WKW: Days of Being Wild

3 september, 2013 Lämna en kommentar

Days of Being Wild

WKW- och Christopher Doyle-vackert

Titel: Days of Being Wild
Regi: Wong Kar-wai
År: 1990
IMDb | Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Days of Being Wild…

Det här var den första WKW-filmen med foto av gurun Christopher Doyle och den handlar om Yuddy, en playboy (typ) spelad av Leslie Cheung (som tragiskt nog tog livet av sig i april 2003). Hmmm, egentligen händer inte så mycket… Yuddy åker till Filipinerna för att hitta sin biologiska mor och Andy Lau spelar en polis (väl?) som följer med av nån anledning. Haha, jag märker att jag har svårt att berätta om vad som faktiskt händer i filmen och det är väl ett kännetecken så gott som något att man har sett en film av Wong Kar-wai. Det handlar mer om att skapa stämningar (ofta lite bitterljuva och melankoliska sådana). Den direkta handlingen kan man nog glömma.

Det här kändes mer som en WKW-film, mycket pga av Doyles foto skulle jag tro. Men, liksom i As Tears Go By, så känns det att det är en tidig film. WKW letar liksom fortfarande efter sin stil. Några prylar kändes verkligen som WKW, t ex när Leslie Cheung i början uppvaktar Maggie Cheung vid ett fik (liknande det i andra WKW-filmer) och bestämmer att en viss minut skulle tillhöra de två.

Jag gillade även delar av fotot och vissa scener som sticker ut. För er som sett filmen: när Leslie Cheung går i slow motion på en grusväg i en palmskog (jag vet inte riktigt varför men sån är jag), en turkos palmskog som vi passerar i början och slutet av filmen, en kameraåkning från gatan, förbi en häst, upp till en restaurang, och efterföljande flykt över tak. Dessa scener och den allra sista med Tony Leung gör att filmen trots allt får godkänt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

WKW: As Tears Go By

2 september, 2013 2 kommentarer

As Tears Go ByTitel: As Tears Go By
Regi: Wong Kar-wai
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Efter att ha sett Wong Kar-wais martial arts-fiasko The Grandmaster på Malmö Filmdagar (recension kommer 14 september) så kände jag för att återupprätta lite av WKW:s heder. Jag letade därför upp mina gamla recensioner av de filmer jag har sett. Först ut, WKW:s första långfilm As Tears Go By med bl a en ung Maggie Cheung. Under de kommande dagarna kommer jag publicera ytterligare sex WKW-recensioner.

I Wong Kar-wais debut spelar Andy Lau en hitman i den undre världen i Hongkong. Han får besök av sin tjejkusin (Maggie Cheung) och har samtidigt problem med en hetlevrad bror.

Mjaha, det här kändes verkligen som en debut. Bitarna har liksom inte fallit på plats än så länge. Det enda som kändes riktigt WKW-aktigt var väl kanske hur musiken (bl a Berlins Top Gun-låt på kantonesiska (?) med refräng på engelska) användes i vissa partier. I övrigt var det lite b-aktigt ibland tyckte jag. Hafsigt på nåt sätt. Jag störde mig lite på Laus brorsa som spelade över på typiskt Jackie Chan-vis, även om det inte var Jackie Chan.

Det var ändå kul att se Lau och Cheung i tidiga roller. Jag tycker t ex Cheung ser helt annorlunda ut här än i senare filmer (kanske yngre helt enkelt, doh). De gör båda bra insatser och deras kärleksaffär (eh, kusinskap till trots), och Laus förhållande till sin bror, gör det ändå till en godkänd film.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

22 augusti, 2013 5 kommentarer

AssangeTitel: We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks
Regi: Alex Gibney
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Efter att jag sett We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks på Stockholm Filmfestivals förhandsvisning kände jag mig äcklig och trött. Jag ville åka hem och ta en dusch, vilket jag gjorde. Detta är historien om WikiLeaks. Det är historien om en grupp tragiska eller trasiga människor som ingår eller har ingått i den organisationen eller som påverkats av den. Vi får berättat för oss om hur Julian Assange (aka Den Vithårige Galningen) som tonåring med linux-hästsvans härjade på Internet innan Internet var Internet och så småningom grundade WikiLeaks. Till en början framstår Julian som en smart och (nästan) sympatisk figur som vill avslöja obekväma sanningar – och avslöja obekväma sanningar gör han eller han ser i alla fall till att de blir publicerade. Vi får bl a se den obehagliga filmen inifrån en amerikansk helikopter då dess skytt dödar civila i Irak. Det filmklippet ger mig en läbbig datorspelskänsla, kanske en känsla som delas av skytten på helikoptern, och kanske ett sätt att hantera situationen för samme skytt.

Den där helikopterfilmen var en del av ett stort material som läcktes av en den andra huvudpersonen i filmen, den sorgsna figuren Bradley Manning. Manning är bög, vill vara kvinna, tar värvning i armén, vantrivs i armén, klarar inte av allt material som han tar del av. Hans jobb gick ut på att leta efter information för att hitta terrorister. Detta gjorde att Manning hade tillgång till en stor mängd hemligt amerikanskt hemligt militärt material. Till slut, i nån sorts desperation, läckte han information till WikiLeaks samtidigt som han chattade om saken med den amerikanske gråhackaren Adrian Lamo. Lamo var typ den enda som han kunde tala om saken med.

Dokumentären är gjord av en snubbe som heter Alex Gibney som verkar vara en filmmakare som fokuserar på samtida historier om vårt samhälle, att försöka blottlägga sanningar som andra försöker dölja. Gibney fick en Oscar för dokumentären Taxi to the Dark Side som handlar om en afghanistansk taxichaffis som slogs till döds av amerikanska soldater i ett fångläger. Iiiiinte några lätta frågor direkt. Kan man säga att Gibney är en amerikansk Stefan Jarl? Ja, det kanske är en bra jämförelse.

Ju längre den långa filmen pågick ju mer funderade jag på om Gibney skulle ta upp Assanges sexskandal i Stockholm. Inledningsvis får man känslan av att det är en pro-Assange-film men efterhand ändras detta. Filmen är en objektiv skildring av Assange och detta är inte till Assanges fördel. Han är ett svin, det är inte svårare än så. Som sagt, jag kände mig äcklad av filmen.

En sak som fascinerad mig är hur filmen på ett väldigt bra sätt visar hur till synes små saker, till synes små människor hänger ihop med och orsakar stora globala världshändelser och hur dessa händelser sen påverkar andra ”små” människor. En annan bra sak med filmen är att den låter ”bägge” sidor att komma till tals och inga framställs som ”galningar” eller ”extrema”. En av de talking heads som förekommer i filmen var en en öppenhjärtig och underhållande amerikan. Någon som vet vem det var? Jag pratar inte om den f.d. militären utan om den andra.

Filmens problem är att den – hur intressant den än är, hur många ”sanningar” den än för fram – är för lång, för resonerande, för lik ett förlängt Rapport-reportage. Jag tycker heller inte riktigt uppdelning mellan Assange och Manning funkar. Vem fokuserar filmen på? Jag får träsmak, vilket i och för sig inte är så svårt på biografen Skandia. Jag hade hellre sett filmen hemma SVT Play-soffan. Jo, förresten, plötsligt, i slutet av filmen, så försöker Gibney få fram känslor när Lamo gråter över att han angav Manning. 2 little 2 late (istf 2 fast 2 furious), och det blev nästan provocerande och spekulativt än något annat.

3-/5

Andra som skriver om The Story of WikiLeaks idag är Henke och Fiffi.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

Elysium

21 augusti, 2013 22 kommentarer

Elysium

Himmel

Titel: Elysiumfilmspanarna_kvadrat
Regi: Neill Blomkamp
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den första filmspanarträffen efter semestrar och annat trams inleddes efter en snabbfika med en titt på Neill Blomkamps science fiction-film Elysium. Först vill jag, precis som Jessica gjorde på det efterföljande pubhänget, konstatera att det är roligt att det kommer så många sf-filmer just nu. Vad har vi sett? Star Trek Into Darkness, Oblivion, After Earth, Pacific Rim bl a. Sen känns det även som att superhjältefilmerna har fått mer sf-inriktning vilket jag tycker är trevligt. Det gäller t ex Iron Man 3, Man of Steel eller The Wolverine.

Neill Blomkamp är en ung sydafrikansk regissör med bara en tidigare långfilm under bältet. Den filmen är i och för sig inte vilken film som helst. Blomkamps District 9 kom 2009 och gjorde succé bland kritiker (och publik också om jag minns rätt?). Själv tyckte jag den var riktigt bra även om jag inte kunde låta bli att störa mig lite på mockumentärstilen som filmen inleds med. Nu får man väl nästan kalla Blomkamp en sorts golden boy inom filmindustrin, speciellt med avseende på hans arbete med datoranimerade effekter (cgi på svenska).

District 9 var en politisk film som med hjälp av ett science fiction-scenario drog paralleller med vårt samhälle och pekade på problem som existerar (rasism, apartheid, flyktingar, mm). Elysium skiljer sig inte i det avseendet. Ungefär 150 år framåt i tiden är Jorden ett överbefolkat helvete, mer eller mindre. Miljöförstöring har gjort luften dålig, L.A. har förvandlats till en kåkstad, folk pratar spanska (som om det skulle vara nåt dåligt…), arbetslösheten är stor, osv, osv.

På en gigantisk rymdstation, Elysium, har de som kan, dvs de rika och privilegierade, tagit sin tillflykt. Här bor de med avancerad teknologi, sjukvård som i princip ger evigt liv vad det verkar, i en slick värld som till viss del liknar The Capitol i The Hunger Games. Max (Matt Damon) har precis kommit ut efter ett fängelsestraff och sliter nu på en fabrik som producerar robotar och annat teknologi för Elysiums räkning. Även om Max tycker livet är monotont, slitigt och tråkig så är han är en av få som har jobb. Men… efter en strålningsolycka på fabriken har Max plötsligt bara fem dagar kvar att leva. Hans enda hopp är att ta sig upp till Elysium för att där hela sig själv i en s.k. Med-Pod. Samtidigt på Elysium planerar (försvars?)ministern Delacourt (Jodie Foster) en kupp för att själv bli president. Även om man lever i fred, välstånd, hälsa så har man inte blivit av med girighet.

”I promise you, one day I’ll take you to Elysium.”

De första kanske 45 minuterna av filmen är jag helt uppslukad av filmen. Jag stortrivs. Jag älskar de båda miljöerna som vi får uppmålade för oss. Först det skitiga och överbefolkade Los Angeles där folk antingen är biltjuvar eller jobbar på robotfabriken. De flesta som jobbar för olika myndigheter är robotar, och det innefattar läkare, säkerhetspersonal och övervakare. Apropå övervakare så får vi en härlig scen när Max besöker sin för att försöka förklara ett tumult som uppstod vid en säkerhetskontroll när han skulle ta bussen till jobbet. Personlig service… NOT. Som kontrast har vi världen uppe på Elysium. Här har man skapat ett evigt förortsparadis med grönt gräs, blått vatten och vita hus i en artificiell jättebiosfär, eller ett jättebiohjul kanske det ska kallas.

Inledningen av filmen är i mångt och mycket ett socialrealistiskt drama om Max där han försöker hanka sig fram för att kanske nån gång få ihop pengar till att åka till Elysium. Det är nåt han har drömt om ända sen han var liten pojk, då han ofta tittade upp mot himlen och Elysium. Så nära men ändå så långt bort. När actionen väl sätter igång är jag länge helt med i filmen. Det är spännande, det är snyggt, det är en kamp mot klockan.

Som politisk allegori tycker jag filmen funkar. Att på det sättet som görs i filmen sätta samtida frågor i fokus funkar för mig. Det som skildras i Elysium är inte långt ifrån den värld vi lever i. Det är bara att titta på EU och de murar som byggs upp och de flyktingar som via livsfarliga rymdfär… eh båtturer försöker komma in via Medelhavet. Eller glutta lite på hur det funkar i USA med dess (sjuka) sjukvårdssystem.

LA

Helvete

Skurk i filmen är förutom Delacourt själv hennes hantlangare Kruger som nere på Jorden står redo att utföra hennes order. Kruger spelas av samme Sharlto Copley som gjorde huvudrollen i District 9. Kruger är en riktigt obehaglig karaktär, givetvis genomond och fullständigt galen.

Filmen är som sagt länge väldigt bra. För mig tappar den tyvärr mot slutet då händelserna blir mindre intressanta. Det blir mer av standardaction plus att det politiska budskapet målas med lite väl breda penslar (barn springande i slomo i vattenpölar, nja). Action i sig behöver inte betyda att det är nåt fel. Den action som förekom under första timmen var riktigt spännande och nervig. Problemet är att t ex slutfajten mellan Kruger och Max uppe på Elysium är filmad med superskakig kamera och klipparen fått fnatt i klipprummet.

Jag vet inte om filmmakarna inte riktigt vetat hur man skulle sy ihop slutet. Det stressas liksom igenom och vissa saker som händer känns ologiska. Jag ska inte gå in på några detaljer här men med tanke på antalet roboter vi sett under filmen känns det konstigt att de alla verkar ha tagit fikarast under de sista 20 minuterna. Delacourt (Jodie Foster som gör en solid insats) försvinner lite väl snabbt ur handlingen också utan nåt riktigt avslut.

Det är nära nära nära att jag delar ut en svag fyra men det landar till slut på en stark trea till Elysium, som jag tyckte var snäppet bättre än District 9 (ja, Sofia!). Förresten, att jag inte nämnt den kvinnliga rollfiguren Frey är ingen kritik mot Alice Braga, som spelade rollen, men det visar att det var en tråkigt skriven roll. Frey är Max gamla kärlek med en sjuk dotter, och som rollfigur är hon ganska meningslös och bara nåt för Max att rädda och skydda.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3+/5

Vad tyckte mina bloggkompisar? Fågel, fisk eller mittemellan?

Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fast Five

16 augusti, 2013 10 kommentarer

JumpTitel: Fast Five
Regissör: Justin Lin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte varför jag blir förvånad över att filmen börjar direkt efter händelserna i fyran. Den filmen slutade ju mitt i ett skeende så det borde ha känts naturligt att ta vid där men det är inte så vanligt att man gör så. Inte så direkt i alla fall. Det brukar alltid börja med en flashback. Den inledande scenen i Fast Five är en ren fortsättning på den sista scenen i Fast & Furious.

Jag hade inte heller nån aning om att The Rock, ja, eller Dwayne Johnson som han kallar sig när han inte är brottningsskådis, skulle vara med. Jag hade ju sett att han skulle vara med i sexan men när han dök upp även i femman så var det en positiv överraskning. Jag kallar honom The Rock i fortsättningen. Det blir enklare så. Hur som helst, The Rock har en härlig charm, det är bara att medge.

Det första vi konstaterar är att Brian (Paul Walker) nu är en fullvärdig medlem av Doms gäng. Han är Doms syster Mias pojkvän (ja, och mer än så visar det sig) och han är den som leder fritagningen av Dom (Vin Diesel om nån missat det) i filmens inledning. Han har nu helt lämnat sin lojalitet med polisen, FBI, eller andra myndigheter, bakom sig. Han har hittat hem. Till sin familj.

Efter att ha räddat Dom från sitt 25+ år långa fängelsestraff styr gänget kosan till Rio. Där sammanstrålar man med Doms gamla kompis Vince (Matt Schulze i repris från första filmen). Efter diverse händelser får Doms team chansen att sno 100 miljoner dolares från en knarkkung (det är alltid en knarkkung; här heter han Reyes). För att lyckas med det så utökas teamet och vi träffar återigen Han Seoul-Oh (Sung Kang), Roman Pearce (Tyrese Gibson), Tej (Ludacris) samt pajasarna Leo (Tego Calderón) och Santos (Don Omar). Ny medlem i teamet är Gisele (Gal Gadot) som vi ju lärde känna i fyran. Hmm, det är verkligen många lojaliteter att hålla reda på här. Polisgänget, Doms gäng och sen finns det alltid ett skurkgäng, och folk byter gäng som man byter underkläder.

The Rock var det. Var kommer han in i bilden? Jo, han spelar en Luke Hobbs, amerikansk myndighetsagent med uppdrag att fånga in den förrymde brottslingen Dom. Han är snart Doms team på spåren och i Rio samarbetar han med den lokala polisen Elena Neves (Elsa Pataky) för att slutligen, efter envetet arbete och med passion, sätta dit Dom (lite The Fugitive-känsla här). Även när det gäller Hobbs och Neves så är det här med lojaliteter ett problem (alltså för rollfigurerna, inte mig). Vad är viktigast? Att fånga Dom eller kanske att sätta stopp för knarkkungen Reyes? Eller både och?

Solid as a...

Solid as a…

En sak jag kanske har lite problem med i filmen är att både Brian och Mia (Jordana Brewster) blivit ”kriminella” lite väl enkelt. Det finns ingen förklaring. Det skulle i såna fall vara det där med familjen. Dom är kriminell. Om man är en del av Doms familj så får man helt enkelt bli kriminell själv också. Jag tycker kanske det saknas (starka) uppgörelsescener här. Jag vill se Brian och Mia göra upp med Dom och sen acceptera faktum.

Vince var en punk i första filmen och han är en punk här också. Vince är helt enkelt en idiot (kärt barn har många namn) och jag gillade honom aldrig i den första filmen och jag gillar honom inte här. Han är bara irriterande. Nåväl, låt oss glömma Vince…

Jag släpper alltså den tanken och skrattar högt resten av filmen.

Hahaha, det är helt otroliga saker de sysslar med här. Doms team gör det inte enkelt för sig. Varför alltid råna saker som rör sig? Men visst, det är ju kanske mindre säkerhet då, bara man lyckas ”ta sig ombord”. Men som sagt, helt galna saker hittar de på. Jag gillade hela den långa sekvensen med tågrånet i början av filmen. En sekvens som avslutas på ett sagolikt sätt då Dom och Brian gör ett nätt litet bilhopp ner i en flodravin. Åh, det är bara för bra. När jag tittar på klippet nu igen så kan jag inte låta bli att le stort. Det är nästan så filmen får en fyra bara för den sekvensen.

Lite kul är att filmen i början kör såna där typiska spanska gitarrer (Babel-gitarrer brukar jag kalla dem; de förekommer även i Snabba Cash-filmerna) för att sätta en melankolisk ödesmättad stämning. Språket är dock portugisiskt i Rio och det bidrar till en mysig stämning. Jag förstår att man ofta använder portugisiska i reklamfilmer för vad det nu än är man gör reklam för (i svartvitt).

Rios favela gör sig väldigt bra på film. Jaktscenerna härifrån är underbara. Men varför måste man alltid luftspringa när man hoppar från ett hustak till ett annat? Well, jag får kanske fråga Carl Lewis, men som jag har förstått det så kan du inte påverka hopplängden i luften. Efter uthoppet handlar allt bara om att förbereda landningen. Nu vet jag att längdhoppare idkar sig av just den s.k. springstilen men den kräver träning, en träning som varken Vin Diesel eller Tom Cruise har.

När väl The Rock träder in i handlingen så är det The Rock vs. Vin Diesel som gäller. Dom har sitt krucifix runt halsen, Hobbs har sin agent-badge. De båda har en bra fajt (The Rock gör t.o.m. en kip-up) . De känner båda en respekt för varandra, ungefär som u-båtskaptener på film brukar göra (eller som Harrison Ford och Tommy Lee Jones gjorde i The Fugitive). Fast jag måste ändå säga att det nästan blir löjligt när Hobbs samarbetar med Dom och gör diverse ologiska eftergifter i slutet.

När det gäller de kvinnliga karaktärerna så måste man ändå säga att man har ryckt upp sig. Rio-polisen Elena, Gisele och Mia är riktiga rollfigurer. Nu är väl Mia lite väl Maria-lik återigen och dessutom är hon gravid (spoiler!) med Jesus-barnet och Dom är Fadern och Brian är pappan Josef och vem är Den Heliga Anden? Hobbs? Haha, ja, nu går jag kanske lite väl djupt där inget djup finns. Uppdatering: Givetvis är det Letty som är Den Heliga Anden.

I slutändan, det filmen handlar om är familjen, Familjen, FAMILIJEN. Dom är så himla glad och nöjd här, när hans familj börjar komma samman med Brian, Mia och barnet. Det är bara Letty som saknas (men om man bara kollar hela eftertexterna så…).

Vi bjuds även på over the top-action som är riktigt underhållande. Och eftersom det inte förekommer nån street racing (om jag minns rätt) så får vi ej heller scener med tjejer dansande i hotpants framför bilar innan racet ska börja. Fast jag kan minnas fel. 😉 Det är väldigt nära fyran här. Kanske en omtitt nån gång ge ett sista lyft?

tiretiretiretire_halv

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Fast and the Furious

12 augusti, 2013 16 kommentarer

FF_loggaDet spelade ingen roll vad nån sa om The Fast and the Furious-filmerna, Joel inkluderad. Jag skulle bara inte titta på dessa filmer. De var under min lägstanivå. Jag ”visste” att jag inte skulle gilla dem, så varför titta? Det handlade om trams, om trash, om trimmade motorer, om trimmade brudar, och om en hjärndöd story. Framförallt var jag säker på att jag skulle tycka de var tråkiga. Jag behövde inte se detta. Men så…

…jag minns inte vilken film det var jag såg på bio men innan den så visades trailern för Furious 6 och jag var hooked. Trailern var så over the top och galet bra att jag la mig platt. Vad är det här för nåt?! Jag bara måste se den här filmen på bio. Det värsta är att jag är funtat så att jag inte kan se film nummer sex i ordningen i en franchise utan att se de föregående fem. Så, då var det bestämt: jag skulle se hela The Fast and the Furious-filmerna och sen avsluta med sexan på bio. Tjoho!

Jag måste även ge cred till Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord. Hennes genomgång och det faktum att hon har hälsan i behåll (till synes) bidrog till att jag vågade mig på projektet. Här hittar ni hennes intryck av The Fast and the Furious-serien.

Första steget i projektet var att hitta filmerna via nätet lagligt. Det gick hyfsat. Jag meddelar slutresultatet när jag skrivit om de fem första filmerna.

****

Paul WalkerTitel: The Fast and the Furious
Regissör: Rob Cohen
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Då rivstartar vi temat med den första filmen i serien. The Fast and the Furious kom alltså 2001 och det är ju ett tag sen. Det lustiga är att jag inte känner att den är daterad alls. Den känns modern men det är kanske för att jag inte har så mycket koll på den lustiga (ehe) utvecklingen inom street racing och hur man boostar motorer med dikväveoxid.

Vem är huvudpersonen i den här första filmen? Ja, för mig är det Paul Walker som undercoverpolisen Brian O’Conner som ska streetrejsa (streetracesa, streetracea, streetraca, köra gatlopp?) till sig kunskap om vilka det är som ligger bakom heisterna mot lastbilstransporter i Los Angeles. Han blir kompis med den bästa streetracern (streetrejsern, streetföraren, gatloppsförare?) i L.A.: Dominic Toretto (Vin Diesel). Eller ja, han kärar ner sig i Doms syster Mia (Jordana Brewster) och blir ju då tvungen att visa sig värdig för Dom.

Den första filmen som jag gör kopplingar till är faktiskt Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Jag fick samma vibbar här som när Anakin skulle rejsa på Tatooine. Det ska meckas lite, man ska trimma sina motorer, och när loppet är igång är det fula tricks som gäller. Jag tänker även lite på Star Trek och allt mumbojumbo om hur man får sin warp(motor) att bli mer effektiv.

Paul Walker är som skådis ungefär lika mesig som den förskräckliga ungen som spelade Anakin i The Phantom Menace och The Fast and the Furious är faktiskt som en barnfilm (men på ett positivt sätt). Men faktum kvarstår: Walker är en riktigt stel skådis, i alla fall i den här filmen. Allt han har är ett blonderat surfarhår och ett par isblå ögon.

Car crashDet jag gillar med filmen är att man stenhårt kör med sin stil. Som jag sa, det är som en barnfilm. Jag noterade att bilarna i filmen nästan hela tiden kör i formation, trots att det inte finns nån anledning förutom att det ser snyggt ut. Vi bjuds nästan på lite Disney-känsla när Dom med gråten i halsen (eller i min hals? haha, närå) visar upp bilen som hans pappa och han själv byggt. ”Me and my dad built her”. Det mesta som händer är osannolikt och krystat men av nån anledning så blir det bra.

Apropå andra filmer som jag gör kopplingar till: den film som jag främst tänker på är ju Kathryn Bigelows Point Break. Vi har en undercoverpolis som börjar fundera på sina lojaliteter. Han trivs ju riktigt bra med sin nya ”familj” (och just familj är nåt som vi kommer återkomma till i serien). Vi har även frågan om det faktiskt är Dom och hans gäng som ligger bakom rånen, precis som i Point Break. Jag minns inte riktigt hur det var i Point Break men här blir ju Walker också på klassiskt undercover-vis lämnad i sticket och får klara sig själv. He’s on his own.

Jag har börjat göra noteringar på papper när jag ser filmer hemma (inte på bio, där går gränsen). En sak jag noterade när jag såg The Fast and the Furious är att jag gillade musiken. Bl a har jag skrivit ”Depeche Mode!”. Jag tror det var Stripped. (Uppdatering: Det var Strangelove.) Sen har jag även klottrat om att jag tror det var en låt av svenske producenten Stonebridge med också. Med andra ord: jag gillade musiken, vilket inte är nåt jag brukar påpeka så ofta.

En sekvens som stack ut, och gav lite skönt andrum på nåt sätt, var när vi anlände till Race Wars ute i öknen. Jag fick nästan intrycket av dokumentärfilm här. Det kändes som ett riktigt event, och jag antar att det är det också. Vi fick faktiskt se lite vanligt fölk i bild, utan hotpants… eller vänta, de kanske hade hotpants.

tiretiretire

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Man of Steel

18 juli, 2013 6 kommentarer

Så bekymrad

Så bekymrad

Titel: Man of Steel
Regi: Zack Snyder
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Mannen av stål är tillbaka och den här gången ska vi vara mörka. Till skillnad från Marvels filmer som ju, i alla till en ganska stor del, litar på humor så ville DC förmodligen bryta av mot det och vara mööörka, precis som man varit i Dark Knight-trilogin. Den förra supermannenfilmen Superman Returns var faktiskt en film som jag uppskattade när jag såg den på bio när den kom. I den nya rebooten Man of Steel berättas hela historien från början eeeeen gång till. Det som kanske sticker ut är att en ganska stor del faktiskt utspelas på Krypton innan det går käpprätt för den planeten. Vi får träffa Kal-Els pappa Jor-El (Russell Crowe) som försöker övertyga De Äldste att Krypton håller på att gå under och att man måste evakuera. De Äldste är i förnekelsefasen, general Zod (Michael Shannon) dyker upp, tumult uppstår, Jor-El och hans fru skickar sin nyfödda son till Jorden. Nu kan historien börja.

Min första tanke var: är det här en uppföljare till The Chronicles of Riddick? Miljöerna på Krypton tyckte jag påminde väldigt mycket om den filmen. Överdådigt, kitschigt men snyggt. Och visst fanns det nåt biologiskt levande över designen av Krypton, rymdskeppen och de där flygande kommunikationsdroiderna. H.R. Giger, någon? Det fanns även likheter med Asgård från Marvel-filmen Thor. I Man of Steel är dock kitschigheten något nedskruvad. Jag tänkte också på Avatar då Jor-El plötsigt rider på en flygande drake eller vad det nu var för djur/insekt. Det känns aningen fånigt att den hade en chans mot Kryptons rymdskepp då den inte ens sprutade eld.

Min andra tanke, när Krypton-delen var slut, var: hmm, jag gillar det här, det är som en mix av Wolverine och tv-serien om Hulken. Clark är en vandrare, en drifter, som försöker hitta sig själv. Han går från jobb till jobb. Han kan inte låta bli att hjälpa till när någon (eller många) är i fara. Det som saknas lite var kanske att han aldrig riktigt behöver göra några svåra val, som t ex att välja mellan vilka han ska rädda. Nu handlar det mer om om han ska avslöja sina superkrafter eller ej, och det gör att insatsen inte är lika hög (inga ”stakes” som Filmspotting brukar säga).

”Can’t I just… keep pretending I’m your son?”
”You ARE my son”

Badass

Filmens badass

Jag gillade inledningen och flashbackscenerna då vi får se Clark som barn och hur han hanterar att han har superkrafter. Det var som en extrem pubertet. Massor med intryck, massor med känslor, massor med krafter. Här påminner filmen en del om Spider-Man-filmerna. Jag gillade Amy Adams. Hon har blivit lite av en favorit. Hon känns som ett lite annorlunda val här kanske men jag tycker hon funkar. Vi hade kunnat få Jessica Biel och det hade varit lite… blekt. Jag gillade hur filmen såg ut och hur effekterna såg ut. Här fanns inga fel egentligen.

Var fanns det fel? Ja, ett problem är att filmen helt enkelt är för lång. Eftersom fajterna mellan general Zod och Stålmannen saknar spänning (både Zod och Super är i princip odödliga!) så är det coolt och häftigt men tyvärr även segt. När man ena sekunden är uppe och slåss på en satellit och nästa sekund är tillbaka på Jorden inne i en tågstation så blir det liksom… ospännande, hur visuellt häftigt det än nu är, Zack. Det som livade upp en del var Zods kvinnliga kollega Faora-Ul som spelas av tyskan Antje Traue, som jag faktiskt sett tidigare i sf-rullen Pandorum (men titta!: av en slump så skrev jag om Pandorum igår).

Ni märker att jag ägnat en stor del av recensionen åt att jämföra med andra filmer. Det beror på att filmen knappt har en egen personlighet. Det är blek film, en film som försvinner ur medvetandet. Ni vet såna där figurer som man kan se i bilder med ett kaotiskt mönster om man tittar på bilden på rätt sätt. Så länge man håller rätt fokus så ser man den där hunden (eller vilken figur det nu handlar om) men så fort du tappar koncentrationen så blir det bara ett virrvarr av mönster som inte säger något. Ungefär så är det med Man of Steel. Jag känner att jag börjar tappa greppet om filmen. Den börjar försvinna bland alla andra liknande superhjälteactionfilmer. Därför blir betyget en trea, varken mer eller mindre.

3/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Spring Breakers

13 juli, 2013 8 kommentarer

Spring BreakersTitel: Spring Breakers
Regi: Harmony Korine
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Oj. Spring Breakers är en film som jag har sett fram emot att se ganska länge, och att se på bio dessutom. Jag vet inte riktigt när jag först hörde talas om den. Det var nån gång under vintern. Bl a så hade Adam och Josh olika uppfattningar om den på Filmspotting (gissa vem som inte gillade den?). Det var oklart om den skulle komma på bio i Sverige. Det jag visste om regissören Harmony Korine var att han hade skrivit manus till Larry Clarks Kids (som jag sett och typ gillat) och Ken Park (som jag inte sett). Framförallt visste jag att han hade gjort debutfilmen Gummo och den såg jag för några månader sen som uppladdning. Pga white trash-densiteten i Gummo så kunde jag inte låta bli att gilla den väldigt mycket.

Jag drog igång en Twitter-kampanj för att få upp Spring Breakers på bio. Nåja, det var nog andra som var mer aktiva och bidrog mer men jag drog ändå mitt strå till stacken. Efter den ”folkstormen” beslutade distributören SF Film att Spring Breakers visst skulle gå upp på bio i Sverige. Visserligen bara i ”storstäderna” men ändå. Jag var nöjd.


Det finns mycket att säga om Spring Breakers, betydligt mer än om The Bling Ring, en film som den verkar klumpas ihop med. The Bling Ring är en halvkokt frukostkorv med kall vitsås. Spring Breakers är en kryddig merguez med rosmarinklyftpotatis och gurkyoghurt. Åååhåå, jag bara känner hur det vattnas i munnen.

Fyra tjejer är less på tillvaron i nån stat norr om Florida. De vill åka på vårlov till Florida. Plugget, frikyrkan, tillvaron behöver ett break, ett spring break. Problemet är att de inte har pengar. Tre, och framförallt två, av tjejerna är vildare än den fjärde. De (två, den tredje väntar utanför med bilen) rånar en restaurang och plötsligt har man pengar och drar till Florida för att svina, festa, parta, poolbada, knarka, supa, åka skoter.

Alien

Smile for the camera!

Jag känner igen en hel del av stilen från Gummo. Det är ett poetiskt, löst berättande. Handlingen är tunn. Eller tunn, filmen handlar inte om handlingen egentligen. Precis som i Gummo är det inte en film med en handlingen som tar oss från A till Ö via O. Vi får se en serie filmklipp som ger oss en viss känsla.

Jag lärde mig ett nytt engelskt ord när jag lyssnade på Filmspottings recension av filmen: Debauchery. Så här står det på Wiktionary om ordet: ”Indulgence in sensual pleasures; scandalous activities involving sex, alcohol, or drugs without inhibition”. Ja, så kan man väl sammanfatta en del, framförallt början, av filmen.

Tjejerna åker så småningom in i finkan. Varför är lite oklart. De har haft för roligt och varit på en fest med för mycket droger helt enkelt. Oväntat för tjejerna betalas deras borgen av en någon. Denne någon är Alien (en galen James Franco) som är en lokal gangster/rappare. Varför han betalar deras borgen är oklart men hans tvillingkompisar kanske vet (de försvinner ”tyvärr” ur handlingen ganska snart så de kan inte svara).

”Look at my sheeeit! I am a fuckin’ nightmare in this motherfucker. I am the fuckin’ Death Star!”

Alien och tjejerna har kul. Eller ja, alla har inte så kul då två av tjejerna åker hem efter ett tag. Alla har liksom olika uppfattningar om vad man tycker är kul. Och i den här filmen händer det faktiskt inget mer än så trots att man sitter och väntar på det. Alla är med så länge man tycker det är kul men sen får man faktiskt åka hem utan att man blir gruppvåldtagen pga utmanande klädsel.

Jag känner att jag kanske bör se om filmen. Dessutom lärde jag mig en annan läxa. Jag lyssnade på och läste lite för mycket om andras åsikter om filmen vilket gjorde att jag till viss del hade tappat gnistan som jag hade i vintras. Sen var det nåt med visningen på bio som… ja, jag vet inte. Det var nåt med stämningen som bara var konstig. Kanske att salongen var full med typ 14-åriga tjejer som trodde de skulle få se High School Musical. De fick nåt annat, nåt bättre?

Suck it

Suck on it

Det finns några klockrena scener i filmen, som t ex när tjejerna tvingar Alien att suga av två pistoler. Här kan man snacka om kvinnlig dominans. Alien som trodde han dominerade ser livrädd ut… men sen gillade han det. Även när Alien spelar piano och sjunger Britney Spears och tjejerna i pussy riot-masker dansar ringdans med sina k-pistar är filmkonst på hög nivå. Båda scenerna är vackra och bisarra och sticker ut.

Det finns brister. Det är en spretig film. Två av tjejerna försvinner ur handlingen utan nåt riktigt slut för deras del. Det gäller väl kanske även de två sista tjejerna som i och för sig verkar gå ett Thelma & Louise-slut till mötes. Eller så åker de bara hem till mamma i Ohio (?) och fortsätter sina liv som inget har hänt. Det som filmen faktiskt försöker säga, om den nu försöker säga nåt, är för mig lite höljt i dunkel. Mina feministiska tolkningar som jag gjorde tidigare i texten, ja, de görs inte på så fast mark utan då anstränger jag mig en del. Men men.

Jag tror nästan jag måste se filmen en gång till ensam utan störningsmoment för att komma fram till vad jag egentligen tycker. Just nu blir det en stark trea.

3+/5

Andra som skriver om Spring Breakers idag: Henke och Fiffi. Sen tidigare har Filmitch och Except Fear skrivit om den och Har du inte sett den? har snackat om den.

PS. Hahaha, jag såg nu att filmen utspelas i St. Petersburg, Florida. Där har jag varit och badat och gått på Salvador Dalí-museum. Märkligt.

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jin-Rô

24 juni, 2013 2 kommentarer

Jin-RôTitel: Jin-Rô
Regi: Hiroyuki Okiura
År: 1999
IMDb | Filmtipset

Det här blir nog den sista (eller inte?) gamla recensionen av animefilmer och det är ytterligare en sån där film som bygger på en manga och där det finns en mängd andra filmatiseringar. Just därför kan det vara lite svårt att komma in i dessa filmer och fatta vad som egentligen pågår. Man förväntas liksom ha läst mangan och sett tv-serien osv.

Mmm. Det är väldigt snyggt och här finns en intressant historia. I animesammanhang då man gör en långfilm av en manga eller en tv-serie så blir ofta handlingen väldigt invecklad med många personer och för lite bakgrundshistoria. Det är svårt att hänga med helt enkelt. Även här hade det nog krävts litet mer bakgrundsinformation, litet mer kött på benen. Intressant är att handlingen är förlagd till Jorden men det är en ”Jord” där den historiska utvecklingen efter andra världskriget tog en annan bana än den egentligen gjorde (en s.k. alternativhistoria).

Filmen är baserad på mangaserien Kerberos-sagan av Mamoru Oshii, som även är regissören bakom t ex Ghost in the Shell (4-/5) och The Sky Crawlers (3/5). Lite research visade att i den där alternativhistorien så vann Tyskland andra världskriget. Nu märks det inte så mycket av just detta egentligen. Hur det påverkade världen och Japan är inget som filmen går in på, även om Japans historia är annorlunda med en sorts polisstat och en underjordisk motståndsrörelse som utför terroristaktioner. I början av filmen görs dock en snabb sammanfattning av vad som hände i Japan efter kriget och atombomberna.

Precis som i Oshiis andra alster så är filmen fylld av filosofiska funderingar om människan och samhället. Historien innehåller en del action och blod men det är liksom inte fokus på det. Just dessa scener är ändå väldigt snygga. Historien är komplex men efter lite research på nätet och funderande så fick jag ihop alla trådar. Under filmen förstod jag dock inte allt som pågick med en mängd olika polisorganisationer som konkurrerar med varandra. Jag gillar dock stämningen i filmen som är ganska dyster och jag ska försöka se fler av Oshiis filmer. Just här har Oshii dock inte regisserat själv utan står enbart för manus.

3/5

Arkiverad under Action, Alternativhistoria, Anime, Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Porco Rosso

23 juni, 2013 1 kommentar

Porco RossoTitel: Porco Rosso
Regi: Hayao Miyazaki
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Hayao Miyazaki, mannen myten legenden, gjorde 1992 en film som handlar om ett italienskt flygaress från första världskriget. Filmen utspelas i Italien mellan första och andra världskriget och man kan kanske tycka att det är en lite udda miljö för en japansk animeregissör.

Jaha, då verkar det som om jag har sett alla Hayao Miyazakis långfilmer förutom Ponyo, den senaste. Porco Rosso var en mer lättsam och inte så vidare djup Miyazaki. Han är helt klart besatt av flygande farkoster, det har vi sett i många andra filmer. Här handlar det om helt vanliga (nåja, nästan) flygplan från slutet av 1920-talet. Det hela utspelas i Italien under tiden för den där framväxande fascismen. Det är alltid intressant när Miyazaki tecknar sin version av t ex ett europeiskt land. Det är snyggt och idealiserat. En annan sak jag gillar med Miyazaki är att konstiga saker i hans filmer liksom inte betraktas som konstiga. Han har ofta med helt vrickade prylar men gör liksom ingen större grej av det. Som vanligt har han med starka tjejer i rollerna. Filmen Porco Rosso säger inte så mycket, den är inte så rackarns spännande utan puttrar mest på. Småtrevlig är väl en bra beskrivning.

Jag nämnde att Miyazaki har med lite märkliga saker ibland utan att göra nån grej av det. I Porco Rosso t ex så är ju hjälten, ett flygaress, förvandlad till en gris pga en förbannelse (därför kallas han just Porco Rosso). Spoiler Lite lustigt är att filmen slutar innan vi som tittare får nån klarhet i om förbannelsen bryts eller inte. I själva verket nämns knappt förbannelsen utan det är bara så det är, helt enkelt. Min tolkning är att Porco Rosso blev skonad från döden under en flygstrid (detta visas i en flashback-scen) men då av nån anledning blev förvandlad till gris ”i utbyte” Spoiler slut. En annan lite lustig detalj är att ett fartyg med en massa små flickskoleelever i början av filmen blir överfallet av luftpirater och de unga flickorna blir kidnappad. Fast grejen är att eleverna mest tyckte det var kul att bli kidnappade och sen delta i en luftstrid. Jag vet inte, det hela kändes något vrickat och jag får för mig att man hade framställt det på ett annat sätt i en västerländsk produktion (eller?).

3-/5

Arkiverad under Action, Anime, Äventyr, Övernaturligt, Betyg 3, Film, Recension, Romantik, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →