Martial arts-måndag: The Legend of Evil Lake

The Legend of Evil LakeTitel: The Legend of Evil Lake
Regi: Lee Kwang-hoon
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

För nästan tio år sen anordnade den mysiga biografen Grand i Stockholm en asiatisk filmvecka. Jag såg 2009: Lost Memories, Memories of Murder och den martial arts-film jag skriver om idag, som för övrigt är en remake av en gammal sydkoreansk film med samma originaltitel (Cheonnyeon ho) från 1969.

Min tredje film på den asiatiska filmveckan! Ytterligare en sydkoreansk rulle och denna gång är handlingen förlagd till en tid för länge länge länge sen i kungadömet Shilla i Korea. Här lyckas den förste kejsaren av Shilla besegra den onde stamledaren Auta och förvisar honom till en sjö och lämnar ett svärd för att vakta hans ande. 1000 år senare är en kejsarinna vid makten och general Biharang försöker hålla samman det sönderfallande riket som hotas av rebeller. Kejsarinnan är kär i Biharang, men Biharang själv gifter sig med en enkel bondflicka. Medan Biharang är ute och krigar släpps den onde anden Auta lös från sin sjö och tar bondflickan i besittning samtidigt som personer inom hovet intrigerar för att ta makten. Biharang får en del att göra när han kommer hem.

Ja, haha, vad ska man säga? Detta var en ruskigt ojämn film. Början är sentimental och konstig. Skildringen av kärleken mellan Biharang och hans bondflicka känns för sockersöt, och när Jeong Jun-ho (som spelar Biharang) försöker se förälskad ut ser han bara fårskallig ut. Nä, början av filmen är riktigt dålig faktiskt och jag var övertygad om att betyget skulle bli en tvåa eller nåt. Men plötsligt lossnar det. Vi får se lite schyssta fajter. Bondflickan blir besatt av den onda anden och får superkrafter. Sen var det skönt att man, i en film som inte är en ren genrefilm (typ splatterfilm), får se lite huvuden rulla, avhuggna ben och händer och sånt. Detta händer bara i asiatiska filmer. Det var alltså en härlig blandning av fantasy, kärlekshistoria och lite kung fu, som jag till slut inte kunde värja mig emot. Till slut var t.o.m. kärlekshistorien lite gripande trots den dåliga början. Även slutet var befriande och om det hade gjorts en amerikansk remake (eller om filmen varit amerikansk från början) så hade det förmodligen inte slutat som det nu gjorde. Jag kan inte låta bli att ge denna spretiga sköna rulle en fyra.

4-/5

Martial arts-måndag: Fist of Legend

Fist of LegendTitel: Fist of Legend
Regi: Gordon Chan
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Återigen en film där Yuen Woo-ping bidrar, den här gången ”endast” som koreograf. En avvikande sak med den här filmen är att den faktiskt inte verkar ha tre eller fyra alternativa titlar som är brukligt i den här genren.

Kung fu-action med Jet Li som stjärna, i regi av Gordon Chan och med Yuen Woo-ping som actionkoreograf. Kan det misslyckas? Nej, egentligen inte.

Filmen handlar om Chen Zhen (Jet Li) som pluggar i Kyoto i Japan precis innan andra världskriget 1937. Chen Zhen är från Shanghai i Kina och när han får höra att hans gamle kung fu-läromästare har blivit dödad åker han tillbaks till sin kung fu-skola i Shanghai för att ta reda på vad som har hänt. Japanerna har precis invaderat Shanghai och det råder en hatstämning mellan kineser och japaner.

Filmen innehåller en hel drös balla fajter. Slutfajten mellan den grymme japanske generalen (iklädd militär uniform) och Jet Li pågår i nästan en kvart och är grym. Jag såg nyligen Tai Chi (1993) och jämfört med den så är dessa fajter betydligt mer ”realistiska”, dvs vajeranvändningen syns inte lika mycket och det är inte lika många flygturer. Jag kan inte säga att fajterna är bättre eller sämre egentligen. Det rör sig om två olika stilar tycker jag, äpplen och päron liksom. Handlingen känns tyvärr lite sämre än i Tai Chi. Det är lite som en såpa.

En stor nackdel var att jag såg den amerikanska dubbade versionen. Detta visste jag inte om när jag började titta, så jag blev lite förvånad när de började prata engelska. Otroligt irriterande och det förstärkte såpakänslan också. Speciellt tjejerna var av nån anledning ruskigt dåliga. Asiater har ju ett speciellt sätt att vara och prata på och det blir helt fel när de pratar som amerikaner. Nä, gillade inte det alls. Så filmen håller inte som helhet men rent fajtingmässigt var det så bra att det räcker till godkänt.

3/5

Martial arts-måndag: Tai Chi

Tai ChiTitel: Tai Chi
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Måndag igen och Yuen Woo-ping igen. I början av 90-talet gjorde Yuen filmer som på löpande band. Just filmen Tai Chi var en av de första kung fu-filmer som jag såg och skrev om för nästan tio år sen. Vid den här tiden hade jag fascinerats av Crouching Tiger, Hidden Dragon (och i viss mån Hero) men jag var inte helt bekant med den asiatiska stilen, framförallt dess något märkliga blandning av humor/fånerier och allvar.

Den välkände kung fu-koreografen Yuen Woo-ping (Crouching Tiger, Hidden Dragon, The Matrix) har regisserat denna vajer fu-film där Jet Li och Michelle Yeoh visar sig på styva linan… eller vajern. Handlingen: Två pojkar, Junbao och Tianbao, växer upp i ett Shaolin-kloster och utbildas till (martial arts-)munkar. Efter ett bråk under en kung fu-tävling blir de båda förvisade från klostret. Efter detta lever de ett tag tillsammans i den ”riktiga” världen utanför klostret men skiljs så småningom. Junbao (Jet Li) hamnar på en restaurang medan Tianbao är girig efter makt och blir soldat i armén. Ni kan ju räkna ut vartåt det lutar.

Filmen är sprängfylld med fantasifulla kung fu-fajter (eller nästan danser). Yuen är grym på att hitta på roliga saker i fajterna. Vajrarna märks inte lika mycket som i t ex en film som Hero (kanske för att Yuen inte var inblandad i Hero, doh) där de ju flög mest hela tiden. Inte för att jag störde mig på det men jag vet att vissa gör det. Och det är fajterna som är hela behållningen av Tai Chi för mig. Yuen är nämligen ingen vidare regissör (i alla fall visar inte den här filmen det).

Mellan fajterna är filmen en sorts tragikomisk buskis med en speciell smålöjlig humor som nog är karakteristisk men jag är inte så bevandrad i kung fu-genren så jag vet inte? (Min kommentar och svar på min egen fråga: Japp, det är en del av den asiatiska stilen, helt enkelt. Det är så här det ser ut i Hongkongfilm och i sydkoreansk film.) Fajterna är bland det bästa jag har sett men där emellan är det lite sisådär. I och för sig är det kul att se Jet Li spela galen och bada i en tunna med änder… Nåväl. Filmen går även under namnen Twin Warriors, The Tai Chi Master och får en stark trea för sina fajter.

3+/5

Martial arts-måndag: Iron Monkey

Donnie YenTitel: Iron Monkey
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb
| Filmtipset

Yuen Woo-ping är min kung fu-husgud. Han har dominerat från 70-talet ända fram till idag. Senast 2010 kom True Legend och i början av 90-talet gjorde Yuen ju en räcka trevliga filmer, bl a Iron Monkey.

En Yuen Woo-ping-film om Iron Monkey, en kung fu-kunnig och maskerad Robin Hood-karaktär som hjälper fattiga mot korrumperade tjänstemän i en by i 1800-talets Kina. Jag har sett några kung fu-filmer från Hong Kong och det är oftast samma sak: välgjorda och grymma actionscener men töntig humor och ganska tunn handling i övrigt. Så är fallet även här. Men det här är i alla fall wire fu av högsta graden. Slutfajten, som utspelas hoppandes uppe på brinnande träpålar, är givetvis lång och grym. Filmen är värd att se bara för den.

Kul att notera är att vi i filmen får träffa Wong Kei-ying (Donnie Yen) men framför allt hans son Wong Fei-hung, som är en känd karaktär i kinesisk (film)historia och som spelas av Jet Li i Once Upon a Time in China-trilogin (som ju heter Wong Fei Hung på originalspråk). Här spelas Wong Fei-hung dock av en tjej (Tsang Sze-man!), som är en rackare på kung fu, givetvis! Men det kan inte bli mer än en trea till filmen som helhet.

3/5

Martial arts-måndag: Snake in the Eagle’s Shadow

Snake in the Eagle's ShadowMartial Arts MåndagTitel: Snake in the Eagle’s Shadow
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1978
IMDb
| Filmtipset

Vi rör oss sakta uppåt på betygsskalan och den här gången träffar vi på en till gammal Jackie Chan-film.

Åh, härlig kung fu med Jackie Chan från slutet av 70-talet. Snake in the Eagle’s Shadow föregick Chans underbart charmiga Drunken Master. Precis som i den är det Yuen Woo-ping som regisserar, Woo-pings pappa Yuen Siu-tien som spelar den gamle mästaren – och Jackie Chan som är pojkspolingen som lär sig en hemlig kung fu-stil för att kunna besegra en elaking spelad av sparkmästaren Hwang Jang-lee. Vänta nu, det verkar ju nästan vara samma film. Ja, och det kanske är filmens problem. Eller mitt problem, eftersom jag såg ”uppföljaren” Drunken Master först.

Alltså, en hel del känns igen. Det är ändå väldigt charmigt och Yuen Siu-tien är skön som den gamle men ”livsfarlige” mästaren. Hwang Jang-lee imponerar som onding, han är underbart skoningslös. Fajtingscenerna där örntekniken och ormtekniken möts är givetvis välgjorda, välkoreograferade och akrobatiska, men jag tyckte de var snäppet vassare i Drunken Master. Träningsscenerna där Chan lärs upp av mästaren är också en höjdpunkt. Men den här gången blir det inte en fyra utan en stark trea. Bra men inte lika bra som Drunken Master.

3+/5

A Dirty Carnival

A Dirty CarnivalTitel: A Dirty Carnival (Biyeolhan geori)
Regi: Yu Ha
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Under de senaste tio åren har jag sett ett antal sydkoreanska filmer som jag verkligen gillat. De filmer som kommer till oss i västerlandet verkar vara våldsamma thrillers. Åtminstone är det såna filmer som blir mest uppmärksammade i alla fall. Vi har fått Park Chan-wooks hämndtrilogi med Oldboy i spetsen. Vi har fått Kim Ji-woons filmer som t ex A Bittersweet Life och I Saw the Devil. Vi har fått Bong Joon-ho och hans ganska udda filmer Memories of Murder och The Host. Jag har gillat det mesta av det jag sett. Jo, och sen har vi ju Kim Ki-duk också som har sin egen mer poetiska men ändå ibland våldsamma stil, och där har det väl förekommit nåt bottennapp kanske.

Nu skulle jag se en till film i samma stil trodde jag. Jag hade inte sett nån av film av regissören, Yu Ha, tidigare men jag hoppades på en bra filmstund. Handlingen kretsar kring gangstern Byung-doo som behöver pengar, främst för att hindra att hans familj blir vräkt från sin lägenhet. Byung-doo bestämmer sig för att sidsteppa sin närmsta boss och istället utföra ett beställningsmord för sin chefs chef och på så sätt ta hand om pengarna själv. Och det vet man ju hur det går när man inte informerar sin chef om vad man gör… Samtidigt träffar Byung-doo en gammal gymnasiepolare som blivit filmare och vill göra en gangsterfilm och använder Byung-doo som inspiration. Det är upplagt för problem, dödliga sådana.

Nej, nej, nej. Den här filmen trodde jag på mycket men den funkade inte alls.  Jag vet egentligen inte varför jag inte gillade filmen. Inledningsvis trodde jag på den men ju längre filmen led… så led jag också. Jag tycker Byung-doo som karaktär var ganska ointressant och hans problem med en flickvän och resten av familjen intresserade mig inte. Filmen kändes splittrad. Var det en gangsterfilm eller ett familjedrama? (Ja, jag vet, sydkoreanska filmer brukar vara på det här viset. Svåra att genrebestämma och få grepp på.) Jag gillade inte storyn med regissören som dyker upp för att göra sin film. Det var nåt som kändes helt off med hela upplägget. Osannolikt på nåt sätt. Liksom: ”Hej, gamle gymnasiekompis”, ”Vad kul att du är gangster, du kan du hjälpa mig med min gangsterfilm!”. Njae.

Jag borde gilla filmen. Den har egentligen alla elementen men av nån anledning så funkade den inte. Jag tyckte aldrig den blev tillräckligt desperat och karaktärerna var anonyma. Tyvärr, en lång och trist film.

2/5

Martial arts-måndag: Dragon Tiger Gate

Dragon Tiger GateTitel: Dragon Tiger Gate (Lung fu moon)
Regi: Wilson Yip
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

För två måndagar sedan skrev jag om The City of Violence som jag såg på Stockholm Filmfestival 2006. Dragon Tiger Gate sågs samma år på samma festival.

Dragon Tiger Gate är Hongkongfilm om ett brödrapar som skiljs åt i unga år. Den ena brodern jobbar hos en gangster i stan medan den andra brodern stannar på kung fu-skolan Dragon Tiger Gate. I början är detta skamlöst underhållande martial arts-action. De två första actionsekvenserna som båda utspelas på restauranger är ungefär så bra som det kan bli (speciellt den andra). Man har utnyttjat dagens specialeffekter på ett smakfullt sätt. En perfekt blandning av klassisk kung fu och Stephen Chows mer Chaplinartade stil i t ex Kung Fu Hustle. Kul också att se gamle hjälten Donnie Yen i rollen som den ena brodern.

Tyvärr tappar filmen rejält efter de två första underbara fajtsekvenserna. Den ruggigt coola stämningen förstörs när vi blir matade med smöriga tillbakablickar och ytligt sentimentala scener i ett misslyckat försök att vara gripande. Det funkar inte – tyvärr. Den enda film som jag kan komma på som blandar makalös kung fu med bra dramatik är Crouching Tiger, Hidden Dragon. Här blir det tyvärr bara dravel när det inte är action. Och då är vi åter tillbaka vid actionscenerna, vilket är vad som gör filmen värd att se. Hela historien är ganska klassisk kung fu, och slutfajten är som sig bör ganska lång och man får dessutom höra namnen på de olika tekniker som används. Filmen är kul men håller inte ihop som helhet tillräckligt mycket för att få mer än en trea.

3/5

Nuit blanche

Nuit blancheTitel: Nuit blanche (Sleepless Night)
Regi: Frédéric Jardin
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag vill inte skryta på nåt sätt. Eller, jo, det vill jag, haha. Hur som helst, så har jag tipsat en viss Movies – Noir (aka Kungen av Eurocrime) om en fransk crimethriller från 2011 som han inte hade hört talas om. Direkt efter att jag sett filmen i fråga så jag gick jag in på Filmtipset där jag är kompis med M-Noir och till min förvåning hade han inte sett den, eller åtminstone inte betygsatt den. Jag kände direkt att jag ville tipsa om filmen, vilket jag gjorde med den trevliga tipsfunktionen som finns på Filmtipset. Haha, är det här ett reklaminlägg för Filmtipset, tro? Ja, kanske det. 😉

Nuit blanche är en actionfilm. Det är en actionfilm. Vi får action från början till slut. Vi får action och spänning. Vi kastas direkt in i handlingen. Två poliser, huvudpersonen Vincent och hans sidekick Manuel, slår till mot en knarktransport. Poliserna visar sig vara korrupta då de behåller knarket själva. Ägaren till knarket kidnappar Vincents son och kräver knarket i utbyte. Det blir en lång natt för Vincent som åker till knarkkungens nattklubb för att göra bytet. Givetvis uppstår det komplikationer och Vincent upptäcker att han inte kan lita på nån. Det enda han är intresserad av är att rädda sin son.

Oj, oj, säger jag bara det. Den här filmen tog mig på sängen. Början är lite förvirrande eftersom vi kastas in i handlingen direkt. Det är lite svårt att förstå om Vincent är kriminell, polis eller bägge två samtidigt. Efter ett tag känner jag dock att jag struntar i det. Jag sympatiserar med Vincent och jag vill att han ska rädda sin son. Förutom den känslomässiga förankringen som filmen får till så är actionsekvenserna underbara och stenåldersbrutala. Det är intensivt, grymt och spännande.

Det som är lite speciellt är att nästan hela filmen utspelas på samma ställe: nattklubben där sonen hålls fången och knarket är gömt i en väska. Detta ger en speciell känsla med scener med musik och massor av folk samtidigt som vissa personer försöker hitta andra personer som försöker fly undan. Det ger en speciell nerv som jag gillar. Jag kommer att tänka på nattklubbsscenen i Collateral. Till den här nattklubben kommer även den ”hederliga” delen av den franska poliskåren.

En sak jag kom att tänka på är att filmen i vissa avseenden nästan är uppbyggd som en förväxlingskomedi. Personer spelar roller, väskor byter både plats och ägare, folk vet inte vem som är vem, det springs in och ut genom dörrar. Skillnaden här är att om du springer in genom fel dörr så får du en kula i bröstet. Jag gillar filmen, så enkelt är det. Den är brutal och Tomer Sisley som Vincent förmedlar en desperat känsla på ett bra sätt.

Om ni undrar över titeln Nuit blanche, som jag gjorde, så är Nuit Blanche en sorts fransk kulturnatt då museer och liknande institutioner har öppet hela natten. I filmen är alla vakna hela natten. Skillnaden är väl att tempot är lite högre än det brukar vara på museum och dessutom riskerar man livet.

4-/5

PS. Själv fick jag tips om filmen från podcasten Filmspotting: SVU där värden Matt Singer sjöng dess lovsång.

Attack the Block

Attack the BlockTitel: Attack the Block
Regi: Joe Cornish
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag gillar Attack the Block. Det var faktiskt årets överraskning av de filmer jag såg förra året. Varför då frågar ni er? Jo, det var en film jag hade hört ganska mycket om innan såg den och mest handlade det om hyllningar eller åtminstone hejarop. Jag hade också hört att det var en sorts sf/skräck/komedi och det brukar nästan aldrig funka för mig. Antingen är det sf/skräck eller så är det humor. Kombinationer brukar nästan aldrig tilltala mig. Dessutom ser jag nu att regissören Joe Cornish är en debutant, det kan ju aldrig funka.

Handlingen är förlagd till en stadsdel i London där sjuksköterskan Sam (Jodie Whittaker) vandrar hemåt en kväll. Hon blir rånad av några lokala ligister men rånet avbryts när en meteorit (oväntat, nähä?) slår ner. Den där meteoriten kanske inte bara var en meteorit då det plötsligt dyker upp svarthåriga hungriga rymdkakmonster. Sköterskan och de unga ligisterna kommer att få lära sig att respektera varandra och samarbeta för att överleva. Till sin hjälp får de även en haschodlare spelad av Nick Frost och han kund (Luke Treadaway).

Som jag antytt så trodde jag inte det här var min typ av film men det visade sig vara en riktigt trevlig överraskning. Vi får härliga brittiska Londonmiljöer. Fotot är riktigt snyggt och musiken är njutbar den med. Alienmonstrena är riktigt snygga, med helt svart päls och lysande huggtänder. Filmen är rolig precis på rätt sätt, utan att bli töntig. Givetvis är det tokmycket samhällskritik då filmen kommer i lagom tid efter Londonkravallerna.

Det finns en scen som använder samma grepp som i den lysande (ja, i alla fall när jag såg den när den kom) kontorssatiren Office Space, där en bilköande mjukvaruutvecklare rappar med i Scarface’s No Tears. I Attack the Block lyssnas det på Sound of da Police med KRS-One medans det väntas på en hiss. När sen förortsligisterna dyker upp så drar man sig tillbaka: ”Jag tar nästa hiss, det är lugnt”.

Attack the Block är spännande, intensiv, rolig, annorlunda. Det var charmigt att se ligisterna sakta omvändas och börja jobba tillsammans med såna som de ska förakta. Och på samma sätt var det intressant att se de vita medelklasspersonerna inse att ”varför kan vi inte bara komma överens?”. Samtidigt som det är övertydligt är det charmigt och jag gillar Attack the Block.

4-/5

Gangster Squad

Ratata

Ratatatatatatatatatatatata… kulor som aldrig tar slut

Titel: Gangster Squadfilmspanarna_kvadrat
Regi: Ruben Fleischer
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarna firade sitt ettårsjubileum (yay!) med att se Gangster Squad. En film som jag inte visste något om förutom att det nog var en gangsterfilm. Ja, det skvallrade ju titeln om. När förtexterna drog igång efter att en SF-anställd kört en stå upp-rutin visade det sig att filmen innehöll en kader med toppskådisar: Sean Penn, Josh Brolin, Emma Stone och Ryan Gosling för att nämna några. Dessutom visade det sig att filmen utspelade sig 1949 i Los Angeles, ett otroligt snyggt L.A. när det gäller kläder, bilar, fontäner, byggnader, jazzband. Det kanske blir en trevlig stund det här tänkte jag. Nåt som drog ner förväntningarna en aning var en såsig voice-over.

Gangstern Mickey Cohen (spelad av en något sliten men samtidigt överspelande Penn) planerar att ta över den kriminella verksamheten i L.A. och han planerar att göra det med våld. I början av filmen tar Cohen hand om en utsänd ”medlare” från den italienska maffian baserad i Chicago. När Cohen senare får frågan om vad som hände med honom hade han kunnat svara ”he had to split” men det kanske hade passat bättre i en Bond-film, och Cohen är inte heller den sofistikerade ordvitsargangstern utan istället en som låter nävarna tala (ja, han hade tydligen även haft en karriär som boxare denne Cohen).

L.A:s polischef, spelad av en semla till Nick Nolte, bestämmer sig för att köra hårt mot hårt och ber polisen John O’Mara samla ihop ett gäng hårda män som ska sabotera Cohens verksamhet. O’Mara och hans gangster squad jobbar i hemlighet och utan sina polisbrickor med att helt enkelt slå till mot Cohens spelklubbar och bränna upp hans pengar eller preja herointransporter av vägen. Cohen blir arg, mycket arg. Fast O’Mara är fel person att slåss mot då O’Mara som deltog i andra världskriget inte har fattat att kriget är slut utan fortsätter slåss fast mot andra motståndare. Det enda O’Mara kan är nämligen att slåss.

Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så är det här en ganska usel film med ett budskap som är nån sorts smetig falsk… jag vet inte vad… sörja.  Gosling och Stone har nån sorts kärlekshistoria helt utan djup och kemi. Slutuppgörelsen är nästan skrattretande i sin machostil. När kulorna tar slut i k-pistarna så övergår man till att puckla på varandra med nävarna till bäste man har vunnit. Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så ser man att historien försöker vara en stenhård gangster-pulp-noir samtidigt som den försöker vara nån sorts moralhistoria om att komma över sina krigiska tendenser samtidigt som den försöker vara en hyllning till L.A:s stolta poliskår. Ja, det var faktiskt skrattretande.

Men jag tog av mig de där glasögonen ganska snart och såg bara den där pulpiga gangsterstoryn. Visst, på ett sätt blev bilden lite suddigare. På ett annat sätt blev den skarpare. Det blev ännu mer elaka skurkar som skjuter k-pist i slowmotion och ännu mer goda snutar som skjuter k-pist i slowmotion. Hattarna blev lite snyggare, läppstiften lite rödare och klänningarna lite snyggare. Jag såg det hela som en överdriven pastisch och hade en underhållande stund på bio. Mot slutet förekommer det dock några scener som bara är för mycket, bara för mycket, och jag skakade skrattandes på huvudet.

Gangster Squad är inte en film som som kommer att sitta kvar i mitt huvud nån längre tid. Men medan jag såg den var jag underhållen av den överdrivna stilen och de underbart snygga L.A-miljöerna. Filmen är faktiskt värd att se bara för scenografin, kläderna, musiken, bilarna. Fast det kanske duger att se den hemma när den släpps på det format som man föredrar.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3-/5

****

Nu är jag nyfiken på vad de andra Filmspanarna tyckte om Gangster Squad. Men se där, där är ju en lista med länkar till deras recensioner.

Mode + Film
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Syndare i filmparadiset