3 x Hämnd: Oldboy

30 maj, 2013 6 kommentarer

OldboyTitel: Oldboy
Regi: Park Chan-wook
År: 2003
IMDb | Filmtipset

 För att påminna mig själv om att jag ser alldeles för lite sydkoreanska filmer (för att inte tala om nordkoreanska) så kör jag under dagarna tre några gamla recensioner av Park Chan-wooks hämndtrilogi. Nu till en film som tog mig fullkomligt med storm.

Park Chan-wook (the sicko) gjorde för ett par år sen Hämnarens resa, vilket var del ett i en trilogi om HÄMND (den tredje delen är inte gjord än efter vad jag har förstått). Detta är del två och handlar om Dae-su (spelad av Choi Min-sik), en man som kidnappas och blir inlåst i 15 år. När han till slut släpps ut har han en enda tanke i huvudet: HÄMND.

Det här var en grym grym filmupplevelse de första 20-25 minuterna. Helt annorlunda än vad man är van vid. Bra bra bra musik med bilder och händelser på duken som kändes som om de var gjorda i ett annat universum. Äcklande men ändå (eller just därför) upphetsande vålds/tortyrscener som är skickligt gjorda. Korridorsscenen är strålande. Var det bara ett klipp?! Såg ut så i alla fall. Choi som spelar den inlåsta mannen är hur bra som helst. Han har ett läbbigt vansinnigt grin. Tydligen tränade han också i 6 veckor och tappade nästan tio kg inför filmen.

Jag tyckte det här var en mycket bättre film än Hämnarens resa. Kanske för att jag här var förberedd på det våld som skulle förekomma. Det kändes inte lika meningslöst och märkligt här heller. I Hämnarens resa så ändrade filmen karaktär så plötsligt att jag inte hängde med utan tappade intresset. Här uppskattade jag av nån anledning våldet mer och det kändes som helt naturligt i filmen.

En sak som var lite kul var att när jag såg filmen på bio så var det en hel del medelålders par (ibland med sina barn). Jag blev lite förvånad eftersom jag inte trodde den här filmen skulle nå ut till medelbiobesökaren. Jag funderade lite på om de visste vad de hade gett sig in på egentligen. Kanske hade de sett några av de övervägande väldigt bra betygen och förväntade de sig en välgjord men ändå ”normal” thriller. Haha, ja, jag undrar vad de tyckte. Kul i alla fall att den ses av många och jag hoppas att de flesta gillar detta så filmdistributörerna inte tvekar att satsa lite annorlunda.

Som jag sa tidigare så hade filmen en strålande inledning, men den tappade lite mot slutet. När väl orsaken till inlåsningen nystas upp så blev det lite som det brukar bli i skräckisar när väl monstret visas: spänningen försvinner till viss del. Vi får se lite återblickar från Dae-sus ungdom som var lite sämre än resten av filmen. Ändå fanns här väldigt snygga övergångar mellan nutid och dåtid (som påminner om hur John Sayles arbetade i Lone Star). Nåväl, en tänkvärd, intensiv och välgjord filmupplevelse var det hur som helst. Det blir en fyra!

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock: Frenzy

19 maj, 2013 4 kommentarer

Alfred i profilFrenzyTitel: Frenzy
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Frenzy har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Hmmm, jag var tveksam till denna senkomna Hitchcock-film. Jag har ganska nyligen sett Alfreds sista film, Family Plot (Arvet), och den var ruskigt dålig. Men, efter en lite seg start blev Frenzy mycket bra och spännande. Mördarens tur i potatisbilen var det mest gastkramande jag har sett på länge. Inte läskigt alltså, men otroligt välgjort för att skapa mesta möjliga spänning (suspense). Som vanligt i Hitchcocks filmer kretsar handlingen kring en man som blir oskyldigt anklagad för mord, och det förekommer också en del typiskt Hitchcockska klippningar och bildlösningar. Sen var den även obetalbart rolig, och då tänker jag på scenerna med polischefen och hans matlagande fru. Helt underbart kul. Haha, vilka rätter han tvingas äta. En klar fyra blir betyget.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Ja, jag minns att jag var ganska tveksam till Frenzy när jag såg den första gången men jag minns också att jag verkligen gillade den. Hur skulle jag uppfatta den vid den här omtitten? Det första som slår mig är: Tillbaka till London, England! Filmen inleds med pampiga flygbilder på the fine city of London. Känslan är helt annorlunda jämfört med de Hollywood-produktioner jag sett tidigare i temat. Det är en brittisk film och det känns. Det har blivit 70-tal med allt vad den innebär i form av kläder, frisyrer, glasögon, inredning. Dessutom är det som sagt en brittisk film och jag kan säga så här: snyggt är det inte.

Vi bjuds omgående på Hitchcocks torra humor. En prominent person håller tal om hur man ska rena Themsen, ”The river shall be rid of all foreign objects” (referens till invandringsfientliga britter månntro?). Under talet flyter det i land en naken kvinnokropp, ja, naken förutom en slips som används som strypsnara. Den prominenta personen utrbrister ”It’s not my club tie, is it?!”. Ja, haha, varför det nu skulle vara det? Hmmm. Mordet är ett i raden som utförs av den så kallade necktie murderer.

Slackerslarvern Richard Blaney får en dag sparken från sitt jobb som bartender på en sunkig pub. Han söker tröst hos sin kompis Bob Rusk (Barry Foster) som säljer frukt i Covent Garden. Foster som spelar Rusk är väl inte ruskigt lik Michael Caine men han är i alla fall britt och rödhårig och jag kunde låta bli att tänka på Caine. Blaney besöker senare sin f.d. fru för att kanske få låna pengar fast han inte vill låna pengar. Strax efter besöket hittas ex-frun våldtagen och mördad – med en slips runt halsen. Blaney blir givetvis misstänkt, och givetvis är han oskyldig (det är ju en Hitchcock-film) och det vet vi tittare. I själva verket vet vi som tittar ganska snart vem mördaren är, och det gör ju att vi har två spänningsmoment: ska Blaney kunna hålla sig undan och kommer den riktige mördaren bli avslöjad.

Det som stack ut med filmen så här i efterhand är den torra och svarta humorn. Jag måste även säga att den sköna brittiska engelskan kändes skön som omväxling efter Hitchcocks Hollywood-filmer. Det finns nåt rått och fult i språket som ger en extra dimension. Konstigt kanske men så är det. Humorn var det. I filmen möter vi poliskommissarien Oxford (Alec McCowen) som utreder slipsmorden. Egentligen har han bara en biroll, i alla fall är det så det verkar från början. Han är bara den som utreder morden men nån speciellt viktigt roll har han inte. I Frenzy har Hitchcock av nån anledning valt att ha med långa scener där Oxford är hemma med sin fru (Vivien Merchant) för att äta middag. Frun har nyligen gått på fransk matlagningskurs och bjuder på den ena ”läckerheten” efter den andra. När Oxford kommer till kontoret på morgonen så köper han sig en redig engelsk frukost efter att inte ätit mycket till middagen kvällen innan och sen på kontinentalt vis bjudits på en espresso och en croissant.

Dessa middagsscener med frun är helt underbara (vad det säger om Hitchcocks kvinnosyn låter jag vara osagt). Det är så satans märkliga scener att stoppa in bara, i en sån här film. Det handlar inte heller om korta klipp, nej, det är i princip kortfilmer eller sketcher som skulle kunna visas separat. Ungefär som Mr. Bean, Papphammar eller Fawlty Towers, kanske.

Apropå Fawlty Towers, jag kände igen pubägaren i filmen som ger Blaney sparken men jag kunde inte placera honom. Nu tror jag till slut att jag kommit på vem det är. Jag tror det är en skådis som spelade hotellinspektör (eller möjligen nån som Basil trodde var hotellinspektör) i ett Fawlty Towers-avsnitt, och… några googlingar senare… japp, stämmer han heter Bernard Cribbins. Bra, då kan vi släppa det.

Om jag säger potatis och slipsnål så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Det är en helt galet spännande scen. Det är så typiskt Hitchcock. Med till synes enkla medel så får Alfred till en ruggig spänning. Det är suspense i kubik.

Betyg när jag såg den 2004:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Frenzy är kanske inte en vanvettigt bra film men det var en värdig avslutning på temat för min del, och Filmitch avslutar faktiskt med samma film.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock: Strangers on a Train

17 maj, 2013 9 kommentarer

Alfred i profilStrangers on a TrainTitel: Strangers on a Train
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1951
IMDb | Filmtipset

Strangers on a Train har jag sett tidigare och jag har satt betyg på den men jag har inte skrivit om den så vi går direkt på mina fräscha tankar.

Strangers on a Train är en film som jag alltid tyckt varit överskattad. Jag tyckte det var märkligt att den ofta hamnade högt upp på listor över Hitchcocks bästa filmer. Jag tyckte inte det var en dålig film men högre betyg än 3/5 var den inte värd. Jag fann den lite tråkig och tramsig. Nu ska sägas att jag bara sett filmen en gång tidigare men jag var ju inte sugen på en omtitt.

Jag tar tillbaka allt detta. Strangers on a Train är en underbar film. Den bygger på en roman av Patricia Highsmith som ju även skrivit om en viss Mr. Ripley. Det är kanske lite Ripley-känsla över huvudpersonen i Strangers on a Train, Bruno Anthony. Han är i vilket fall spritt språngande galen, en psykopat som lever ett ”normalt” liv där ingen fattar att han är loco, och han spelas läskigt bra av Robert Walker.

Tennisspelaren Guy Haines (pretty boy Farley Granger från Rope) har oturen att träffa på Bruno på ett tåg. Bruno snackar om allt möjligt och lägger plötsligt fram sin plan som går ut på att de ska byta mord. Guy är gift men vill skilja sig för att gifta sig med Ann (Ruth Roman) som är dotter till en senator. Bruno å sin sida vill ta kål på sin far som är på honom hela tiden då han tycker att han ska göra nåt vettigt med sitt liv. Guy avfärdar Bruno som en tok som inte menar allvar. Bruno menar dock allvar och mördar Guys fru. Nu förväntar han sig att Guy ska göra samma tjänst för honom.

Filmen inleds snyggt med att vi får se våra huvudpersoner anlända till tåget som de ska resa med. Fast grejen är att vi aldrig riktigt får se dem. Vi får bara se benen och fötterna på dem. Vi följer de båda när de kliver ur sin taxi, när de går genom stationshallen och sen genom tåget fram till sina platser… och när deras fötter råkar stöta ihop när de sätter sig på varsin sida gången i restaurangvagnen. En härlig sekvens.

Det finns andra snygga sekvenser, trick eller grepp som t ex under en mordscen när vi som tittare får se mordet spegla sig i ett par glasögon som fallit till marken. Här kunde jag inte låta bli att tänka jag på Dario Argento och hans bildlösningar.

Bruno är verkligen en udda rollfigur; barnslig och obehaglig på samma gång. Han har ett märkligt förhållande till sina föräldrar. Han hatar sin far samtidigt som mamman filar hans naglar (ja, det är sant!). Bruno börjar förfölja Guy och dyker upp vid alla möjliga tillfällen. Man känner sympati med Guy. Bruno är inte en person man vill ha i sitt liv. Samtidigt är det lustigt att man ändå är relativt nöjd med att Bruno faktiskt tog livet av Guys fru (Kasey Rogers), som är en av de mest irriterande rollfigurer man kan tänka sig. Hon är nästan lika läskig som Bruno men inte riktigt.

Det finns tendenser till klämkäck humor men inte lika mycket som i de andra filmer jag sett i det här temat. Spänningen stegras efter hand då Guy blir mer och mer desperat. Hur ska han bli av med Bruno? Ska han ”helt enkelt” mörda Brunos far? I en nagelbitande sekvens som bl a inkluderar en femsetare i tennis och letande efter nånting i en gatubrunn avslutas det hela med en åktur i en karusell.

Två ytterligare kommentarer innan betyget:

Rackarns vad coola tågen var som visades upp i filmen. Det handlar inte om kupéer med en smal korridor och mängder med säten. Nej, här har man en egen stor kupé eller så sitter man i en lyxig och öppen restaurangvagn.

Tennisspelare som jag är så var det annorlunda och kul att se autentiska tennisbilder. Jag vet inte hur de har gjort det men bitvis såg det ut som det var pretty boy Farley Granger själv som spelade. Man fick inte heller se några korta klipp som det brukar vara. Nej, här var det som en liten film i filmen som tog oss igenom hela matchen i form av ett längre sammandrag. Kul!

Kul också att den är filmen höjdes ett snäpp i och med denna omtitt.

Betyg när jag såg den 2003:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Ta nu raka spåret till Filmitch och kolla in vad han skriver om idag.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Film noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek Into Darkness

11 maj, 2013 17 kommentarer

Star Trek Into DarknessTitel: Star Trek Into Darkness
Regissör: J.J. Abrams
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På Twitter har jag läst att det förekommit stora spoilers för den senaste Star Trek-filmen i princip alla recensioner i de stora svenska medierna. Om man som jag är väl bekant med tidigare filmer och originalserien (TOS) så var det inte mycket till spoiler. Eftersom jag khan min Star Trek så var det inte speciellt svårt att räkna ut vem superskurken som går under namnet John Harrison egentligen var. Och om man inte khan sin Star Trek så spelar det ingen roll.

Filmen inleds dock med att Enterprise, med James Tiberius Kirk (Chris Pine) som kapten, är på uppdrag för att utforska en planet med en kultur som inte nått lika långt i sin tekniska utveckling. Här finns inga rymdskepp med warpdrift, inga laserpistoler, inga svävande bilar. Stjärnflottans Prime Directive föreskriver att man absolut inte får påverka sådana kulturers utveckling. Men finns det lägen då det är rätt att bryta mot direktivet? Kanske för att rädda en planet från total förgörelse eller kanske för att rädda en persons liv? Jag gillade att man tog itu med primärdirektivet i filmen, då det är något av det viktigaste i tv-serierna (kanske främst The Next Generation).

Kirk, omogen som han är, bryter givetvis mot direktivet och det leder så småningom till att han förlorar sin kaptensposition och att Enterprise-besättningen splittras. Men var lugna, det är bara temporärt. Den f.d. agenten i Stjärnflottan, John Harrison, och numera superskurk iscensätter nämligen ett antal attentat mot Stjärnflottan. Vem får uppdraget att söka upp och förgöra Harrison? Jo, givetvis Kirk och hans besättning.

Jag blev positivt överraskad av filmen. Den första filmen i omstarten, som kom 2009, tyckte jag var helt ok men den fick bara godkänt betyg. Den kändes som ganska platt rymdaction med en skurk som jag inte gillade. Skurken i Into Darkness gillade jag. Han spelas perfekt, givetvis med brittisk engelska, av mannen med det roligaste namnet i filmbranschen (i konkurrens med Bobcat Goldthwait?) – Benedict Cumberbatch.

En stor del handlingen är hämtat från Star Trek-film nummer två i ordningen även fast man på ett smart sätt kastat om vem som gör vad i de avgörande ögonblicken. J.J. Abrams har inte bara blinkat lite till den filmen, det är snarare frågan om en hyllning, typ ”nudge nudge, wink wink!” i kubik. Själv gillade jag det men jag kan förstå om man tycker det är lite väl mycket. Det finns en scen som är på gränsen mot slutet, och det liknar kanske lite Anakin Skywalkers noooooo-skrik i slutet av Star Wars Episode III. Men jag tyckte det funkade.

Apropå callbacks till TOS. Chris Pine har hittat sin Kirk perfekt, liksom Karl Urban har hittat sin Bones ungefär lika bra. De har fångat manéren från William Shatner och DeForest Kelley som gjorde rollerna i TOS. Speciellt Kirks sätt att komma in på kommandobryggan, fråga om status, och sen lätt och ledigt liksom studsa fram till sin stol, är kusligt lik. Det är en bra gestaltning av William Shatner, helt enkelt. Jag gillar de små sakerna också, som bara en trekkie noterar, som t ex de återkommande sonarliknande radioljuden eller Uhuras öronsnäcka i silver eller referensen till Nurse Christine Chapel (som i TOS spelas av Gene Roddenberrys fru Majel Barrett) eller tribbles!

Jag tycker det är en perfekt balanserad film, med en bra avvägning mellan rymdaction och mer berättande story, bl a med en ganska rörande far och son-historia mellan Kirk och amiralen Pike (Bruce Greenwood) och relationen mellan Kirk och Spock. Jag tycker det är en bra balans mellan humor och allvar. Möjligen är Simon Peggs Scotty aningen over the top. Sulu och Chekov? Ja, de är något av bifigurer i den här filmen. I TOS kunde de få vissa avsnitt som var ”deras” men här förblir de figurer i periferin.

Jag gillade också att man betonade att Enterprise faktiskt är ett forskningsskepp och filmen nämner också skeppets fem år långa uppdrag med att utforska märkliga nya världar. Vi fick även en kort glimt av några klingons men det gav inte speciellt mycket förutom att Zoe Saldanas Uhura fick visa upp sina kunskaper i klingon.

Faktum är att jag hade betydligt roligare under den här uppföljaren än när jag såg den förra filmen (som jag såg om för några dagar sen och den fick samma betyg som tidigare). Kanske hade jag nu vant mig vid att det inte är Star Trek som det var i TOS utan mer av en actionfylld Star Trek. Fast det ska sägas att även tidigare filmer har skiljt sig en del jämfört med tv-serierna. Det har alltid varit mer action i filmerna. Skillnaden var dock större i den första omstartsfilmen.

Hela idén med att omstarten utspelar sig i ett alternativt universum (orsakat av händelserna i den första filmen) jämfört med TOS är ett smart drag. Detta gör att man inte behöver ta hänsyn till alla händelser och personer från TOS/filmerna.

Som avslutning kan jag inte låta bli att notera att filmen känns som en direkt kritik mot, eller åtminstone en kommentar till, USA:s avrättning av Usama bin Laden. I filmen får Enterprise order om att helt enkelt ta kål på superskurken Harrison genom att skjuta fotontorpeder mot den plats han gömmer sig. Spock påpekar, som den by the book-person han är, att det är emot reglementet att döma en person till döden utan en rättvis rättegång. Även ett tal mot slutet av filmen betonar det meningslösa med att söka hämnd på det sättet. Det förekommer även en sekvens som fick mig att tänka på 11 september och den sekvensen hade man inte kunnat ha med för några år sen. Det hade varit för känsligt, helt enkelt.

Förresten, sa jag att filmen är riktigt snygg också, precis som den förra filmen. Just detta är Abrams en mästare på.

4/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Film om film – Living in Oblivion

8 maj, 2013 23 kommentarer

Vi vore väl inte filmspanare om vi inte nån gång körde temat ”film om film” tyckte Henke på vår förra träff. Det var ingen som direkt sa emot. Som vanligt – ja, det har faktiskt varit så de senaste gångerna – så visste jag direkt vilken film jag skulle skriva om.

Film om film, vad är då det för något som jag ser det? Jag skulle väl säga att det finns två huvudkategorier. Den första är filmer som handlar om att göra film, det kan handla om en filminspelning eller om filmbranschen (State and Main, Mulholland Drive). Den andra är filmer som inte nödvändigtvis, i alla fall inte direkt, handlar om filmskapande, även om de kanske gör just det ändå. Men jag menar alltså filmer som  vet om att de är just filmer (Adaptation, Annie Hall, Persona). Just detta, då en film visar tydligt att den är just en film (t ex genom att bryta den fjärde väggen), brukar i alla fall jag kalla metafilm. Lite googlande/wikipediande visar dock att begreppet metafilm används för båda kategorierna. Jag brukar oftast gilla såna här filmer, kanske främst från den senare kategorin. Den film jag valde att se gillade jag också när jag såg den senast för tio år sen. Nu var det dags för en omtitt. En lika trevlig omtitt som jag hoppades på?

****

Living in Oblivion

”And… action!”

Titel: Living in Oblivion
Regi: Tom DiCillo
År: 1995
IMDb | Filmtipset

Living in Oblivion, eller Living in Oblivion – tystnad, tagning! som den svenska titeln lyder, är en lågbudgetkomedi om en filminspelning. Vi möter regissören Nick (Steve Buscemi), som kanske önskar att han kunde få samma mandatory mind wipe som Tom Cruise får i Oblivion så att han också kunde leva i glömska efter varje inspelningsdag.

Nicks lilla filmteam ska spela in två scener i sin film Living in Oblivion under den dagen vi följer dem. Vi har kamerakillen som vill köra handhållet för att få bättre känsla. Vi har den kvinnliga skådisen som var bra i den där duschscenen i Richard Gere-filmen men vad har hon gjort efter det? Vi har ljudkillen som droppar micken vid fel tillfälle. Vi har hunkskådisen som tror han är Brad Pitt men både är seriös och stjärna (tror han alltså). Vi har inspelningsledaren som är ihop med kamerakillen men gör slut. Ja, vi har helt enkelt ett filmteam. Ja, och så har vi Peter Dinklage från Game of Thrones och The Station Agent som en token dvärg som ska dyka upp i en drömsekvens med ett äpple.

Den andra scenen man ska spela in är just den där drömscenen med dvärgen och äpplet. Den första är en scen mellan Nicole (Catherine Keener), duschscensskådespelerskan, och mandivan Chad Palomino (James Le Gros). Det här blir en mardröm för regissören Nick. Faktum är att både han och Nicole redan haft mardrömmar under natten innan filminspelningen där allt som kan gå fel, går fel. Men nu är det på riktigt… och allt som kan gå fel, går fel, igen.

Living in Oblivion säger många är en hyllning till alla indiefilmskapare och det kanske det är. Framförallt är det en fantastiskt rolig film. Men visst, den är proppfull med små referenser hela tiden. Man äter mat på inspelningsplatsen trots skyltar som säger ”No food on set!”. Man är tvungen att stiga upp vid 4-tiden på morgonen för att hinna med dagens scener. Man har hittat en rökmaskin från tidigt 80-tal (för den där drömsekvensen). Alla och ingen vet hur den fungerar.

Filmen tar även upp en hel del om de problem som uppstår vid alla filminspelningar, oavsett budget. Hur får man t ex fram det bästa ur en skådis? Ska man repetera och riskera att sen missa det där äkta som man kanske bara får fram första gången när man väl kör live. Sen gäller det ju t ex att skådisar inte går ur bild eller mikrofoner dyker ner från överkant av bild mitt under scenen också. Haha, den här filmen är helt galet rolig. Jag visste inte att det fanns så mycket som kan gå fel under en inspelning. Jag skrattar högt rakt ut ett gäng gånger.

Under filmens gång, och det är en mysig gång, kom jag att tänka lite på skillnaden, i mina okunniga filmögon, mellan en lågbudgetindiefilm och en större produktion. I den senare har filmmakarna hela tiden de som bidrar med pengarna att ta hänsyn till. De har kanske inte, troligen inte, final cut. De kan i slutändan inte bestämma hur filmen ska se ut, hur ska slutscenen se ut. I den film som man spelar in i Living in Oblivion har man inte några sådana producenter som ställer till problem. I alla fall visar de sig inte i filmen. Problemet här är snarare brist på resurser och kanske engagemang hos alla i teamet. Många gör det här ideellt och kanske ser det som en språngbräda för att komma vidare i filmbranschen. Kanske kan man t ex lämna över ett filmmanus, som man i smyg skrivit, på till Chad (mandivan ni vet).

Jag avslutar den här texten med att säga att ni ska se Living in Oblivion om ni inte har gjort det tidigare. Det är en galet rolig och mysig film om filmskapande med ett foto där man blandar svartvitt och färg på ett snyggt metasätt. Krydda detta med en härlig Catherine Keener och en roligt gnällig Steve Buscemi… och ni har en härlig anrättning, tänkte jag säga men det är ju inte en mat- utan en metafilm så då säger jag inte det.


eller uttryckt i siffror 4/5

****

Känner ni att ni vill meta efter fler metafilmer? Kolla in hos mina filmspanarkompisar och se vad som nappar:

Flmr
Filmitch
Addepladde
Fiffis filmtajm
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Metafilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Soylent Green

25 april, 2013 4 kommentarer

Soylent GreenTitel: Soylent Green
Regi: Richard Fleischer
År: 1973
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om Soylent Green så därför kommer här min recension från 2007 av denna sf-klassiker.

Charlton Heston i ännu en dystopisk sci-fi-film efter att ha varit den siste mannen på jorden. I Soylent Green spelar han en polis i ett framtida och överbefolkat (40 miljoner!) New york där en burk jordgubbssylt kostar en förmögenhet och en bit färskt kött eller grönsaker bara är att glömma. Dessutom är det stekhett då jorden drabbats av växthuseffekten (en relativt tidig ”miljöfilm” alltså). När Heston utreder ett mord kommer han en oroande hemlighet på spåren som har med storföretaget Soylent att göra. Soylent förser den hungrande befolkningen med konstgjord näringsrik mat som är tillverkad av plankton från jordens hav.

Trots att det ska vara en framtidsskildring så gillade jag 70-talskänslan i filmen, precis som i The Omega Man. Fast man har ändå lyckats med att få till en känsla av att det faktiskt är en annan tid. Det är smutsigt, alla har en sorts skumma mössor, och det är folk överallt. Jag gillade att det här inte var den typ av sf-historia där det har skett en högteknologisk utveckling. Här har det istället gått bakåt (i alla fall de flesta avseenden). T ex finns det knappt några böcker längre. Istället är det människor som har som yrke att vara en bok. Heston har t ex en bok till sin hjälp i sina utredningar, spelad av Edward G. Robinson som en gång i tiden spelade i Little Caesar (1931) och i en mängd film noirs. Robinson är skön i sin roll, 80 år och i princip döv som han var (enligt extramaterialet på dvd:n).

I Hollywoods filmer från slutet av 60- till slutet av 70-talet så kan man inte förvänta sig ett lyckligt slut eller en helt förutsägbart handling. Under den här perioden fick ju regissörer/manusförfattare friare händer, vilket gjorde att filmerna tog vändningar och var personliga på ett sätt som inte förekommer i t ex de flesta nutida remakes. Nu är kanske inte just Soylent Green ett klockrent exempel på det här, men ett hyfsat exempel i alla fall. Heston då? Nja, han passar i sin roll. Han är träig, stel och inte helt smidig. Han passar helt enkelt. Filmen som helhet är underhållande, lagom spännande och med en ganska bra konspiration. Framförallt är det känslan som är skön. Jag gillade nästan mest de där bulldozrarna som skyfflade upp hungrande upproriska demonstranter, haha.

4-/5

PS. Robinson dog för övrigt nio dagar efter att inspelningarna var klara.

Arkiverad under Betyg 4, Dystopi, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Modstrilogin: Ett anständigt liv

22 april, 2013 Lämna en kommentar

StoffeTitel: Ett anständigt liv
Regi: Stefan Jarl
År: 1979
IMDb | Filmtipset

I del två av Stefan Jarls trilogi om modsen så har tio år passerat. Kenta och Stoffe är inte polare längre. Både Stoffe och Kenta har fått barn. Kenta super och röker gräs, Stoffe har gått ner sig heroin-träsket. Läget är inte bra och filmaren Jarl beslutar sig för att göra en film om detta, i princip för att försöka rädda livet på Stoffe (detta får man reda på om man lyssnar på kommentatorspåret). Vi får även träffa ett gäng andra killar och tjejer, där killarna drogar och tjejerna både drogar och är prostituerade.

Mmm, det var verkligen en helt annan stämning i den här filmen. Allt känns plötsligt så skitigt och dystert. Stockholm känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. Det är bara det att det här är på riktigt. Stämningen sätts direkt i filmen, dels genom suggestiv och passande musik av Ulf Dageby, och dels genom en närgången och jobbig scen på en knarkare som på en toalett på T-Centralen skjuter heroin.

Direkt i filmen får man också reda på att Stoffe är död. När man sen ser Stoffe så känns det bara som en enda lång färd mot denna slutpunkt och den sista överdosen. Verkligen tragiskt och gripande. Kenta, däremot, är ju en rolig prick som tar livet med en klackspark. Ok, han dricker och röker och verkar ha åldrats 20 år sen den förra filmen men han har klarat sig från heroinet, kanske för att han är rädd för sprutor (vilket man också får höra på kommentatorspåret).

Diacetylmorfin, även kallat heroin

En sak som jag tänker på så här i efterhand är hur vardagligt det är i filmen för en knarkare när han/hon ska sila. I den första scenen så är det ”Skåning” som med vana handgrepp förbereder sin spruta (bl a genom att tvätta den i toaletten) och sen skjuter in horset och lutar sig tillbaka för ruset. Mmm, jobbigt. Ja, hela filmen har en jobbig stämning över sig, vilket musik och bildspråk bidrar till. Ibland är den dock lite rolig och det är främst Kenta som bidrar till det.

Tillsammans med den första delen så blir det här en unik film, som griper tag i en och man inser hur surt det är om man trillar dit i drogträsket. Det är närgånget och äkta (slitet ord, jag vet). Sen måste jag återigen nämna det grymma kommentatorspåret som ger filmen en helt annan dimension (precis som i den första filmen). Kenta är en sån jävla skön snubbe som mitt i den tragiska stunden på nåt sätt kan få till en dräpande och väldigt rolig kommentar utan att det blir plumpt. Det finns en värme och livsglädje (trots allt) som strömmar ut ur teven. Det finns mer att säga om filmen och ämnet men jag slutar här med att dela ut en fyra.

4/5

PS. När det gäller t ex Kenta så kan jag tänka mig att han kanske inte alltid var så lätt att ha att göra med och nog kunde vara en jobbig person. När man ser filmerna och lyssnar på kommentatorspåret så är det väl svårt att få en fullständig bild, men en skön luffare var han ändå allt. Han dog 2003 och spenderade/vårdades tydligen den sista tiden hos Stefan Jarl och hans familj i Västergötland (dit Jarl flyttat efter att han fått nog av Stockholm).

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

The Squid and the Whale

17 april, 2013 12 kommentarer

The Squid and the WhaleTitel: The Squid and the Whale
Regi: Noah Baumbach
År: 2005
IMDb | Filmtipset

The Squid and the Whale såg och skrev jag om sommaren 2006. Jag och min bror gick och såg filmen och vi gillade båda den skarpt. Den kommande julen gav jag dvd-versionen i julklapp till mina föräldrar eftersom jag tyckte det var en så bra film. Så här i efterhand kanske det inte var en klockren present dels med tanke på filmens tema – och dels med tanke på att de inte hade en dvdspelare. 😉

Nu när jag varit ledig har jag faktiskt lyckats komma iväg på bio ett antal gånger (well, två gånger, men ändå). Den här gången var det dags för en liten filmpärla som jag hoppas inte drunknar bland blockbustrarna den här sommaren. Bläckfisken och valen utspelas på 80-talet i New York och handlar om en familjs skilsmässa.

Mamman (Laura Linney) och pappan (Jeff Daniels) kommer inte överens. Pappan är en ganska cynisk självupptaget författare på dekis som inte verkar särskilt omtänksam mot sin fru. Mamman känns mer sympatisk men vänsterprasslar. Nu vet jag inte om mammans otrohet i sig är det egentliga ”felet” utan kanske snarare är ett symptom på det som är fel i deras äktenskap.

Hur som helst, skiljs gör de och barnen, storebror Walt och lillebror Frank, blir inte glada (förståeligt). Ett schema görs upp och pappan, som har flyttat till ett nytt hus, får ha barnen varannan dag och mamman varannan. Nu börjar det förstås snackas skit, pappan om mamman (mest) och mamman om pappan (en del). Barnen väljer sida: Walt som vill vara sin pappas son väljer förstås sin coola och cyniska pappa medan den yngsta sonen Frank nog stannar vid sin mammas sida (han gör dock uppror på sitt egna lite annorlunda sätt).

Som sagt, jag tyckte det här var en liten filmpärla. För min del var det lite förvånande eftersom Wes Anderson var inblandad. Har inte varit stormförtjust i nån av hans filmer som jag tycker har en tendens att vara ytligt sköna, t ex Life Aquatic (min kommentar: och många andra av hans filmer). Nu hade ju bara Anderson producerat och då blev det alltså bättre. Noah Baumbach som skrivit och regisserat har nämligen lyckats skapa en personlig film som är rörande, innehåller en både skön och svart humor, och dessutom med riktigt bra och äkta skådespelarinsatser. Jag skulle kunna slänga in en brasklapp när det gäller Daniels som är bra men som har en ganska tacksam roll då han faktiskt inte utvecklas nåt vidare som karaktär utan är sitt cyniska jag hela filmen och känns därför aningen orealistisk. Men just därför är han rolig.

Humorn är med hela vägen genom filmen och det ger en skön känsla utan att man för den skull tappar bort allvaret och de frågor som tas upp. Viktigaste karaktären känns det som storebror Walt är. Han är på nåt sätt navet och det hela berättas lite utgående från honom. Det hela bygger ju också på Baumbachs egna upplevelser på 80-talet och jag gissar på att det är han som är Walt.

Titeln på filmen syftar på en historia om hur Walt som liten inte vågade titta på bläckfisken och valen på ett museum utan mamman fick berätta om det för honom i efterhand. Just denna kontakt med mamman fanns innan Frank föddes och nu saknar Walt den fast han inte vill erkänna det eftersom han nu ska vara pappans coola son. Riktigt rörande när Walt vågar erkänna det här för sig själv och just därför tyckte jag just slutet var riktigt bra. Min nöjdhetskänsla infann sig i alla fall!

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Wackness

16 april, 2013 8 kommentarer

WackTitel: The Wackness
Regi: Jonathan Levine
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Igår skrev jag om Warm Bodies av Jonathan Levine och regissörens namn klingade bekant. Det visade sig att han även låg bakom bl a 50/50 (som jag inte har sett) och The Wackness (som jag har sett och gillat). Följaktligen kommer här min recension av The Wackness som jag skrev i augusti 2009.

The Wackness är en film om sån där sommar där allt händer. Då man både hinner ha tråkigt och uppleva en massa. New York-bon, outsidern, hiphopnörden och marijuanaförsäljaren Luke har något av en drömsommar. Bl a spenderar han en helg vid stranden med en dotter, Stephanie (Olivia Thirlby), till en av sina ganjakunder. En helg som nästan är för bra för att vara sann kändes det som. Den där kunden spelas förresten av Ben Kingsley som inte direkt var lik Gandhi här (min kommentar: påminner mig om jag måste se Sexy Beast). Luke spelas klockrent av Josh Peck som var med som mobbat fetto i sevärda flodrullen Mean Creek (2004). Det är ganska otroligt vad han har gått ner i vikt även om man kan ana lite lönnfett så här fyra år senare.

Av den musik som spelas i filmen så har jag åtminstone hälften på cd (min kommentar: det var platta runda plastskivor som man använde förr i tiden)! Grym rap från hiphopens guldera. Jag önskar bara att de hade spelat nån låt med Public Enemy. Fast deras musik passar kanske inte riktigt in i filmens lite tillbakalutade stämning (och PE var som bäst några år innan ’94 då filmen utspelas). Tyvärr var volymen på musiken mixad alldeles för lågt. Det var för lågt även när det inte var nån dialog samtidigt utan bara en sekvens med musik. Samtidigt blev det nästan överdoserat med bra hiphop. Varje scen inleddes med en låt och det blev nästan för mycket (min kommentar: samma sjukdom som Warm Bodies led av, skillnaden här är att musiken är bra). Bästa scenen, där Peck får visa att han är en riktigt bra skådis, tror jag var när han vid ett tillfälle skäller ut Steph i en telefonsvarare. Jag är tvungen att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Farväl Falkenberg

6 april, 2013 4 kommentarer

FalkenbergTitel: Farväl Falkenberg
Regi: Jesper Ganslandt
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Farväl Falkenberg är en av de filmerna som fick mig intresserad av svensk film. Den stack ut, den stack in, den stack till, tyckte jag när jag såg den i september 2006.

Oj då. En film som växte, både under filmen och efteråt, känner jag nu efter att jag precis sett den på en förhandsvisning ordnad av Stockholm Filmfestival. Filmen startar lite trevande med episodiska skildringar av några barndomskompisars sista sommar i Falkenberg innan vuxenlivet ska ta vid. Då kände jag väl att den var rolig, lite skönt nostalgisk, men ändå inget speciellt. Men efter ungefär halva filmen så drog det in en ödesmättad stämning i biosalongen, nåt som den passande melankoliska musiken starkt bidrog till. De sista 20-25 minuterna är gripande, sorgliga, med några stänk av humor, och bitvis väldigt vackra.

Om jag ska nämna några filmreferenser så kom jag att tänka lite på det bildspråk och de känslor som man ibland hittar i några av Wong Kar-wais filmer. Steven Soderberghs Bubble kan jag också nämna. Fast Farväl Falkenberg är bättre än både Bubble och de (flesta) WKW-filmer jag har sett. Filmen försatte mig i en melankolisk, lite tung men ändå inte jobbig känsla, som satt kvar efter visningen under min cykeltur hem genom ett skymningsvackert Stockholm. Det finns givetvis brister i den här debutfilmen av Jesper Ganslandt, och den passar kanske inte en del, men jag rekommenderar den ändå varmt.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →