Lady och Lufsen (1955)

När Christian och Henkes decennietema fokuserade på 40-talet såg vi Disneyfilmen Dumbo. Jag var skeptisk innan men Dumbo blev en positiv och urflippad överraskning. Nu har vi kommit till 50-talet och då är det dags för Lady och Lufsen, eller Lady and the Tramp som den förstås heter i original. Just den här gången har jag dock svårt att använda originaltiteln, vilket jag brukar föredra när det gäller engelskspråkiga titlar. Lady och Lufsen, Tjuren Ferdinand, Djungelboken… ja, ni förstår ju att det är Kalle Ankas julafton som spelar in här. Det man upplever på film och tv som barn det stannar. Precis som när det gällde Dumbo var jag även nu aningen skeptisk. Dumbo var förmodligen den Disneyfilm som stack ut, som var lite mer vågad. Lady och Lufsen skulle kanske var helt ok, på sin höjd. Eller?

Inledningen är inte i min stil. Sångerna är tråkiga julsånger som bara förstärker min bild av att amerikanskt 50-tal är ett helyllehelvete. Ganska snabbt får vi dock träffa valpen Lady, och hon är ju bara för gullig och påminner en del om Dumbo som liten. Här är Disney väldigt skickliga. Det är charmigt utan att bli för smörigt. Det förekommer skön humor som när Lady får sova i husse och mattes säng ”bara för den här gången” och sen gör man ett skönt tidshopp och Lady vaknar upp i samma säng några månader senare. Givetvis har de inte kunnat motstå henne. Snart kommer dock något som gör att hon förlorar sin dragningskraft. Husse och matte väntar nämligen barn. Lady glöms bort och rymmer och träffar då på Lufsen som är herrelös byracka. Ljuv musik uppstår… ”Bella Notte”…

En intressant sak med filmen är att hundarna har sin egen värld men samtidigt verkar de förstå vad människor säger och de kan dessutom läsa. Jag blir inte riktigt klok på det budskap som filmen vill förmedla. När Lady rymmer och träffar på Lufsen så lär Lufsen henne hur det går till i den ”fria världen” där man inte har en husse och matte som tar hand om en men som man måste anpassa sig till. Det finns en hel värld där ute och det är bara att ta för sig av den konstaterar Lufsen. Slutet av filmen verkar predika nåt annat. Eller? Eller så handlar det om att man ska leva ut när man kan för att sen stadga sig när det är tid för det. Hur som helst så tyckte det var lite blandade budskap här.

Detsamma gällde den så prestigefyllda hundlicensen. När husse och matte köper en licens så får hunden, Lady i det här fallet, ett halsband med en plakett som talar om vem hon tillhör. Detta är nåt eftertraktat men för Lufsen är det ju nåt snobbigt över detta. Han vill vara fri. Men sen så slutar filmen som den gör och då går det inte riktigt ihop. Nu känner jag att jag börjar övertolka saker och ting så jag slutar där…

Skönast i filmen är sidekick-paret bestående av gamle blodhunden Trofast och skotten Jock. När Jock pratade engelska med skotsk brytning så kunde jag först inte förstå varför och tyckte det var krystat… fram till jag insåg att han var just skotte… Just detta var nåt som Disney lyckats med. Jag tyckte de fångade de olika hundarnas personligheter. Alla var lite annorlunda. Det förekommer även två katter, siameser, och de stod för min favoritsång. Funky. Men anade jag lite rasism här? Vilken brytning hade de där katterna? Spanskinesiska?

Mitt favoritavsnitt i filmen är nog inne på tha dogg pound där vi bjuds på ylande sång, en skön jazzlåt och en mängd hundpersonligheter. Det finns nåt som fascinerar här. Det blev lite mer ruffigt och opolerat. I övrigt är det halvmysigt nog för en trea i betyg.

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Viftar de på svansen eller ylar de i frustration?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir