Enchanted (2007)

3 mars, 2014 7 kommentarer

EnchantedApropå Joel, som jag nämnde i min lilla text om The Last Boy Scout, så råkar jag veta att Enchanted är en personlig favorit hos herr Burman. Nu kanske en bitterljuv sådan? Hur som helst, Amy Adams är ljuvlig som, först animerad, sedan livs levande, sagoprinsessa som hamnar i cyniska New York där hon möter en (cynisk!) skiljsmässoadvokat spelad av ingen mindre än Hugh Jackman… nej, förresten det är ju look-aliken Patrick Dempsey. Toffelskådisen James Marsden är perfekt som töntig prins. Jag gillar filmen men hade kanske gillat den än mer om jag varit mer insatt i Disneys filmer om prinsessor än jag är. Att det är en musikal kanske sänker betyget liiiite.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Last Boy Scout (1991)

3 mars, 2014 6 kommentarer

The Last Boy Scout

Kläderna. Hatten.

Varför såg jag den här filmen? Hmm, jag vet faktiskt inte riktigt. Jag tror jag var sugen på nåt lättsamt och det här var när Voddler faktiskt fungerade för mig och där fanns den plötsligt. Det jag hade hört om filmen bådade inte gott men jag blev positivt överraskad. The Last Boy Scout är en klassisk buddyfilm där Bruce Willis och Damon Wayans spelar det omaka paret. En ung Halle Berry är med i början men *host*försvinner*host* ur handlingen. Jag kan tänka mig att det här är en film i Joels hjulhus? Tidigt 90-tal, actionkomedi, Tony Scott, Brucan, cheesy. Och jag gillade den alltså. Fast märkligt titel. Den siste scouten? Brucan i Nicolas Cage-frisyr?

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Cabin in the Woods (2012)

2 mars, 2014 3 kommentarer

WolfDet här var nog en av de mest hajpade filmerna från 2012… eller är den från 2011? Hur som helst, den spelades i början 2009 och en av rollerna spelades av en märkligt smal Chris Hemsworth. Vi hade ju nyss sett honom uppumpad i Thor ju kom ut före The Cabin in the Woods. Allas gullegris, den överhajpade Joss Whedon låg bakom filmens manus och då måste det ju vara bra. Eller? Mm, ja, klart sevärd skulle jag säga men aldrig tillräckligt läskig eller smart rolig för att få mer än en trea. Jag kanske inte är tillräckligt fascinerad av skräck som genre för att fullt ut uppskatta denna dekonstruktion?

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Lady och Lufsen (1955)

28 februari, 2014 8 kommentarer

decadessiameserNär Christian och Henkes decennietema fokuserade på 40-talet såg vi Disneyfilmen Dumbo. Jag var skeptisk innan men Dumbo blev en positiv och urflippad överraskning. Nu har vi kommit till 50-talet och då är det dags för Lady och Lufsen, eller Lady and the Tramp som den förstås heter i original. Just den här gången har jag dock svårt att använda originaltiteln, vilket jag brukar föredra när det gäller engelskspråkiga titlar. Lady och Lufsen, Tjuren Ferdinand, Djungelboken… ja, ni förstår ju att det är Kalle Ankas julafton som spelar in här. Det man upplever på film och tv som barn det stannar. Precis som när det gällde Dumbo var jag även nu aningen skeptisk. Dumbo var förmodligen den Disneyfilm som stack ut, som var lite mer vågad. Lady och Lufsen skulle kanske var helt ok, på sin höjd. Eller?

Inledningen är inte i min stil. Sångerna är tråkiga julsånger som bara förstärker min bild av att amerikanskt 50-tal är ett helyllehelvete. Ganska snabbt får vi dock träffa valpen Lady, och hon är ju bara för gullig och påminner en del om Dumbo som liten. Här är Disney väldigt skickliga. Det är charmigt utan att bli för smörigt. Det förekommer skön humor som när Lady får sova i husse och mattes säng ”bara för den här gången” och sen gör man ett skönt tidshopp och Lady vaknar upp i samma säng några månader senare. Givetvis har de inte kunnat motstå henne. Snart kommer dock något som gör att hon förlorar sin dragningskraft. Husse och matte väntar nämligen barn. Lady glöms bort och rymmer och träffar då på Lufsen som är herrelös byracka. Ljuv musik uppstår… ”Bella Notte”…

En intressant sak med filmen är att hundarna har sin egen värld men samtidigt verkar de förstå vad människor säger och de kan dessutom läsa. Jag blir inte riktigt klok på det budskap som filmen vill förmedla. När Lady rymmer och träffar på Lufsen så lär Lufsen henne hur det går till i den ”fria världen” där man inte har en husse och matte som tar hand om en men som man måste anpassa sig till. Det finns en hel värld där ute och det är bara att ta för sig av den konstaterar Lufsen. Slutet av filmen verkar predika nåt annat. Eller? Eller så handlar det om att man ska leva ut när man kan för att sen stadga sig när det är tid för det. Hur som helst så tyckte det var lite blandade budskap här.

Detsamma gällde den så prestigefyllda hundlicensen. När husse och matte köper en licens så får hunden, Lady i det här fallet, ett halsband med en plakett som talar om vem hon tillhör. Detta är nåt eftertraktat men för Lufsen är det ju nåt snobbigt över detta. Han vill vara fri. Men sen så slutar filmen som den gör och då går det inte riktigt ihop. Nu känner jag att jag börjar övertolka saker och ting så jag slutar där…

Skönast i filmen är sidekick-paret bestående av gamle blodhunden Trofast och skotten Jock. När Jock pratade engelska med skotsk brytning så kunde jag först inte förstå varför och tyckte det var krystat… fram till jag insåg att han var just skotte… Just detta var nåt som Disney lyckats med. Jag tyckte de fångade de olika hundarnas personligheter. Alla var lite annorlunda. Det förekommer även två katter, siameser, och de stod för min favoritsång. Funky. Men anade jag lite rasism här? Vilken brytning hade de där katterna? Spanskinesiska?

Mitt favoritavsnitt i filmen är nog inne på tha dogg pound där vi bjuds på ylande sång, en skön jazzlåt och en mängd hundpersonligheter. Det finns nåt som fascinerar här. Det blev lite mer ruffigt och opolerat. I övrigt är det halvmysigt nog för en trea i betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Viftar de på svansen eller ylar de i frustration?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Disney, Drama, Film, Komedi, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Roman Holiday

21 februari, 2014 17 kommentarer

decadesAudreyTitel: Roman Holiday
Regi: William Wyler
År: 1953
IMDb | Filmtipset

Fredag och då fortsätter decennietemat! Vi är inne på 50-talet.

Prinsessa på vift, som den heter på svenska, måste väl sägas vara en klassiker. Jag har i alla fall hört ganska mycket om den. William Wyler regisserade. Audrey Hepburn spelar prinsessan som kallar sig Anja, åtminstone för sina vänner, nyfunna sådana. Kommer hon alltså från ett rysktalande land? Eller åtminstone ett land där man talar ett slaviskt språk? Filmen är väldigt noga med att inte nämna vilket land det är. Anja är på goodwill-rundresa i Europa. Det hela går ut på att hon ska tala sig varm om europeiskt samarbete och samtidigt hälsa på, skaka hand med, så många celebriteter som möjligt. Anja stortrivs… inte. En kväll i Rom rymmer hon och drar ut på stan för att leva lite vardagsliv. Well, vardagsliv och vardagsliv. Drogad av sin läkare eftersom hon ”nedstämd” blir hon ”berusad” och hamnar efter diverse turer hemma hos journalisten Joe Bradley (Gregor Peck). Joe inser efter ett tag vem hon är och inser även att han har världens scoop i sin lägenhet, i sin säng! Vad göra?

Gregory Peck är liiiite för träig och Audrey Hepburn är bara fööööör sööööt och oskuldsfull för att min hjärna kan ta det här på allvar så att jag blir riktigt berörd. Introducing Audrey Hepburn stod det under förtexterna. Betyder det att Roman Holiday var hennes första film? Imponerande i vilket fall. Hon är som en chokladpralin med jordgubbsöverdrag och extra strössel. Det kan bli i sötaste laget. Men hon är förstås ändå ljuvlig.

Jag har insett att gamla amerikanska manliga skådisar, främst under 50-talet, inte riktigt är min grej. De är så präktiga, torra och lite tråkiga i mina ögon. Peck likaså. Fast viss charm har han kanske. Eller?

Roman Holiday tycker jag tar lite lång tid på sig att få till nån kemi mellan Anja och Joe. Sen när det väl kommer så kanske det är lite för lite, lite för sent. Jag tyckte det var för lekfullt länge. När kommer det bitterljuva undrade jag när det var 20 minuter kvar? Men visst, slutscenerna kändes en aning, det medges. Men dammskyddet var på.

En sekvens som stack ut som udda som jag inte vet om jag gillade eller ej var när Joe och Anja blivit tagna av polisen efter att ha kört vespa som tokar. Här blir plötsligt filmen en stumfilm under några minuter. Bara konstig musik och dialog utan hörbar dialog och lite hackiga rörelser. En något märkligt grepp kan jag tycka.

Annars tyckte jag scenerna när Joe och Anja dansar på båten var fina. Här kändes det som att Joe för första gången förstår att han nog håller på att falla pladask för Anja och att han aldrig kommer att gå hela vägen med sitt scoop.

Här snappade jag även upp ett annat guldkorn. När hovet inser att Anja försvunnit skickar man ett gäng ”agenter” i kostym och svarta hattar för att leta. De hittar henne på båten. Fler hattagenter kallas dit. När de anländer kan en av hattagenterna inte låta bli att vända sig om kasta blickar på de vackra kvinnorna. Han snubblar givetvis till när han har huvudet vänt åt fel håll, vilket ledarhatten ser och ger honom onda ögat. ”Skärp dig nu! Fokus på uppgiften, inte kjoltyg!”. Här kändes filmen som en fars och det blev inte mindre fars när väl hattagenterna ingriper under dansen.

Jag kan tycka att det är aningen märkligt att ingen romare känner igen Anja när hon turistar i Rom. Även om Facebook, Instagram och Twitter och än mindre Internet fanns så var hon ändå en kunglighet och med i tidningen. Annars verkar det mesta ganska likt jämfört med idag om än mindre hysteriskt.

Slutligen innehåller filmen en halvsunkig kvinnosyn. När Anja konstaterar att hon är duktig på att laga mat, tvätta och stryka kläder konstaterar hon samtidigt att ”I haven’t had the chance to do it for anyone”… Men det här var ju 50-talet, och jag gillar filmen men inte mer än att jag delar ut en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Christian och Henke? Är det en kunglig klassiker?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Även Fiffi har hittat prinsessan på vift.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Inside Llewyn Davis

12 februari, 2014 33 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmspanarfilmen för den här månaden valdes av Johan från Har du inte sett den? och jag tyckte, innan visningen, att det var ett utmärkt val. På det efterföljande pubhänget anslöt nygammelkomlingen Gustav från bloggen We Could Watch Movies och nykomlingarna Tommy och Niklas  från utmärkta podden Tommy filmar Niklas OCH EMILIO. Niklas kan väl räknas som seminykomling då han skymtade förbi på en filmspanarträff under Stockholm Filmfestival i höstas. Riktigt roligt med nytt filmspanarblod, och jag tror vi satte rekord med 14 filmbloggare/poddare på träffen i lördags. 🙂 Trots en för min del uppkastat lunch kvällen innan så blev det en mycket trevlig dag med fika, Coen-film, pubhäng och slutligen RoboCop. Nu till filmen för dagen: Inside Llewyn Davis.

****

Inside Llewyn DavisTitel: Inside Llewyn Davis
Regi: Ethan Coen & Joel Coen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Vid ett tillfälle i filmen besöker filmens huvudperson en musikproducent i Chicago för en audition. Producenten säger nåt i stil med ”let’s see what’s inside Llewyn Davis”. Kanske med ett frågetecken efter. Det är en berättigad och passande fråga. Dels är namnet på folksångarens första soloalbum just Inside Llewyn Davis, och dels kan man faktiskt undra vad som finns inuti mannen i fråga, Llewyn Davis själv. I bröderna Coens senaste rulle, som mig veterligen INTE är en BOATS (!), spelar för mig okända Osar Isaac titelrollen. Llewyn är en person som verkar ha tappat gnistan och riktningen i sitt liv. Allt går i cirklar, runt, runt. Likaså gör filmen upptäcker man som tittare efter ett tag. Davis bor hos bekanta, hos sin gamla flickvän (?) Jean (Carey Mulligan), hos nån medmusikant. Där han får en soffa helt enkelt. Han hankar sig fram genom spelningar på New York-klubben The Gaslight. Ibland ”säljer” han sig genom att agera studiomusiker när t ex Jeans nya snubbe Jim (en käck Justin Timberlake i stickad tröja) spelar in en ”schlager”.

Det går inte bra för Llewyn. Men frågan är vem man ska skylla på? Världen eller Llewyn? Llewyn är vrång. När han märker att publiken på The Gaslight sjunger med i texten när Jim & Jean uppträder, så ser han sig förvånat omkring. Folkmusik, det är allvarliga grejor ju! And remember: If it was never new, and it never gets old, then it’s a folk song.

Det breakar aldrig för Llewyn. Han är fast i ett kontrakt på en gammal skivetikett som drivs av pensionärspar. Det är ett charmigt Coenskt pensionärspar (som taget ur en Coen-film, d’oh) men speciellt mycket royalties strömmar det inte in till Llewyn. Men Llewyn gör aldrig nåt helhjärtat försök att komma ur sin situation till nåt bättre. En orsak till hans håglöshet kan vara att hans tidigare partner Mike för en tid sen tagit livet av sig genom att hoppa från the George Washington Bridge (fel bro dessutom, the Brooklyn Bridge ska det vara). Det enda som verkar kunna styra Llewyns tillvaro i nån riktning är en katt. Katten tillhör paret Gorfein som Llewyn får sova över hos ibland. Katten hamnar i Llewyns ägo och han känner ett ansvar… eller så vill han bara ta hand om den för att han ska kunna sova hos paret igen.

(Mitch Gorfein spelas för övrigt av Ethan Phillips som gjorde den frejdige skeppskocken Neelix i Star Trek: Voyager, yay!)

Jag ska säga direkt att jag faktiskt satt med ett litet leende på läpparna under större delen av den här filmen. Många säger (har jag hört!) att filmen är ganska dyster. Ja, kanske det. En del säger att Llewyn är en person som man inte kan relatera till. Ja, kanske det. För mig är filmen ändå så välgjord och Coenskt mysig och underfundig att jag inte hade tråkigt en sekund. Missförstå mig rätt, det är inte en ny No Country for Old Men, en ny Fargo eller en ny The Big Lebowski. Men för mig är den mil (eller åtminstone miles) bättre än filmer som The Hudsucker Proxy och Brun After Burning.

Jag känner ganska direkt att jag ser en Coen-film. Fotot är superduperbra. Musiken är härlig. Och vi får mycket musik. Oscar Isaac gör alla sånger själv. Nu vet jag inte om han spelar gitarr i alla lägen men han sjunger allt själv, och det gör han bra. Detta är en viktig detalj. Om det hade varit melloklass på sångerna (sorry, Fiffi) så hade filmen fallit en del. Nu är det ändå uppenbart att Llewyn har talang men han har inte gnistan och/eller kunskapen att göra sin musik populär för en bredare publik.

Coen-känsla var det. I ett märkligt mellanspel under en bilfärd från New York till Chicago (den där provspelningen, ni vet) så träffar Llewyn på en märklig och fetlagd man spelad av… ja, ni vet ju redan vem. Mannen känns nästan som en sagofigur. Fanns han ens på riktigt där i baksätet? I samband med dessa scener kunde jag inte heller låta bli att låta tankarna fara iväg till det tråkiga som hände Philip Seymour Hoffman (vila i frid).

Så, vad gick filmen egentligen ut på? Well, för mig spelar det inte så stor roll. Jag upplevde inte att jag hade tråkigt under visningen. Nu kanske inte filmen satte igång en massa tankar dagarna efter jag sett den. Under den efterföljande pubdiskussionen hörde jag Jimmy nämna att den där katten var det som gjorde att Llewyn fick en sorts mening i sitt liv. Och ja, det stämmer faktiskt. Men vid ett tillfälle stängde han dörren rätt i ansiktet på den. Stängde han egentligen dörren för sig själv där? Eller öppnande han den kanske? Haha, man kan faktiskt börja nysta i den här filmen märker jag. I slutet får, både vi tittare och Llewyn, reda på vad den där katten heter och hans (ja, det var en han) namn skvallrar kanske varifrån bröderna har fått en del av inspirationen till filmen ifrån. Det handlar om en bok kan jag säga. En bok som jag inte har läst och det ska nog mycket till om jag nånsin gör det. Men om jag är sugen på litet inre monolog, så kanske…

Jag har inte nämnt Carey Mulligan märker jag. Det beror på att jag tyckte hon var dåligt utnyttjad. Hon poppar upp då och då i handlingen men är mest sur, ilsk och ungefär lika bitter som Llewyn men mer utåtriktad med den där bitterheten.

I slutet av filmen dyker en viss Robert Zimmerman upp på klubben The Gaslight. Den mannen lyckades med det som Llewyn inte lyckades med. Nämligen att nå en bred publik med folkmusik. Jag upptäckte nu att det finns ett album med Bob som heter Live at the Gaslight. Därmed är cirkeln sluten och min recension slut. Vid en omtitt kan betyget bli högre.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Det var väl inte kattskit det här?

We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes
Filmparadiset

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

RoboCop (1987)

10 februari, 2014 8 kommentarer

RoboCop '87Titel: RoboCop
Regi: Paul Verhoeven
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Imorgon bitti är vi ett gäng filmspanare som skriver om remaken på RoboCop och eftersom jag hittade en gammal text om originalet, som jag inte mindes att jag skrivit, så postar jag den bara för sakens skull. Jag måste säga att hela grejen (original/remake) påminner påminner väldigt mycket om Total Recall från häromåret. Även i det fallet var det ju Paul Verhoeven som var regissör av originalet.

Ett privat företag har tagit över polisverksamheten i Detroit. Det planeras en ny stadsdel, Delta City, som ska byggas i slumkvarteren. Alltså måste drägget rensas bort först. En superpolis skapas, en blandning av maskin och en riktig människa, nämligen en polis, Murphy som dött i tjänsten. RoboCop gör entré.

Filmen är rätt så våldsam action med lite av glimten i ögat blandat med lite samhällskritik. Jag tyckte det funkade men den kändes daterad på nåt sätt. Den kändes också lite ytlig och jag drogs aldrig in i filmen. ”Roligast” var nästan när en skurk kör in i en stor tank med giftigt avfall och får en dusch och förvandlas till the Toxic Avenger.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Bakushû

6 februari, 2014 2 kommentarer

SmokeyTitel: Bakushû
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1951
IMDb | Filmtipset

I tisdags handlade det om Sent om våren och imorgon kommer det handla om Tokyo Story. Idag skriver jag om den andra delen i Yasujirô Ozus Noriko-trilogi.

Då avslutar jag Ozus Noriko-trilogi med filmen Bakushû som kronologiskt är den andra i ordningen. (Det verkar inte finnas nån svensk översättning men Tidigt om sommaren skulle jag föreslå.) Noriko är denna gång dotter i en familj med mor, far, bror, broderns fru och deras två barn.  Precis som i Sent om våren så oroar sig alla över att Noriko inte har gift sig. En dag låter Norikos chef meddela att han hittat en man åt Noriko och familjen börjar planera för bröllopet.

Bakushû är väldigt lik Sent om våren. Noriko är en sorts upprorisk helgongestalt. Hon vill leva sitt liv och vill inte kännas vid nån press på att gifta sig. Samtidigt känner hon varmt för sin familj och även andra männsikor i sin närhet. Man känner även igen temat med splittrade familjer från både Sent om våren och Föräldrarna. Efter man har gift sig så är det liksom slut på umgänget med sin gamla familj. Man kanske kan träffas nån gång om året om man verkligen lägger manken till.

Bakushû är faktiskt lite av en komedi, även om det är en väldigt lågmäld sådan. Familjen får bl a besök av en gammal och ”vis” farbror som är ett skönt original. Sen är det även komiskt med familjens ansträngningar att få Noriko att gifta sig, att försöka få reda på vad hon tycker om den tilltänkta mannen (utan att verka för påträngande). Samtidigt är filmen ganska sorglig precis som Sent om våren och Föräldrarna. Intressantast med hela trilogin är att man får en inblick i hur familjekulturen såg ut i efterkrigstidens Japan (det är liksom inget samurajdrama). Mycket har väl ändrats i våra dagar men nån sorts grundkultur är nog kvar. Betyget till filmen blir (återigen) en stark trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Banshun

4 februari, 2014 4 kommentarer

Late SpringTitel: Banshun (Sent om våren)
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1949
IMDb | Filmtipset

Då var det dags. Henke och Christian kör igång sitt decennie-tema igen efter ett juluppehåll. 50-talet handlar det den här gången. Jag hakar givetvis på när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.  Nu på fredag kommer det handla om föräldrar, närmare bestämt Yasujirô Ozus film Föräldrarna, även kallad Tokyo Story eller i original Tôkyô monogatari. Föräldrarna är sista delen i Ozus s.k. Noriko-trilogi. För några år sen köpte jag faktiskt en Ozu-dvd-box som innehöll just dessa tre filmer. Kanske för att Föräldrarna var den mest kända så såg jag den först. Därefter var det dags för Banshun (Sent om våren) som det alltså handlar om idag på bloggen.

Min andra film av japanen Yasujirô Ozu. Den första var Föräldrarna. Sent om våren har lite samma tema som Föräldrarna. Det handlar om relationer mellan föräldrar och barn, främst när föräldrarna börjar bli gamla och barnen är vuxna och vill (eller inte vill) leva sina egna liv. I Föräldrarna var barnen ganska odrägliga när deras föräldrar kom på besök och tyckte sig inte ha tid. Då blev det Noriko, änkan till ett barnen, som ställde upp.

I Sent om våren är Noriko (återigen spelad av Japans Greta Garbo Setsuko Hara) istället dotter till en änkling (Chishu Ryu). Norikos omgivning (inklusive pappan) tycker det är dags för Noriko att gifta sig men själv tycker hon att hon då sviker sin pappa som hon känner att hon måste ta hand om. Ozu använder samma namn (Noriko) på rollfiguren och samma skådis (Setsuko Hara) som i Föräldrarna men det är alltså inte strikt samma karaktär även om det förstås finns paralleller. De tre filmerna Sent om våren, Bakushû och Föräldrarna bildar tillsammans Ozus så kallade Noriko-trilogi.

Sent om våren påminner som sagt en hel del om Föräldrarna, vilket inte är så konstigt då det är samma regissör, samma skådisar i huvudrollerna, samma filmfotograf, osv. Tempot är lugnt och det hela är återhållet berättat. Förhållandet mellan pappan och Noriko är rörande, speciellt när man inser hur det här med äktenskap funkade (funkar?) i Japan. Filmen är egentligen väldigt enkel, och den är enkelheten kan man lura sig lite av. Ibland tycker man liksom att ”jaha, var det inte mer dramatiskt eller raffinerat än så här?”. Men i den här enkelheten gömmer sig något vackert och sorgligt som Ozu långsamt avtäcker. Speciellt slutscenen är mästerlig. Helhetsbetyget blir dock bara en stark trea. En speciell film som dock kräver en del tålamod.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blue Jasmine

2 februari, 2014 8 kommentarer

Blue Jasmine

Många drajar blir det…

Titel: Blue Jasmine
Regi: Woody Allen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Man får väl säga att Woody Allen i samband med Match Point fick något av en comeback. Återigen var han en cool filmskapare. Om jag ska vara ärlig så hade jag innan Match Point inte sett många av de Allen-filmer som kom under 2000-talet, och gubben gör ju en om året. Efter Sweet and Lowdown från 1999 (som jag alltså sett) hade jag missat sex filmer. I och med Match Point så fick i alla fall jag upp ögonen för Woody igen. Hans senaste film Blue Jasmine är historien om Jasmine (nähä!). Jasmine heter egentligen Jeanette, men när hon som ung (lite oklart när egentligen) gifte sig med affärsmannen Hal (Alec Baldwin) så bytte hon till det förnämare franskklingande namnet. (Nu klingar kanske Jeanette franskt också men ni förstår vad jag menar…) Nu känner sig dock Jasmine lite nere, lite blue som filmtiteln antyder. Eller ganska så mycket blue förresten. Hon är helt hysterisk och har i princip en psykos filmen igenom, en psykos som blir värre och värre för varje scen.

Att Jasmine (spelad av en förtvivlat bra Cate Blanchett) är förtvivlad är kanske inte så konstigt, i alla fall inte om man betänker hur Jasmines tidigare liv sett ut. Det är lätt att vänja sig med dyra vanor. Jasmine som levt i flärd, i sus och dus i New York (och på Franska rivieran) tvingas luspank flytta in hos sin syster Ginger i San Francisco då Hal har åker in i finkan efter att ha begått ekobrott av den grövre sorten.

Jag vet inte, finns det nån rollfigur i filmen som man kan sympatisera med? Jasmine är en jobbig person som jag inte kan känna nåt medlidande med. Jag känner mest ett obehag. Det var kul att återse Sally Hawkins (Poppy!), som här spelar syrran Ginger, fast det räcker inte riktigt. Ändå gillar jag filmen, konstigt nog?

Jag blir alltid fascinerad över med vilken lätthet Allen gör film på. Det kanske inte är lätt alls att göra de filmer som Allen gör men för mig finns det en lätthet över dem. Det är inga krusiduller. Förtexterna är som vanligt: vit text på svart bakgrund och jazzmusik. Det som sticker ut den här är möjligen att vi får tidsmässiga hopp i handlingen mellan nutid i Frisco och dåtid i det stora äpplet. Ibland har jag nästan svårt att hänga med.

Jasmine och Ginger har  inte samma biologiska mamma och pappa i filmen utan är båda adopterade, som jag förstod det. Kanske förklarar detta lite av hur Jasmine i princip känner ett illa dolt förakt för sin ”fattiga” syster.

Hos Fiffi uppstod det en diskussion om kalla och varma skådisar, varma och kalla filmer. Jag håller med Fiffi som säger att Blue Jasmine är en kall och film och att Cate är en kall skådis. Men jag gillar det! Och Cassandra’s Dream som Fiffi nämner som en av Woodys absolut kallaste filmer gillar jag skarpt. Intressant. 😉 Nu kan jag gilla varma skådisar och filmer också. Faktum är nog att jag gillar dessa mer. Ta t ex The Station Agent, det är nog den varmaste filmen jag kan tänka mig, och jag älskar den. Kallaste skådisen? Det måste väl ändå vara Tilda Swinton. Hon har ju t.o.m. spelat den vita häxan i Narnia-filmerna. Hon är hur bra som helst!

Blue Jasmine når upp till betyget ”en varm trea” (eller kanske ”en kall trea” beroende på vad man gillar) trots att jag alltså uttryckt en viss tveksamhet kring det här med att hur mycket man egentligen sympatiserar med rollfigurerna. Märkligt.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

PS. Apropå filmer och färger, Blå är den varmaste färgen är väl något av en motsägelse som filmtitel? Även om det förstås finns varma varianter av blått så kan det inte vara den varmaste färgen…

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →