Nickel Boys (2024)

17 november, 2025 Lämna en kommentar

Inledningen av Nickel Boys påminde mig om Waves, om nån som läser detta har sett den. Det råder en drömsk stämning och en vad det verkar lycklig barndom skildras. Elwood (Ethan Herisse), en ung svart kille har uppfostrats av sin farmor på 60-talet med allt vad det innebär i form av Jim Crow, rasism, medborgarrättsrörelsen och MLK. Han blir antagen till ett svart universitet men på vägen dit råkar han illa ut och hamnar i klorna på polisen. Det slutar med att han istället för universitetet transporteras till Nickel Academy, nån form av sluten uppfostringsanstalt för både vita och svarta ungdomar men där de svarta förstås behandlas som skit.

Klackarna i taket! Nej, inte direkt. Men jag tycker ändå det finns en hel del att gilla med filmen. Det är ett sorts konstverk kanske, mer än en film rakt upp och ner. Det gäller nog att man är på rätt humör för att uppskatta filmens ofta poetiska betraktelser med inslag av magisk realism. Skrev jag förresten att filmen berättas ur Elwoods perspektiv? Nej, det gjorde jag inte. Första halvan av filmen får vi endast se Elwood i vissa snabbt förbipasserande spegelbilder (t ex i ett bussfönster). Nu är tanken att det här ska vara som att se världen ur Elwoods ögon. Mm, jag får ändå känslan av att det vi ser är nåt som är filmat av kamera snarare än nåt som en människas ögon registrerar. Anledningen är att bilden helt enkelt är för snygg och att den leker med fokus och oskärpa. Det påminner mig lite om ett av problemen jag har med genren found footage.

Efter halva filmen hoppar vi från Elwoods perspektiv till att se vad Turner (Brandon Wilson) ser. Turner är en annan ”antagen” på Nickel som Elwood blir kompis med. Tillsammans försöker de uthärda på anstalten och även hitta en väg bort därifrån.

Filmen är väldigt episodiskt och sparsamt berättad. Bitvis var det lite svårt att hänga med. Det råder en poetisk och lugn känsla i filmen men ofta även en otäck klaustrofobisk, instängd ton som förstås bildperspektivet bidrar till. Det förekommer inslängda autentiska nyhetsklipp eller snuttar från äldre filmer som t ex The Defiant Ones (1958) med Sidney Poitier och Tony Curtis (som jag inte har sett). Det är ett collage av bilder som passerar revy. Spike Lee, någon? Eller en bilddikt som Ingmar Bergman kallade inledningen av Persona.

Förutom att byta perspektiv så hoppar vi även i tiden. En del av filmen utspelar sig 1988 respektive 2018 och vi får se vad som hänt med våra två huvudpersoner. Här förekommer en ruggigt bra scen på en bar där två ”elever” från Nickel möts och snackar gamla minnen. Det var kanske den scenen som gjorde att jag till slut hamnar på en fyra i betyg till Nickel Boys.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Good One (2024)

7 augusti, 2025 4 kommentarer

Jag tror jag inför en ny kategori filmer på bloggen: vandringsfilm. Det är en typ av filmer som jag uppskattar. Det handlar om människor som ger sig ut på vandring, kanske för att komma över en förlust, kanske för att bearbeta nåt problem (beroende av olika slag), eller kanske bara för att de gillar att vandra. Det är en form av roadmovie men utan väg och bil där vägen är målet och målet brukar vara att hitta sig själv.

Good One handlar om kompisarna Chris (James Le Gros) och Matt (Danny McCarthy) som ska ut och vandra med sina barn. Men Matts son är inte sugen på att hänga med (orsaken får vi reda på så småningom) så det blir bara Chris, Matt och Chris dotter Sam (Lily Collias).

Filmen är en typisk american independent-film som skulle passa perfekt på Stockholm Filmfestival. Ja, faktum är att den visades där i höstas.

Jag blev påmind om hur underbart det är att vara ute och vandra i naturen. Man har bara en sak att tänka på: äventyret. Man vet inte vad som väntar bakom nästa krök. Och istället för att lyssna på en podcast lyssnar man på skogens sus, den strömmande bäcken och fåglarna som kvittrar. Det är mental avslappning.

Apropå vandring och att vara ute i naturen så gillar jag att filmen inte ryggar för det här med kiss och bajs och även mens. Det är ju inget man bara slutar med för att man är ute i naturen.

Nu handlar filmen förstås inte om hur trevligt det är att vandra. Well, inte bara. Chris och Matt är gamla vänner men ändå ganska olika. Bägge har lite trassliga familjeliv, skilsmässor och sånt. De pikar varandra mest hela tiden och jag känner att det kommer komma nån form av urladdning. Sam håller sig i bakgrunden och framstår som den mest mogna i gruppen.

Det är nånting med dynamiken i gruppen som känns aningen obehaglig. Två karlar och så en ung tjej ute helt ensamma i vildmarken. Det är kanske inte så konstigt att tankarna går åt ett visst håll. Men filmen tar inte riktigt den vägen. Ja, fram tills att den typ gör det. Och då blev jag besviken, och på nåt sätt blev jag besviken både på Matt och Chris men även på filmen. Men livet är som det är. Jag undrar vem Sam är mest besviken på, Matt eller sin pappa.

Efter det som händer händer så gillade jag hur filmen visuellt skildrar den nya dynamiken som uppstått i gruppen. Inte mycket sägs rent verbalt men regissör India Donaldson visar med bilder vad som pågår.

Slutligen: när man är ute och vandrar så vill man vara ensam på sin lägerplats. Det är en big no-no att stövla in på en plats där några andra redan slagit läger. Man kan möjligen stanna och prata ett tag men sen får man allt hitta sin egen plats.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fyra andra vandringsfilmer som jag skrivit om: Wild, Wildlike, Tracks och Walking Out.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Vandringsfilm Tagged with , , , , , , ,

Heretic (2024)

17 juli, 2025 6 kommentarer

A24 verkar mer och mer gilla att producera skräckisar nuförtiden har jag fått för mig. Talk to Me och Midsommar är två exempel och Heretic är ytterligare ett. Filmen är skriven regisserad av duon Scott Beck och Bryan Woods. Ett sånt där par med, vad det verkar, sköna snubbar i stil med Daniels (EEAAO) eller Benson and Moorhead (The Endless).

Två unga mormonsystrar knackar på hos Hugh Grant för att försöka värva honom till deras kyrka. Grant säger att ”The walls and ceilings have metal in them men välkomna in”. Det hela utvecklar sig till ett mysigt kammarspel där den till en början timide Grant har en dold agenda (nähä!). Muahaha.

Det är intressant hur olika de två systrarna är. Barnes (Sophie Thatcher) har ett tjockare skinn då hon är erfaren av livet utanför kyrkan medan Paxton (Chloe East) är minst sagt bräckligt naiv infödd i kyrkan som hon är.

Det diskuteras mycket religion i filmen. Ja, det är väl det som filmen går ut på. Vad är och varför finns religion? Den här typen av teologiskt snack är jag verkligen svag för. Grant, trots att han visar sig vara en psykopat, lägger fram väldigt rimliga teorier och argument. Hugh Grant är för övrigt strålande i filmen och verkar ha haft riktigt roligt under inspelningen.

Jag gillar hur alla inblandade spelar ett spel och är medvetna om att båda vet att den andra vet att den andra vet. Systrarna blir tvungna att spela med i leken för att ge sig själva en chans att komma undan. Spännande!

Under sin ”lektion” för systrarna kommer Grant in på det här med iterationer. Monopol, The Hollies och Bibeln. Allt har gjorts förut, det är bara ytterligare iterationer vi upplever. Ja, det är så sant. Det gäller även på mitt jobb. Först hette det teams, sen blev det squads och nu senast blev det experiences. Experiences, really? Det blir ju fånigt det här med alla dessa buzzwords. Men cheferna måste ju ha nåt att göra de med.

Filmens slut ballar kanske ur en aning och jag har lite svårt att förstå vad Grants agenda faktiskt var. Avslutningsmusiken under eftertexterna med ”Knockin’ on Heaven’s Door” by way of Mazzy Stars ”Fade Into You” var underbar (och passande med tanke på detta med iterationer). Man kan aldrig få för lite Mazzy Star och Hope Sandoval. Nu var det i och för sig Sophie Thatcher som sjöng men ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Brutalist (2024)

4 juli, 2025 2 kommentarer

The Brutalist är en episk film med ouvertyr och paus. Den är filmad i svartvitt förutom en bit i slutet. Nej, nu ljuger jag ju. Den är inte alls filmad i svartvitt. Varför tror jag det? Kanske tänker jag på filmer som Tár och Maestro som ju också växlar mellan färg och svartvitt. Hehe, Tár är för övrigt inte alls i svartvitt, det bara känns så. Det är nåt med de här filmernas längd och episka känsla som får mig att tro att de är i svartvitt. Nåväl.

Den här rackarns filmen är 3 timmar och 35 minuter. Ja, den var i alla fall det när den visades på bio då pausen var en kvart. Vid en titt hemmavid är pausen nedkortad till en minut (om man nu inte väljer att förlänga den själv). Dessa dryga tre timmar rullade på förvånansvärt lätt. Regissören Brady Corbet har på nåt sätt fått till en film som flyter fram smidigt men utan att jag tappar intresset.

Vad handlar den om? Ja, om ungraren och Förintelse-överlevaren László Tóth (Adrien Brody) som kommer till USA efter kriget och försöker skapa sig ett nytt liv. Tóths fru Erzsébet (Felicity Jones) är kvar i Europa vilket jag antar var ett medvetet val (eller inte) då Tóth ska bana vägen. Det går väl så där. Det första han gör när han kommer till USA är att gå till prostituerade (men utan att få upp den) samt bli heroinberoende.

Så småningom börjar han jobba som arkitekt för industrimagnaten Van Buren (Guy Pearce). Och så småningom kommer även frun Erzsébet till USA tillsammans med niäsen Zsófia.

Relationen mellan Tóth och Van Buren är märklig. Jag får känslan att Van Buren både beundrar och hatar Tóth. Tóths arkitektstil (Bauhaus-utbildad som Tóth är) förstår han sig nog inte på men om andra säger att det är bra så är det väl bra. Det kokar nog ner till att det handlar om offer, hjälplösa, makt, översittare och kulturella skillnader mellan Europa och USA.

Det förekommer en helt otrolig och vacker sekvens i ett italienskt stenbrott som försatte mig i trans. Dessutom fick vi där även ett party som fick mina tankar att gå till mästerverket Babylon samt några av Paul Thomas Andersons filmer.

Att Brady Corbet spelade en av de båda handskbeklädda psykopatsadistynglingarna i Michael Hanekes Funny Games-remake på sin egen film kommer aldrig sluta att fascinera mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Flow (2024)

3 juni, 2025 5 kommentarer

Flow är den lilla lettiska filmen som knep priset för bästa animerade film på Oscarsgalan i vintras. Är den värd det? Ja, är mitt svar. Fast då har jag bara sett Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl av de andra nominerade. Kanske skulle kolla in The Wild Robot också?

Flow, eller Straume som den heter på lettiska, är en speciell film. Det förekommer enbart djur som ”rollfigurer” i filmen. Vi ser rester av människor. Byggnader, städer, segelbåtar, kattskulpturer. Men inga människor syns till. Har de alla utplånats av en naturkatastrof? Ja, det verkar så.

Filmen inleds med en översvämning av stora mått. Vi får följa en liten svart katt som försöker undkomma det snabbt stigande vattnet. Katten räddar sig genom att ta sig ombord på en segelbåt där en kapybara redan befinner sig. Så småningom ansluter även en hund, en sekreterarfågel och en lemur i vad som visar sig vara en found family-film. Och det gillar vi.

Filmens miljöer är helt underbara. Det visuella, ja, även stämningen överlag, påminner mig om det gamla datorspelet Myst. Kommer ni ihåg det? Det är i alla fall underbart vackert. Både natur och de mer urbana miljöerna ser ljuvliga ut. Av nån anledning så är animationen på djuren inte lika detaljrika. Upplösningen är synbart lägre. Kanske har det med mjukvaruresurser att göra? Nåt som ska röra sig kräver ju mer juice om man säger så. Tydligen så gjordes filmen med gratis- och open source-verktyget Blender. Det finns säkert nån intervju där ute där regissören Gints Zilbalodis förklarar hur det hela gick till.

Har jag sagt att alla inte talar svenska? Ja, faktum är att varken djuren eller nån annan pratar överhuvudtaget. Filmen är alltså helt dialogfri, vilket kändes fräscht och uppiggande. Det gjorde att djurens rörelsemönster och beteende stod i fokus och bidrog till att jag drogs in mer i filmen. Jag gillade t ex hur filmen perfekt fångar skillnaden mellan katter och hundar.

Musik förekommer, en majestätisk musik som gav en mystisk (mytisk?) känsla. Är det en fantasy-film? Miljöerna är jordlika men ändå inte. Det är som en blandning av Venedig, Kina och Peru plus en mix av nåt utomjordiskt. Även en sagolik och stor val bidrar till denna känsla.

Hur konstigt det än kan låta så kom jag att tänka på The Walking Dead. I den serien är ofta inte zombierna det farligaste. Istället är det de människor som man stöter på som för risker med sig. Det är samma här. Våra vänner på segelbåten bildar en familj. En found family, som sagt. Men ska man hjälpa andra genom att låta dem komma ombord och därmed riskera att att de tar över? Sympati med andra ställs mot misstänksamhet mot främlingar.

Flow är värd en fyra i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 4, Film, Found family, Recension Tagged with , , , , ,

The Order (2024)

26 maj, 2025 2 kommentarer

The Order är vad jag kallar en filmfilm, helt enkelt en välgjord film med ett gediget hantverk med kompetenta yrkespersoner på varje plats. På ett sätt är det att gå tillbaka till grunderna, till hur man gjorde film på 70-talet kanske.

Cgi används knappt och om det används (och det gör säkert) så är det så långt ifrån Ant-Man and the Wasp: Quantumania man kan komma. Man gör istället saker direkt i kameran och det ger en helt annan känsla av att vara där, att det är på riktigt. Det finns ett djup i bilden. Det förekommer inga gimmickar, tidshopp, olinjärt berättande eller Robert Zemeckis-grepp (Obs! Jag älskar Contact). Det ger ett sorts lugn, en känsla av att vara i trygga händer.

Ja, jag gillade alltså med andra ord The Order. Den påminde mig om Jeremy Saulnier (Blue Ruin, Hold the Dark) eller Taylor Sheridan (Hell or High Water (”endast” manus), Wind River).

Jude Law som nästan är oigenkännlig spelar Terry Husk, en FBI-agent som jagar nynassar på 80-talet i nordvästra USA. Law, oigenkännlig? Ja, men han ser sliten ut och sportar en rejäl mustasch också. Husk är på jakt efter The Order som leds av den rejält obehaglige Bob Mathews, spelad av svärmorsdrömmen Nicholas Hoult med de oskyldiga blå ögonen. The Order vill ta över makten i USA och sponsrar sin verksamhet medelst bankrån.

Jag älskar fotot och de miljöer som fotas. Det hela bygger på verkliga händelser som ägde rum i Washington och Idaho men filmen är inspelad i Alberta, Canada. Bergen, skogarna, vattendragen, landsvägarna. Fint.

Tye Sheridan (som vuxit upp nu efter bl a Mud) är med också som den lokale unge polisen Bowen som Husk samarbetar med. Husk blir väl en sorts mentor för Bowen och får lära sig ett och annat.

Det förekommer en scen mellan Husk och Mathews som påminde mig om en scen mellan Stellan Skarsgård och Denise Gough från säsong två av den briljanta tv-serien Andor. Jag gillar det här upplägget där båda vet att den andra vet men inte låtsas om det trots att båda vet vem den andre är. Spänning!

Det blir högt betyg till The Order och vi får se om den platsar på min årsbästalista för 2024.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Brott, Drama, Film, Filmfilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Deadpool & Wolverine (2024)

28 april, 2025 8 kommentarer

Jag insåg nu att Deadpool & Wolverine inte är en X-Men-film. Det är en MCU-film. Ja, rent handlingsmässigt så är det förstås en X-Men-film, och både Deadpool 1 och 2 plus alla tidigare filmer med Hugh Jackman som Logan har varit X-Men-filmer. Men ur filmuniversumperspektiv och rent affärsmässigt är filmen, och kommande filmer med X-Men, alltså en del av Kevin Feiges fasligt seglivade skapelsesaga. Bra eller dåligt? Ja, det återstår väl att se när väl den än så länge icke namngivna X-Men-filmen under MCU-paraplyet ser dagens ljus (2028?).

Jag ska erkänna att jag var ganska skeptisk när jag satte mig ner för att bli översköljd av Deadpools (Ryan Reynolds) metahumor. De tidigare filmerna om Wade Wilson har jag inte uppskattat speciellt mycket. De är helt ok men inte riktigt min kopp te. Däremot har jag alltid gillat Hugh Jackman som Wolverine så det fanns hopp ändå.

Kombinationen Ryan Reynolds och Hugh Jackman som Deadpool och Wolverine visade sig vara rena jackpotten. Jackmans vresige och buttre Logan är en perfekt motpol till Reynolds ordbajsande clown. Deras motsatser attraherade mig. Allt eftersom filmen rullade på upptäckte jag att jag gillade den mer och mer. Jag var underhållen och jag tror att jag till och med skrattade högt rakt ut i min ensamhet. Det är ett gott betyg.

Vad handlar filmen om? Ingen aning, och jag tänker inte läsa på på Wikipedia. Det är nåt med en massa universum som håller på att kollapsa och av nån anledning så är det upp till Deadpool och Wolverine att återställa ordningen. Bl a med hjälp av världens fulaste hund, som tydligen var äkta och inte en cgi-skapelse.

Det förekom en kvinnlig skurk vid namn Cassandra (Emma Corrin) som jag inledningsvis inte tyckte hade speciellt mycket karisma, något som krävs om man ska lyckas att gestalta just en skurk. Men hon växte även hon. Kanske beroende på att hon såg ut som Max Schrecks Nosferatu eller Tom Hardy som Jean-Luc Picard-klon i Star Trek: Nemesis.

Troligen gillade jag filmen eftersom jag sett alla X-Men-filmer och alla MCU-filmer och kanske insett att när man gjort det så återstår det nästan bara ironi och humor. Det är kanske den enda vägen kvar med den här typen av superhjältefilmer. Är det så att Logan var den sista riktigt seriösa men som ändå lyckades fullt ut?

Slutligen blev jag tokig av att inte komma på vem som Channing Tatums rollfigur Gambit lät som. När väl den polletten trillade ner var tillfredsställelsen enorm. Det var ju samma cajun-brytning som Eduard Delacriox (Michael Jeter) hade i The Green Mile.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Conclave (2024)

28 mars, 2025 6 kommentarer

Conclave blev förra årets julfilm som jag väljer ut och sen tar med familjen att se på bio på annandagen. Denna tradition startade år 2000 men pga anledningar så var det första gången biobesöket blev av sedan julen 2019.

Dessutom var det premiär för mig att besöka den nyöppnade filmstaden i Uppsala, Filmstaden Luxe, där ALLA salonger serverar mat och dryck under visningen. Åh, herregud, hur ska det här gå? Jag var orolig men det visade sig gå bra (denna gång). Det kom personal en eller två gånger innan filmen drog igång med mat till några men det var varken mat som lät eller luktade.

Biofåtöljerna var även av det stora och bakåtlutade slaget. Det är inte riktigt min grej, de där reclinerfåtöljerna. Jag får aldrig till en bra ställning, det känns som att man halvligger och tittar på film. Jag vill sitta rak i ryggen! Det positiva var att det var gott om plats både i sidled och för fötterna och det ger pluspoäng.

Filmen då? Ja, det var enligt mig ett succéval om ett påveval. Trion i huvudrollerna var strålande. Ralph Fiennes som kardinal Lawrence som leder omröstningsceremonin (konklaven) men som absolut inte vill bli påve själv (eller?). Stanley Tucci som kardinal Bellini som står för ett modernare tänkande inom kyrkan. John Lithgow som kardinalen som mest av allt vill vinna, amerikan som han är.

Conclave, regisserad av Edward Berger, utvecklade sig till en kyrkopolitisk mysteriethriller som jag fann mycket spännande. Den bortgångne påven visade sig ha både en och två rävar bakom örat. Även efter sin död så lyckas han påverka hur konklaven kommer fortlöpa.

De olika kardinalerna har alla sina agendor och det blir nån form av Robinson-såpa där olika pakter bildas. Det var kul att följa spelet bakom kulisserna. Ja, jag vet att det är en påhittad historia som bygger på en roman av Robert Harris med samma namn som filmen.

Filmens miljöer bidrar till den täta stämningen. Kardinalerna är instängda i ett palats med långa korridorer och marmortrappor där lågmälda samtal äger rum. De bor i en sorts hotelldel av palatset som går mycket stilfullt i svart, vitt och rött, och fick mig att tänka på Kraftwerks album Die Mensch-Maschine.

Även musiken, av Volker Bertelmann, spelar en stor roll, och en nästan för hög roll, i alla fall i salongen på Luxe i Uppsala. Det var nära att jag höll för öronen några gånger när de mäktiga stråkarna i ljudpåret likt tordön vibrerade genom luften. Men stämningen bidrog de till, stråkarna, det gjorde de.

Slutligen var det lite kul att vi lite tidigare på annandagen hade sett Ingrid Bergman spela nunna i The Bells of St. Mary’s.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Civil War (2024)

19 februari, 2025 5 kommentarer

Jag skulle säga att Alex Garland är en av mina favoritregissörer just nu, ihop med Denis Villenueve. Ex Machina och Annihilation är båda toppfilmer och Garland ligger ju även bakom manus till ett antal andra filmer som han inte har regisserat själv (28 Days/Weeks/Years Later och Dredd bl a).

Enligt uppgift ska Civil War vara den sista film som Alex Garland regisserar. Han har ledsnat, helt enkelt, på att behöva prestera en färdig film som fullt ansvarig. Däremot kommer han fortsätta att sitta hemma på kammaren och skriva filmmanus till andra. Gott så, och vi vet ju vad som hänt tidigare när andra hotat med att gå i pension.

Filmen inleds med en karta som talar om läget i USA. Jag blir påmind om ett visst amerikanskt val. Fast här är det krigiska allianser det handlar om. Kalifornien och Texas är av nån anledning kompisar i denna alternativa (?) framtiddystopi.

Vi får följa en kvartett fotografer och journalister på sin väg från New York till Washington. Där har Joel (Wagner Moura) och Lee (Kirsten Dunst) tänkt intervjua och fota presidenten (Nick Offerman) innan de västra styrkorna intar Vita Huset. Med sig har de den unga aspirerande fotografen Jessie (Cailee Spaeny) samt veteranjournalisten Sammy (Stephen McKinley Henderson).

Efter ett ganska kort tag inser jag att filmen inte handlar om konflikten i sig utan om journalister och deras roll i ett krig. Ska de rapportera helt objektivt om vad som händer? Ja, det kanske är som Lee säger: ”Vi ska inte ställa frågor, vi ska ta bilder och rapportera så att andra kan ställa frågorna”.

Ja, det låter ju fint, men det finns även ett inslag av tillfredsställande adrenalinkick som fås genom att ta årets bild. I alla fall är det så filmen och Garlands manus framställer det. Jag gillar hur det (givetvis) också finns en jargong bland journalisterna och fotograferna i filmen, vilket det ju gör inom alla yrken (för att klara av verkligheten).

Skådisarna är strålande. Jag gillar speciellt Kirsten Dunst som den luttrade krigsfotografen Lee. Hon är verkligen mentalt T-R-Ö-T-T men trycker tillbaka det ända tills det inte går att trycka tillbaka mer. Hennes moderskänlsor, eller kanske omsorgskänslor rent allmänt, väcks till liv när hon får unga och naiva Jessie i knät. Jessie påminner för övrigt lite om Barry Keoghans Pavel i verklighetsddystopin Chernobyl i hur de båda går från naiva till luttrade på kort tid.

En annan favorit är den omisskännliga Stephen McKinley Henderson. Han har en smarthet, ett lugn och en humor som går genom tv-skärmen, och jag känner igenom honom från både Villenueves Dune och Garlands tv-serie Devs. Hans rollfigurs öde förde tankarna till Steven Spielbergs The Sugarland Express.

Ett stort plus till filmen är att det är en roadmovie. Jag gillar nästan alltid sådana. Det hela utspelar sig under ett antal olika episoder där vi får träffa olika personer och uppleva skiftande miljöer. Läskigast är väl Dunsts man Jesse Plemons som en älskare av äkta amerikaner i röda solglajjer.

Mitt under en intensiv scen börjar plötsligt De La Souls ”Say No Go” spelas. Jag hoppade till då jag direkt kände igen låten. Vad är det som händer? Vilket inspirerat låtval.

Det absoluta slutet, och vad som händer med Lee och Jessie, kanske kändes aningen förutsägbart men det var inget som förstörde mitt helhetsintryck av Civil War. Och jag älskade det slutliga fotot som sakta framkallas till tonerna av Suicides ”Dream Baby Dream”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

De La Soul – ”Say No Go” (VIF Trugoy the Dove 🕊)

Arkiverad under Action, Apokalyptisk, Betyg 4, Dystopi, Film, Krig, Musik, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Kaili Blues (2015)

16 december, 2024 2 kommentarer

41 minuter och 5 sekunder. Är det dessa minuter och sekunder som gjorde att Kaili Blues till slut funkade för mig? Jag återkommer till denna tidsangivelse senare.

Regissören till Kaili Blues heter Bi Gang och var en ny bekantskap för mig. Det här är även hans debutfilm vilket jag måste säga är imponerande. Snubben har ambitioner, helt klart.

Filmen är svårgreppbar, svår att få grepp om. Man kan väl säga att det handlar om en f.d. gangster, Chen, som sadlat om till läkare i staden Kaili i sydöstra Kina. Chens brorsa som fortfarande är gangster (?) har en ung son (10 år gammal?), Weiwei, som en dag försvinner. Chen tror att brorsan har sålt honom (oklart till vad) och åker iväg för att hitta honom.

Chen anländer till en by som ligger längs med en flod och nu börjar saker och ting bli märkliga (om de inte redan var det). Chen får skjuts av en ung kille med en moped, en mopedtur som tar tid och vi får uppleva hela resan på 5-10 minuter utan avbrott eller klipp. Hmm, vad är det som händer här?

Chen träffar en del personer som vi sett tidigare i filmen i korta flashback-scener. Hmm, är det Chens f.d. fru? Men vad gör hon här nu. Det verkar ju inte som om Chen känner igen henne? Och killen med mopeden, är det Weiwei som blivit äldre? Eller är det Chen som är/var Weiwei? Inget går ihop och metalagren packas på varandra och jag hamnar i nån sorts trans.

41 minuter och 5 sekunder? Jo, efter tag där i byn längs med floden så inser jag att sekvensen har pågått lääääääänge utan något klipp. Vi har gått omkring i byn, åkt moped och flodbåt i en sömlös sekvens (men kanske inte sömnlös om man är lite trött) som alltså försätter mig i ett speciellt tillstånd, kanske mellan dröm och verklighet.

Efter att ha sett filmen var jag tvungen att spola tillbaka och klocka hur lång tagningen egentligen var. Svaret: 41 minuter och 5 sekunder.

Fråga: vad får Kaili Blues för betyg? Svar: 4 av 5 metalager.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg