The Next Three Days

7 juli, 2011 2 kommentarer

Titel: The Next Three Days
Regi: Paul Haggis
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Next Three Days är en helt lagomt perfekt thriller med Russell Crowe i en sån där roll som Harrison Ford gjorde för tjugo år sen. Dvs en vanlig man i en ovanligt jobbig och spännande situation. Det är välgjort och mot slutet nervpirrande. Hela tiden planteras små saker som förr eller senare dyker upp och får betydelse. Man ska tänka: aha, det var därför han klippte hål i det där stängslet eller aha, just det hon hade ju diabetes. Och jag sväljer det. För mig gick den här filmen förbi mig, liksom under radarn, när det gällde att se den på bio. Jag minns inte ens att den hade premiär.

Jag gillar att Crowes rollfigur har många problem, att han kämpar med sig själv. Filmen är inte riktigt som andra thrillers av samma typ. Här tar saker tar ibland en annan utveckling än den man tror. Saker går fel. Mycket hinner hända. Mot slutet får vi en klassiskt polisjakt och de vanliga vändningarna, en del såg jag komma redan när de planterades. Men, men, jag gillade det ändå. Det är som när man åker berg-och-dal-bana. Man vet vad som väntar men ändå känner man det i magen och gillar det.

4-/5

PS. Jag hade kunnat skriva mer om handlingen och att filmen bygger på ett franskt original som man givetvis ska tycka är mycket bättre. Men det gjorde jag inte. 😉

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Banketten

4 juli, 2011 7 kommentarer


Titel: Banketten
Regi: Hasse Ekman
År: 1948
IMDb | Filmtipset

För länge sen trodde jag Hasse Ekman var en ensidig regissör som enbart gjorde lättsamma komedier. Sen hörde jag att han hade gjort en film som hette Flicka och hyacinter som tydligen skulle vara mer allvarlig. Sen dess har jag velat se Flicka och hyacinter men det har inte blivit av. När SVT visade Ekmans Banketten tog jag chansen att spela in den i alla fall.

Banketten utspelar sig bland Stockholms överklass. Vi får träffa familjen Cotten där pappan och bankiren Jacob (Ernst Eklund) snart ska fira sin 60-årsdag. Frun (Elsa Carlsson) oroar sig mest för vad hon ska ha på sig på festen. Den ene sonen, Pierre (Sture Lagerwall), är en cynisk slarver, den andre sonen, Ivar (Sven Lindberg) är en socialist som inte vill ärva pappans pengar. Dottern Vica (Eva Henning) är gift med en sadist, doktor Stenbrott (perfekt spelad av en superslemmig Hasse Ekman) och har andra problem än att bekymra sig om arv eller kommande fester.

Banketten är hela tiden sevärd. I början puttrar den på småtrevligt men ändå alltid underhållande med en del underbara dialoger. Pappa Cotten är en välmenande farbror medan fru Cotten är en ganska odräglig överklassdam. Ivar skäms för att han kommer från societeten medan Pierre är en bortskämd glidare. Ingen trivs egentligen, och det kanske är dottern Vica som nånstans är huvudperson i historien. Hon har det inte lätt i sitt äktenskap med doktor Stenbrott (ha, vilket namn!). Från att filmen är småputtrig i början går den mot slutet mer mot noir-hållet och blir riktigt dramatisk och gripande. Rekommenderas!

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , ,

Film noir-fredag: I Am a Fugitive from a Chain Gang

24 juni, 2011 4 kommentarer

Titel: I Am a Fugitive from a Chain Gang
Regi: Mervyn LeRoy
År: 1932
IMDb | Filmtipset

Det här är den första filmen i mitt lilla tema med noir-filmer, och jag tror inte att jag kunde ha fått en bättre start. Paul Muni gör en gripande insats som James Allen som återvänder från första världskriget som en förändrad människa. Han vill inte återvända till sitt gamla jobb på fabriken i hemstaden. Han känner att ett sånt jobb i princip är mer begränsande än livet i militären var. Nu ska han istället hitta sig själv och det han vill göra, nånting inom byggnads/arkitekt-yrket kanske eftersom han var placerad i ingenjörstrupperna och lärde sig mycket under sin tid i armén. Jobbsökande går dock trögt och Allen driver omkring i USA för att till slut bli oskyldigt dömd till 10 års straffarbete som kedjefånge.

Det jag gillade mest med den här filmen var kanske hur enkel och välgjord den var. Välgjord — eftersom samtliga skådisar gör realistiska porträtt av sina karaktärer. Muni bär upp filmen med ett intensivt, nästan desperat, spel som visar hans känslor på ett äkta sätt. Dessutom innehåller filmen två rafflande flyktscener med välgjord action av bästa märke. Enkel — eftersom man litar på historien och karaktärerna. Det är liksom inga konstigheter. Många scener är välgjorda men samtidigt enkla, och därför effektiva. Inget skrivs en på näsan utan handlingen talar för sig själv. Allen är en karaktär som man gillar direkt och man hoppas att han ska lyckas och hejar på honom när han har blodhundarna efter sig.

Det som sticker ut för mig är även att filmen känns rå och äkta. Den känns inte modern. Däremot känns det som om den tecknar en sann bild av sin tid. Efter att ha sett extramaterialet förstår jag dock att det är en sorts blandning av tiden då filmen utspelas (efter första världskriget) och tiden då filmen spelades in (början av 1930-talet). Jag noterade även att filmen visar hur rasistiskt och segregerat USA var på den här tiden. T ex en sån sak som att man redovisar antalet fångar i lägret genom att skriva ”69 Negroes, 33 White” på en griffeltavla, samt att svarta och vita åker i olika lastbilar på väg ut till straffarbetet.

I Am a Fugitive from a Chain Gang är spännande och gripande film om en människa som försöker hitta sig själv men som bara hittar det korrupta och sjuka i samhället. Trots det kämpar han på och lyckas behålla sin värdighet och tillit till just det samhället. Ett tag går det bra för vår protagonist Allen men på nåt sätt så vet man att det bara är en tidsfråga innan blodhundarna bokstavligen flåsar honom i nacken igen. Och så måste jag bara nämna slutscenen som är helt briljant; så enkel, så välgjord, så effektiv och så tragisk.

Mmm, det var riktigt kul att se den här filmen. Den tog mig liksom på sängen genom sin realism och råa känsla, vilket till stor del är Munis förtjänst. Jag noterar även att filmen är en s.k. pre-Code-film; den gjordes alltså innan den 1 juli 1934 då den amerikanska filmindustrins självcensursregler började användas på allvar. Kanske bidrar det till filmens avsaknad av bortslipade vassa kanter. Jag hoppas att kanterna förblir vassa i de kommande filmerna i mitt noir-tema (jag kör i tidsordning) men jag befarar att det här kan ha varit den bästa filmen. I Am a Fugitive from a Chain Gang får ett högt betyg, på gränsen till 4+/5, men det stannar vid en vanlig fyra.

4/5

PS. Man kan diskutera om I Am a Fugitive from a Chain Gang verkligen är film noir men eftersom jag började mitt noir-tema med den så får den vara med. IMDb listar den som en film noir (eller gjorde det åtminstone tidigare, nu verkar den bara vara crime/drama). Andra källor som t ex snygga sidan They Shoot Pictures, Don’t They? kallar det för en noir-precursor och verkar anse att en äkta film noir ska vara gjord 1940-1959. Jag kan nog precis som TSPDT tycka att IAaFfaCG (he, jobbig förkortning) är en föregångare snarare än ”äkta” noir. Vad säger Czechflash på Movies Noir?

Arkiverad under Betyg 4, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

The Fighter

22 juni, 2011 4 kommentarer


Titel: The Fighter
Regi: David O. Russell
År: 2010
IMDb | Filmtipset

En orsak till att jag såg fram emot den här filmen var att Hoyte van Hoytema var filmens fotograf. De Hoytema-fotade filmer/tv-serier jag hittills har sett (Flickan, Låt den rätta komma in, Ond tro, Lasermannen) har varit en ren njutning bildmässigt.

Christian Bale är väldigt bra som en ryckig crackpundare och f.d. boxningshjälte som en gång i tiden knockade Sugar Ray Leonard (eller kanske Leonard bara halkade). Mark Wahlberg är också perfekt som snällisboxare och Bales halvbror som hunsas av mamman spelad av Melissa Leo. Jag frågar mig om det verkligen är samma Leo som jag såg i Homicide: Life on the Street (föregångaren till The Wire, yay!). Hon är ganska oigenkännlig och spelar över så det står härliga till (men det känns ändå rätt). Det är möjligt att Bale också spelar över. Wahlberg kan inte spela över.

Jag gillar historien om familjen: bröderna, mamman, systrarna, Wahlbergs nya flickvän, gräl, problem. Familjens systerskara, helt fantastiska white trash-tjejer med kreativt fula frisyrer, vill jag inte hamna i trubbel med. En sak som var bra var att jag inte hade full koll på att det var baserat på en sann historia. Jag hade det nog i bakhuvudet men visste inte alls vad som skulle hända.

Jag vet inte om jag kan säga att man ser att det är van Hoytema som har fotat, om han så att säga har en egen stil. Nåt jag noterat tidigare är han använder ganska mycket närbilder och blandar suddighet med skärpa i samma bild. En sak som jag gillade i just The Fighter var den oskarpa tv-kvaliteten på bilden under boxningsmatcherna. Det var snyggt och gav en rå känsla, som om man faktiskt såg det live själv eller nyhetsbilder från matcherna. Om man bedömer boxningsscenerna som just boxningsscener är de helt ok, men de är inte så många och inte det viktigaste i filmen även om den sista matchen var riktigt spännande (eftersom jag inte visste hur det skulle gå).

Jag tyckte även filmen bitvis var riktigt rolig eller tragikomisk, men allvaret kommer fram när man får se allvaret med crackmissbruk.

4-/5

PS. Christian Bale vann ju en Oscar för bästa biroll. Biroll? Vem fan hade då huvudrollen? Eller hade alla biroller? Jag kan tycka att man hade kunnat ge Bale en gubbe för bästa huvudroll, punkt.

Arkiverad under Betyg 4, Boxning, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Melancholia

7 juni, 2011 20 kommentarer


Titel: Melancholia
Regi: Lars von Trier
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det återstår en del filmer för mig att se av den galne dansken, främst Breaking the Waves, Idioterna och Antichrist som jag inte har sett tidigare, men jag känner att risken för en Triersk överdos är överhängande så därför tar jag och avslutar min lilla genomgång av Lars von Triers filmer för tillfället. Dessutom så är ju Melancholia bioaktuell nu så det är helt enkelt hög tid för min dom när det gäller den. Dessutom är det ju tisdag, eller katastroffilmstisdag som Fiffi kallar det så vad kunde passa bättre!

Rent ytligt, stilmässigt, gör Lars von Trier ganska — eller väldigt — olika filmer. The Element of Crime är en vackert fotad men flummig (och dessutom usel) film noir. Idioterna är en dogmafilm med allt vad det innebär. Dogville är tv-teater med kritstreck istället för scenografi. Melancholia är en film gjord i von Triers senaste stil som vi väl även har sett i Antichrist (som jag alltså inte sett än).

Lille Lars verkar göra filmer i sjok: Europa-trilogin, Golden Heart-filmerna, den ofullbordade USA-trilogin och så nu då Antichrist och Melancholia. Det ryktas givetvis om en film till tillsammans med Antichrist och Melancholia och temat sägs vara gestaltningar av (människor med) psykiska problem. Något som jag dock tycker går igen i hans filmer, trots sina olikheter, är en udda, svart humor och ett något distanserat berättande. Men, men, nu är det slutsnackat om von Trier i allmänhet och vi koncentrerar oss istället på Melancholia!


Melancholia är bitvis oerhört vacker. Början är maffig så det förslår med super-slomo, krockande planeter och Wagner. Filmen inleds alltså i princip med en sorts konstutställning, ett bilderi (jag kom nyss på det ordet, sorry). Efter anslaget så börjar filmen — med att Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård) blir tvungna att gå sista biten till sin egen bröllopsfest efter att deras monsterlimo inte kommit fram på den smala vägen. Festen (ja, just det, det finns en dogmafilm med just det namnet som jag gillar mycket) ordnas av Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och hålls på Claires och hennes mans pampiga herrgård (som finns i verkligheten, ligger i Västergötland och heter Tjolöholm).

Stämningen på festen är till en början nästan ok men blir snart mer och mer pinsam när gammalt groll kommer upp på ytan. Justines mamma (Charlotte Rampling) och pappa (John Hurt) drar inte jämnt. Ja, mamman är riktig elaking som hatar allt och alla (eller så kan man kalla henne en skeptisk realist). Justine är psykiskt instabil och hennes lycka är bräcklig och kortvarig visar det sig. Ungefär lika bräcklig som Jordens framtid. Precis som Justine får hon en kort frist med lycka men när Melancholia (melankolin) vänder åter är hennes öde är beseglat.

Nu är inte det här en katastroffilm egentligen men om det vore det så hade det varit den katastroffilm som innehåller den största katastrofen vi sett på vita duken. Här talar vi inte om lite klimatförändringar, vulkanutbrott, jordbävningar, kärnvapenkrig eller några futtiga meteoriter. Nej, här slukas Jorden och förintas av en blå jätteplanet. Hehe, otroligt egentligen att det funkar på film, vilket jag tycker det gör.


Väldigt länge är Melancholia rolig, i form av en svart von Trier-humor. Roligheten, med den typiskt pinsamma von Trier-känslan, förekommer främst i filmens första del som fokuserar på Justine och utspelar sig under bröllopsfesten. Här träffar vi bl a Udo Kiers bröllopsfixare, lite som Martin Short i Brudens far. Stellan Skarsgård dyker upp som Justines cyniske chef i reklambranschen. De märkliga situationerna avlöser varandra.

I slutet av den andra delen, som fokuserar på Claire och och utspelar sig en tid efter bröllopsfesten, blir det gripande. Domedagskänslan växer då planeten Melancholia oundvikligen närmar sig. Justine, den känsliga, irrationella, är ju den som har lättast att hantera vad som händer. Hon ser nästan fram emot det. Hennes syster Claire och framförallt systerns man John (bra spelad av Kiefer Sutherland) klarar av vårt vardagliga liv och de problem som finns i det. Justine, hon kan i princip inte åka taxi själv, åtminstone inte när hon har sina downperioder. Men när Jorden ska gå under så överskuggas ju dessa problem helt vilket för henne väl känns som en befrielse. Claire kan inte hantera det, vem skulle kunna det? John kan inte hantera det alls, han flyr.

Ett tecken på en bra film brukar vara att jag scannar av nätet på jakt efter andras åsikter, recensioner. Jag finner mig nu sittandes med att göra just det. Det måste bli en fyra. Jag tror att den här kan sitta i några dagar. Och det gör den.

4/5

PS. Några damer som satt bredvid mig på bion fick när det var en 20 minuter kvar för sig att de var tvungna gå. Jag vet inte om det berodde på att de tyckte filmen var dålig, jag har svårt att se att man skulle tycka den var så dålig att man skulle vilja gå. Om de hade en tid att passa så var det ju ohyggligt dålig planering. Dessutom gick de och passerade framför mig mitt under Kirsten Dunsts nakenscen. Vilken fräckhet! 😉

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Katastroffilm, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , ,

Constantine

6 maj, 2011 10 kommentarer

Med anledning av min The Reaping-recension och att Constantine nämndes så tyckte jag det kunde passa med en gammal recension av just Constantine. Recensionen skrevs i augusti 2005 och vid den här tiden var jag något besatt av The Matrix-filmerna (trots att kvaliteten på dessa rullar sjönk ett snäpp för varje film). Pga av detta så var Keanu Reeves helt enkelt Neo, och ingen annan, för mig. Därav mitt ältande om The Matrix.

Hehe, jag gillade Constantine. Det finns mycket man kan klaga på: Keanu Reeves är träigare än Bosse Ringholm, det är en film som kopierar rätt mycket från The Matrix vad gäller foto bl a, kanske kan man kalla det för b-action, och Reeves gör samma roll som i The Matrix. Hur som helst, så håller jag med om ovanstående klagomål, men ändå gillar jag det alltså. Jag skiter i om man plagierar från The Matrix, det funkar för mig. Jag gillar ofta filmer där Helvetet och Djävulen figurerar. Älskar symboliska ting som funkar mot Djävulen, demoner, vampyrer, varulvar: allt från dopvatten till vitlök (inte för att vampyrer eller varulvar är med här, men ändå).

Jag tycker hela konceptet med filmen är kul. Stämningen kändes som en blandning av The Matrix och Dogma (filmen alltså, inte det danska påfundet). Det finns hela tiden en ganska skön humor i bakgrunden och filmen puttrar liksom skönt på. Jag hade aldrig tråkigt och gillade att det aldrig blev några egentliga actionscener. Ok, actionscener finns, men inte av den vanliga sorten då man kan koppla bort hjärnan och vänta tills den är slut. Här är det lite mer dialog (man battlar hiphop-style genom att snacka ihjäl varandra) och de rena actionscenerna är ganska korta, men välgjorda. Datoreffekter finns förstås, men är ganska snyggt gjorda, oftast.

Jag håller med andra som säger att Stormares entré lite grann förstör stämningen. Det passade inte riktigt in i resten av filmen. Och sen jag måste säga att Tilda Swinton som ängeln Gabriel gjorde den bästa insatsen i filmen, så självgod att han/hon trodde hon/han var godhjärtad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

In Bruges

3 maj, 2011 4 kommentarer

Det här var den andra filmen jag såg med Voddler under deras betatestning. Det här var på den tiden då Voddler funkade klockrent för mig, vilket det inte gör nu (tyvärr). Men då i oktober 2009 funkade allt perfekt och alla filmer var ju då dessutom gratis.

Jag hade hört en hel del (gott) om den här filmen, så när det visade sig att den fanns bland Voddlers betautbud tog jag, utan någon längre betänketid, chansen att se den. Brendan Gleeson och Colin Farrell spelar två yrkesmördare som av sin chef (Ralph Fiennes) skickas från London till Brygge. Vad de två ska göra där förutom att vänta på ett samtal från sin chef är oklart, både för Farrell/Gleeson och oss som tittar. Gleeson gillar dock läget och njuter av den vackra staden med all sin kultur medan Farrell vantrivs å det grövsta (fram tills att han träffar Chloe (Clémence Poésy) på en filminspelning vill säga).

Det här visade sig vara en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Filmen blandar humor och allvar på ett ganska unikt sätt utan att det slår över åt något håll. Ibland kastas man mellan humor och allvar i samma scen – ja, det pågår liksom samtidigt. Bitvis är det riktigt rolig med en humor som tar upp alla möjliga saker, t ex förhållandet mellan USA och Europa. Eller vardagshumor som när Gleeson saknar fem cent när han ska betala inträda till en sevärdhet. Eller Farrells barnsliga beteende i diverse scener. Fotot är fantastiskt snyggt (vissa scener mot slutet kändes surrealistiska med vackert snöfall, dvärgar och pistoler), och Brygge verkar faktiskt vara en stad värd att besöka. Jag fick i och för sig ett rent allmänt semestersug.

Jag förstår inte varför folk klagar på Colin Farrell (visst gör ”folk” det?). Han är åtminstone strålande i In Bruges (och jag gillade honom även i Woody Allens Cassandra’s Dream). Samspelet med den äldre och mer erfarna (både som skådis och yrkesmördare) Brendan Gleeson är klockrent. Dialogerna mellan de två är underbara. När sen Ralph Fiennes dyker upp mot slutet så lyfter filmen ytterligare, inte bara pga Fiennes utan även för att alla bitar i det ytterst välskrivna manuset då faller på plats.Det enda jag störde mig på var hotellägarinnan som i slutet plötsligt spelar modig och vägrar släppa in en beväpnad och uppenbarligen farlig och galen man. Då blev det lite fånigt, kändes krystat, och jag rycktes en aning ur den av filmen skapade världen. Slutbetyget blir en rak fyra. Det kändes fräscht med en film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bara en notis om något som jag upptäcke nu: Clémence Poésy som spelar Farrells kärleksintresse var med i Harry Potter och den flammande bägaren. Jag tyckte väl att jag kände igen henne.

PPS. Haha, kom precis på en annan rolig scen: när Fiennes slår sin telefon i småbitar efter ett samtal med Gleeson. (Samtidigt blev man nästan lite rädd för Fiennes, en obehaglig karaktär som var brutal, hänsynslös men samtidigt skrattretande.)

Arkiverad under Betyg 4, Film, Neo Noir, Recension, Surrealism, Voddler Tagged with , , , , ,

Intolerable Cruelty

28 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Intolerable Cruelty
Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2003
IMDb | Filmtipset 

Nu är vi framme vid en Coen-film som misstänker att jag är ganska så ensam om att hålla så högt som jag gör. Intolerable Cruelty såg jag på en förhandsvisning som Stockholm Filmfestival ordnade och det här ägde rum i oktober 2003 (oj vad länge sen!). Just att det var en specialvisning med peppad publik bidrog nog till en bra stämning och därmed ett bra betyg.

Bröderna Coen är ganska otroliga. Stockholm Filmfestivals hemsida uttryckte det rätt bra när de skrev: ”Bröderna Coen fortsätter genreleken efter film noir (The Man Who Wasn’t There), södernromantik (O Brother, Where Art Thou?), bowlingpsykadelia (The Big Lebowski) och tar sig nu an den klassiska screwballkomedin.”

George Clooney spelar den cyniske men, eller kanske just därför, framgångsrike skiljsmässoadvokaten Miles Massey. När lycksökerskan Marylin (den ljuvliga Catherine Zeta-Jones) hamnar på andra sidan förlikningsbordet efter att hon har stämt sin man för otrohet börjar Masseys hårda skal falla sönder. Han blir drabbad av den stora kärleken. Det hela leder givetvis till osannolika förvecklingar.

Jag undrade om jag skulle gilla den här filmen som ju faktiskt är en romantisk komedi och det är inte nån av mina favoritgenrer. Men eftersom den också tillhör undergenren screwballkomedin, och därför innehöll skarp, snabb och cynisk dialog, och förvecklingar av bisarra slag, så fick jag kapitulera. George Clooney spelar egentligen inte Miles Massey utan han är en i det närmaste perfekt kopia av Cary Grant (kungen av screwballkomedin på 40-talet).

Filmen är en skön skildring av supercyniska L.A. och jag skrattade faktiskt ett flertal gånger. Bl a finns en hysteriskt rolig rättegångsscen där Massey kallar ett vittne vid namn baron Heinz Krauss von Espy. Förresten, att ha astma och samtidigt hantera vapen visade sig vara en dålig kombination för en viss hitman i filmen. Hit men inte längre skulle man kunna säga (min kommentar: ordvits tillagd nu).

4-/5

PS. Jag hade råkat se trailern innan jag såg filmen och hade sett en sekvens från den roliga rättegångsscenen när den anklagade kastar sig över ett vittne som sitter i vittnesstolen. En advokat säger: ”Objection! Strangling the witness!” Domare säger: ”I’ll allow it.” Kul, men inte lika kul eftersom jag redan hade sett det i trailern. Jag satt liksom bara och väntade på att det skulle komma så när det väl kom var tjusningen lite borta.

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Brott, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Barton Fink

27 april, 2011 4 kommentarer

Titel: Barton Fink

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 1991
IMDb | Filmtipset 

Vi hoppar lite hit och dit bland bröderna Coens produktion. Den här gången hamnar vi på deras fjärde film, som möjligen är John Turturros stora stund. Håller ni med? Det korta omdömet skrevs i november 2004.

Oj, oj, detta var en positiv överraskning. Otroligt välgjord och genomtänkt. Fotot är följsamt och planerat in i minsta detalj. Till skillnad från en del andra så tycker jag Turturro gör en kanoninsats som författaren Barton Fink med fina ambitioner men skrivkramp i Hollywood. När Fink tittar på den där bilden med flickan på stranden och man hör vågornas svall fick jag en så otroligt bitterljuv längtan till havet. Bara att titta ut mot horisonten. Filmen ger en skön och samtidigt obehaglig känsla som växer ju längre filmen pågår. Jag gillade denna Coen-rulle, som i mitt tycke är en av deras bästa, och nu har jag bara kvar Miller’s Crossing (min kommentar: som jag nu alltså har sett) och The Ladykillers av deras filmer.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Film Tagged with , , ,

A Serious Man

24 april, 2011 6 kommentarer


Titel: A Serious Man

Regi: Ethan & Joel Coen
År: 2009
IMDb | Filmtipset 

Påsken fortsätter med Coen-temat intakt. Efter soppan Burn After Reading är det dags för A Serious Man, en film som jag inte hade så höga förväntningar på. En sak jag minns från biovisningen för lite mer än ett år sen är att jag nästan trodde att jag gått in i fel salong eftersom inledningen kändes helt apart och inte alls som en Coen-film.

Den senaste Coen-filmen var för mig förvånansvärt bra. Nu hade jag inte så höga förväntningar på de judiska filmbröderna efter den dåliga Burn After Reading. A Serious Man visade sig var en komedi med en ganska mörk botten. Det är inte en tramskomedi som Intolerable Cruelty (som jag i och för sig också gillar) utan mer av en dramakomedi. Det känns dock att det är en Coen-film. Det kryllar av konstiga typer, udda scener och miljöerna är otroligt stilrena, nästan overkliga. Sen tycker jag den kanske känns mer personlig än andra av deras filmer, då jag tror att de har hämtat en del från sina egna liv. Jag vet inte om man kan säga att den handlar om judar och judendom, men det är en stor del av filmen. Filmen är även mysig. Jag fick en skön känsla direkt, åtminstone efter inledningen som var lite speciell (trodde ett tag att jag hamnat på fel film eftersom det även var smalt format på bilden). Jag måste även nämna den musik som användes: Jefferson Airplane och Jimi Hendrix, riktigt bra!

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Coen, Film, Recension Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →