Stephen King: Cat’s Eye

3 maj, 2013 5 kommentarer

Cat's EyeTitel: Cat’s Eye
Regi: Lewis Teague
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Cat’s Eye består av tre korthistorier där två, ”Quitter’s Inc.” och ”The Ledge”, finns utgivna i novellsamlingen Night Shift men en, The General, är specialskriven av King just för den här filmen. Lite research visade att man faktiskt kan få tag i just det manuset om man köper pocketboken Screamplays som samlar ett antal screenplays från kända skräck/sf-författare.

Cat’s Eye som man kan beskriva som en skräckkomedi är från 1985 och regisserad av mediokra Lewis Teague (som även regisserat King-filmen Cujo). Förutom de tre huvudhistorierna finns det en sorts ramhistoria om en katt som ska gå som en röd tråd genom filmen och knyta ihop de tre avsnitten.

Först ut är i alla fall ”Quitter’s Inc.” där James Woods (!) spelar en man som vill sluta röka. Han har fått ett tips av en kompis om ett företag som heter Quitter’s Inc. och åker dit på vinst och förlust. Väl där märker han att företaget använder, vad ska man säga, maffialiknande metoder. En kund bevakas dag som natt och skulle kunden röka en cigg så blir straffet att hans fru låses in i ett rum med strömförande golv. När strömmen sätts på måste givetvis mannen titta på genom ett sånt där spegelfönster. Andra gången kunden inte kan hålla sig från att röka blir det dottern som råkar illa ut (muahahaha). Ja, den här historien var riktigt kul och James Woods är underhållande. Det var kul att se honom spela komedi. Han spelar paranoid och röksugen på ett skönt sätt. Det hela känns som ett sämre avsnitt av The Twilight Zone eller nåt, men det är faktiskt sevärt. Det blir snudd på en fyra just för den här delen, tack vare James Woods.

Den andra historien var ”The Ledge” där Johnny råkar bli kär i flickvännen till en gangsterboss. Bossen är en inbiten vadslagare som inte gillar att förlora (doh). Om Johnny klarar att ta sig runt på utsidan på en skyskrapa på en smal avsats (”ledge” på engelska) så får han tjejen (och halva kungariket). Den här delen var sämre men ändå ganska rolig och händelserna är inte riktigt väntade på ”Hollywood-vis”. Det är b-skådisar här men ändå är det sevärt. Det finns en ganska skön 80-talskänsla också. En trea blir det.

Den tredje historien, ”The General”, handlar om Amanda (Drew Berrymore!) som tror att det bor ett elakt litet troll i hennes sovrum. Katten, döpt till General, träder nu in i handlingen på allvar och den är hennes enda hopp. Japp, så töntigt är det! Det här är den klart sämsta delen av de tre delarna. Det känns som en sämre barnfilm. Den är nästan så dålig att det blir roligt men inte riktigt så dåligt. En svag tvåa blir det, inte mer.

Som helhet blir det en trea till Cat’s Eye. En av historierna är faktiskt riktigt underhållande, en är ok, men den tredje är kass. Ramhistorien som ska hålla ihop det hela funkar inte. Anledning fick man reda på när man lyssnade på kommentatorspåret där regissören Teague berättade om en prolog som skulle ha berättat mer om den där katten tydligen. Men den prologen klippte filmbolaget bort. Problemet är att det hade nog inte funkat ändå, det här nämligen är riktigt b-film, fast en ganska rolig sådan.

3-/5

Arkiverad under Antologifilm, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stephen King: It

2 maj, 2013 5 kommentarer

ItTitel: It
Regi: Tommy Lee Wallace
År: 1990
IMDb | Filmtipset

För några år sen köpte jag in fyra dvd-filmer baserade på manus av Stephen King. Det som var lite speciellt var att det var originalmanus, alltså manus av King som inte var baserade på nån av hans böcker. Det var just därför jag köpte filmerna, det var ju enda sättet att ta del av just dessa King-historier. Nu tänkte jag posta recensioner av dessa filmer. Ni kan alltså se fram emot ett litet King-tema de närmsta dagarna. Men vi fuskar lite först med tv-film som utan tvekan bygger på en av hans böcker. Det handlar om Det.

Stephen Kings tegelsten It (Det), på över 1000 sidor, är på min topplista över Kings bästa romaner (topp-3 tillsammans med The Stand och The Dark Tower-böckerna). Nu har jag sett tv-versionen (två avsnitt på vardera 1.5 timme) av detta episka verk. Precis som i boken så utspelas den i småstaden Derry, Maine, dels kring 1960 och dels 30 år senare. Ondskan självt, här kallad Det, härjar i form av clownen Pennywise (Snåljåp). Barn försvinner och mördas. Sju stycken lite annorlunda eller mobbade barn bildar tillsammans Förlorargänget (The Loosers’ Club) och bestämmer sig för att ha död på Det. De lyckas – nästan, för 30 år senare kommer Det tillbaka och de nu vuxna förlorarna måste återvända till Derry… där Pennywise väntar, muahahaha.

Det första avsnittet utspelas till största delen när förlorarna var barn, alltså kring 1960. De sju (Bill, Ben, Mike, Bev, Stan, Eddie och Richie) presenteras i tur och ordning. Här har filmmakarna lyckats få till en mysig och samtidigt läskig stämning. Jag får klara Stand by Me-vibbar. Barnskådisarna är grymma och bättre än de vuxna. Det kanske inte är så konstigt då barndomens magi har en förmåga att försvinna både på film och i verkliga livet. Pennywise är betydligt mer otäck när det är barn som möter honom. Med det sagt så är Tim Curry som clownen Pennywise helt underbar. Hans slemmiga röst parat med hans lekfulla clownmanér ger ett av de obehagligaste monstren någonsin faktiskt. Clowner är läskiga helt enkelt. Första avsnittet får 4-/5.

I det andra avsnittet så anländer de nu vuxna förlorarna till Derry för att återigen möta Det, och direkt så är magin till stor del borta. Tyvärr. Det första avsnittet var faktiskt riktigt bra och en svag fyra i mina ögon. Det andra avsnittet kändes bitvis som en sämre kopia av det första. De vuxna skådisarna lyckas inte riktigt bli trovärdiga på samma sätt som barnen. Det bästa med historien i Det är hur Det/Pennywise egentligen inte i sig själv är så stark, utan hur Det utnyttjar det svaga i en själv, det som man är mest rädd för, och livnär sig på det. Det funkar ju på samma sätt med mobbare och den mobbade. Om man går samman, är starka tillsammans så kan man övervinna det, precis som Förlorargänget gör. Just detta var så mycket bättre när det gestaltades av barn. Andra avsnittet får 3/5.

Slutbetyget till hela tv-filmen blir en stark trea.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Superman Returns

27 april, 2013 12 kommentarer

Superman ReturnsTitel: Superman Returns
Regi: Bryan Singer
År: 2006
IMDb | Filmtipset

En kommande film som det pratats en massa om på de podcasts jag lyssnar på är Man of Steel. Man har analyserat trailers och funderat på hur de olika skådisarna kommer funka i sina roller. En sak som alla är överens om är att den senaste Stålmannen-filmen är riktigt dålig. I beg to differ. Jag såg och skrev om Superman Returns i januari 2007.

Superman Returns var en positiv överraskning för min del. Det kan bero på att jag var på humör att se en ganska lättsam film. Brandon Routh spelar inte Stålmannen, han spelar Christopher Reeve och han gör det bra. Han är så där töntig och helylle (som Clark Kent) och så där stark och helylle (som Stålis) som han ska vara. Kevin Spacey spelar Kevin Spacey, fast han kallar sig Lex Luthor i den här filmen. Spacey passar ok i rollen med sin nedtonade psycho-stil och speciella sätt att prata så där lågt och cyniskt som han brukar göra. I övrigt tycker jag filmen är snyggt gjord med smakfulla datoreffekter och spännande actionscener. Mot slutet blir det lite väl sentimentalt förstås men det får man svälja. Nä, faktum är att det fanns nåt i den här filmen som gav mig en skön känsla. Jag tror det var Rouths Stålis i kombination med en relativt storslagen känsla med snygga effekter som gjorde det. Det var nära att den fick en fyra faktiskt men det får bli en stark trea nu när jag har smält filmen en vecka.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Silent Running

26 april, 2013 4 kommentarer

Silent RunningTitel: Silent Running
Regi: Douglas Trumbull
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med ytterligare en gammal recension av en sf-rulle från 70-talet.

Douglas Trumbull var med och gjorde specialeffekter i Kubricks 2001. Några år senare fick han regissera sin egen film och det blev givetvis en sci-fi-film. Trumbull verkar helt insnöad på det. Historien är ganska intressant och aktuell idag. Jorden har blivit fullständigt miljöförstörd och det enda som återstår av Jordens skogar finns nu uppe i rymden i stora biosfärer på ett antal rymdskepp. På ett av skeppen jobbar Freeman Lowell (Bruce Dern), hjärnan och drivkraften bakom hela projektet. När han får reda på att det hela ska skrotas och skogarna sprängas med kärnvapen blir han desperat och kapar ett skepp.

Silent Running är en lite annorlunda sci-fi där det inte är så mycket action. Det är nästan en filosofisk sci-fi skulle man kunna säga (inspirerad av 2001, helt klart). Även om det finns ”smarta” robotar som hjälper personalen på skeppen så är steget till t ex I, Robot med Will Smith väldigt stort. Det ska sägas direkt att budgeten till filmen måste ha varit ansenligt mycket mindre än den budget som Kubrick hade tillgång till i 2001. De effekter som förekommer är enkla och inte speciellt snygga. Ibland är det på gränsen till kalkon eller kult, som t ex när man plötsligt kör några sånger där Joan Baez sjunger.

Historien och hela filmens koncept är klart intressant. Det är en ganska sorglig och melankolisk film med en hel del berättigad samhällskritik, som är aktuell, än mer kanske, i våra dagar. Ibland är den lite rolig, främst pga att Bruce Dern är en lite annorlunda skådis med en speciell röst och ett speciellt sätt att agera. Han passar bra i rollen som trädkramare. Förutom Dern, och några servicerobotar, får vi bara se tre andra skådisar (resten av personalen på ett av skeppen). Det gör att det blir en ganska begränsad film. I större delen av filmen är dessutom Dern helt ensam. Det ger en lite annorlunda och, som sagt, sorglig känsla.

Jag gillar en hel del med filmen: inledningen, själva konceptet, 70-talskänslan (trots att det ska föreställa framtiden så finns en klar 70-talskänsla, bl a Derns frisyr), Derns skådespel, slutet. Men filmen känns ändå lite begränsad om man säger så. Ytterligare en kalkonvarning, förutom Baez-sångerna, är att det så tydligt syns det är en liten människa som går omkring inuti de där servicerobotarna. Betyget kan inte bli mer än en trea. Lite kult är det dock.

3/5

PS. Haha, när jag tänker på titeln Silent Running så kommer jag alltid att tänka på en helt annan film, nämligen Cool Runnings…

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Modstrilogin: Det sociala arvet

23 april, 2013 2 kommentarer

KentaTitel: Det sociala arvet
Regi: Stefan Jarl
År: 1993
IMDb | Filmtipset

Stefan Jarl kunde efter inspelningen av den andra delen i Modstrilogin inte släppa tanken på hur det skulle gå för barnen till modsen. I denna den avslutande delen, efter Dom kallar oss mods (1968) och Ett anständigt liv (1979), träffar han två av modsens barn. Dels Patric som är Kentas och Evas son, och dels Carina som är dotter till Jajje (som varit med i de två första filmerna). Vi får även träffa Kenta och Eva och följa med när de flyttar till Blekinge för att försöka starta ett nytt liv.

Det kändes bra att det kom en tredje del efter den mörka Ett anständigt liv. Här är det lite ljusare i och med att det är fokus på modsbarnen Carina och Patric, som faktiskt har klarat sig ganska bra, även om de väl också har/har haft sina problem (främst Carina kanske, men hon verkar å andra sidan har försonats med vem hon är och var hon kommer ifrån mer än Patric). Det är också Carina som är den mest intressanta personen, eller kanske snarare den som är mest öppen och säger mer intressanta, tänkvärda saker i intervjuerna i filmen. Om man lyssnar på det – återigen – utmärkta kommentatorspåret så får man reda på en anledning till varför Patric kan verka lite återhållen och på sin vakt i sina intervju-scener.

Inledningen på filmen är riktigt tokrolig. Kenta har nämligen blivit stämd för att ha druckit alkohol i en park. Han är kallad till ett inledande förhör där han också träffar den polis som ska ha iakttagit det hela. Under förhöret med polisen framkommer det dock att polisen befunnit sig på 50-75 m avstånd från Kenta. Och Kenta, han säger ju att han har druckit helt vanlig cider och eftersom det inte går att motbevisa så lägga åtalet ner. Väldigt roliga scener, dels när Kenta får det första beskedet om stämning och dels när han får beskedet (per brev förstås) att åtalet lagts ner.

Lite kul är att Patric har blivit värsta yuppien och inte vill förknippas med Kenta utan hellre umgås med sina yuppiekompisar, hänger på Café Opera och glider runt i schyssta bilar eller båtar. I övrigt är filmen inte lika intensiv som de två föregångarna. Den känns mer vanlig och det händer inte så mycket, på ytan i alla fall. Återigen är det nämligen så att man får reda på en hel del av det som föregick bakom kameran och vad som hände efter filmen om man lyssnar på kommentatorspåret. Det blir en klockren trea. Treor kan också vara klockrena om ni inte visste det.

3/5

PS. För mig var det här första gången som kommentatorspår (och övrigt extramaterial) verkligen tillfört nåt extra och haft ett egenvärde (gäller hela trilogin). Missa inte det (ja, jag tjatar) om ni ska titta på Modstrilogin!

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Modstrilogin: Dom kallar oss mods

21 april, 2013 8 kommentarer

Dom kallar oss modsTitel: Dom kallar oss mods
Regi: Stefan Jarl & Jan Lindkvist
År: 1968
IMDb | Filmtipset

Jag har skrivit en hel del om dokumentärfilm här på bloggen och även om några av Stefan Jarls filmer. Det som saknas är recensioner av de kanske mest kända svenska dokumentärfilmerna och samtidigt Jarls mest kända filmer, Modstrilogin. Om tre dagar saknas inte det längre. Recensionerna skrevs i april 2006.

Efter att förra sommaren impulscyklat in till stan och köpt Modstrilogin på dvd så var det nu äntligen dags att börja titta på Stefan Jarls uppmärksammade dokumentärfilmer gånger tre. Första filmen utspelas i mitten/slutet på 60-talet i Stockholm och vi träffar Kenta (Kenneth) och Stoffe (Gustav) som är två rebelliska tonåringar som drar runt på stan, super och röker lite (eller ganska mycket) braj. Båda har alkoholiserade föräldrar/styvpappor så hemma kan de inte bo då det är bråk mest hela tiden. Filmaren Stefan Jarl låter de båda bo hos sig i en rivningslägenhet i Klarakvarteren.

Filmen har ett ballt anslag (det blir ännu roligare om man lyssnar på det suveräna kommentatorspåret). Livsglädjen är stor och Kenta och Stoffe springer runt i centrum, retar knegare och äter varmkorv. Kenta och Stoffe är bästa polare och trots att de båda har svåra uppväxter med mycket bråk hemma så känns de båda snälla och äkta. Men trots att det är en relativt ljus stämning i filmen så har jag ändå hela tiden en obehaglig känsla i kroppen. Jag tror detta till stor del beror på att jag vet lite om vad som händer i den andra filmen, Ett anständigt liv. Man satt liksom redan nu och funderade på vad som leder fram till situationen i den andra filmen.

Mmm, jag tyckte inte att Dom kallar oss mods som en helt fristående film är så himla bra som ryktet ville göra gällande. Den är bra men var bitvis lite upprepande och lite ofokuserad. Bäst var filmen när några av personerna i filmen (främst Kenta och Stoffe men även några andra) närgånget och direkt in i kameran pratar om sig själva och sina liv. Då var det avskalat och gripande. I övrigt tyckte jag filmen puttrade på ganska bra, bl a med en lite rolig tågresa till Dalarna för att hälsa på en utflyttad kompis. Sen tyckte jag filmen blev bättre mot slutet när de två polarna glider isär och inte riktigt kommer överens; det gav en obehaglig känsla om vad som komma skulle.

Som jag skrev ovan så visste jag lite om vad som skulle hända i del två vilket gjorde att filmen blev aningen mer intressant. Den blir en del i en större helhet och ett unikt långtidsprojekt (även om det inte var planerat från början). Men sedd för sig så blir den lite mindre intressant. Sen måste jag hylla det kommentatorspår som Kenta himself och Stefan Jarl gör. Att se filmen med kommentarer av dessa båda herrar lyfte filmen ett par snäpp. Kenta är/var verkligen en snubbe med ett stort hjärta och en stor portion rå men hjärtlig humor. Men nu när jag sätter betyg så bedömer jag alltså filmen som en fristående film och utan kommentatorspår och då blir det ”bara” en stark trea.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Special Effects Titan

14 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (äntligen!) temat om Ray Harryhausen. Efter att ha letat lite mer så hittade jag en betydligt mer aktuell dokumentär. Den går även in mer på djupet och inkluderar dessutom en hel kader med celebriteter som uttalar sig om Ray Harryhausen.

****

TitanTitel: Ray Harryhausen: Special Effects Titan
Regi: Gilles Penso
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det är samma upplägg som i The Harryhausen Chronicles. Vi får alltså återigen höra Ray själv berätta om när han såg King Kong på bio och blev fullkomligt tagen. Förutom Ray så är det alltså ett koppel regissörer och specialeffektsmakare som är med. Alla började med film pga av en Harryhausen-film de såg. Ja, haha, ungefär så är det faktiskt. Som ren dokumentär är det inget speciellt. Det känns ungefär som en sån där ”the making of”-film där alla hyllar alla och berättar om hur bra allt är. Den enda som faktiskt är kritisk, inte mot Harryhausens varelser och effekter, men mot filmerna är inte oväntat John Landis. Landis är en härlig typ vilket jag upplevde när jag såg honom bli intervjuad i mysiga (och svenska!) kvalitetsprogrammet om film, Bergmans Video.

Om man ska se EN dokumentär om Harryhausen så rekommenderar jag definitivt den här istället för The Harryhausen Chronicles. Här är det mycket fylligare och dessutom mer kändisar! Man får reda på lite mer detaljer om olika saker. T ex hur mycket Rays föräldrar hjälpte till med arbetet med filmerna. Mamman sydde kostymer till dockorna och pappan gjorde varelsernas ledade metallskelett som gjorde det möjligt att röra och sen låsa t ex en arm i en viss position för att ta en bild.

Några tidiga filmer som Harryhausen gjorde var ett gäng dockfilmer baserade på kända folksagor, som t ex Rödluvan, Hans och Greta och Kung Midas. Dessa filmer gjordes på 16 mm Kodak-film. Det var gammal film som militären hade i sin ägo och tänkte slänga men som Harryhausen räddade och utnyttjade själv. En av sagohistorierna blev aldrig färdig, den om Sköldpaddan och haren, men gjordes klar över 50 år senare, 2002, av Harryhausen och två unga animatörer.

GojiraBeastDokumentären uppmärksammar att den japanska monsterfilmen Godzilla (1954) i princip är en remake på Ray Harryhausen och Ray Bradburys samarbete The Beast from 20,000 Fathoms (1953). Ray själv menar, med glimten i ögat, att den japanska filmen är ganska fånig med en man i gummidräkt som går runt och sparkar sönder modellhus.

Nåt som gör filmen sevärd i sig är de helt underbara trailrarna för de gamla svartvita filmerna från 40- och 50-talet. Vid den här tiden gjorde Harryhausen allt som oftast katastroffilmer med nåt stort monster (eller flygande tefat) ödelägger storstäder. Det filmer med sköna titlar som It Came from Beneath the Sea, 20 Million Miles to Earth och Earth vs. the Flying Saucers. Efter detta ville Harryhausen göra nåt annat och då blev det mer fantasy och äventyrsfilmer à la Sinbad i slutet av 50-talet under 60-talet. Hmm, undrar om inte jag skulle gilla hans äldre filmer mer?

Under filmen pratar man en del om hur Ray skulle arbeta om man han var aktiv idag. Skulle han anamma dagens teknik. James Cameron säger att javisst skulle han det, han skulle vara ledande och använda de modernaste metoder som står till buds, han skulle ligga i framkant, han skulle gilla CGI. Ray själv är mer tveksam. Det lyser igenom att han inte uppskattar CGI fullt ut. Bl a berättar han att blev inbjuden av Steven Spielberg för att titta på några dinosauriescener ur Jurassic Park. Visst, det var imponerande tyckte Harryhausen, men var det samma sak som stop motion. Nähä, det var det inte. Magin är borta när det blir för verkligt tyckte Ray.

Nåt man inser när gigant efter gigant uttalar sig (och det är inget falskt över deras prat även om det blir lite upprepande) är hur mycket han har påverkat. Filmen vill ju påstå att om inte Ray hade gjort det han gjorde så hade vi haft varken Jurassic Park eller Star Wars… och det kaaaanske är att ta i en aaaaning.

Filmen blir intressant när dagens filmmakare börjar prata om hur arbetet med specialeffekter har ändrats från Harryhausens dagar och fram till idag. På Rays tid var det en man och en vision, möjligen hade han hjälp av en kameraassistent. Idag är det en armé med datoranimatörer som jobbar med filmen i efterhand för att lägga till allt från miljöer, rymdskepp och varelser. Då kan den där visionen från en person som fanns förut, ”a singular vision” som det kallas i filmen, försvinna. Det är bara när Spielberg, del Toro och giganter i den klassen är i farten som inflytandet från en person lyser igenom. Annars finns det risk att det blir opersonligt och det har vi ju sett i ett antal filmer, det blir bara sterila CGI-fester.

En annan sak man konstaterar är att det knappt finns några specialeffektsfilmer längre. Nej, nu är i princip hela filmen en enda specialeffekt. Allt är specialeffekter, och det gör att publiken inte längre låter sig förtrollas som man en gång gjorde. Om nån gör ett galet idag stunt så konstaterar man lite avmätt att ”ja, ja, men det var ju bara nåt gjort i datorn, jäsp”. Dessutom: en CGI-dinosaurie accepterar man och tycker är ganska cool (den finns ju inte på riktigt!) men om man däremot CGI:ar ihop en armé på 1000 soldater så tycker man som tittare återigen att ”CGI igen, kunde de inte ha haft 1000 statister istället?!”.

Jag avslutar med några korta notiser:

  • Vincenzo Natali är med och berättar om hur han inspirerats av Harryhausen, bl a i filmen Splice som jag hatade.
  • I England klipptes hela den berömda skelettscenen i Sinbad bort då den ansågs för läskig. Barn skulle bli skrämda.
  • Liveactionen i skelettscenen med riktiga skådisar tog två veckor att spela in. Stop motion-animeringen tog 4,5 månader
  • Harryhausen teknik (Dynamotion) går ut på att först spela in liveaction, sen projicera den filmen på en duk och framför den utföra stop motion-animeringen (en bild i taget) för att ge illusionen att varelserna är en del av liveactionen.
  • Ray kallade alltid sina skapelser för varelser (creatures), inte monster.
  • Krabban i Mysterious Island avlivades (på ett humant sätt enligt Ray) av en biolog med en speciell metod för att den skulle behålla sin naturliga färg.
  • En av Ray Harryhausens stora inspirationskällor var den franske 1800-talskonstnären Gustave Doré.
  • Den åttaarmade bläckfisken i It Came from Beneath the Sea hade i själva verket bara sex armar för att spara in på produktionskostnader.
  • Jag noterar slutligen att Harryhausen 92 år gammal krediteras som ”special effects technician” i skräckfilmen Devils Mile som enligt IMDb ska släppas 2013!

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton
eller uttryckt i siffror 3/5

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Killer

4 april, 2013 6 kommentarer

The KillerTitel: The Killer
Regi: John Woo
År: 1989
IMDb | Filmtipset

Regissörer (och skådisar) från Asien eller Europa som flyttar sin verksamhet till USA för att göra filmer med större budget brukar ofta tappa lite av sin personliga stil när Hollywoodifieringen kickar in. Hur var det med John Woo? Hur är hans filmer som han gjorde i Hongkong? Först ut hans kanske mest hyllade film. Imorgon om en annan hårdkokt film.

Jag hoppades på att min bild av John Woo skulle ändras på samma sätt som jag ändrade uppfattning om Jackie Chan efter att ha sett Chans kung fu-milstolpe Drunken Master från 1978. Min bild av John Woo har formats av de i mina ögon dåliga rullarna Face/Off och Mission: Impossible II.

I The Killer spelar Chow Yun-Fat en triad-yrkesmördare som vill lägga pistolen på hyllan. Under ett uppdrag vill det sig inte bättre att han förstör synen på en ung sångerska. Eftersom han är en godhjärtad mördare så håller han kontakt med sångerskan och hjälper henne. På kuppen blir han kär och de två blir ett par. Men om man är medlem i triaderna så är det inte bara att hoppa av. Nu står vår sympatiske hitman på dödslistan och samtidigt är polisen honom i hälarna.

Mjae, det här var ju tyvärr inte så bra som jag hoppades på. Mycket är snyggt. Fotot går ju inte att klaga på – vissa bilder var väldigt vackra – och till en början kändes  actionscenerna fräscha och snygga (många filmer har lånat härifrån). Men när man använder slow motion redan i första scenen när Chow Yun-Fat går ut ifrån en kyrka så börjar jag ana att det kan bli för mycket av det goda, och mycket riktigt visar det sig att jag hade rätt. Actioninflation plus att alla känslor som rollfigurerna och vi som tittare ska känna målas med tredubbla lager. Om man vill hitta en film som demonstrerar motsatsen till subtilt så kan man sluta leta.

Historien i sig är inget märkvärdigt, men det är väl kanske inte heller det viktigaste i en sån här film. Nä, det största problemet var alltså det övertydliga bild- och ljudspråket när det gällde att framställa karaktärernas känslor. I actionscenerna gör det inget att det är överdrivet, det ska det kanske t.o.m. vara. Men i andra scener blev det fånigt i mitt tycke. Och, jo, sen tyckte jag väl kanske också att det faktiskt blev lite väl mycket skjuta, skjuta, skjuta. Skjuta. Det blev nästan lite parodi på sig själv och tråkigt.

Samtidigt är det väl så att det här överdrivna är det som ändå gör filmen sevärd och hindrar ett underkänt betyg. Själva filmupplevelsen var på nåt sätt bättre än filmen om ni förstår vad jag menar. Det är alltid kul att se omtalade filmer. Sen uppskattar jag förstås även slutet, ett slut som aldrig kan förekomma i en Hollywood-actionfilm tror jag Spoiler men det finns väl några exempel där hjälten faktiskt dör Spoiler slut. Jag måste jag säga att det fanns en hel del i filmen som jag gillade, bl a var Chow Yun-Fat klart bra, men som helhet får filmen bara precis godkänt av mig till slut. Jag hade så gärna velat kunna sätta ett högre betyg. Som vanligt duckar jag redan nu för de ruttna tomaterna, haha.

3-/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

3 x I Am Legend

3 april, 2013 17 kommentarer

Hos Plox kunde vi för ett tag sen sen läsa en föredömlig genomgång med en hel radda med versioner av Richard Mathesons postapokalyptiska sf-roman I Am Legend. Jag nöjer med tre av filmatiseringarna och jag skriver om dem i den ordning jag såg dem.

****

The Omega ManTitel: The Omega Man
Regi: Boris Sagal
År: 1971
IMDb | Filmtipset

The Omega Man är en kultig och kul 70-talsklassiker där Charlton Heston åker omkring i ett öde Los Angeles med k-pist och dödar albinovampyrer efter att resten av Jordens befolkning har dött pga av krig med biologiska vapen. Inledningen är inget annat än underbar: Heston i en röd amerikanare i LA, till skön opassande musik, och med k-pisten nära till hands. Underbart var ordet.

Första halvan av filmen fortsätter i samma sköna stil. Heston bor helt ensam i sin barrikaderade bostad i LA som han får el till från en generator. Alla andra har gått under pga den smittsamma sjukdomen. Av nån anledning så blir en del nån sorts albinovarelser istället för att dö. Dessa sluter sig samman i märklig och b-ig sekt med solglasögon och mörka kåpor och försöker ha död på Heston. Kultigt och vrickat men egentligen inte bra på riktigt.

Heston träffar så småningom några andra överlevare, däribland Lisa som spelas av tuffa Rosalind Cash i härlig 70-talsafro. Filmen lever på sin sköna 70-talsstämning och har en del bra scener i början, då Heston har LA för sig själv och bl a åker till en biograf och tittar på den i mina ögon underbara filmen Woodstock. Det dåliga i filmen, bl a Hestons träiga skådespeleri, lyser dock igenom ju längre filmen pågår. Betyget blir ändå godkänt. Det är en rolig film att se.

3/5

****

I Am LegendTitel: I Am Legend
Regi: Francis Lawrence
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Det här var bättre än väntat (men det brukar ju vara så när förväntningarna är låga från början). Jag tycker filmen har en riktigt bra stämning och Will Smith håller filmen uppe helt själv (ja, han är ju ganska ensam som (mänsklig) skådis till en början, haha). Han är en riktigt bra skådis, det är bara att inse, och det här är tusen gånger bättre än t ex Independence Day (min kommentar: som jag tydligen hade ett horn i sidan till när jag skrev recensionen). Men visst, de datoranimerade människomonstrena passar inte in alls. Ett misstag helt klart. Den realistiska känslan som man skapat i det ödsliga New York försvinner när cgi-freaksen börjar vråla i närbild, och det blir Van Helsing istället. Men jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en fyra. Den ödsliga postapokalypskänslan tillsammans med Smiths insats räcker faktiskt till en väldigt svag fyra.

4-/5

****

The Last Man on EarthTitel: The Last Man on Earth
Regi: Ubaldo Ragona & Sidney Salkow
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Vincent Price spelar Dr. Robert Morgan, den siste mannen på Jorden, i den här första filmatiseringen av Richard Mathesons roman I Am Legend där en viruskatastrof utplånar ”allt” liv. Precis som i de andra filmatiseringarna, The Omega Man och I Am Legend, så härjar en sorts ljusskygga zombievampyrer om nätterna. Price är en imponerande karaktär och sevärd i sig. Tyvärr är det här en b-rulle som inte funkade för mig. Början och den ödsliga stämningen får man till ganska bra. Även vampyrerna är ganska bra, speciellt en chefsvampyr som dunkar på Morgans igenbommade dörr ropandes ”Moooorgan, come out!” med otroligt fånig röst (vilket gjorde att han i just den scenen mest var rolig alltså). I mitten får vi se lite återblickar på vad som hände när viruset spreds. Då var det av naturliga skäl fler skådisar med och det framgick mer tydligt att det är b-skådisar det handlar om. Men bitvis är det en bra stämning och det känns lite som att George A. Romero lånade en hel del härifrån till sin Night of the Living Dead som kom fyra år senare (min kommentar: vilket mycket riktigt Plox bekräftar i sin genomgång).

Filmen, som finns att se gratis på Internet Archive, var för övrigt en amerikansk/italiensk produktion inspelad i Italien med en hel del italienska skådisar. Och det vet vi ju hur jobbigt det är med dubbningen i italienska filmer, speciellt om det dubbas till engelska. Fast nu var det ju ganska många vampyrer med som inte sa så mycket, haha.

2/5

Fler har skrivit om dessa filmer, nämligen Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord (som även tycker till om boken).

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Faro

28 mars, 2013 Lämna en kommentar

FaroTitel: Faro
Regi: Fredrik Edfeldt
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Manusförfattaren Karin Arrhenius och regissören Fredrik Edfeldt samarbetade för några år sen och gjorde då en film som jag gillade väldigt mycket. Den gången handlade det om en flicka och filmen hette Flickan. Den här gången handlar det också om en flicka men också om en pappa. Filmen heter Faro (efter en hamnstad i Portugal och inte Fårö som min ”smarta” mobil tyckte) och jag såg verkligen fram emot den.

Vi hade halvdag på jobbet idag och då passade det pefekt att tajma in en matinévisning på favoritbiografen Sture i Stockholm. Till min förvåning fann jag mig helt ensam i salongen. Det är för övrigt tredje gången det händer på ganska kort tid. De två andra filmerna var Take Shelter och Call Girl.

Faro har många likheter med Flickan. I Flickan skildrades allt ur flickans perspektiv. Även här är vuxna en sorts bifigurer och världen som filmen utspelas i känns nästan som en egen värld där de vuxna försöker tränga sig in.

En pappa och hans dotter, Hella, flyr ut i skogen efter att pappan begått ett mord som han påstår var i självförsvar. Polis och socialtjänst försöker hitta dem. Lite som First Blood nu när jag tänker efter. Ute i skogen lever pappan och dottern som i sin egen värld. Det är dock en bubbla som de båda vet kommer att spricka.

Ibland är det svårt att skriva om en film för att den kanske inte gör nåt speciellt intryck. Det här var en sån film och därmed en besvikelse. Det finns delar som är briljanta, bl a när pappan och Hella dyker under vattnet i en skogssjö och hittar en undervattensskog. Eller när Hella i ensligt hus träffar på en hippiepsykopatkvinna otäckt bra spelad av Gunnel Fred. Men däremellan och ganska långt in i filmen så har jag svårt att bli indragen. Eftersom man inte bjuder på en normalt berättad historia med en början, en mitten och ett slut så krävs det att stämningen gör jobbet. Och det gör den inte fullt ut.

Precis som Flickan så är det en ganska mörk film. I Flickan så fanns det ändå ganska mycket hopp i slutet av filmen men här känns det som man inte riktigt vetat hur man ska knyta ihop det hela. Jag hade varit mer nöjd om filmen slutat vid ett visst tillfälle kanske 10-15 minuter innan det egentliga slutet.

Nej, tyvärr får man inte till den där stämningen som jag ville ha. Det finns egentligen bara ett känslofyllt ögonblick, då det kom en liten liten klump i halsen, då känslorna kändes starka och äkta. I övrigt är det lite för blekt. Fotot är helt ok med en hel del fina naturbilder men det är ju inte Hoyte Van Hoytema-klass. Ett annat problem var att Jakob Cedergren i rollen som pappan inte fick mig att känna nånting. Som jag såg att en annan recensent skrev: det är för små känslopenslar för en gångs skull.

Jag gillar ändå idén och att det inte är en film som andra. Det blir en svag trea.

3-/5

PS. Det här kom också att blir skådespelaren Göran Stangertz sista film. Han gick bort i oktober 2012.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →