olika lärare och elever. Men HP och Fenixorden är en riktigt bra rulle. Helt i fokus är Harry och hans kamp med sig själv. Det är en mental kamp. Ska Harry välja den enkla vägen, den onda vägen, eller kämpa med den goda vägen? Filmen är väldigt mörkt och allt är egentligen elände – vilket känns uppfriskande, haha. Trots det mörka så är det ändå mysigt, om ni förstår. Fotot är kanske inte så fulländat som i HP och fången från Azkaban, men ändå riktigt snyggt. De svartblänkande korridorerna hos avdelningen för mysterier hos Trolldomsministeriet är t ex väldigt snygga.

De två första filmerna i serien kändes väl kanske i viss mån som barnfilmer. HP och Fenixorden känns liksom inte som en barnfilm överhuvudtaget. Eller i och för sig, även barn förstår ju att människor har något mörkt i sig och att allt inte är svartvitt. Det är väl det att filmen inte känns som en tillrättalagd rulle, även om alla ju förstår att Voldemort är the bad guy. Apropå Voldemort så gillar jag också att han fortfarande inte är med speciellt mycket. Nu är han ändå med indirekt så att säga eftersom han nämns, pratas om, och finns i människors tankar. Han är en ond kraft men han är fortfarande väldigt okänd för oss filmtittare. Om jag ska komma med negativ kritik så är det att slutuppgörelsen känns något långdragen. Men betyget blir en svag fyra.

4-/5

PS. Fråga till de som är mer ned med HP än jag är: Varför är styvfamiljen så arg på honom och varför vill de inte att han ska få åka till Hogwarts? Det vore ju bättre för dem om de blev av med honom eftersom de tycker han bara ställer till problem. Men ok, de vill väl utnyttja honom som nån sorts ”slav”?

Arkiverad under Betyg 4, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Harry Potter och fången från Azkaban

26 januari, 2011 3 kommentarer


Titel: Harry Potter och fången från Azkaban (Harry Potter and the Prisoner of Azkaban)
Regi: Alfonso Cuarón
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Regissör av den tredje filmen om Harry Potter blev, efter en hel del turer, till slut mexikanen Alfonso Cuarón (mästerverket Children of Men) — vilket visade sig vara helt rätt. Skolåret inleds som vanligt med några scener med Harry hos sin fosterfamilj för att sen helt utspela sig på och omkring Hogwarts. Denna gång handlar det om en beryktad mördare, Sirius Black (Gary Oldman), som rymt från magikerfängelset Azkaban. Och Black är tydligen ett stort fan av Voldemort och dessutom ute efter Harry. Muahaha.

Oj oj, det här var en film som står för sig själv. Harry Potter och fången från Azkaban är flera klasser bättre än de två första delarna i serien. Här märker man verkligen att det är en toppregissör, och framförallt en regissör som har en egen vision och ett eget bildspråk, som hållit i tyglarna. Det är snyggt, rappt, skarpt, spännande, och inte lika flamsigt som i framförallt den andra filmen. Fotot är stilfullt snyggt och specialeffekterna imponerar utan att ta fokus från historien. Nej, Cuarón har verkligen en egen agenda och vision om hur han vill att det ska se ut.

Filmen inleds i den absurda humorns tecken då det blir väldigt roligt när Harry inte kan hålla sig utan trollar i den vanliga världen, vilket är förbjudet. Men om man är så osympatisk som morbor Vernons syster så får man räkna med att bli en varmluftsballong. Efter den roliga men ändå inte lättviktiga inledningen fortsätter filmen i en ganska mörk stil. När man sen kastar in tidsresor och tillhörande paradoxer så står det klart för mig att det är en bra film. Om jag ska nämna något negativt så är det att Richard Harris som spelade Dumbledore inte är med eftersom han gick bort 2002. Nu görs rollen av Michael Gambon, men inte lika bra.

4-/5

PS. Dementorerna (de är en sorts genomelaka svävande fångvaktare som letar efter Sirius Black) är nog mina favoriter i filmen. Snyggt gjorda och aningen obehagliga.

PPS. Tänkte passa på att ta upp en av likheterna med Sagan om ringen. Förutom att det handlar om kampen mellan ont och gott så är en specifik sak att Voldemort (inledningsvis) precis som Sauron inte kan anta en fysisk skepnad.

Arkiverad under Betyg 4, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Post Apocalypse Now: The Road vs. The Book of Eli

4 januari, 2011 15 kommentarer

För ett tag sen, i våras närmare bestämt, såg jag filmatiseringen av Cormac McCarthys depp-roman Vägen, och jag gillade den. Nyligen såg jag The Book of Eli och eftersom jag kände att de båda filmerna har likartade upplägg så tyckte jag att det passade med ett double feature-inlägg.

Först ut är min recension av Vägen…

Titel: The Road (Vägen)

Regi: John Hillcoat
År: 2009
Oj. En djupt mänsklig film. Världen är på väg att gå under. Djur och växter är döda, mat finns knappt nånstans. Vad händer då? Går människor solidariskt samman och hjälper varandra? Nja, den här filmatiseringen av Cormac McCarthys roman Vägen, vars manus har totats ihop av Joe Penhall, är mörk och nån solidaritet ser vi inte mycket av. Vi får några korta återblickar där färger existerade. I övrigt är det mesta askgrått, vilket passar bra i dessa tider (kommentar: jag såg filmen när vulkanen på Island bolmade som mest).

Sonen har inte upplevt en vad vi skulle kalla normal värld. Samtidigt har hans far fått vänja sig vid just denna värld. Detta gav en speciell känsla. Allt som tidigare fanns, dvs nu i vår tid, betyder ingenting. Det handlar om att överleva, att skaffa mat och hålla sig varm. Mänsklighetens olika sidor visar sig. Allt sonen lär sig lär han sig från pappan men även från vad han själv upplever. Pappan vill tro att det finns gott kvar i världen men hans beteende bevisar ibland motsatsen.

Oj. Känslan i filmen är stark. Pappan och hans son vandrar genom något som en gång var ett samhälle men som nu visar hur det i själva verket bara var ett luftslott. Allt det materiella – om man med det materiella inte menar saker som värme och mat – betyder liksom inget i den värld som filmen skildrar. Gigantiska motorvägsbroar, ja, de är mäktiga men här är de enbart monument över en tid som varit.

Oj. Man får sig faktiskt en tankeställare. Om världen är på väg åt helvete och vi faktiskt kan påverka det hela så verkar det idiotiskt att inte försöka göra nånting åt saken.

Voldo skrev att man slipper cgi och specialeffekter. Jag skulle snarare säga att man har använt just dessa element smakfullt och att de flyter väl samman med resten av filmen. Det vi slipper är 3D-animerade muterade monstervampyrer à la I Am Legend fast det kanske var det som du menade Voldo? Hur som helst, Vägen är som 2012 om man tar bort allt som var dåligt med 2012 och det betyder att Vägen är riktigt riktigt riktigt bra.

4+/5
PS. Jo, det några minuter även för mig innan jag insåg vem som spelade den gamle mannen som pappan och sonen mötte på sin väg. Det var rösten som avslöjade honom.

PPS. Kul också att se en stor cameo av Omar från The Wire!

Och så över till The Book of Eli…

Titel: The Book of Eli

Regi: Albert Hughes, Allen Hughes
År: 2010

I The Book of Eli är det Denzel Washington i rollen som den ensamma vandraren i en postapokalyptisk värld som skyddar någon eller något med sitt liv. Historien är ju likartad. Skillnaden är kanske att vi här har en utsedd skurk, som spelas av Gary Oldman (vem annars?). Denzel stöter på honom när han kommer till ett sorts samhälle där Oldman styr med järnhand och våld men gärna vill få medel att styra ännu mer. Oldman tror att det som Denzel skyddar kan ge honom just dessa medel. Men Denzel är inte någon som man bara snor något ifrån, i alla fall inte ostraffat.

Nej, ja, nej. Det är för många och för dåliga green screen-scener. Det ser konstgjort ut. Det ser målat ut med en ditplacerad Denzel. Jag gillar ändå förstås landskapen och miljöerna. Gary Oldman var dessutom sin vana trogen ganska trevlig i skurkrollen men har möjligen tappat stinget en del. Jag har alltid gillat Denzel med sin nedtonade stil. Många andra verkar inte gilla honom. Men jag gör alltså det, och han gör sitt jobb bra även här.

Historien är tunn. Det förekommer en hel del actionscener som för mig känns som transportsträckor, och bara tråkiga. Det är när det pratas som det blir intressant och inte ens då blir det speciellt intressant. Historien är inte bara tunn. Mot slutet blir den smörig och fånig, om man nu inte är medlem av en kristen sekt som tror på: först en undergång och sen en svart action-Jesus vid namn Denzel.

Pliktskyldigt har man placerat ut Koranen och någon judisk helig skrift bredvid Bibeln i slutscenen. När det läses högt ur Bibeln och det ska ge ståpäls så ger det inte ståpäls. Det kan bero på att jag inte är religiös, i alla fall inte på något sätt som jag vet om. Nä, det blir bara fånigt eftersom filmmakarna verkar mena allvar med att Bibeln är världens räddning. Nä, se Vägen istället. Eller Constantine!

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension Tagged with , , , , ,

The Social Network

29 december, 2010 4 kommentarer

Titel: The Social Network
Regi: David Fincher
År: 2010

En klart intressant rulle där vi får oss till livs lite företagsekonomisk nutidshistoria och återigen får se hur stora saker ofta börjar i det lilla. Det märks att det är Aaron Sorkin som har skrivit det dialogtunga manuset. Jag tycker The Social Network mer känns som Sorkins film än Finchers. I vilket fall så är det en mysig film, en sorts ”uppgång och fall”-historia även om fallet i det här fallet inte var så farligt kanske. Men något av en downer är det väl att sitta i ett sterilt konferensrum och refresha en Facebook-sida för att se om en gammal flickvän vill bli vän eller ej.

Jag gillar nästan Justin Timberlake bäst i filmen som snabbsnackande slarversuccén Sean Walker. Jesse Eisenberg är givetvis också bra även om jag nästan kan tycka att Zuckerberg som rollfigur har vridits till några varv för mycket. Han känns nästan som en karikatyr, vilken kanske är nödvändigt för att få till en bra historia. Alla i filmen känns ganska normala förutom just Zuckerberg som känns som ett social missfoster (möjligen har han Asperger?).

En sak som var lite rolig var det märkliga filmfotot i början av roddtävlingen där det såg ut som om man filmade en modell av ett miniatyrsamhälle. En grej jag däremot inte gillade var de cgi:ade utandningsmolnen som dök upp då och då.

Eduardo Saverin framställdes inte som speciellt smart. Gjorde han någonting vettigt förutom att bidra med pengar? En töntighet: När Zuckerberg snackar med en kompis och sen springer iväg efter att ha insett att han måste lägga till en ny funktion för att kunna visa ”relationship status”. Det kändes lite väl konstruerat. Men, men, filmen har en skön episk känsla över sig och den är välgjord på de flesta punkter.

4-/5

PS. Man kan väl säga att bilden av det amerikanska studentlivet som filmen ger inte är speciellt smickrande.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension Tagged with , ,

Memories of Murder

2 december, 2010 12 kommentarer

Titel: Memories of Murder (Salinui chueok)
Regi: Bong Joon-ho
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Fiffi på Fiffis filmtajm precis recenserat Memories of Murder så postar jag här en gammal recension som först kunde läsas på Filmsnack.se i augusti 2004.

Min andra film på den asiatiska filmveckan! Filmen är baserad på verkliga händelser i Sydkorea där en seriemördare (tydligen Sydkoreas förste) härjar i en liten stad på landet. Den lokala polisgruppen, med den ledande kommisarie Park (Song Kang-ho), får hjälp av en kommisarie från Seuol. Deras arbetsmetoder är till en början ganska så olika.

Det var en sån här film som växte lite efter man har sett den. Då inser man att den var bra, samt att man gärna vill se den igen. Det kändes som om jag missade en del små detaljer som hade kunnat gjort den bättre. Det är en lustig film på så sätt att den på det speciella asiatiska sättet blandar humor, drama och spänning. I filmen händer tragiska saker, men poliserna som utreder saken beter sig väldigt roligt på sin mördarjakt. Oftast är det full kalabalik. Sen är den ibland ett drama, nästan i stil med Mystic River eller liknande, för att ibland bli en skräckfilmsliknande rulle och då med väldigt bra stämningsskapande musik (schyssta ”bongotrummor” bl a).


Har ni tänkt på att koreaner (och kanske asiater i allmänhet) ofta sitter på huk? Det har jag.

Fotot är bra, i vissa scener rent av vackert. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen (bl a beroende på det jag skriver om i PS:et) och därför blir betyget en svag fyra, men det kan komma att höjas om jag ser om den. Jag måste även säga att Song Kang-ho är något av en favorit. Han har ett lustigt utseende (ser ut som en stor baby) och spelar bra. Han har även en av huvudrollerna i den i mitt tycke sämre Hämnarens resa.

4-/5

PS. Något som alla i biosalongen märkte och vände sig om pga var märkliga Darth Vader-liknande andningsljud plus elektroniska pip som återkom typ varje minut från någonstans långt bak i salongen. Detta störde inledningen av filmen en del, innan man liksom sugits in i filmen. Förutom detta så satt det en tjej på raden framför som vid minst tre tillfällen hoppade till och skrek (högt!). Detta var vid de tillfällen då filmen var som en skräckis. Det roliga var att hon skrek till vid minsta ljud, oftast var det ett plötsligt högt trumslag som var den utlösande faktorn. Ett bevis på att filmen lyckades skapa en bra stämning.

I samband med att salongen tömdes efter filmens slut fick jag, och alla andra, reda varifrån de märkliga Darth Vader-ljuden kom ifrån. Det visade sig vara en funktionshindrad person som satt i en permobil med konstgjord andning, ungefär en sån där som Christopher Reeve hade efter sin ridolycka. Hmm, det kändes lite skämmigt eftersom man hade suttit och irriterat sig på ljuden under visningen.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

The Cove

24 november, 2010 Lämna en kommentar

Titel: The Cove
Regi: Louie Psihoyos
År: 2009
IMDb | Filmtipset

The Cove är en dokumentär som blivit ganska uppmärksammad. Den spelar i samma liga som en en hel del andra som har kommit på senare tid. Jag tänker på Michael Moore, Bananas!* och Stefan Jarl (eftersom jag nyligen såg en dokumentär om Jarl). Det handlar om filmer som vill avslöja ett missförhållande. I The Cove handlar det om delfiner som slaktas i en liten vik i en japansk fiskestad. Man fångar delfiner som sedan säljs till delfinarier världen över. Säkert har man sålt delfiner till Kolmården. De delfiner som inte går till delfinarierna dödas, ungefär 23000 per år, och säljs som mat trots att de innehåller höga halter av tungmetaller.

Det är en fascinerande film om Ric O’Barry, mannen som var en pionjär inom träning av delfiner. Främst är han känd för att ha tränat de olika delfinerna som spelade Flipper i tv-serien med samma namn. När han umgicks så nära med delfiner så insåg han det, som han tyckte, felaktiga i att hålla dem i fångenskap. Fast är det rätt att vi t ex håller hundar som husdjur; de kanske skulle trivas bättre som vildhundar i Australiens outback? Det positiva med filmen var att den väckte en del frågor. Att det som försiggår i filmen är fel känns väl som en no-brainer. Eller gör det det?


För att avslöja delfinslakten tar filmarna till militära metoder

Det som sätter igång en del funderingar är väl också om det är rätt att använda djur som husdjur eller föda. Fast någonstans så är ju det naturens lag: det finns rovdjur och byten. Skillnaden är väl att människan är på en annan nivå och vet vad hon gör. Är det någonsin rätt för människan att döda andra djur för att äta dem? En gepard på savannen har ju inte så mycket andra val än att döda den där gnun. Fast oxfilé är ju så gott att det måste vara rätt. Eller?

Den finns en del saker i filmen som jag skulle kunna klaga på. Det handlar om sådant som man brukar kunna klaga på i den här typen av dokumentärer. Fast om man är medveten om att det är en vinklad film man ser så är det inget större problem. En del påståenden får stå oemotsagda: delfiner är självmedvetna varelser som kan begå självmord genom att välja att sluta andas, t ex. Det finns en del smått manipulativa sekvenser när folk berättar saker när de är på gränsen till tårar. Man trycker på rätt knappar, helt enkelt. En skickligt gjord dokumentär med andra ord, haha.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →