The Avengers

2 maj, 2012 15 kommentarer

Titel: The Avengers
Regi: Joss Whedon
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag stod uppe på scenen på nyinvigda Rigoletto och jag hade fått en fråga av tjejen som presenterade filmen och som skulle dela ut en presentpåse till mig. ”Vilken är din favoritsuperhjälte?” Hon och drygt 700 andra, inklusive en grupp Filmspanare (som troligen var de som låg bakom att jag vann utlottningen ;)), väntade på mitt svar. Jag blev helt blank och jag kunde plötsligt inte komma på en enda superhjälte. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, dök nåt grönt upp i hjärnan och svaret kunde bara bli ett. Hulken är min favoritsuperhjälte, helt enkelt för att det var han som kom till undsättning när jag som mest behövde det. Med tanke på filmen The Avengers så visade det sig att jag hade mer rätt än jag kunde ana men det återkommer jag till senare.

Mina förväntningar på den nya Marvel-filmen var inte speciellt höga. De tidigare filmerna har inte varit dåliga men att säga de var mer än underhållning för stunden vore att överdriva. Å andra sidan är underhållning för stunden aldrig fel. The Avengers inleds med att elake asaguden Loke dyker upp igen efter att inte ha dött i slutet av filmen om Tor. Loke har slutit avtal med onda varelser från en annan värld och därmed har han fått ett kraftfullt vapen till sitt förfogande. Vapnet är en stav som antingen kan användas som en bazooka eller som en övertalningsstav. Loke dyker upp på en forskningslokal där forskaren Erik Selvig (Stellan Skarsgård) i S.H.I.E.L.D.:s regi försöker tämja energin från en mystisk kub kallad tesserakten. Loke stjäl tesserakten som han ämnar ge i gåva till sina onda bundsförvanter i utbyte mot att de anfaller Jorden. En Jord som han sen själv tänker sig att styra. Vad kan gå fel i den planen? Ja, kanske att Nick Fury samlar ihop sin hämnarstyrka kallad The Avengers.

The Avengers består av följande sex superhjältar/hjältinnor:

Steve Rogers / Captain America (Chris Evans)
Patriotisk torrboll som gillar att gnabbas med Tony Stark. Vetenskapligt modifierad till att bli supersoldat. Innehavare av en superhård metallsköld.

Tony Stark / Iron Man (Robert Downey, Jr.)
Självgod humorist som bara tänker på sig själv men som givetvis har ett gott hjärta. Älskar att gnabbas med Steve Rogers. Inte superstark men supersmart och ägare till en superdräkt med stor vapenarsenal.

Natasha Romanoff / Black Widow (Scarlett Johansson)
Skönhet klädd i tajt svart dräkt. Smart och manipulerande och kan få vem som helst att avslöja vad som helst i vilken situation som helst. Duktig på kampsport. Står i skuld till Hawkeye.

Clint Barton / Hawkeye (Jeremy Renner)
Precis som Natasha är han en S.H.I.E.L.D.-agent. Skarpsynt pilbågsskytt. Hävdar att han ser saker bättre på avstånd. Min känsla är att han har en crush på Black Widow.

Dr. Bruce Banner / Hulk (Mark Ruffalo)
Duktig forskare som kan väldigt mycket om gammastrålning (och gissa vad den stulna tesserakten utstrålar?). Lite blyg och ganska lugn i normaltillståndet men den andra gröna killen är superstark och supergrön.

Tor (Chris Hemsworth)
Son till Oden och bror till den onde Loke. Gillade att kriga när han var ung men mognade i sin egen film. Ägare till Mjölner, en kraftfull hammare som bara Tor kan lyfta (inte ens Hulk klarar det trots att han tog i så han blev grön).

Filmens främsta egenskaper är att den är maffig vad gäller specialeffekterna och att Joss Whedon fått till en bra humor och ett bra samspel mellan karaktärerna. Steve Rogers och Tony Stark kontrasterar varandra perfekt. I Captain America blev det på gränsen till för torrt och pompöst medan jag kan tycka att Tony Stark blir jobbigt snackig i Iron Man-filmerna. Här möts de båda och kemi uppstår. Men allra bäst i filmen är… ja, ni gissade rätt: Hulk. Grönt är skönt. Hulks okontrollerade hjärna är inte utan humor tydligen. Hans förnedring av Loke och kompisknuff av Tor gav applåder från publiken på Rigoletto. Det var även skönt att slippa det överdriva studsandet från Ang Lees Hulk.

En liten notering om 3D. Det är skräp, åtminstone den här gången. Det tillför ingenting förutom att texten blir dubbel och suddig plus att man tycker det är jätteskönt att ta av sig de där jätteglasögonen när filmen är slut.

Betyget till filmen The Avengers (med eller utan 3D) blir 3½ starka och gröna filmspanarikoner. Halvan bidrar givetvis Hulk till men även att gamle hjälten Harry Dean Stanton dök upp i en kul cameo.

Läs nu vad mina filmspanarkompisar som jag såg filmen med tyckte: Fiffi, Sofia, Jessica och Henke. Och här är en bonuspodcast från Har du inte sett den? som inte såg filmen samtidigt men anslöt senare under kvällen. Uppdatering: Nu har även Joel kollat in filmen och skrivit om den på Deny Everything.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Captain America: The First Avenger

25 april, 2012 8 kommentarer


Titel: Captain America: The First Avenger
Regi: Joe Johnston
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Captain America är en i raden av Marvel-filmatiseringar. Denna rad av serietidningsfilmer är väl tänkt att avslutas (ja, jag tycker nog det är dags nu?!) med The Avengers där alla våra hjältar sammanstrålar under ledning av Samuel L. Jackson för att slåss mot världens skurkar. Captain America utspelar sig under andra världskriget. Tyskland invaderar Polen och kriget bryter ut i Europa. USA har inte gått med i kriget än så länge men det känns som en tidsfråga. I New York försöker modige men sjukligt klene Steve Rogers (Chris Evans) att gå med i armén. Det går inte så bra för Steve och han får stanna hemma och istället blir det kompisen Bucky som åker till Europa.

Rogers ska dock få chansen. Utan att han riktigt själv förstår vad som pågår hamnar han i ett hemligt program där man försöker utveckla en supersoldat. Rogers förvandlas från klen sjukling till vältränad toppsoldat men det kanske viktigaste av allt, det har inte förändrats. Anledningen till att Rogers blev utvald är nämligen hans osjälviska mod. Hmm, varför tänker jag på en speciell reklamfilm? (Haha, snälla, det var inte sååå länge sen jag skrev det här men jag har lyckats glömma bort vilken reklamfilm jag syftar på, nån som kan hjälpa mig? Hmm, undrar om det är den där med den stora hunden som skyddar den lilla från regnet? ;))

Nåt som förvånade mig lite var att Rogers till en början bara utnyttjades som en sorts kringresande maskot i syfte att bygga upp den amerikanska stridsviljan. Efter ett tag ledsnar dock Rogers på detta, speciellt efter att bäste kompisen Bucky förmodas vara tillfångatagen eller dödad av nazisterna. Mot sig har Rogers, som nu förvandlats till Captain America, nazisternas vapenminister Johann Schmidt (Hugo Weaving). Denna Schmidt förvandlas även han — till supernaziskurken som vill ta över världen: Red Skull.

Jag har hört en del säga att Captain America skulle vara en torr film utan den humor som behövs. Hmm, ja, kanske är både filmen och Chris Evans en aning bleka just när det gäller humorbiten. Men jag tyckte det inte behövdes eftersom filmen har en ganska härlig matinéstämning. Jag gillar Red Skull-karaktären, hans vapen, hans storhetsvansinne. Även de miljöer han vistas är trevliga, som t ex hans vintriga bergsfort.

Nu har det gått nästan en månad sen jag såg filmen och jag måste säga att inte minns så himla mycket av det jag såg. Efer ett tag så blev den nog lite ointressant, ungefär som det brukar bli i såna här filmer när de går in i actionfasen. Men jag tyckte t ex den var bättre än Sky Captain and the World of Tomorrow, en film som den påminner om en hel del. Matinékänslan var bättre och mysigare i Captain America.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 x Iron Man

24 april, 2012 7 kommentarer

Som förberedelse inför helgen då det blir The Avengers på bio så tänkte jag det kunde passa med recensioner på de filmer som ingår Marvels filmiska universum. Sen tidigare kan ni läsa om The Incredible Hulk och Thor och nu är det dags för två kortrecensioner av filmerna om mannen av järn och imorgon kommer en recension av Captain America: The First Avenger.



Titel: Iron Man
Regi: Jon Favreau
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Iron Man är actionfilm med Robert Downey Jr. som den cyniske vapenmiljardären Tony Stark som efter att ha blivit tillfångatagen av terrorister blir omvänd och plötsligt vill rädda världen, med hjälp av vapen förstås men på rätt sätt. Filmen är underhållande och perfekt när man är sugen på en actionfilm och vill sega lite i soffan efter jobbet. Det var kul att se Jeff Bridges i en skurkroll. Nej, det är ingen spoiler att Bridges är skurk, det är uppenbart från första rutan. Trots den kala frisyren såg jag ändå The Dude framför mig, haha. Downey Jr. har en lätthet i sitt spel och sina repliker. Det bara flyter lätt ur honom med precis rätt touch av cynism. Historien är lite osammanhängande. Scener staplas lite på varandra utan tanke ibland. Slutet är aningen segt, med långdragen och obligatorisk slutstrid mellan hjälte och skurk.

3/5


Titel: Iron Man 2
Regi: Jon Favreau
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Nä, tyvärr. Det här var en dussinfilm från filmfabriken i Hollywood. Eller ja, kanske är den lite annorlunda eftersom den känns aningen mer seriös än andra filmer i samma genre. I vilket fall så är den stentråkig. Tony Stark (Robert Downey Jr.) och Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) gnabbas med varandra i scener som tycks pågå i en evighet men som inte kommer nån vart. Stark snackar en väldig massa och är ibland coolt cynisk men handlingen som helhet är fantastiskt förvirrad (för mig). Det finns ingen riktig grundstory. Vad handlar filmen egentligen om? Allt tramsas ihop till en enda förvirrad röra. Den enda karaktär som är riktigt bra är den som görs av Mickey Rourke. Det är konstigt, efter att ha sett The Wrestler så framkallar Rourke varje gång jag ser honom samma känslor som när jag såg Aronofskys film om den avdankade wrestlern: en sorg över den tid som varit och som aldrig kommer igen. Det är nåt med Rourkes ansikte som gör detta. Fascinerande. Sam Rockwell är underhållande. Scarlett Johansson är alltid trevlig att se (på).

2/5

PS. Kul med musik av Beastie Boys när Stark sitter i jättemunken. Eftersom jag är ett långtida fan så noterade jag direkt att det var Beastie när låten började.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Betyg 3, Film, Musik, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Rite

22 april, 2012 5 kommentarer


Titel: The Rite (Ritualen)
Regi: Mikael Håfström
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag gillar temat i The Rite. Trots att jag är inte är troende själv — långt därifrån — så älskar jag verkligen filmer om fajten mellan Gud och Djävulen. Kanske är det nån längtan till att faktiskt tro trots att jag alltså inte gör det. En längtan till att faktiskt Gud finns. Eller nåt. Haha, lustigt att ta upp den typen av tankar i samband med en sån här standardskräckis av tveksam kvalitet.

Mikael Håfström, har han hamnat i ett skräckisfack nu? Efter 1408 kommer alltså The Rite som är ganska så lika i temat. Filmen handlar om en ung man, Michael (Colin O’Donoghue), som utbildar sig till präst. Problemet är att han inte har den rätta tron. Hans tro är minst sagt sviktande. Hans mentor Fader Matthew (Toby Jones) föreslår att han ska åka till Rom för att utbilda sig till exorcist istället. Japp, det finns tydligen såna utbildningar, i alla fall i filmens verklighet och kanske på riktigt också då filmen bygger på vad som sägs vara verkliga händelser.

Väl i Rom möter Michael Fader Lucas (Anthony Hopkins som spelar Anthony Hopkins). Lucas är en luttrad exorcist som betraktar sitt ”yrke” som vilket yrke som helst. Precis som en rörmokare rensar rör från saker som fastnat så rensar Lucas människor från demoner som fastnat.

Det har sagts att Anthony Hopkins spelar på tomgång här. Well, jag vet inte, men en Hopkins på tomgång är inte helt fel. Jag gillar hans sätt att tala. Huvudrollsinnehavaren O’Donoghue är en ganska tråkig pretty boy. Han gör egentligen inget fel men han är tråkig helt enkelt. Hans karsisma är lika med noll. Filmen bygger istället mycket på sina bilder och ljudspåret.

The Rite är en rulle som man glömmer ganska snabbt efter att man har sett den. Men ändå är den sevärd om man ser den som underhållning, speciellt om man gillar temat. Jag blir ju sugen på att se fler djävulsfilmer som t ex The Omen och så Exorcisten igen.

3/5

PS. Borde inte filmen kallas Riten på svenska? Rit känns som en mer rätt översättning än ritual som ju finns som ord även på engelska.

Arkiverad under Betyg 3, Djävulsfilm, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Mist

19 april, 2012 18 kommentarer


Titel: The Mist
Regi: Frank Darabont
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Innan jag såg The Mist så hade det gått ett tag sen jag såg en filmatisering av en Stephen King-berättelse. Den överdrivet utskällda Dreamcatcher (ok, bra var den inte) var nog den senaste jag hade sett. The Mist hade föregåtts av en viss hajp så det kändes som om den kunde vara värd att se på bio.

Efter en våldsam storm drar en mystisk dimma, som uppenbarligen döljer ondskefulla varelser, in över ett samhälle. Konstnären David Drayton (Thomas Jane) och hans son befinner sig på ett köpcentrum när dimman kommer och barrikaderar sig där tillsammans med en grupp människor. Bland dessa finner vi t ex Marcia Gay Hardens kristna sektledarpsykopat och Draytons advokatgranne Brent spelad av Andre Braugher (som jag minns från utmärkta polisserien, och The Wire-föregångaren, Homicide: Life on the Street).

Rent objektivt är filmen välgjord i det mesta. Produktionskvaliteten är hyfsat hög när det gäller foto och skådisar. Betyget dras ner en aning av att vissa datorgenererade specialeffekter av någon anledning ser lite b ut. Jag tycker man borde ha kunnat få till det bättre med dagens teknik. Ibland lyckas inte heller skådisarna vara trovärdiga då de ska agera mot cgi-varelserna (tänker t ex på en scen då en ung kvinna blir attackerad av en gigantisk mördarfluga). Vissa recensenter har klagat på att Thomas Jane är lite träig. Hmm, jag vet inte, jag tyckte faktiskt han var helt ok. Jag förstår inte riktigt den kritiken.

Det bästa med The Mist är att den är ovanligt mörk och inte förutsägbar på det vanliga hollywood-viset. Filmen har efter tag byggt upp förutsättningarna för karaktärerna och handlingen ungefär på samma sätt som i en vanlig ”familjethrillerskräckis”. Skillnaden är att det därefter inte riktigt går som det brukar. Klart bäst i filmen är stämningen i slutet, ungefär de sista 20 minuterna kanske. Det känns klart annorlunda. I vanliga fall brukar det mot slutet av liknande skräckisar balla ur eller bli alltför förutsägbart (eller både och), men här tonas handlingen snarare ner och blir därför mer hotfull. The Mist får klart godkänt men känns ibland litet b vilket är synd.

3+/5

Mina favoritscener i filmen är:

Spoiler
När Hardens sektkvinna äntligen får käka bly samt när den väldiga monsterdinosaurien kliver över bilen i slutet likt en jätteelefant. Det fanns en otäck mytologisk känsla över den sistnämnda scenen.
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Stephen King, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The King of Kong

17 april, 2012 4 kommentarer


Titel: The King of Kong
Regi: Seth Gordon
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Som en del av sitt tisdagsdokumentärtema skrev Movies – Noir precis om den här rullen. Själv gillade jag filmen men högre betyg än en trea kan det nästan aldrig bli till den här typen av dokumentärer.

The King of Kong är en skön dokumentär som är något överdramatiskt berättad med en tydligt ond karaktär (Billy Mitchell) och en tydligt god karaktär (Steve Wiebe). Sanningen ligger väl förmodligen nånstans mittemellan men då hade det inte blivit en lika intressant film kan hända. Det är en film om ett riktigt nördintresse, i det här fallet gamla arkadspel och i synnerhet Donkey Kong. Den påminner kanske en del i upplägget om det svenska dokumentärmästerverket Plötsligt i Vinslöv (yes, Fiffi, I’m talking to you). Vi får ta del av en hel del sköna karaktärer, nördar — och så Billy Mitchell som sticker ut. Mitchell är en gammal mästare som vägrar släppa ifrån sig sin Donkey Kong-krona, och han tar till ganska fula knep för att behålla den. Dokumentärer får sällan nåt annat betyg än tre från mig. Jag brukar nästan alltid gilla filmerna men inte så mycket att det blir ett bättre betyg. Det finns nåt inbyggt i dokumentärformatet som hindrar detta.

3/5

PS. En klassisk replik från filmen: ”There’s a potential Donkey Kong kill screen coming up if anyone’s interested” sagd av nörden och trogne Billy Mitchell-supportern Brian Kuh, kanske lite motvilligt eftersom det var Steve Wiebe som var på väg att slå Donkey Kong-rekord. Och om ni vill veta vad en Donkey Kong kill screen är så får ni se filmen eller googla…

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , ,

Kick-Ass

15 april, 2012 20 kommentarer


Titel: Kick-Ass
Regi: Matthew Vaughn
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Kick-Ass är superhjältefilmen som inte är nån superhjältefilm. Eller vänta, det kanske är en definitionsfråga. Serienördgrabbarna i filmen diskuterar vem som egentligen har rätt att kalla sig superhjälte. För att vara superhjälte bör man ju ha superkrafter kan man tycka. Men vänta, Lädderlappen han är ju bara en vanlig snubbe som är rädd för fladdermöss. Visst, han har en massa dyra gadgets och det är tydligen det som kvalificerar honom till att få kallas superhjälte.

Skolkillen Dave i filmen bestämmer sig plötsligt för att bli superhjälte. Han beställer en dräkt via nätet, går ut på stan för att slåss mot drägget, typ de lokala väskryckarna. Varför vill han bli superhjälte? Ja, förmodligen för att bli cool och få brudar. Som t ex Sofia skriver så känns Kick-Ass ibland som en skruvad version av American Pie och det var ganska tröttsamt.

Ungefär samtidigt som Dave blir Kick-Ass så träffar vi på far (Nicolas Cage) och dotter (Chloë Grace Moretz) Macready när dottern tränar sig på att bli skjuten i bröstet… med skyddsväst på är väl bäst att tillägga. Pappa Macready lär upp sin dotter om allt som har med vapen och våld att göra. Efter vilken agenda familjen Macready jobbar är till en början oklart men att det har nåt med gangstern Frank D’Amico (Mark Strong) att göra står klart. Dave/Kick-Ass kommer även han att trassla in sig med både far och son D’Amico.

Så här efteråt och framförallt efter all hajp som varit kring filmen så är det bara att konstatera att jag blev lite besviken. Vi tar det bästa först: Hit-Girl kickar gangsterstjärt så det står härliga till. Hon är en fruktansvärt grym och annorlunda karaktär. Ibland är det nästan så att det blir för mycket. Det är inte en barnfilm det här direkt. Eller inte alls snarare. Body counten är hög. Varken Hit-Girl eller Big Daddy tar några fångar. Om du är gangster så dör du. Jag vet inte, är det verkligen superhjältebeteende? Det känns snarare som The Punisher-beteende. Nej, den enda som möjligen försöker vara superhjälte är väl Kick-Ass. Hit-Girl och Big Daddy är snarare desperata hämnare.

Det är nåt med humorn i filmen som inte går hem hos mig. Jag har lite svårt för collegefilmshumorn som jag tycker förekommer. Nördiga grabbar som försöker få ihop det med snygga tjejer i skolan. Det känns väl så där spännande. Den intressanta historien är ju den med Big Daddy och Hit-Girl. Hela Dave-historien och hans krångel med sin tjejkompis Katie (Lyndsy Fonseca) är mest tröttsam.

Filmen är sevärd och snyggt gjord men jag tycker den är lite spretig och det är framförallt Dave-historien som är tråkig. Det känns nästan som två filmer: en skolfilm om Dave och sen en hämnarfilm om familjen Macready. Och så vet jag inte om jag kanske blivit blödig med åren men är det inte lite väl mycket våld. Visst, Hit-Girl är ju hur cool som helst men nånstans tycker jag nästan det går över styr.

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hanna

14 april, 2012 9 kommentarer


Titel: Hanna
Regi: Joe Wright
År: 2011
IMDb | Filmtipset

För några år sen var jag i Berlin på en minisemester tillsammans med några kompisar. En av de som var med var uppväxt i gamla DDR. När muren föll så fick han chansen att komma ut i världen och han hamnade så småningom i Sverige och på samma jobb som jag. Nu skulle vi alltså tillbaka till Tyskland och Berlin och min vän var en sorts reseledare eftersom han var från Tyskland. En dag hade vi planerat in ett besök på en häftig nöjespark som min tyske vän kände till, en nöjespark som han hade besökt många gånger som barn. Den låg i gamla Östberlin och efter att åkt lite buss och lite tunnelbana och gått långt så närmade vi oss till slut. Till saken hör att jag hade brutit benet ett par månader innan och jag hade precis kastat kryckorna. Jag hoppades att den långa promenaden skulle visa sig väl värd eftersom jag haltade rätt rejält.

När vi ska gå in genom grindarna märker vi att det växer en hel del grönt på stängslet och vi får en öde känsla. Det borde ju vara fart och fläkt här. Vi inser att parken är nedlagd. Men jag tyckte ändå det var roligt eftersom alla attraktioner fanns kvar. Rostiga och överväxta av naturen står de kvar som monument av en svunnen tid. I gamla Östberlin gick det att hålla parken, Spreepark, öppen men när muren föll och kapitalismen strömmade in gick snart parken back och tvingades stänga några år innan vi besökte den.

Varför berättar jag det här? Jo, en stor del av slutscenerna i filmen Hanna är nämligen inspelade i den här övergivna gamla nöjesparken vilket passade väldigt bra då det är riktigt snygga och öde miljöer här.


Hanna är en ganska lustig film. Regissören Joe Wright är bra på yta, det är det inget snack om. Atonement var lite en sån film: otroligt snygg men lite trist. Hanna är en film som är over the top. Det är nästan serietidningsstil på det som händer. Filmen börjar i ett vintrigt Finland, lite i samma stil som Anton Corbijns misslyckade film The American. I Finland växer Hanna upp tillsammans med sin pappa Erik (Eric Bana). Hon drillas hårt i både språk och våldstekniker. Hon blir tränad att överleva och att döda för att göra det. Varför? Ja, det är lite av ett mysterium som vi får veta mer om ju längre filmen rullar. Redan från början står det klart att en viss rödhårig CIA-agent vid namn Marissa är ute efter Hanna och hennes pappa. Marissa överspelas av Cate Blanchett som verkar ha haft ganska roligt i sin roll.

Filmen är en sorts Bourne-film med Matt Damon utbytt mot en fräknig blekhyad Saoirse Ronan. Musiken av The Chemical brothers gör att jag tänker på en film som Spring Lola. Det förekommer ett gäng snygga springscener. Bästa scenen i filmen tror jag är när Eric Bana anländer med buss till Berlin och vi får följa honom i en lång tagning när han går ner i en tunnelbanenedgång. Där nere är det snygga oranga pelare. Bana finner sig snart omgiven av tre förföljare och en bra filmad fajt bryter ut. Inga snabba så långt ögat kan se. Han gillar långa tagningar, Joe Wright.

I början blir man lite fundersam på hur Hanna kan vara så rackarns duktig på att döda fullt tränade agenter eller SWAT-team-medlemmar. En rolig detalj är att Hanna ”Tom Cruise-springer” som en sån där robotmänniska med höga armlyft. Allt får emellertid sin förklaring efter hand.

Jag kan inte ta filmen på allvar. Bitvis är det nästan löjligt. Den är lite för spretig. Det är Bourne blandat med en sån där film där en person blir inkastad i ett modernt samhälle efter att ha levt borta från civilisationen under sin uppväxt. Samtidigt gillar jag många scener som t ex en jakt bland containrar i olika snygga färger. Man har verkligen tänkt på filmens yta. Och så tyckte jag det var kul att se Tom Hollander i roll som slemmig sadistmedhjälpare till Blanchetts ungefär lika sadistiska agent.

3/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Event Horizon

12 april, 2012 5 kommentarer


Titel: Event Horizon
Regi: Paul W.S. Anderson
År: 1997
IMDb | Filmtipset

Event Horizon är en sf-rulle som tagit efter många andra filmer i genren. Ett ensamt rymdskepp, med Laurence Fishburne som kapten, är på väg för att undersöka vad som gick fel med skeppet Event Horizon som försvann sju år tidigare. Med på resan är Event Horizons skapare Dr Weir (spelad av Sam Neill). Mjaha, det här var faktiskt bättre än jag trodde. Effekterna är snygga och välgjorda. Miljöerna, främst på Event Horizon, är ganska coola, trots att de ibland känns ologiska. Varför ser t ex den s.k. gravitationsmotorn ut som ett tortyrredskap från medeltiden?

Som sagt så har vi sett det förut med en liten besättning isolerad på farligt och hemligt uppdrag. Jag tycker ändå att det funkar den här gången. Slutet ballar givetvis ur fullständigt. Det går från att vara ett bra rymdmysterium till nåt sorts rymdsplatter. Det blir i princip sämre och sämre hela tiden men det räcker till godkänt, det är ju ändå roligt mest hela tiden. Fast det finns ett undantag: förtexterna är fullständigt usla, det är nog de sämsta förtexter jag har sett. Både musik och design är urtråkiga. Slutord blir att Event Horizon är bra för att vara så dålig.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Season of the Witch

9 april, 2012 2 kommentarer


Titel: Season of the Witch
Regi: Dominic Sena
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Nicolas Cage, Ron Perlman, medeltid, korsriddare, pest, munkar och häxor. Kan det egentligen gå fel? Nej, precis. Fast det är nära att filmmakarna bakom Season of the Witch ställer till det. Den här kvalitetsfilmen inleds med att en präst anklagar tre kvinnor för att vara häxor. Om de erkänner häxeri så ska de skonas. En av kvinnorna nekar, hon hade ju bara gjort en salva. En säger ”du kommer brinna i helvetet” och spottar prästen i ansiktet. Den sista erkänner trots att hon förmodligen är den som är minst skyldig. Hon kommer alltså skonas? Javisst. Eller ja, hennes själ kommer skonas.

Visst är det lustigt det där med hur man testade om en kvinna var häxa. Fyll fickorna med sten och släng henne i ån. Sjunker hon och dör så var hon ingen häxa och klarar hon sig så var hon visst en häxa och då är det bålet som gäller. Det var liksom ett foolproof system.

Nåväl, de tre kvinnorna hängs från en bro över en å och sänks sen ner i vattnet för att man ska vara säker på att de är döda. Prästen som verkar lite nervös är inte helt övertygad och vill därför hissa upp kvinnorna igen och läsa några extra rader ur en bok mot ondska bara för att vara på den säkra sidan. Han får dock ingen hjälp från soldaterna som tycker han är vidskeplig så han får ta saken i egna händer. Men är verkligen kvinnorna döda? Muahahaha.

Några år efter händelserna med prästen och kvinnorna möter vi de luttrade korsriddarna Behmen von Bleibruck (Cage) och Felson (Perlman). Efter att ha börjat tvivla på Saken, dvs det där med att ha ihjäl allt och alla inklusive kvinnor och barn bara för att de tror på fel gud så hoppar de av. Trots försök att färdas inkognito blir de avslöjade som desertörer efter en tid. Istället för att hängas får de emellertid i uppdrag att föra en misstänkt häxa till ett kloster där munkarna ska avgöra om kvinnan är häxa eller inte. Syftet med det hela är att försöka stoppa pesten som härjar. Ett tema som vi känner igen från t ex Black Death.

Jag kan som sagt inte låta bli att gilla det här. Cage och Perlman har ett ganska roligt samspel. Lite som Legolas och Gimli fast utan en torrboll som Orlando Bloom. Well, istället får vi den något märklige skådisen Cage. Jag vet inte vad det är med Cage? Ibland funkar han inte alls och ibland borde han inte funka men han gör det ändå. Här funkar han konstigt nog. Jag vet inte, det kanske beror på peruken (som jag antar sitter på hans huvud).

Handlingen är ganska trevlig. Men framförallt är det miljöerna, stämningen, själva temat jag uppskattar. Jag har plötsligt fått smak för såna här typer av filmer, Black Death och Centurion (inte riktigt samma epok men ändå) har jag sett på sistone. En viktig detalj är att filmmakarna faktiskt har åkt till riktiga miljöer ute i naturen och filmat. Vi får se riktig skog, riktigt hav, riktiga berg. Äkta natur. Bara en sån sak. Det ger en helt annan känsla än ett cgi:at och blankpolerad landskap.

Förutom Cage och Perlman ser vi duktige Ulrich Thomsen som riddare och en av de i den lilla gruppen som ska transportera den häxanklagade till munkarna för dom. Hmm, Thomsen, han är med i en hel del storfilmer nu för tiden. För egen del tänker jag alltid på mästerverket Festen när jag ser honom. En annan kul överraskning om man har öronen med sig är att veteranen Christopher Lee (90 år i vår) dyker upp. Det där med öronen har att göra med att han är sminkad till oigenkännlighet så det gäller att lyssna noga.

Men ändå så håller man alltså på att fucka upp det hela. Under filmen dyker det nämligen vid ett tillfälle upp en datoranimerad karaktär som tagen ur en halvtaskig gammal film från datoranimationens barndom. Mina tankar går till usla datoranimerade tråkfilmer som t ex Van Helsing (eller Van Bajsing som brukar kalla den). Season of the Witch klarar sig ändå från underkänt eftersom det positiva väger över.

3-/5

Arkiverad under Äventyr, Övernaturligt, Betyg 3, Film, Kostymdrama, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →