In Bruges

3 maj, 2011 4 kommentarer

Det här var den andra filmen jag såg med Voddler under deras betatestning. Det här var på den tiden då Voddler funkade klockrent för mig, vilket det inte gör nu (tyvärr). Men då i oktober 2009 funkade allt perfekt och alla filmer var ju då dessutom gratis.

Jag hade hört en hel del (gott) om den här filmen, så när det visade sig att den fanns bland Voddlers betautbud tog jag, utan någon längre betänketid, chansen att se den. Brendan Gleeson och Colin Farrell spelar två yrkesmördare som av sin chef (Ralph Fiennes) skickas från London till Brygge. Vad de två ska göra där förutom att vänta på ett samtal från sin chef är oklart, både för Farrell/Gleeson och oss som tittar. Gleeson gillar dock läget och njuter av den vackra staden med all sin kultur medan Farrell vantrivs å det grövsta (fram tills att han träffar Chloe (Clémence Poésy) på en filminspelning vill säga).

Det här visade sig vara en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Filmen blandar humor och allvar på ett ganska unikt sätt utan att det slår över åt något håll. Ibland kastas man mellan humor och allvar i samma scen – ja, det pågår liksom samtidigt. Bitvis är det riktigt rolig med en humor som tar upp alla möjliga saker, t ex förhållandet mellan USA och Europa. Eller vardagshumor som när Gleeson saknar fem cent när han ska betala inträda till en sevärdhet. Eller Farrells barnsliga beteende i diverse scener. Fotot är fantastiskt snyggt (vissa scener mot slutet kändes surrealistiska med vackert snöfall, dvärgar och pistoler), och Brygge verkar faktiskt vara en stad värd att besöka. Jag fick i och för sig ett rent allmänt semestersug.

Jag förstår inte varför folk klagar på Colin Farrell (visst gör ”folk” det?). Han är åtminstone strålande i In Bruges (och jag gillade honom även i Woody Allens Cassandra’s Dream). Samspelet med den äldre och mer erfarna (både som skådis och yrkesmördare) Brendan Gleeson är klockrent. Dialogerna mellan de två är underbara. När sen Ralph Fiennes dyker upp mot slutet så lyfter filmen ytterligare, inte bara pga Fiennes utan även för att alla bitar i det ytterst välskrivna manuset då faller på plats.Det enda jag störde mig på var hotellägarinnan som i slutet plötsligt spelar modig och vägrar släppa in en beväpnad och uppenbarligen farlig och galen man. Då blev det lite fånigt, kändes krystat, och jag rycktes en aning ur den av filmen skapade världen. Slutbetyget blir en rak fyra. Det kändes fräscht med en film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bara en notis om något som jag upptäcke nu: Clémence Poésy som spelar Farrells kärleksintresse var med i Harry Potter och den flammande bägaren. Jag tyckte väl att jag kände igen henne.

PPS. Haha, kom precis på en annan rolig scen: när Fiennes slår sin telefon i småbitar efter ett samtal med Gleeson. (Samtidigt blev man nästan lite rädd för Fiennes, en obehaglig karaktär som var brutal, hänsynslös men samtidigt skrattretande.)

Arkiverad under Betyg 4, Film, Neo Noir, Recension, Surrealism, Voddler Tagged with , , , , ,

Intolerable Cruelty

28 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Intolerable Cruelty
Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2003
IMDb | Filmtipset 

Nu är vi framme vid en Coen-film som misstänker att jag är ganska så ensam om att hålla så högt som jag gör. Intolerable Cruelty såg jag på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade och det här ägde rum i oktober 2003 (oj vad länge sen!). Just att det var en specialvisning med peppad publik bidrog nog till en bra stämning och därmed ett bra betyg.

Bröderna Coen är ganska otroliga. Stockholm Filmfestivals hemsida uttryckte det rätt bra när de skrev: ”Bröderna Coen fortsätter genreleken efter film noir (The Man Who Wasn’t There), södernromantik (O Brother, Where Art Thou?), bowlingpsykadelia (The Big Lebowski) och tar sig nu an den klassiska screwballkomedin.”

George Clooney spelar den cyniske men, eller kanske just därför, framgångsrike skiljsmässoadvokaten Miles Massey. När lycksökerskan Marylin (den ljuvliga Catherine Zeta-Jones) hamnar på andra sidan förlikningsbordet efter att hon har stämt sin man för otrohet börjar Masseys hårda skal falla sönder. Han blir drabbad av den stora kärleken. Det hela leder givetvis till osannolika förvecklingar.

Jag undrade om jag skulle gilla den här filmen som ju faktiskt är en romantisk komedi och det är inte nån av mina favoritgenrer. Men eftersom den också tillhör undergenren screwballkomedin, och därför innehöll skarp, snabb och cynisk dialog, och förvecklingar av bisarra slag, så fick jag kapitulera. George Clooney spelar egentligen inte Miles Massey utan han är en i det närmaste perfekt kopia av Cary Grant (kungen av screwballkomedin på 40-talet).

Filmen är en skön skildring av supercyniska L.A. och jag skrattade faktiskt ett flertal gånger. Bl a finns en hysteriskt rolig rättegångsscen där Massey kallar ett vittne vid namn baron Heinz Krauss von Espy. Förresten, att ha astma och samtidigt hantera vapen visade sig vara en dålig kombination för en viss hitman i filmen. Hit men inte längre skulle man kunna säga (min kommentar: ordvits tillagd nu).

4-/5

PS. Jag hade råkat se trailern innan jag såg filmen och hade sett en sekvens från den roliga rättegångsscenen när den anklagade kastar sig över ett vittne som sitter i vittnesstolen. En advokat säger: ”Objection! Strangling the witness!” Domare säger: ”I’ll allow it.” Kul, men inte lika kul eftersom jag redan hade sett det i trailern. Jag satt liksom bara och väntade på att det skulle komma så när det väl kom var tjusningen lite borta.

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Barton Fink

27 april, 2011 4 kommentarer

Titel: Barton Fink

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1991
IMDb | Filmtipset 

Vi hoppar lite hit och dit bland bröderna Coens produktion. Den här gången hamnar vi på deras fjärde film, som möjligen är John Turturros stora stund. Håller ni med? Det korta omdömet skrevs i november 2004.

Oj, oj, detta var en positiv överraskning. Otroligt välgjord och genomtänkt. Fotot är följsamt och planerat in i minsta detalj. Till skillnad från en del andra så tycker jag Turturro gör en kanoninsats som författaren Barton Fink med fina ambitioner men skrivkramp i Hollywood. När Fink tittar på den där bilden med flickan på stranden och man hör vågornas svall fick jag en så otroligt bitterljuv längtan till havet. Bara att titta ut mot horisonten. Filmen ger en skön och samtidigt obehaglig känsla som växer ju längre filmen pågår. Jag gillade denna Coen-rulle, som i mitt tycke är en av deras bästa, och nu har jag bara kvar Miller’s Crossing (min kommentar: som jag nu alltså har sett) och The Ladykillers av deras filmer.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Film Tagged with , , ,

A Serious Man

24 april, 2011 6 kommentarer


Titel: A Serious Man

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2009
IMDb | Filmtipset 

Påsken fortsätter med Coen-temat intakt. Efter soppan Burn After Reading är det dags för A Serious Man, en film som jag inte hade så höga förväntningar på. En sak jag minns från biovisningen för lite mer än ett år sen är att jag nästan trodde att jag gått in i fel salong eftersom inledningen kändes helt apart och inte alls som en Coen-film.

Den senaste Coen-filmen var för mig förvånansvärt bra. Nu hade jag inte så höga förväntningar på de judiska filmbröderna efter den dåliga Burn After Reading. A Serious Man visade sig var en komedi med en ganska mörk botten. Det är inte en tramskomedi som Intolerable Cruelty (som jag i och för sig också gillar) utan mer av en dramakomedi. Det känns dock att det är en Coen-film. Det kryllar av konstiga typer, udda scener och miljöerna är otroligt stilrena, nästan overkliga. Sen tycker jag den kanske känns mer personlig än andra av deras filmer, då jag tror att de har hämtat en del från sina egna liv. Jag vet inte om man kan säga att den handlar om judar och judendom, men det är en stor del av filmen. Filmen är även mysig. Jag fick en skön känsla direkt, åtminstone efter inledningen som var lite speciell (trodde ett tag att jag hamnat på fel film eftersom det även var smalt format på bilden). Jag måste även nämna den musik som användes: Jefferson Airplane och Jimi Hendrix, riktigt bra!

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Film, Recension Tagged with , , , ,

No Country for Old Men

22 april, 2011 10 kommentarer


Titel: No Country for Old Men

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2007
IMDb | Filmtipset 

Eftersom jag precis recenserat bröderna Coens senaste film, västernrullen True Grit, så låter jag även fortsättningen av påsken gå i de judiska filmbrödernas tecken. Först ut är No Country for Old Men som jag såg på Stockholm Filmfestival 2007, varför det även ingår  lite reflektionerna om själva festivalen i texten.

När det plötsligt i slutet av festivalen var dags att se bröderna Coens nya film så hade av någon anledning förväntningarna på filmen från min sida vuxit en del. Jag hade en känsla av att det här kunde vara något riktigt bra. Eftersom vi hade biljetter till röda mattan-visningen (det var den visning som passade bäst tidsmässigt) så kom vi till Skandia en halvtimme innan filmens start. Då började nämligen det s.k. minglet.

Jag måste säga att de är lite fåniga de här röda mattan-visningar som festivalen envisas med (eller red carpet-visningar som de kallas på svenska). Man betalar dubbla priset, 120 kr istället för 60 kr, och för det får man kliva på en hundörad röd dörrmatta, äta några chokladpraliner, dricka rödvin ur plastmugg. När man sen ska gå in med sitt plastglas i salongen för att ta en bra plats och mingelsnacka lite i sina biosäten så blir man stoppad. Man får givetvis inte ta med sin fingerborg med vin in. Ok, svep och sen in, haha.

Hur som helst, när väl filmen började så visade det sig direkt att mina höga förväntningar inte var obefogade. No Country for Old Men är nämligen brödernas bästa film sen debuten Blood Simple. Man skulle faktiskt kunna säga att det är Blood Simple 2. Stämningen är helt fantastisk. När det inte är helt sjukt snygga bilder med ljus och skuggor komponerade in i minsta detalj så är det scener med skarp dialog och briljanta insatser från skådisarna.

Handlingen? Jo, det är en film med noir-känsla där Llewelyn (Josh Brolin), en ganska skön trailertrash-snubbe i Texas, råkar komma över en massa miljoner dollar, en massa miljoner knarkdollar alltså. Efter sig får Llewelyn en iskall psykopatmördare i form av Javier Bardem. I spåren följer också den något trötte och desillusionerade sheriffen Bell (spelad av Tommy Lee Jones).

Filmens tempo och stämning gör att det bara är att luta sig tillbaka och njuta. Varje scen känns genomarbetad och om man inte njuter av hur snyggt det är så är det skådisarna som dominerar duken. Även om det är en ganska mörk och tung film så saknas inte humor, och filmen är fylld med sköna coenska karaktärer. När det gäller ljudspåret så minns jag faktiskt inte någon musik alls. Däremot minns jag några väldigt intensiva spännande scener där tiden liksom stannade, där man valt att inte ha nån musik alls vilket bara vred upp intensiteten ytterligare ett snäpp.

Fram till ca 20 minuter kvar så ligger No Country for Old Men på en femma. Jag satt bara och toknjöt. Tyvärr, tyvärr så når bröderna inte ända fram. Efter en viss händelse i filmen, som jag i sig inte hade något emot, så var det ändå som om luften liksom gick ur filmen. Slutdelen är inte alls dålig men toppnivån finns inte riktigt där. Så det blir en stark fyra till denna ”comeback” för bröderna C.

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Film, Neo Noir, Recension, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , ,

True Grit (2010)

21 april, 2011 4 kommentarer

TrueUnga Mattie letar efter sin fars mördare och får hjälp av en enögd alkad gammsheriff och en naiv Texas Ranger… Först måste jag berätta en liten anekdot. Jag har en kompis som är ett stort fan av bröderna Coens filmer men grejen är att han inte riktigt hänger med i film- och biosvängen, vilka nya filmer som har premiär och så. Jag föreslog i ett mail att vi skulle se True Grit och beskrev den som bröderna Coens nya västernfilm. Förslaget accepterades och vi såg filmen. Det roliga var att min kompis inte hade uppfattat att det var en Coen-film (trots mitt mail) utan trodde bara att det var nån ny västernfilm. Och just västern var inte alls min kompis favoritgenre, snarare tvärtom.

Efter visningen kom det fram att min kompis en bit in i filmen hade suttit och stornjutit då han ganska tidigt började inse att det faktiskt måste vara en Coen-film. Det vi båda konstaterade efteråt var att det endast i en Coen-film kan förekomma små scener — Matties förhandlingsscener med affärsmannen i början t ex — som först inte verkar vara viktiga alls men som sen fortsätter längre än förväntat, en sorts transportsträckor som växer, pågår, fortsätter pågå med välskriven (inte realistiskt) dialog som är härlig att lyssna på.

Som ni kanske förstår tyckte jag True Grit var en ganska härlig Coen-film. Det är underhållande hela tiden och välgjort rent tekniskt (inget annat att vänta från bröderna). Filmen är matinémysig, rolig, och mot slutet riktigt spännande. Plötsligt, mitt i all mysighet, fick vi oss även lite trevligt ultravåld till livs.

Hailee Steinfeld som spelar Mattie är helt underbar. Hon leverar sina repliker med pondus och på ett härligt envist sätt. Jeff Bridges är perfekt som drucken lagman med hjärtat på rätta stället. Mellan Matt Damons Texas Ranger och Bridges U.S. Marshal uppstår ett härligt gnabb och även en plötslig skytteuppvisning på fyllan. Nä, jag kan inte låta bli att gilla detta. Skönt att bröderna är tillbaka efter den rejäla svackan med Burn After Reading.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tom

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Bröderna Coen, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Searching for the Wrong-Eyed Jesus

18 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Searching for the Wrong-Eyed Jesus
Regi: Andrew Douglas
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte riktigt varför men jag kom plötsligt att tänka på den här dokumentären om den amerikanska Södern som jag såg för ganska exakt två år sen. Kanske beror det på att jag nyligen sett en annan nu bioaktuell dokumentär, nämligen The Black Power Mixtape 1967-1975 som det kommer en recension på snart. Men just nu alltså om Searching for the Wrong-Eyed Jesus.

Jag råkade av en slump komma in i mitten av den här filmen när SVT visade den för nån månad sen och kunde inte slita mig. När den sen visades i repris såg jag hela från början. Det är en fantastisk dokumentär om amerikanska Södern och den atmosfär som råder där. Musiken (lyssna på tjejens underbara röst, en kort men fantastisk insats) spelar en stor roll och passar stämningen i filmen perfekt. Underbar melankolisk träsk-bluegrass. Dokumentär är egentligen fel beteckning. Filmen är för snygg och iscensatt för det. Att den är iscensatt är inget som stör mig. Miljöerna och fotot är sjukt snygga och tilltalar mig väldigt mycket. Det är bussvrak ute i Louisianas träskmarker, bilskrotar i Texas och små hålor i Mississippi. White trash-faktorn är hög och vi träffar minst en frireligiös pastor som skriker ”JEEEESUS-A!. Det handlar om religion, musik och meningslöshet. Rekommenderas starkt.

4+/5

PS. Ett klipp där författaren Harry Crews bl a berättar om ”them birds…” och ett litet längre klipp med musik av bl a Cat Power, Johnny Dowd och The Handsome Family. Och förresten, den till synes snälla gumman på bilden är… ja, titta på filmen så får du se. 🙂

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , ,

Powaqqatsi

14 april, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Powaqqatsi (Life in Transformation)
Regi: Godfrey Reggio
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med andra filmen i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Den här gången får vi se magiska bilder från tredje världen, bl a Egypten, Indien och Peru. Vi får se människor arbeta, tvätta, åka båt och tåg, fiska, bygga, be och festa. Reggio visar upp människans olika sidor. Han börjar med människors arbete, och då är det inte maskiner i arbete. Här jobbar människor för hand: de bär på sandsäckar, ved, vatten, de hamrar, fiskar, sår, odlar, och gör mjöl. Vi får se människor i färgrika dräkter på olika typer av fester. Vi får se människor utöva sina olika religioner.


Efter detta förs vi in i stadens myller, bland kåkstäder och höghus. Det förekommer en nästan magisk sekvens där vi helt enkelt bara får se en mängd människor i olika stadsmiljöer till hypnotiskt bra musik av Philip Glass. Reggios ambitioner må vara pretentioner men jag gillar vad han försöker göra, eller vad jag tror han försöker göra. Reggio betraktar människan utifrån och låter oss förundras av allt vi gör i form av en naturlig eller onaturlig del av Jorden. Det är vansinne blandat med naturlighet.

Reggio försöker definiera människan som varelse vilket inte är en liten uppgift. Blandat med Glass repetetiva musik blir det en suggestiv upplevelse som suger in tittaren, i alla fall mig, i ett transliknande tillstånd. Powaqqatsi ger mig inte riktigt samma upplevelse som Koyaanisqatsi och ibland balanserar Reggio farligt nära pretto-stupet, så det blir ett lite lägre betyg.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

Inception

11 april, 2011 7 kommentarer


Titel: Inception
Regi: Christopher Nolan
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Inception såg jag i somras på bio och skrev då en recension som jag nu postar här. Och imorgon dyker det upp en recension av en annan DiCaprio-rulle från 2010, nämligen Shutter Island.

Efter att jag hade sett Inception hade jag tyvärr inte riktigt tid att klottra ner mina tankar om den. Nu har det gått ett tag, och filmen börjar blekna i minnet betänkligt. Nåt vettigt ska jag väl ändå försöka få fram. Jaha, vad kan man säga? Det verkar vara den nya The Matrix, The Matrix för dagens kids. Jag hade väl också en hel del förväntningar själv på Inception. Det som var bra var att jag knappt hade sett några klipp alls och egentligen inte läst nånting detaljerat om den heller, förutom att det handlade om agenter som agerar i drömmens värld. Men lite besviken blev jag ändå allt.

I slutändan (ja, jag börjar med ett slutomdöme) är det en bra och underhållande film, och jag kan inte låta bli att ge den en fyra, trots att den kanske inte är värd det. Korridorsekvenserna i tyngdlöshet liknar inte något jag har sett tidigare. Det blir även ganska spännande mot slutet när allt ska sys ihop, när alla olika drömnivåer ska samverka. Jag gillar DiCaprio mer än i Shutter Island (en film med ett snarlikt tema). Trots att filmen är lång är den inte för lång. Däremot tycker jag det är för många och för långa pang pang-scener. De för inte handlingen framåt utan stoppar snarare upp den. Mina två ören om slutscenerna: De utpelas i verkligheten.

4-/5

Spoiler

En sak som jag funderar på är varför Saito var så pass mycket äldre än DiCaprio när de möts i limbo. Som jag minns det så åkte ju DiCaprio och Page ner i limbo innan Saito för att hämta upp Murphy. Saito stannade ju kvar med handgranaten i handen för att vakta Murphys kropp. Sen dog Saito och åkte ner i limbo, efter DiCaprio. Nä, det stämmer inte helt enkelt. Men eftersom det går att förklara, eller bevisa, ”allt” när det gäller såna här filmer så kan man säkert förklara det också.

Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Koyaanisqatsi

6 april, 2011 15 kommentarer

Titel: Koyaanisqatsi (Life Out of Balance)
Regi: Godfrey Reggio
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Jag fick plötsligt ett sug efter att se dokumentärfilm. Kanske är det något som har legat och puttrat sen jag såg en dokumentärfilm om dokumentärfilm på Kunskapskanalen i höstas när de körde sitt film om film-tema. Sen tidigare hade jag lite då och då stött på en serie filmer med konstiga namn som inte gick att uttala. Filmer som jag aldrig riktigt tagit reda på mer om. Men nu var det dags. Det lilla jag visste var som sagt att filmerna hade märkliga namn och att det möjligen inte var nån dialog eller berättarröst utan bara bild och musik. Det var alltså upplagt för ett riktigt pretto-magplask. Eller?


Oj. Det här var en mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst.


Filmen börjar med naturen och slutar med människor och stadsmiljöer, ibland i slowmotion och ibland i ett furiöst tempo. Däremellan är det bara att åka med på en resa med ett sagolikt ambitiöst foto på miljöer som jag liksom inte fattat att de faktiskt finns på vår Jord. Jag får nästan känslan av att se en science fiction-film. Jag sugs in i filmens sköna stämning och bilderna och musiken sköljer över mig. Hypnotiskt bra! Det var kul att se miljöer, människor, frisyrer och kläder från början av 80-talet. Och så har Philip Glass gjort sjukt bra musik — jag får ståpäls av den där orgeln — som passar perfekt med bilderna som filmfotografgurun Ron Fricke står för. Koyaanisqatsi (har ni lärt er filmtiteln nu?) rekommenderas! Förutom jag så rekommenderar även Martin på Royale with Cheese den.

4/5

PS. Koyaanisqatsi ingår i en serie med tre filmer av regissören Godfrey Reggio som brukar kallas qatsi-trilogin. Recensioner av de två återstående delarna samt Reggios kortfilm Anima Mundi är på g. ”Qatsi” är hopi (ett indianspråk) och betyder ”liv”. Koyaanisqatsi betyder ungefär ”galet liv” eller ”liv i obalans” som är några av de översättningar som filmen ger.

PPS. Ni som är Scrubs-diggare känner förmodligen igen dessa Evil Eye-scener, där musiken av Philip Glass alltså är tagen från Koyaanisqatsi.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →