Ray Harryhausen: Jason and the Argonauts

12 april, 2013 10 kommentarer

Ray Harryhausen SmallJason and the ArgonautsTitel: Jason and the Argonauts
Regi: Don Chaffey
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Det här skulle vara Harryhausens mästerverk men… ok, nu känner jag att jag måste klargöra en del eftersom det känns som jag är så himla negativ. Harryhausens animationer i de filmer jag skrivit om hittills har varit otroliga egentligen. Han är en mästare på att få till rörelserna, att få det att se ut som effekterna liksom är en del av filmen. Effekterna sticker ut men de är ändå väl integrerade i filmen. Det är just detta som filmmakare av idag inspirerats av. Jag återkommer till detta när jag skriver om dokumentärfilmerna.

Förtexterna i Jason and the Argonauts inleds precis som i filmen om Sinbad: vi får se gamla målningar som återger de händelser (ja, eller legender i vissa fall) som vi kommer att få ta del av i filmen. Nu krediteras Harryhausen som Associate Producer förutom att han givetvis är ansvarig för Special Visual Effects. I den här filmens för- eller eftertexter hittar vi inget om Dynamation alls. Tydligen har den sloganen spelat ut sin roll. Musiken känns dock igen från de andra filmerna och det är inte så konstigt. Det är nämligen Bernard Herrmann som plitat ned noterna i de tre filmerna jag har sett. Musiken är i mina öron ganska pompös och ganska tråkig. Det finns ett tillfälle i filmen då den är bra och jag nämner det lite längre ner i texten.

Storyn väldigt kort: Jason (Todd Armstrong) får i uppdrag att hitta ett magiskt gyllene fårskinn. Han seglar ut för att hitta skinnet tillsammans med sina ”argonauter”, däribland Herkules. I ett avlägset land träffar han Medea (Nancy Kovack) allt medan gudarna tittar på det hela från sin Olymp. En av gudarna är Hera och hon spelas av ingen mindre än Pussy Galore aka Honor Blackman.

Alltså, storyn är för dålig, så är det bara. Jag orkar inte gå in på några detaljer men det är kantigt berättat helt enkelt. Det är aldrig spännande. Det enda som är kul är Harryhausens animationsscener. Här tror jag Harryhausen (och filmens regissör) missat en liiiten poäng eller så har de inte kompetensen. Hur bra man än gör actionsekvenserna så måste resten av storyn och dess karaktärer dra sitt strå till filmstacken. Här drar de strået från filmstacken.

Harryhausens geni visar sig förstås ändå. Tänk om han hade fått vara en del av ett filmprojekt där även dess övriga delar höll världsklass. I Jason and the Argonauts får vi en sjuhövdad Hydra, en gigantisk levande bronsstaty (vid namn Talos) och givetvis de sju svärdsvingande skeletten i slutet av filmen.

Jag konstaterar återigen att Harryhausen är otroligt bra på att få sina effekter att bli en del av filmen. Visst, du ser att det är en modell kanske men du accepterar det ändå. Det finns nåt fysiskt och påtagligt över hans modeller, förmodligen pga det är just modeller. Detta påtagliga är nåt som kanske saknas i en del av dagens cgi-filmer.

Det som gjorde att Jason and the Argonauts nästan fick godkänt var inte Harryhausens effekter, nej, det var storyn med de grekiska gudarna som uppe bland molnen tittar på människorna och hur dessa människor reagerar på vad deras gudar utsätter dem för. Detta var ett roligt inslag. Men som helhet är det en dålig film, det går inte att komma ifrån.

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Mysterious Island

11 april, 2013 4 kommentarer

KrabbaRay Harryhausen SmallTitel: Mysterious Island
Regi: Cy Endfield
År: 1961
IMDb | Filmtipset

Då fortsätter jag alltså mitt förlängda filmspanartema med Mysterious Island som ju bygger på Jules Vernes roman Den hemlighetsfulla ön.

Under förtexterna visar det sig att det inte är Dynamation (som det kallades i The 7th Voyage of Sinbad) längre, nej, nu är det Superdynamation som gäller. Förtexterna är dessutom härligt psykedeliska med grälla färger (ett gult hav t ex) som skulle ge en färgsättare krupp. Vid det här laget hade Harryhausen flyttat till England. Eftersom jag inte visste det blev jag lite överraskad när jag såg att den var inspelad i Shepperton Studios, England, och att Londons symfoniorkester stod för musiken. Ray Harryhausen krediteras som ansvarig för Special Visual Effects.

I början av historien träffar vi en grupp soldater från det amerikanska inbördeskriget som med en ballong flyr från fångenskap och hamnar på en… ja, mystisk (eller hemlighetsfull om ni så vill) ö. När de hittar ostron stora som dasslock så vet man lite vad som väntar: Äventyr! Vi har även en härlig berättarröst som ska göra det hela ännu mer mysigt och matinéspännande.

Hehe, ja, speciellt bra är det inte men jag tyckte ändå inledningen lovade en hel del. Det kändes ganska påkostat till en början, men när vårt sällskap hamnade på ön så var det som att filmen sjönk lite grann (precis som deras luftballong). Efter ett tag tillkommer två kvinnor i handlingen och ja, haha, det märks att det här var ett tag sen. När det flyter i land en kista med diverse nyttoföremål så jublar männen när de hittar gevär, kulor och kompass. Sen när hittar de kastruller, speglar och hårklämmor – ja, då jublar kvinnorna.

Den där mysiga berättarrösten klargör även att kvinnorna gör en grotta de hittat till ett riktigt hem med sin kvinnliga touch. Mossigt men ändå mysigt på nåt sätt. Nåt liiite positivt kan vara att vi faktiskt har en svart rollfigur som är som en av de andra… förutom att han kanske är nåt av en Onkel Tom och liksom alltid ställer upp när chefen frågar. En annan märklighet är att den yngre av kvinnorna plötsligt tillkännager ”I’ve decided to marry Herbert!” utan att vi som tittare fått nån som helst backstory eller nån ledtråd. Herbert är den yngsta av de soldaterna som flytt från kriget. Men, ja, ja, det här var väl ett enkelt sätt att få till lite spänning i storyn eftersom Herbert nu hela tiden måste skydda sin blivande fru från de faror som lurar på ön.

Ray Harryhausen har en field trip här och vi träffar bl a en gigantisk kycklingliknande fågel, en jättekrabba, en jättegeting, en väldigt snygg vattenvarelse som var en blandning mellan en bläckfisk och en snäcka. Ni som läst romanen vet säkert att kapten Nemo från En världsomsegling under havet dyker upp (ehe) och det är en positiv sak med filmen. Nemo (spelad av Herbert Lom) bidrar med lite tyngd. Bl a har han konstruerat den snyggaste dykarutrustningen ni kan tänka er med hjälp av olika typer snäckskal.

Slutet av filmen är tyvärr för långdraget. Kom igen nu, även om det är snyggt med de där snäckandningsmaskerna så går det för långsamt. Jag kommer att tänka på en Bondfilm som har liknande slow motion-scener under vatten. Är det Thunderball jag tänker på?

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Specialeffekter – Ray Harryhausen: The 7th Voyage of Sinbad

10 april, 2013 18 kommentarer

Ray HarryhausenNär det blev klart att månadens filmspanartema skulle bli specialeffekter visste jag ganska så direkt vad jag skulle fokusera på. Ray Harryhausen är ett namn som dykt upp genom åren och jag har nog sett några av hans filmer. Jag mindes gamla filmer från typ 50- eller 60-talet med coola stop motion-animerade varelser. Jag mindes nån scen där en films hjältar svärdfajtades med en massa skelett. Jag hade också nånstans i bakhuvudet att jag nog inte hade blivit så imponerad av just den filmen. Men det var i alla fall bestämt. Jag skulle fokusera på stop motion-gurun Ray Harryhausen.

Som en del av det här tema har jag spanat in tre av hans mest kända filmer samt kollat på två dokumentärer. En bit in i temat insåg jag att jag hade gapat över lite väl mycket (nähä!). Därför kommer jag dela upp det hela i flera inlägg under de kommande dagarna. Temat avslutas på lördag med recensioner av de två dokumentärerna. Men först ut alltså om filmerna. Om ni tycker jag är hård mot dem, så håll ut. När jag skriver om dokumentärerna och Harryhausens inflytande så är jag snällare, lite i alla fall.

****

CyklopTitel: The 7th Voyage of Sinbad
Regi: Nathan Juran
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Nånstans i den filmen finns en intressant historia. Framförallt är den ganska intressant när man ser den ur vår tids perspektiv. Filmen är ett äventyr från de persiska/arabiska sagorna Tusen och en natt med sjöfararen Sinbad (här spelad av torrbollen Kerwin Mathews) i centrum. Sinbad har seglat långt till ett avlägset land för att medla fred. Nu är han på väg tillbaka till Bagdad och sin kalif, inte bara med ett löfte om fred utan också med sin blivande brud, dottern till kungen i det avlägsna landet, prinsessan Parisa (überkäcka Kathryn Grant). På väg hem seglar de dock vilse och hamnar på den mystiska ön Colossa där de träffar på en skräckinjagande cyklop och den av cyklopen jagade trollkarlen Sokurah (Torin Thatcher) som från den enögdes skattgömma fått med sig en magisk oljelampa.

Sinbad räddar trollkarlen som dock i tumultet tappar sin magiska lampa innehållandes en pojkande som låter den som uttalar de rätta orden få tre (endast tre mind you) önskningar. Väl tillbaka i Bagdad är det upplagt för ett storslaget giftermål mellan prinsessan Parisa och Sinbad men natten innan bröllopet trollar den lömske trollkarlen Sokurah i lönndom så att Parisa krymper och abrakadabra är en tvärhand hög. Sokurah kan dock göra henne stor igen… ja, om han bara kan få tag i äggskal från fågeln Rock, en mytisk tvåhövdad jättefågel som bara finns på ön Colossa (nähä, där lampan finns, vilken slump!). För att undvika krig tvingas kalifen gå med på att ge trollkarlen ett skepp och besättning för att hitta det där äggskalet som behövs för att bota prinsessan. Med på resan följer givetvis både Sinbad och den lilla teskedsgummeprinsessan.

Det första jag tänker på när jag ser filmen är att Allah, Bagdad, kalifer och annat ”farligt” förekommer i filmen utan att det görs nån grej av det. Nu är i och för sig filmen väldigt västvärldifierad, åtminstone känns det så, och det har väl gjorts historier om t ex Aladdin för inte allt för länge sen… men vänta nu, det här skulle väl handla om Ray Harryhausen? Jo, just det. Ja, jo, ja, jo, de stop motion-animerade varelser som vi får se är häftiga, det är det inget snack om, och om jag hade varit tio år gammal när jag såg filmen så hade jag hyllat den. Men nu…

Under förtexterna proklameras det att det vi ska få se är filmat ”In Dynamation – The New Miracle of the Screen”. Ja, det var tydligen ett mirakel, i alla fall om man ska lita på några av de filmskapare som kommer till tals i en av de dokumentärer jag såg. När det gäller Harryhausens arbete så får vi en cool cyklop med hovar till fötter, en ormkvinna, en teskedsprinsessa, en tvåhövdad fågel Rock och en drake som fajtas med cyklopen. Allt coolt och härligt matinémysigt, men tyvärr är filmen i övrigt och dess skådespelare som från en annan värld (50-talet kanske, doh).


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka speciella effekter bjuder mina filmspanarkompisar på? Kolla in här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Hard Boiled

5 april, 2013 3 kommentarer

Hard BoiledTitel: Hard Boiled
Regi: John Woo
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Den andra John Woo-filmen jag skriver om hade passat som påskfilm men det gör den tyvärr inte till en bättre film. Chow Yun-Fat gick i alla fall vidare till bättre saker.

John Woo? Nja, tyvärr verkar det inte vara nån favorit hos mig (jag gav The Killer 3-/5). Jag har helt enkelt svårt att se tjusningen i actionscener utan nån vidare finess förutom att de pågår i 10 minuter och att det avlossas tre miljoner skott, helst med dubbel armföring och i slow motion. Scenerna mellan skjutövningarna känns mest fåniga och hela slutet är överfånigt med patienter och bebisar på ett sjukhus. Ok, om jag ska sansa mig en aning så är väl actionscenerna bitvis helt ok, men eftersom jag inte bryr mig det minsta pga de platta scenerna däremellan så känns de ändå som transportsträckor. Tony Leung är en personlig favorit som har en lite tillbakalutad melankolisk stil. Det var kul att se honom i en ren actionfilm. Annars har jag mest sett honom i WKW-filmer. Leungs karaktär var det som nästan räddade filmen från ett underkänt betyg. Nästan alltså. Anthony Wong är bra som hänsynslös skurk också.

2+/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Killer

4 april, 2013 8 kommentarer

The KillerTitel: The Killer
Regi: John Woo
År: 1989
IMDb | Filmtipset

Regissörer (och skådisar) från Asien eller Europa som flyttar sin verksamhet till USA för att göra filmer med större budget brukar ofta tappa lite av sin personliga stil när Hollywoodifieringen kickar in. Hur var det med John Woo? Hur är hans filmer som han gjorde i Hongkong? Först ut hans kanske mest hyllade film. Imorgon om en annan hårdkokt film.

Jag hoppades på att min bild av John Woo skulle ändras på samma sätt som jag ändrade uppfattning om Jackie Chan efter att ha sett Chans kung fu-milstolpe Drunken Master från 1978. Min bild av John Woo har formats av de i mina ögon dåliga rullarna Face/Off och Mission: Impossible II.

I The Killer spelar Chow Yun-Fat en triad-yrkesmördare som vill lägga pistolen på hyllan. Under ett uppdrag vill det sig inte bättre att han förstör synen på en ung sångerska. Eftersom han är en godhjärtad mördare så håller han kontakt med sångerskan och hjälper henne. På kuppen blir han kär och de två blir ett par. Men om man är medlem i triaderna så är det inte bara att hoppa av. Nu står vår sympatiske hitman på dödslistan och samtidigt är polisen honom i hälarna.

Mjae, det här var ju tyvärr inte så bra som jag hoppades på. Mycket är snyggt. Fotot går ju inte att klaga på – vissa bilder var väldigt vackra – och till en början kändes  actionscenerna fräscha och snygga (många filmer har lånat härifrån). Men när man använder slow motion redan i första scenen när Chow Yun-Fat går ut ifrån en kyrka så börjar jag ana att det kan bli för mycket av det goda, och mycket riktigt visar det sig att jag hade rätt. Actioninflation plus att alla känslor som rollfigurerna och vi som tittare ska känna målas med tredubbla lager. Om man vill hitta en film som demonstrerar motsatsen till subtilt så kan man sluta leta.

Historien i sig är inget märkvärdigt, men det är väl kanske inte heller det viktigaste i en sån här film. Nä, det största problemet var alltså det övertydliga bild- och ljudspråket när det gällde att framställa karaktärernas känslor. I actionscenerna gör det inget att det är överdrivet, det ska det kanske t.o.m. vara. Men i andra scener blev det fånigt i mitt tycke. Och, jo, sen tyckte jag väl kanske också att det faktiskt blev lite väl mycket skjuta, skjuta, skjuta. Skjuta. Det blev nästan lite parodi på sig själv och tråkigt.

Samtidigt är det väl så att det här överdrivna är det som ändå gör filmen sevärd och hindrar ett underkänt betyg. Själva filmupplevelsen var på nåt sätt bättre än filmen om ni förstår vad jag menar. Det är alltid kul att se omtalade filmer. Sen uppskattar jag förstås även slutet, ett slut som aldrig kan förekomma i en Hollywood-actionfilm tror jag Spoiler men det finns väl några exempel där hjälten faktiskt dör Spoiler slut. Jag måste jag säga att det fanns en hel del i filmen som jag gillade, bl a var Chow Yun-Fat klart bra, men som helhet får filmen bara precis godkänt av mig till slut. Jag hade så gärna velat kunna sätta ett högre betyg. Som vanligt duckar jag redan nu för de ruttna tomaterna, haha.

3-/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Cloud Atlas

29 mars, 2013 12 kommentarer

Cloud AtlasTitel: Cloud Atlas
Regi: Tom Tykwer, Lana & Andy Wachowski
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag och min f.d. kollega Anders upptäckte när vi började jobba tillsammans för ganska många år sen att vi delade intresset för film och oftast uppskattade vi ungefär samma typ av film. Bl a upptäckte vi att vi båda gillade David Lynch och det är ju ett tecken om något på att man har bra smak, haha. Vi införde därför en tradition med torsdagsbio, en tradition som vi fortfarande håller vid liv. Ibland kan det bli en film i månaden, ibland går det ett halvår, men när vi väl kollar in en film är det alltid trevligt. Första filmen vi såg var Der Untergang och den senaste var Searching for Sugar Man. Oftast är det jag som kommer med förslag på film eftersom jag är mest insatt i the latest goings-on the worlds of film. Roligast var när nog när vi såg True Grit och Anders efter filmen sa att ”Det var väldigt mycket bröderna Coen över den här filmen och jag gillar ju Coen-bröderna och därför även den här flmen. Jag undrar om regissören inspirerats av the Coens?”.

För ett tag sen postade jag min gamla recension av just Der Untergang och där skrev jag att nästa torsdagsfilm kanske skulle bli Cloud Atlas. Nån månad senare kom jag till jobbet och tänkte skicka ett mail till Anders om att vi borde se Cloud Atlas den kommande torsdagen. Vad finns då i min inbox? Jo, givetvis ett mail från Anders där han föreslår att vi ska se Cloud Atlas. Ja, det är nåt Cloud Atlas-igt över det hela, är det inte?

Jag hade hört en hel del om Cloud Atlas men jag kände egentligen inte till några detaljer i handlingen och det är oftast bra. Jag visste att syskonen Wachowski och Tom Tykwer skulle samarbeta och det kunde ju knappast bli sämre. The Wachowskis har gjort en av mina favoritfilmer nånsin med The Matrix och Tom Tykwer är en filmskapare som gör magiska filmer om ödet, kärleken och slumpen. På senare tid hade väl de båda (eller tre) kanske inte direkt visat var skåpet ska stå: Parfymen, The International, Speed Racer?

Men vad är det vi ser är min första tanke? Det är ju sex filmer samtidigt! Kan det här verkligen funka?! Ja, det gör det. Visst, det tar ett tag innan man får grepp om alla historierna men när klippningen är så bra som den är (ja, Oscarsjuryn!) så smälter allt ihop till en helhet, till en enhet.

De sex historierna rullar runt och hakar i varandra. Vi får se tio sekunder från en del, fem minuter från en, två minuter från en annan och så håller det på. Det är sex olika filmer sammanvävda till en enda rörig men ändå sammanhängande soppa. Helt otroligt egentligen. Jag har inte sett en liknande film. Jag kommer att tänka på Mr. Nobody men det här var bra mycket bättre. En rolig detalj är ju sminkningen och maskerna och att försöka identifiera alla skådisarna i alla deras olika roller. Typ ”men vänta nu, var inte det där Halle Berry?!” eller ”Haha, fan vad rolig Tom Hanks ser ut där!”.

Av de sex historierna så gillade jag alla men om jag ska rangordna dem så faller det ut så här (i omvänd ordning):

6. Regissör: The Wachowskis. Genre: Kostymdrama/Äventyr. Story: På ett fartyg i Stilla Havet år 1849. Helt ok men inte min favorit. Jag hade kanske lite svårt att dras in i den här historien. Kul att Tom Hanks var osympatisk för en gångs skull.

5. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Drama. Story: England 1936. Ung musikbegåvad bög jobbar åt hyllad kompositör. Har en direkt koppling till historien som utspelas på 70-talet vilket lyfter den en aning.

4. Regissör: The Wachowskis. Genre: Science Fiction/Action. Story: Nya Seoul år 2144. Det här var actionfilmen av de sex och den var helt ok den med. Temat med kloner har vi sett förut och den kändes lite ytlig om än obehaglig. Annorlunda att se västerländska skådisar som asiater.

3. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Thriller. Story: Kalifornien 1973. En konspirationsthriller som lämpligt nog utspelas på 70-talet, konspirationsthrillerns guldålder.

2. Regissör: Tom Tykwer. Genre: Komedi. Story: Nutid i England. Haha, mitt i allt har vi en galen komedi om en grupp gamlingar som flyr från ett ålderdomshem. Hugo Weaving gör en härlig kvinnoroll som en sadistisk sköterska.

1. Regissör: The Wachowskis. Genre: Science Fiction/Äventyr. Story: Utspelas i en avlägsen framtid efter en katastrof (år 2321 enligt boken som filmen bygger på). Här träffar vi min favoritkaraktär Old Georgie, en djävulsliknande figur spelad av Hugo Weaving. Tom Hanks plågas av syner av Old Georgie men möter frälsningen i Halle Berry.

Helheten är större än summan av delarna och därför blir betyget högt.

4/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Crouching Tiger, Hidden Dragon

25 mars, 2013 9 kommentarer

Eftersom jag inte riktigt hann skriva ihop en värdig recension till förra måndagen så avslutar jag mitt martial arts-tema en vecka senare, dvs idag! Nu vet jag inte om den här recensionen är speciellt värdig den heller men det är ett försök.

Crouching Tiger, Hidden Dragon är filmen som fick mig intresserad av martial arts-filmer. Innan jag såg den kände jag bara till namnen på Jackie Chan och Jet Li. Bruce Lee hade jag inte sett nåt av. Jag hade sett och gillat – ja, eller blivit mer eller mindre besatt av – de grymma fajterna i The Matrix. Men det var väl ungefär det som jag kände till om martial arts-filmer. Vem var actionkoreograf i The Matrix? Ja, ni vet svaret på den frågan om ni följt mitt måndagstema. Så det kanske låg i luften att jag skulle gilla Ang Lees film. Vem Ang Lee var? Det hade jag inte heller nån koll på. Jag såg Crouching Tiger, Hidden Dragon på bio med en kompis när den kom ut Y2K. Både jag och min kompis var helt stumma efter visningen. Detta var magiskt konstaterade vi båda. Så vackert, så coolt, så bra. Skulle det vara lika vid en omtitt?

Jag behövde inte vara orolig. Ang Lee har samlat ihop ett äkta superteam för att göra sin hyllning till wuxia-genren. Veteraner som Chow Yun-Fat och Michelle Yeoh samsas med den då nya stjärnan Zhang Ziyi. En riktig legend är Cheng Pei-pei (som spelar skurkrollen som Jaderäven) från klassikern Come Drink with Me. Musiken står bl a cellogeniet Yo-Yo Ma för. Actionkoreograf är givetvis Yuen Woo-ping.

Handlingen i korthet: Chow Yun-Fat spelar en gammal kung fu-mästare som vill lägga svärdet (det mytiska Gröna Ödet) på hyllan. Först måste han dock hämnas sin gamle mästare som dödades av den förrädiska Jaderäven. Hans gamla flamma Michelle Yeoh dras också in i intrigen samtidigt som unga Zhang Ziyi döljer en eller flera hemligheter.

Eftersom det är ett martial arts-tema det handlar om så börjar vi som sig bör med fajtingscenerna. De är otroligt välgjorda, snygga och ganska långa utan att nånsin bli tråkiga. Vi får allt från handgemäng på en restaurang med många inblandade till en duell uppe i topparna på träden i en bambuskog. En lustigt detalj i många av fajterna är att man när slagen träffar motståndaren ser som ett vitt moln kritdamm puffa upp. Liksom för att markera att här träffar vi minsann ordentligt och just detta är ett grepp som jag sett tidigare i genren.

En detalj som man lyckats bra med är att det inte märks så tydligt som det ibland kan att man växlar mellan skådisen och en mer akrobatisk stuntdubbel. Jag minns t ex i Kill Bill där det blev lite väl uppenbart när det var Uma och när det var Umas stuntdubbel. Här har man gjort övergångarna riktigt snyggt.

Min favoritfajt är nog den mellan yrvädret Zhang Ziyi och den mer lugna Michelle Yeoh där Yeoh väljer ett nytt vapen var 30:e sekund (eller nej, efter att ha sett den igen så är det definitivt min favoritfajt). Här har vi lustiga små detaljer hela tiden, som t ex när Yeoh greppar ett blytungt vapen, nån sorts gigantisk slägga, som bara faller till golvet av tyngden. Ziyi ler ett snett leende och gör ett utfall. Tjejerna kan verkligen fajtas och har en underbar utstrålning. Kolla klippet ovan som givetvis är på originalmandarin och inte nån förfärlig dubbad version.

Nåt som används är vajrar och det syns givetvis ibland men jag tycker inte det blir parodiskt utan passar bra in i filmen. Jag accepterar liksom att man efter fem år av kung fu-träning i ett kloster uppe i bergen faktiskt i princip kan flyga.

En detalj värd att notera är att vi i denna wuxia-hyllning givetvis har en pajas i rollistan. En sån där tafatt snubbe som försöker göra rätt men som bara gör fel. När det Gröna Ödet blir stulet försöker han utreda försvinnandet men det mesta blir fel. Jag tyckte inte han var störande utan ganska charmig. Det är precis rätt nivå på jönserierna.

Det som gör filmen till en toppfilm är allt annat övrigt i filmen, utöver jönserier och fajting. Redan från början anar vi en romantisk spänning mellan Yeoh och Chow. Det är rena The Remains of the Day. Båda vill men ingen kan. Ja, fast här kanske det är båda två som inte kan. Det är smärtsamt i vilket fall. Mitt i allt får vi även ett romantiskt ökenäventyr med Zhang Ziyi där hon träffar sin drömprins. Det finns även paralleller till en film som Star Wars och många andra filmer. Det är den klassiska kampen mellan ont och gott, den mörka och den ljusa sidan. Ja, det är även en coming of age-historia. Ja, den här filmen har allt!

Slutligen, apropå DN:s Bechdeltest av de senaste tio årens mest sedda svenska filmer, så kan jag säga att det i Crouching Tiger, Hidden Dragon förekommer namngivna kvinnliga rollfigurer och de pratar med varandra om annat än män och de fajtas!

5/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 5, Fantasy, Film, Martial arts, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

District 9

19 mars, 2013 6 kommentarer

RäkaTitel: District 9
Regi: Neill Blomkamp
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev precis om District 9 och därför kommer här min gamla recension från december 2009 av samma film. Jag är inte riktigt lika begeistrad även om jag gillar den. Det har förstås mycket med den fejkdokumentära känslan att göra (hmm, jag noterar att jag nu har bytt stavning på fejk). För er som undrar vart mitt sista inlägg i martial arts-måndagstemat tog vägen så var det lite kinkigt och ville inte publiceras förrän nästa måndag.

Av någon anledning har jag alltid haft lite svårt för s.k. fake-dokumentärer. Det känns som om filmmakarna fuskar på något sätt. Det framställs som dokumentärt och på riktigt men det är påhittat. Det blir liksom varken eller för mig. Givetvis är det bara ett annat sätt att berätta något men det är något med formatet som jag helt enkelt inte gillar.

Efter denna parentes, raskt vidare till filmen District 9 som väl är en sorts blandning av fake-dokumentär och vanlig spelfilm. Rymdvarelser, ”räkor” kallade, har blivit strandsatta på Jorden, i Johannesburg i Sydafrika närmare bestämt. De behandlas dåligt, placerade i ett ghetto, även om det ska sägas att räkorna inte verkar speciellt trevliga de heller. Nu ska räkorna flyttas utanför stan till ett läger eftersom människorna har tröttnat på dem. Den föga trevliga uppgiften att genomföra det hela tilldelas Wikus Van De Merwe (Sharlto Copley).

Jag måste börja med att nämna specialeffekterna – som inte stack ut. Med det menar jag att de var väl integrerade i filmen. De är välgjorda på ett skitigt sätt och inte välpolerade à la de nya Star Wars-filmerna. Ja, det här är i själva verket så långt ifrån The Phantom Menace man överhuvudtaget kan komma. Räkorna är välgjorda och kändes nästan aldrig datoranimerade. Bl a har man fått till rörelserna bra. I början hade jag lite svårt att komma in i filmen, kanske beroende på det dokumentära formatet. Efter ett tag, när det blev mer vanlig film och mindre ”dokumentärt” drogs jag dock in i filmen och blev fascinerad (nåja) av Wikus öde. Mot slutet blir det väl förmodligen på gränsen till för mycket pang-pang men det funkade.

District 9 är möjligen något övertydlig när det gäller kopplingen till apartheid men det är ändå kongenialt att den utspelas i just Sydafrika. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den saken. Jag gillade slutet och upplösningen men jag störde mig lite på logiken i vissa saker (se spoilers nedan).

3+/5

Spoiler
Varför åkte inte Wikus med i skeppet? Det var väl bättre att påbörja behandlingen direkt ombord på moderskeppet (även om han då tvingades vara med på resan till planeten dit jag antar att de skulle) än att vänta tre år på Jorden? Och varför lät inte människorna räkorna helt enkelt åka iväg när de fick sitt skepp att fungera. Då skulle ju de försvinna vilket var det som man ville?
Spolier slut

Arkiverad under Action, Betyg 3, Fejkdokumentär, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: The Legend of Evil Lake

4 mars, 2013 6 kommentarer

The Legend of Evil LakeTitel: The Legend of Evil Lake
Regi: Lee Kwang-hoon
År: 2003
IMDb | Filmtipset

För nästan tio år sen anordnade den mysiga biografen Grand i Stockholm en asiatisk filmvecka. Jag såg 2009: Lost Memories, Memories of Murder och den martial arts-film jag skriver om idag, som för övrigt är en remake av en gammal sydkoreansk film med samma originaltitel (Cheonnyeon ho) från 1969.

Min tredje film på den asiatiska filmveckan! Ytterligare en sydkoreansk rulle och denna gång är handlingen förlagd till en tid för länge länge länge sen i kungadömet Shilla i Korea. Här lyckas den förste kejsaren av Shilla besegra den onde stamledaren Auta och förvisar honom till en sjö och lämnar ett svärd för att vakta hans ande. 1000 år senare är en kejsarinna vid makten och general Biharang försöker hålla samman det sönderfallande riket som hotas av rebeller. Kejsarinnan är kär i Biharang, men Biharang själv gifter sig med en enkel bondflicka. Medan Biharang är ute och krigar släpps den onde anden Auta lös från sin sjö och tar bondflickan i besittning samtidigt som personer inom hovet intrigerar för att ta makten. Biharang får en del att göra när han kommer hem.

Ja, haha, vad ska man säga? Detta var en ruskigt ojämn film. Början är sentimental och konstig. Skildringen av kärleken mellan Biharang och hans bondflicka känns för sockersöt, och när Jeong Jun-ho (som spelar Biharang) försöker se förälskad ut ser han bara fårskallig ut. Nä, början av filmen är riktigt dålig faktiskt och jag var övertygad om att betyget skulle bli en tvåa eller nåt. Men plötsligt lossnar det. Vi får se lite schyssta fajter. Bondflickan blir besatt av den onda anden och får superkrafter. Sen var det skönt att man, i en film som inte är en ren genrefilm (typ splatterfilm), får se lite huvuden rulla, avhuggna ben och händer och sånt. Detta händer bara i asiatiska filmer. Det var alltså en härlig blandning av fantasy, kärlekshistoria och lite kung fu, som jag till slut inte kunde värja mig emot. Till slut var t.o.m. kärlekshistorien lite gripande trots den dåliga början. Även slutet var befriande och om det hade gjorts en amerikansk remake (eller om filmen varit amerikansk från början) så hade det förmodligen inte slutat som det nu gjorde. Jag kan inte låta bli att ge denna spretiga sköna rulle en fyra.

4-/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 4, Fantasy, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Fist of Legend

25 februari, 2013 Lämna en kommentar

Fist of LegendTitel: Fist of Legend
Regi: Gordon Chan
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Återigen en film där Yuen Woo-ping bidrar, den här gången ”endast” som koreograf. En avvikande sak med den här filmen är att den faktiskt inte verkar ha tre eller fyra alternativa titlar som är brukligt i den här genren.

Kung fu-action med Jet Li som stjärna, i regi av Gordon Chan och med Yuen Woo-ping som actionkoreograf. Kan det misslyckas? Nej, egentligen inte.

Filmen handlar om Chen Zhen (Jet Li) som pluggar i Kyoto i Japan precis innan andra världskriget 1937. Chen Zhen är från Shanghai i Kina och när han får höra att hans gamle kung fu-läromästare har blivit dödad åker han tillbaks till sin kung fu-skola i Shanghai för att ta reda på vad som har hänt. Japanerna har precis invaderat Shanghai och det råder en hatstämning mellan kineser och japaner.

Filmen innehåller en hel drös balla fajter. Slutfajten mellan den grymme japanske generalen (iklädd militär uniform) och Jet Li pågår i nästan en kvart och är grym. Jag såg nyligen Tai Chi (1993) och jämfört med den så är dessa fajter betydligt mer ”realistiska”, dvs vajeranvändningen syns inte lika mycket och det är inte lika många flygturer. Jag kan inte säga att fajterna är bättre eller sämre egentligen. Det rör sig om två olika stilar tycker jag, äpplen och päron liksom. Handlingen känns tyvärr lite sämre än i Tai Chi. Det är lite som en såpa.

En stor nackdel var att jag såg den amerikanska dubbade versionen. Detta visste jag inte om när jag började titta, så jag blev lite förvånad när de började prata engelska. Otroligt irriterande och det förstärkte såpakänslan också. Speciellt tjejerna var av nån anledning ruskigt dåliga. Asiater har ju ett speciellt sätt att vara och prata på och det blir helt fel när de pratar som amerikaner. Nä, gillade inte det alls. Så filmen håller inte som helhet men rent fajtingmässigt var det så bra att det räcker till godkänt.

3/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →