The Forbidden Kingdom

15 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: The Forbidden Kingdom
Regi: Rob Minkoff
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Som jag skrev i mitt inlägg om Bulletproof Monk så har den lite av samma känsla som The Forbidden Kingdom. Vi har en amerikansk töntig tonåring som gillar kung fu som dras in i ett… kung fu-äventyr. I det här fallet i form av en sorts dröm. I princip hela filmen utspelas i den här drömmen som äger rum i ett fantasiland som liknar Kina men som innehåller magi, odödliga som bor i himlen och andra sagoaktiga element. Och så finns där Jackie Chan och Jet Li. Vår amerikanske geek vid namn Jason (Michael Angarano) ska lämna tillbaka en stav till Apkungen som förstenats av den onde Jade-krigaren (Collin Chou) som styr medan Jade-kejsaren tar sin 500 år långa meditationspaus.

Här finns givetvis också en föräldrarlös söt tjej (Liu Yifei) som tillsammans med Chans druckne kampsportsatlet och Lis martial arts-munk slår följe med Jason på väg till Jade-palatset. Det blir Chan och Li som på vägen får lära upp Jason i gung fu (som man faktiskt skriver i den svenska textremsan, vilket också är ett mer korrekt uttal).

Filmen är fylld med fåniga filosofiska kung fu-fraser och dålig engelska av främst Jackie Chan. Hur ser hans tunga ut? När Chan i början berättar historien om Apkungen blir det rent pinsamt. Hans frasering och berättarteknik är usel, jag hade gjort det bättre själv och jag menar det. Men ändå så sväljer jag det. Det här en riktig saga. Dessutom får vi en riktigt sevärd fajt mellan Lis munk och Chans druckne mästare första gången de möts, med härligt koreografi av gamle hjälten Yuen Woo-ping.

Vad det handlar om är en snabbpacketerad Crouching Tiger, Hidden Dragon utan den känsla som fanns i Ang Lees mästerverk. På väg till palatset passerar vårt sällskap blommande körsbärsträdgårdar, ett klassiskt tehus i flera våningar som man givetvis fajtas i, vackra bambuskogar, hisnande bergsslutningar och en sandöken. Vi får även träffa en häxa (Li Bingbing) född av vargar med långt vit hår. Fast hon är söt som en sommardag.

Jag vet inte hur många olika kung fu-tekniker som räknas upp, det måste vara minst 15 i alla fall. Och hur många filosofiska ordstäv som nämns? Ja, ungefär lika många. Angarano i huvudrollen är inte bra, det är bara att konstatera. Han spelar på ungefär samma sätt som Shia LaBeouf gör i Tramsformers, och ser ut ungefär som Shia, ja han är väldigt lik faktiskt. Hmm, jag undrar var jag har sett honom tidigare?

Trots mina invändningar kan jag inte låta bli att gilla den här coming of age-historien.

3-/5

PS. Som sagt, Angarano och LaBeouf är lika och de förtjänar därför att hamna i Lika som bär-kategorin.


Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Lika som bär, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Bulletproof Monk

13 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: Bulletproof Monk
Regi: Paul Hunter
År: 2003
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen såg jag actionkomedi-kung fu-filmen The Forbidden Kingdom med både Jackie Chan och Jet Li. Jag kom då att tänka på Bulletproof Monk, en film med en likartad handling med en asiatisk kung fu-hjälte som tar en amerikansk ung kille under sina vingar. Recension av The Forbidden Kingdom kommer under helgen men först alltså lite om Bulletproof Monk där vi får ”nöja oss” med bara en gammal kung fu-ikon, nämligen Chow Yun-fat.

Ibland, mja eller ganska ofta faktiskt, är man på humör att se lättsamma filmer. Bulletproof Monk är en sådan. Shakespeare-skådisen Sean William Scott gestaltar en grubblande amerikansk yngling som träffar en munk (spelad av Chow Yun-fat) som är väktare av en magisk skriftrulle som ondskefulla nazister vill åt. Vad Scott grubblar över? Well, möjligtvis över hur han ska bli en bättre ficktjuv, haha. Det är låg kvalitet på det mesta men det är ändå en underhållande rulle när man känner att hjärnan inte riktigt orkar anstränga sig. Det är faktiskt ganska roligt och oväntat samspel mellan Scott och Chow Yun-fat. En sorts light-blandning av Indiana Jones, Mumien-filmerna och Jackie Chans Hollywood-rullar tycker jag är en bra beskrivning av filmen. En sån film brukar inte få godkänt av mig men den här har faktiskt någon sorts charm och därför blir det en trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

A Bittersweet Life

10 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: A Bittersweet Life (Dalkomhan insaeng)
Regi: Kim Ji-woon
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Här kommer en recension av en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Anledningen till att jag postar den just nu är att jag nyligen sett regissören Kim Ji-woons senaste film I Saw the Devil där vi även träffar Lee Byung-hun, huvudrollsinnehavaren från A Bittersweet Life, igen. Recension av I Saw the Devil kommer förhoppningsvis imorgon (beror lite på hur sent jag kommer hem från matchen Sverige-Holland som jag faktiskt ska se live på Råsunda i Solna imorgon kväll).

Många asiatiska filmer har nåt märkligt över sig. Det känns inte riktigt som filmmakarna kommer från samma planet som jag gör. Bilder, scener, historia, känsla, skådisar, det mesta, känns liksom skruvat ett par varv extra. Så var också fallet i A Bittersweet Life, en våldsam gangsterhistoria där vi möter den ensamme hitmannen Sun-woo (Lee Byung-hun), vars känslor som han dolt börjar ge sig till känna när han ska bevaka gangsterbossens flickvän. I början är Sun-woo en känslokall underhuggare/fixare, men när hans hårda skal börja spricka dras han in i en våldsspiral där han ställs mot sin boss.

Jag gillade verkligen stämningen och känslan i filmen. Det finns ett antal actionscener då jag bara satt och njöt, speciellt när Sun-woo vid ett tillfälle slåss mot ett antal fiender och sen får tag i en bil som han använder som mur- och människobräcka. Det här kan koreanerna helt klart. Humor finns instoppad lite här och var, men jag tyckte ändå inte den kändes malplacerad. Jag blev inte förvirrad som jag ibland kan bli när jag ser asiatisk film (ja, jag generaliserar), när humor och allvar blandas allt för friskt. Här tyckte jag ändå det var separerat. Jag gillade även scenerna under slutuppgörelsen även om den kanske blev lite väl långdragen.

Det som jag gillade allra mest var ändå två av de sista scenerna där man får se tillbaka på vissa sekvenser i Sun-woos liv. Här får vi se en dold sida av Sun-woo som ändå har funnits hela tiden, det är bara det att vi inte har fått se den. Betyget blir en svag fyra.

4-/5

För er som har sett filmen så är de två scenerna jag tänker på:

Spoiler (markera för att läsa)
Scenen där Sun-woo lyssnar på tjejen när hon spelar cello (här är han harmonisk och lycklig och ler) och sen scenen under eftertexterna när han skuggboxas (här visar han sin lekfulla sida som liksom också varit dold hela filmen)
Spoiler slut

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , ,

The Towering Inferno

9 oktober, 2011 13 kommentarer


Titel: The Towering Inferno (Skyskrapan brinner)
Regi: John Guillermin & Irwin Allen (actionsekvenser)
År: 1974
IMDb | Filmtipset

Efter tips från Fiffis filmtajm såg jag i somras Skyskrapen brinner, som den ju heter på svenska. Det visade sig vara en riktigt maffig katastroffilm och en äkta blockbuster.

Filmen visar upp ett skådespelarteam som inte går av för hackor: Steve McQueen, Paul Newman, Fay Dunaway, William Holden, Richard Chamberlein, O.J. Simpson, Robert Vaughn, Robert Wagner — och så Fred Astaire.

The Towering Inferno är sååå välgjord och den låter saker ta sin tid vilket är riktigt skönt. Det hela börjar med ett till synes oskyldigt elektriskt fel och en liten brasa i ett lagerrum. Arkitekten bakom bygget (Newman) varnar men ingen vill lyssna, speciellt inte det höga husets ägare (Holden). En annan som absolut inte vill lyssna är en pretty slime boy (perfekt spelad av Richard Chamberlein) som tagit över som ansvarig för bygget under Newmans frånvaro.

Konflikterna i filmen är bra gestaltade. William Holden är bra som en desperat ägare som vill rädda situationen för att inte tappa ansiktet. Det finns flera historier. T ex har vi chefen (Robert Wagner) som ovetandes om branden i inledningen av filmen stänger av telefonerna för att vara med sin sekreterare. Efter ett tag följer vi ett antal delhandlingar. Man hoppar inte för snabbt mellan dessa utan låter allt ta sin tid. Newman hinner bl a med att rädda några barn och en gammal dam innan allt börjar om med nya delhandlingar.

Steve McQueen dyker inte upp förrän efter ett tag som brandchef men han har det desto svettigare när han väl är med. Han gör den ena macho-räddningen efter den andra.

Möjligen är filmen aningen för lång. Slutscenerna efter ett gäng stora explosioner håller kanske på lite för länge. Generellt är dock actionsekvenserna riktigt bra. Detsamma kan man säga om fotot, bl a med några riktigt snygga scener med snygg eld. Visst är eld fint på film, lite läskigt men fint.

Jag har några favoritsekvenser. Chefen (Wagner) och sekreteraren som blir fast. Chefen som chansar på att springa men blir en elddocka. Sekreteraren som kvävs och ramlar ut genom ett fönster. Scenen med barnen, den gamla damen och Newman och trappan som sprängs. Några exempel på riktigt bra scener, speciellt den sistnämnda är härligt filmad och med nagelbitarspänning.

4-/5

PS. Kul också att Newman och McQueen gnabbades en del om vem som egentligen hade huvudrollen och vem som hade mest repliker osv. Filmbolaget (eller bolagen då det var en samproduktion mellan Twentieth Century-Fox and Warner Bros) ordnade så att Newmans namn visades uppe till höger och McQueens namn nere till vänster under förtexterna. Detta skulle vara en kompromis då man ju läser från vänster till höger, men överst ju alltid är överst. Även William Holden tyckte han skulle ha huvudrollen men han tvingades inse att han numera spelade andrafiolen (ja eller tredje då) i jämförelse med Paul och Steve.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Katastroffilm, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Centurion

8 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: Centurion
Regi: Neil Marshall
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Regissören Neil Marshall tror jag ska stanna inom skräck- eller science fiction-genren. Jag gillar nämligen både The Descent och Doomsday. Förra året kom dock filmen Centurion där Marshall gjort ett historiskt kostymactiondrama, och då blev det inte riktigt lika bra. Det hela tilldrar sig ca 100 år efter Jesu död i den norra delen av den romerska provinsen Britannien. Varför romarna skulle hit och härja är inte helt lätt att förstå. Det är kallt regnigt och kryllar av galna ättlingar till Braveheart. Romarna stöter på hårt motstånd från blåmålade krigare kallade pikter. (Ordet pikter kommer från latinets picti (de bemålade) och jag antar att engelskan picture har samma ursprung.)

Filmens ”hjältar” eller åtminstone huvudpersoner är inte de gerillakrigande pikterna som kanske skulle kunna tro. Istället är fokus på romarna. Den beryktade nionde legionen ledd av general Virilus (Dominic West från The Wire, yay!) marscherar norrut. De ska en gång för alla förgöra pikterna och dess ledare Gorlacon (Ulrich Thomsen). Samtidigt har centurion Quintus (Michael Fassbinder) lyckats fly efter att blivit tillfångatagen av pikterna och ansluter sig till den nionde legionen. Till sin hjälp att spåra pikterna har man en pikt som vänt sig mot sina egna spelad av… wait for it… Olga Kurylenko.

Nja, haha, jag trodde jag var på humör för en historisk krigsactionfilm och en BRA historisk krigsactionfilm var jag nog på humör för. Felet med Centurion är att den inte är speciellt bra. Det har bara gått några dagar efter att jag såg den och jag minns inte speciellt mycket. Vad minns jag? Ja, att det förekommer en del resursslöseri i form av bra skådisar som går på halvfart i en film som aldrig lyfter. Jag minns att det förekom mängder av datoranimerat blod, och jag insåg att jag är sagolikt less på sådant blod. Det poppar liksom upp i bilden som en röd fontän eller ett exploderande körsbär.

Jag blev påmind om att Olga Kurylenko nog inte är en så bra skådis, om man ens kan kalla henne skådis. Det har man försökt lösa i filmen genom låta henne vara stum och hårt sminkat och utstyrd som en sorts kvinnlig Conan Barbaren. Det förekommer givetvis en mängd krigsscener där pikter och romare drabbar samman. Det sparas inte på flygande kroppsdelar, vilket var ganska väntat eftersom det var skräckregissören Marshall vid rodret. Nja, det här var ingen höjdare. Centurion blir nästan långtråkig efter ett tag så det är inget jag rekommenderar. Synd med en så bra uppsättning med skådisar (Olga undantagen).

2/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , ,

The Chronicles of Riddick

4 oktober, 2011 2 kommentarer


Titel: The Chronicles of Riddick
Regi: David Twohy
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Om jag hade sett The Chronicles of Riddick vid ungefär samma tidpunkt som när jag såg Pitch Black så är det möjligt att den inte hade fått så pass bra betyg som den nu fick. Jag tycker det visar hur mycket vilket humör man är på spelar in när det gäller vad man tycker om en film. Uppföljaren till Pitch Black såg jag i juli 2010 mitt under en värmebölja och då jag dessutom var i stort behov av att se nåt annat än fotbolls-VM.

He, jag kände att det kunde vara skönt att se en inte alltför jobbig film så här i värmens (och fotbollsfeberns) tid. Lämpligt nog hade jag The Chronicles of Riddick inspelad. Det märks att man här har haft en större budget jämfört med ettan och lågbudgetaren Pitch Black. Jag gillar miljöerna i filmen som jag tycker man har fått till ganska bra. Det är pompöst, överdrivet, haha, ja, inget man tar på allvar, men trots att det nästan blir larvigt så funkar det. Konceptet med Necromongers är utomordentligt fånigt (ja, själva ordet är fånigt). Faktum är att väldigt mycket i filmen är fånigt och förvirrande. Vad gör egentligen Judi Denchs rollfigur i filmen? Hela historien med Karl Urban och Thandie Newton är krystad. Trots allt dåligt så finns det nåt som gör att jag sväljer det hela. Det kan ha att göra med att min hjärna helt enkelt inte var redo för nåt mer avancerat. Så filmen är egentligen inte godkänd men just den här tittningen är ändå värd en svag trea. Det var en vin-vinn-situation, helt enkelt (japp, kunde inte låta bli att slänga in en ordvits).

3-/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Pitch Black

3 oktober, 2011 10 kommentarer

Titel: Pitch Black
Regi: David Twohy
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Vi börjar veckan med en gammal sf-skräckis från sekelskiftet med Vin Diesel. När jag såg filmen 2005 hade jag tydligen sett en hel radda mediokra filmer, filmer som varken var bra eller dåliga, filmer som inte gjorde nåt speciellt intryck. Efter Pitch Black var det dock ingen tvekan om vad jag tyckte. En recension av uppföljaren The Chronicles of Riddick kommer imorgon.

Fasiken vad mycket halvbra eller halvdålig film jag har sett på senaste tiden. Nu var det dags för en film som visade sig vara urdålig. Nu vet jag att många gillar den här sci fi/skräck-rullen, men det gjorde inte jag. Vin Diesel spelar den tillfångatagna rebellen som tillsammans med ett gäng andra, inklusive prisjägaren som fångat in honom, kraschar med ett rymdskepp på en stenig ökenplanet med tre solar (varför ser jag Mikael Persbrandt i hippieperuk framför mig?). Dessa tre solar hjälper i och för sig inte så mycket när de samtliga hamnar bakom en annan planet, vilket gör att våra vänner lämnas i totalt jävla mörker (detta mörker lockar även fram en del otrevliga monster).

Mjaha, det är den vanliga visan: en efter en av skådisarna ska gå åt tills det bara är hjälten, hjältinnan och en sidekick kvar. Det är tråkigt helt enkelt tycker jag. Sen envisas filmmakarna med att använda en massa lustiga kameratrick, plötsliga närbilder och snabba klipp, för att försöka skapa mer spänning och intensitet antar jag. Det funkade i Requiem for a Dream, men det funkar inte här. Det kändes bara som billiga trick. Nja, har inte så mycket att säga mer än att jag tyckte filmen var urbota trist och att den därför går fetbort. En sån här film kan vara det mesta, bara den inte är tråkig. Pluset är tillägnat det som händer på slutet som visar sig vara lite annorlunda när det gäller vilka som klarar respektive inte klarar sig.

1+/5

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , ,

Angels & Demons

2 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: Angels & Demons (Änglar och demoner)
Regi: Ron Howard
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nån gång efter Da Vinci-koden läste jag även Änglar och demoner. Efter det fick det vara nog med Dan Brown för min del. Han skriver ju i princip samma bok hela tiden verkar det som. Nu kanske jag kommer läsa nån mer om jag ska göra en långflygning nån gång och köper en pocket på flygplatsen. Vad vet jag? Men jag kommer inte söka upp böckerna direkt. Nåväl, då tar vi och avslutar helgen med filmen Änglar och demoner. Den här gången fajtas Langdon mot Illuminati som vill förgöra den katolska kyrkan med en antimateriabomb placerad nånstans i Vatikanen.


Varför så bister? Aha, du vill också ha en röd dräkt.

Början är faktiskt riktigt mysig och snygg. Det känns som en skön matiné. Efter ett tag börjar jag dock ledsna ganska rejält på storyn. Den gör liksom inget intryck alls. Jag måste ändå erkänna att Tom Hanks är bra i rollen som Langdon. Han bidrar med en sorts mänsklighet. Filmen är fullproppad med logiska luckor men det i sig spelar kanske ingen roll. Men ok, det gör ju inte saken bättre. Det förekommer helt vansinniga scener när man ska tro att bistra män är skurkar när de sveper omkring i en folksamling några minuter innan man tror att ett brott ska begås. Det blev mest löjligt. Eller nej, det blev bara löjligt. Ewan McGregor var bra i sin roll som ung katolsk påläggskalv. Fånigt och förutsägbart är att en viss person utmålas som skurken och man vet liksom direkt att, nej det är inte han som är skum. Den lilla charm filmen har väger tyvärr inte upp bristerna så det kan inte bli godkänt.

2/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

National Treasure: Book of Secrets

2 oktober, 2011 4 kommentarer


Titel: National Treasure: Book of Secrets (National Treasure: Hemligheternas bok)
Regi: Jon Turteltaub
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Jag såg att jag inte hade skrivit så mycket om handlingen i uppföljaren till den första National Treasure-filmen. Men i korthet: Nicolas Cage & Co plus skurkarna letar efter den mytologiska gyllene staden Cibola (trodde ni den låg i Mexiko, think again) med hjälp av en krypterad text  ur Lincolmördaren John Wilkes Booths dagbok.

Jag kände för att ägna en fredag åt någon hjärndöd actionfilm och eftersom jag faktiskt gillade National Treasure så blev det uppföljaren till den. Det är i princip samma film. Nicolas Cage reser kors och tvärs för att leta ledtrådar som ska rentvå hans familjs namn samtidigt som skurkar är honom hack i häl. Jag gillar konspirationsfilmer, filmer med mysterier, filmer som utspelar sig i lite olika städer i världen (här är det bl a London och Paris). Den här filmen stämmer in på allt detta, men jag gillar den ändå inte.


”Shit, jag glömde mina läsglasögon!”

Handlingen är alltför stressad, skämten kommer med jämna mellanrum bara för att de ska göra det. Cages medhjälpare är en klon framtagen av fabriken för tafatta datornördar på film. Cages flickvän (Diane Kruger) är framtagen av samma företag men kommer från deras fabrik för söta flickvänner i ylletröjor som ska smågnabbas med hjälten. Filmens största brist är dock att den inte är det minsta spännande. Skurkarna känns som tagna ur en Kalle Anka-tidning. He, javisst, det är ju Disney som producerar. Glömde det.

2/5

PS. Filmen är för övrigt ett frosseri i slöseri av skådespelartalanger, då vi bland andra får se Harvey Keitel, Helen Mirren, Ed Harris och Jon Voigt leka skådisar.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Da Vinci Code

1 oktober, 2011 6 kommentarer


Titel: The Da Vinci Code (Da Vinci-koden)
Regi: Ron Howard
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Boken Da Vinci-koden har jag läst. Tyckte jag det det var en bra bok? Nja. Det är en sidvändare, det är vad det är. Boken är ju skriven som ett filmmanus med korta kapitel (scener) och man hoppar fram och tillbaka mellan olika parallella handlingar. Det är helt enkelt svårt att sluta läsa. Gör detta att det även blir en bra eller åtminstone spännande film. Nja. Skillnaden med en film är ju att man inte själv behöver vända blad så då kan man inte komma med komplimangen att filmen är en sidvändare.

Da Vinci-koden känns verkligen som nåt som är gjort för att ett filmbolag vill ha filmen gjord för att tjäna pengar. Jag får inte känslan av att nån verkligen har brunnit för filmen och verkligen vill göra den för nån annan anledning än just pengar. I och för sig, om man vill håva in pengar så är det ju en fördel om man gör en så bra film som möjligt. Tyvärr verkar man inte ha insett det, utan tror att det räcker med en hajpad bok för att få till en publiksuccé.


Nu vet jag inte om det blev nåt fiasko direkt, men nån bra film är det definitivt inte. Till att börja med är Tom Hanks felcastad, han gör en ovanligt blek figur och har inte den där glimten i ögat som jag fick känslan av att Robert Langdon i boken hade. Jean Reno passar inte alls som poliskommisarien. Eller passar och passar, det känns inte som han hittar sin karaktär alls utan går på nån sorts autopilot. Likaså känns det inte som Paul Bettany vet vad han gör i sin roll som albinosjälvplågarmördaren Silas. Hans fåniga dialekt är bara… fånig.

Den enda som jag tycker hittar sin rollfigur något så när är Audrey Tautou som lyckas göra en person av sin kryptörspolis. Sen är ju Ian McKellen även underhållande i sitt (över)skådespel. Själva historien saggar sig fram med jobbiga flashback-scener och pekoralscener när Langdon plötsligt löser nån gåta. Just det här med gåtorna, som funkar i boken där man själv kan läsa i sin egen takt, går ju helt bort i filmen. Då måste man i såna fall välja att presentera det på nåt annat sätt, och inte som nu när lösningen kläcks fram av Langdon efter att han tittat på gåtan i tre sekunder, och vi fått se den i en halv sekund.


Det som är bra med den mediokra boken är gåtorna men främst konspirationsteorierna. Det är väl det enda som möjligtvis funkar i filmen. Jag är svag för konspirationsteorier, mysterier och dylikt, så nåt måste ju funka i filmen, men det är nästan märkligt vad dåligt man lyckas med att skapa nån som helst spänning. Det blir snarare ofrivillig komedi eller kalkon på sina ställen (slutscenen är ett sådant exempel). Nä, jag tycker faktiskt man kan se den godkända National Treasure istället

2-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →