Filmspanar-tema: Omstart – The Amazing Spider-Man

30 december, 2012 23 kommentarer

VinterUnder julhelgen, innan det blev tråkig tö, var jag ute på några skidturer i det uppländska vintriga snölandskapet. På en av dem åkte vi förbi ett träd som konstigt ut på håll. På vintern så tappar ju lövträden sina löv och det här stora lövträdet (det kan ha varit en ask if you ask me) hade inte kvar några löv, förutom på en stort parti nere vid marken. Det såg fel ut. Varför var löven kvar där? När vi kom närmare såg jag att en stor gren hade gått av och nu hängde ner mot marken. Hela den stora grenen hade sina löv kvar. Jag fann detta fascinerande, och det var inget jag hade tänkt på tidigare. Men nu insåg jag att när en gren går av så slutar ju den delen av trädet att leva. Det finns ingen mening med att tappa sina löv på hösten för att senare under våren knoppa ut i nya. Nej, hela livscykeln stannar upp och löven hänger envist kvar i en kamp som är dömd att misslyckas. Istället för att ge plats åt en ny generation löv så blir de kvar men utan att få några fina höstfärger. De vittrar sakta sönder, ruttnar ihop till bruna förvridna skrynkligheter.

Kopplingen mellan min lilla notering om lövträds livscykel och årets sista filmspanartema är möjligen lite långsökt. Men som jag ser det så behövs det en omstart då och då. Kanske inte varje år, men då nånting har blivit för stort, för tungt, för gammalt, då kommer det förr eller senare att brytas av och vittra sönder. Det här har filmbolagen av idag förstått. Kanske har de förstått det lite för bra. Omstarter, eller reboots som det heter på svenska, är populärt. Den omstartsfilm som jag har valt som symbol för denna trend är en film som blev anklagad att komma för tidigt efter sin senaste föregångare. Det är bara fem år mellan Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man som regisserades av ingen mindre än Marc Webb.

****

Andrew GarfieldTitel: The Amazing Spider-Man
Regi: Marc Webb
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Min spontana känsla när jag hörde talas om att man skulle komma med en reboot på Spindelmannen var ”jaha, redan!?”. Nu har jag förstått att det hade att göra med med rättigheter som löpte ut. Om inte Sony Pictures gjorde en till film så skulle man förlora filmrättigheterna. Plan A var nog att göra Spider-Man 4 men det blev en reboot istället. Tobey Maguire var för gammal. Inte mig emot. Jag tyckte aldrig riktigt Tobey passade i rollen. Han kändes lite för… fånig, oseriös, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Dessutom skulle vi få se ursprungshistorien en gång till, och jag brukar alltid gilla superhjältarnas ursprungshistorier mest.

Killen som anlitades att spela den 17-årige Peter Parker (jag tror han i filmen ska vara 17 i alla fall) blev 29-årige (!) Andrew Garfield (The Social Network) – och Garfield är helt trovärdig som valpig sjuttonåring. Efter att Peters föräldrar försvunnit växer han upp hos sin farbror Ben (Martin Sheen) och faster May (Sally Field). En dag hittar Peter sin pappas gamla portfölj med kvarlämnade forskningspapper. Pappans forskning var orsaken till att Peters föräldrar försvann (och senare dog) och lämnade Peter hos Ben och May. Peter vill nu försöka ta reda på varför. Spåren leder till en viss Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) på företaget Oscorp.

Jaha, det är egentligen inget större fel med filmen. Kanske inte nåt större rätt heller. Jag tycker Garfield passar bättre än Maguire. Garfield har det rätta outsider-stilen. Vad, eller vem, jag gillar mindre är The Lizard som inte funkar alls. När monstret visar sig så… nej, det var ju bara en sorts ful dinosaurie helt utan känsla och dessutom fult animerad. Tråkig helt enkelt. Efter att ha lyssnat på diverse podcasts om filmen så blev jag uppmärksammad på ett antal logiska luckor men eftersom jag egentligen inte tänkte på dessa medan jag såg filmen så är det väl fusk. Faktum är att jag såg filmen både i somras på bio och nu under julhelgen och grejen är att jag inte tyckte de där logiska luckorna egentligen fanns.

En positiv grej tyckte jag var att Garfield och Stone hade bättre kemi än Maguire och Kirsten Dunst, i alla fall som jag minns det. Men som helhet är det en blek blaha-film utan toppar och dalar. Mellanmjölk liksom. Det finns några smöriga partier (förstås) som när några kranarbetare samarbetar med Spidey. Men av nån anledning störde jag mig inte alls lika mycket på det andra gången jag såg filmen. Kanske för att jag var förberedd. 2014 kommer The Amazing Spider-Man 2, sen antar jag att trean kommer två år senare… och efter det är det väl dags för en omstart igen!


eller uttryckt i siffror 3/5

****

Läs nu om andra Filmspanares omstarter:

Mode + Film
ExceptFear
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Addepladde
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Push

15 december, 2012 2 kommentarer

DakotaTitel: Push
Regi: Paul McGuigan
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Jag har insett att jag gillar Dakota Fanning. En del tycker hon är (eller snarare var) lillgammal men nu har hon vuxit upp och faktiskt blivit en ok skådis. I Push spelar hon tjej med speciella förmågor som jagas av hemlig myndighetsbyrå à la The Shop i Stephen Kings Firestarter. Filmen tar oss bl a till fina miljöer i Hongkong men är ganska intetsägande och blek trots färgstarka bilder. Captain America, Chris Evans alltså, är med också och han gör inte bort sig men är givetvis stel. Fanning är faktiskt den som håller filmen vid liv, även om man undrar hur hennes karaktär som är 13 år klarar sig själv i de svårigheter hon hamnar i. I slutändan är Push en snygg men tråkig film.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ghost in the Shell

9 december, 2012 2 kommentarer

Ghost in the ShellTitel: Ghost in the Shell (Kôkaku kidôtai)
Regi: Mamoru Oshii
År: 1995
IMDb | Filmtipset

För ungefär tio år sen hade jag knappt sett några filmer inom ”genren” anime. Ändå var jag ganska säker på att jag skulle gilla filmerna. Dels gillade jag stilen på teckningarna och dels verkade man fokusera på science fiction, ofta i form av dystopiska framtidsskildringar. Jag hade sett två filmer på Stockholm Filmfestival och så hade jag sett Æon Flux på MTV. Jag beslutade mig för att köpa några dvd-filmer för att prova på. Den första filmen jag såg blev den fullkomligt hjärtskärande Eldflugornas grav men den skriver jag om nån annan gång. Den andra filmen blev Ghost in the Shell som Fiffi skriver om idag.

När filmen började spela på min (på den här tiden nyköpta) dvd-spelare så kände jag direkt igen scenerna där den kvinnliga cyborgpolisen, Kusanagi, får sin nya kropp (om det nu var det som hände). Jag mindes att jag hade sett detta nån gång tidigare. Jag kände även igen scenen där Kusanagi är och dyker, och sakta stiger upp mot vattenytan och sin egen spegelbild. Jag gillade verkligen just denna scen. Ja, hela filmen är väldigt snyggt gjord och det var – efter att jag sett Ghost in the Shell 2: Innocence på filmfestivalen – skönt att slippa 3D-animeringar. Jag är kanske helt fel ute här men det här känns mer som äkta, lite skitig, anime. Alla actionscener med skottlossning är sköna. Framför allt en med Kusanagi och en robotstridsvagn i slutet. Scenerna med endast musik och miljöskildringar är ruggigt bra. Snyggt och med passande musik, hur bra som helst. Kanske blir filmen lite väl långsam och halvskum ibland men jag gillade hur det blåste i håret på Kusanagi.

Jag har ju hört att denna film gav bröderna (numera syskonen) W viss inspiration till The Matrix och det finns en del likheter i temat och stämningen. En lustig sak: I The Matrix finns en scen precis i början, under jakten på Trinity, då en agent hoppar och sen landar på ett hustak och böjer sig ned och tar emot sig lite med händerna. Exakt samma scen, precis samma kroppshållning, finns här. Det måste vara en medveten blinkning till Ghost in the Shell som bröderna lagt in i sin film.

Och så måste jag säga att de engelska rösterna var under all kritik, riktigt usla skådisar. Jag valde bort dessa direkt och körde med de japanska. Det passade stämningen och känslan i filmen mycket bättre. Jag brukar i och för sig alltid vilja ha originalspråket men här fick jag för mig att det kanske skulle vara engelska eftersom t ex textraderna i början (”In a near future the world has been computerized but still ethnic groups remain…” eller nåt liknande) inte var på japanska utan på engelska. Men de amerikanska (förmodar jag) skådisarna gick helt bort.

4-/5

Arkiverad under Action, Anime, Asiatiskt, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Iron Sky

25 november, 2012 10 kommentarer

Titel: Iron Sky
Regi: Timo Vuorensola
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Det hela går ut på att nazisterna i slutet av andra världskriget skickade rymdskepp till månen där man gömde sig på dess baksidan. Här skapade man en bas där man inväntade rätt tillfälle att återvända till Jorden. Filmen har blivit uppmärksammad då den delvis finansierades med hjälp av publikstöd, eller crowfunding på svenska.

Mja, tyvärr var detta tråkig film. Det känns som en sämre blandning av South Park och Lost in Space (eller snarare nån dålig science fiction-komedi men jag kan inte komma på nu). Iron Sky är en parodi på andra filmer och samtidigt en satir. Den innehåller mängder med referenser till filmer och aktuella händelser. Inget av detta gör det till en bättre film enligt mig.

Idén är cool. Vissa miljöer i filmen har man fått till bra. Men ganska ofta är filmen fantastiskt ful med äckliga greenscreen-miljöer där skådisarna ser ut som urklippta pappersdockor. Visst, det är en film med låg budget så de har väl gjort så gott de kunnat.

Skådisarna känns genomgående dåliga. Skämten faller ganska platt för mig. Jag vet inte om jag tyckte nåt var roligt. Satiren av USA och resten världen tyckte jag kändes överdriven. Ja, satir är att överdriva, jag vet, men det fanns ingen finess. En film som Team America: World Police gör det bättre och South Park förmodligen ännu bättre (även om jag inte gillar den pga den tråkiga animeringen).

Storyn är tråkig, det blir aldrig spännande. För mig räcker det inte med parodi för att det ska bli roligt. Det måste finnas nåt mer också.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Skyfall

9 november, 2012 8 kommentarer

Titel: Skyfall
Regi: Sam Mendes
År: 2012
IMDb | Filmtipset

På Twitter läste jag ett kvitter som löd: Om man gillar Daniel Craig som Bond så är man inte ett Bond-fan. Jag tror nog det kan stämma. I och med Casino Royale så gjordes Bond mer modern, mer mörk, mer realistisk. Bond blev en person, tycka vad man vill om det. Jag gillade verkligen Casino Royale. Problemet var att uppföljaren Quantum of Solace var värdelös. Det var en film helt utan känslor.

I den nya Skyfall får vi en del känslor, well, ganska mycket känslor faktiskt. Jag lovar, det blir t.o.m. lite dammigt i biosalongen eller i alla fall på bioduken.

Inledningsactionscenen är riktigt bra. När Ola Rapace och Daniel åker motorcykel på smala takåsar är det hur bra som helst. Ren uppvisning. När man sen hoppar över till taket på ett tåg blir det inte sämre. Vad som händer sen har recensenter blivit tillsagda att hålla tyst om. Haha, ungefär som det hade varit en spoiler. Det fattar väl alla att det som händer verkligen inte händer. Men visst, det var väl bra att inte veta om detaljerna.

Jag tycker filmen är en helt ok actionthriller men inget mer. Som Bond-film är den dock lite annorlunda. Vi får en helt ny sorts Q i form av en pojkvasker, i alla fall i Bonds ögon. Vi får även ett intressant förhållande mellan M och Bond som mot slutet av filmen verkligen ställs på sin spets.

Jag skulle kunna skriva en hel massa annat om filmen, t ex om nostalgibilar som kommer fram mot slutet av filmen. Såna där bilar som har röda knappar på växelspaken. Men det tror jag säkert mina bloggkollegor gör så jag nöjer med att ge filmen en stark trea.

Jo, just det, det var ganska uppfriskande med en gay Bondskurk i form av Javier Bardem med en frisyr i klass med den han hade i No Country for Old Men. Dessutom kastade han handgranater på samma sätt som en Östermalmsdam kastar en använd servett i en papperskorg.

3+/5

PS. Ungefär en timme in i filmen hör jag plötsligt bebisskrik. Hmm, tänker jag, kommer ljudet från fimen? Nej, Bond har inte fått barn och M har inte blivit mormor vad jag har noterat. Så det måste alltså komma från salongen. Vem tar med sin nyfödda bebis på bio (ingen barnvagnsbio utan en helt vanlig visning) för att se Skyfall. Uppenbarligen en kvinna i den salong jag satt i. Nån minut senare ser jag att en kvinna kommer gåendes nerför gången med en bebis (som skriker) i sele på magen. Aha, hon har till slut insett att det kanske inte var en så bra idé det där. Vad gör kvinnan? Jo, hon går längst ner till rad 1 men stannar där precis vid dörren utan att gå ut. Gahahaha. Hon står där och vaggar och försöker få ungen att sluta skrika. Vilket den faktiskt gör efter några minuter. Efter det hörde jag faktiskt inget mer men man såg ju hela tiden kvinnan stå där framme. När det var en kvart kvar eller så noterade jag att hon var borta men jag såg aldrig om hon gick ut eller upp till sin plats igen. Om hon gick upp till sin plats igen så känner jag sympati med hennes biogrannar. 🙂

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Quantum of Solace

6 november, 2012 4 kommentarer

Titel: Quantum of Solace
Regi: Marc Forster
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Efter att uppskattat Casino Royale gick jag nu plötsligt in med höga förväntningar på en Bond-film. Ouch, det är ju det där med förväntningar…

Jag gillade första filmen, Casino Royale, i omstarten av James Bond-filmerna. Den kändes rå. Det var inte lika mycket trams, det var mer på riktigt, men även häftig action och spännande samt en bra Daniel Craig. Det var ju inte den James Bond vi känner utan nåt helt annat. Bond var en människa och inte en stereotyp happy-go-lucky seriefigur. I den nya filmen som tar vid direkt efter den förra tar Bond upp jakten på den hemliga skurkorganisationen Quantum. Samtidigt som Bond vill hämnas på sin älskade Vespers död är han samtidigt kluven då ju Vesper svek honom i slutet av Casino Royale. Jakten tar Bond till bl a Haiti och Bolivia.

Det är märkligt hur till synes små saker kan göra en film sämre än en annan. I Quantum of Solace är det mesta sig likt om man jämför med Casino Royale men ändå funkar QoS inte alls. Craig är bra som Bond och allt är snyggt och maffigt. Känslan saknas dock helt. Filmen är som en enda stålgrå reklampelare. Den känns innehållslös och tom. Sen tyckte jag att actionscenerna var skakigt jobbiga. Varför detta ständiga skak?! Och när det inte är skak så är det en ständigt svepande reklamfilmskamera HELA tiden. Nä, det kan inte bli godkänt. Känslan i förra filmen försvann när Vesper försvann. Nu är Bond bara en torr och tråkig agent som inte har några känslor. Då återstår inget, varken en rolig Roger Moore eller Casino Royale-Bond med känslor.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Casino Royale

4 november, 2012 3 kommentarer

Titel: Casino Royale
Regi: Martin Campbell
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Som uppladdning inför Skyfall kör jag recensioner av de två tidigare Bondfilmerna med Daniel Craig. Jag hade inte så höga förhoppningar på Casino Royale när jag såg den 2006 men…

Casino Royale är överraskande bra. Anledningen tycker jag är att filmen känns fräsch, både vad gäller helhetskänslan och Daniel Craig som Bond. Känslan är att det är lite mer på riktigt, lite mer brutalt, och Bond är faktiskt en person och inte en seriefigur. Men jag tyckte även filmen var rolig och underhållande. Det jag uppskattade mest var faktiskt den första actionsekvensen i Uganda där Bond i en parkour-inspirerad jakt är en bombtillverkare hack i häl. Bond hade dock en aning mer brutal parkour-stil än hoppjerkan han jagar. Samspelet mellan Eva Green och Craig funkar, kemin finns där och Green är en lite annorlunda kvinnlig skådis i en Bond-rulle. Kul med två danska skurkar i form av Mads Pusher Mikkelsen och Jeseper Bänken Christensen. Vi bjuds även på en lagom dos torr humor. Filmen har en svacka nånstans i mitten (lite väl mycket av det numera överhajpade fenomenet poker) men rycker upp sig mot slutet. Jag gillar även den allra sista scenen. Ett perfekt slut i rätt ögonblick.

4-/5

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, James Bond, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

De zaak Alzheimer (Mördare utan minne)

10 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: De zaak Alzheimer (Mördare utan minne)
Regi: Erik van Looy
År: 2003
IMDb | Filmtipset

I Mördare utan minne jagar belgiska poliser en glömsk hitman, som i sin tur jagar sina uppdragsgivare, som i sin tur vill mörklägga en pedofilverksamhet.

Filmens idé och start var lovande. Här fanns nåt lite lockande. Den klart intressantaste karaktären var givetvis den åldrade yrkesmördaren med begynnande Alzheimers (han spelas av den belgiske veteranen Jan Decleir). I början får vi också mest följa honom, och då var filmen som bäst. Tyvärr slarvar man bort just det här med hans glömska lite. När man ska visa att han har svårt att minnas är det enda som händer att vi får se lite snabba klipp med gul färgton. Detta upprepas lite för ofta. Det fanns tendenser till intressanta vinklar här (typ spörsmål som ”Var det jag som dödade offret som det rapporteras om på tv? I såna fall minns jag det inte!”), men det rann ut i sanden.

Sen blev det hela en ordinär polisthriller med de klassiska ingredienserna: Två kollegor som gnabbas och skämtar med varandra och dessutom gör tvärtemot vad polisledningen tycker. Inga dåliga skådisinsatser egentligen men vi har sett det förut. Det kändes bitvis som Hong Kong-polisaction (vilket vissa ser som nåt positivt). Slutet blev för långdraget. Som helhet är det ändå inte dåligt alls och det blir ändå godkänt till filmen, trots att det var något av en besvikelse. Nederländska (eller flamländska kanske mer korrekt) låter kul! Försäkringsbolag heter just försäkringsbolag på flamländska, noterade jag.

3/5

Här har vi ett seriöst fall av Lika som bär. Handbollsspelaren Stefan Lövgren och skådisen Koen De Bouw.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

V for Vendetta

3 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: V for Vendetta
Regi: James McTeigue
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Den här rullen såg och skrev jag om 2006. Wachowski-syskonen producerade. Apropå Lana och Andy så ser jag fram emot deras baby som medregisserats av Tom Tykwer. Cloud Atlas heter den filmen och dess trailer, som många för övrigt gråter till, hittas här.

V for Vendetta utspelas i ett samhälle som ibland inte känns alltför långt borta. Vi är i Storbritannien som har blivit en polisstat som styrs av en elit med John Hurt i spetsen som enväldig kansler. Det råder utegångsförbud på kvällarna och alla som på nåt sätt är oliktänkande eller avvikande grips och kastas i fängelse eller dödas. Allt för medborgarnas egen trygghet förstås. Evey (Nathalie Portman) är en av de ”vanliga” men efter att hon träffar frihetskämpen V (Hugo Weaving) förändras hennes liv och hon själv.

Eftersom jag nyligen sett Good Night, and Good Luck. drog jag direkt paralleller mellan de två filmerna, som ytligt sett är annorlunda men tar upp precis samma tema fast på olika sätt. Båda är politiska filmer som kritiserar dagens samhälle. Den ena gör det genom att titta bakåt och den andra genom att titta framåt. Intressant. En annan sak jag tänkte på var att V för Vendetta aldrig hade kunnat utspelas i USA.

Spoiler
Tänk bara en sån sak som att spränga Vita Huset sönder och samman, eller vilken byggnad som skulle få motsvara parlamentsbyggnaden i London. Det hade blivit upprörda känslor, speciellt med tanke på hur ”terroristerna” framställs i filmen.
Spoiler slut

Nåväl, själva filmen var till största delen klart njutningsfull. Jag blev lite förvånad över att den bitvis kändes ganska vardaglig, just när det gällde miljöer och så. Det såg ut ungefär som det gör idag (well, det var väl i och för sig bara om 20 år eller nåt sånt som den utspelades). Just därför tyckte jag scenerna med kansler Hurt på tv-skärm pratandes med sin inre cirkel inte riktigt passade in, det kändes som taget ur nån dålig sf-rulle. Just i dessa och i vissa andra scener var det även svårt att inte tänka på Equilibrium som dock skruvat handlingen ett snäpp till – i det samhället var inte ens känslor tillåtna.

Mmm, jag tyckte det fanns ett gäng delar i den här filmen (Evey och V, polisernas utredning, kanslern & Co, V:s vendetta) och jag kände kanske inte att de passade ihop riktigt. Nåt jag saknade lite, och som andra nämnt var faktiskt lite fler actionscener. Detta insåg jag mot slutet när V med sina roterande knivar möter ett gäng poliser. Jag tyckte sekvensen var snyggt gjort och insåg då att nån mer sån scen gärna hade fått vara med. Lite skön The Matrix-känsla tackar i alla fall inte jag nej till.

Portman är en duktig skådis och det visar hon bl a i scen där hon får andnöd. Den kändes helt äkta och var nästan obehagligt. En scen som dock inte funkade var Portman ute i regnet med armarna utsträckta samtidigt som man flashbackade till V:s ”födelse”. Det funkade inte för mig och kändes mest fånig. Det var dock inte Portmans fel. Hur som haver, jag gillade filmen. Den var mysig och det var imponerande av Weaving att lära sig sina poesiramsor där varje ord började på V. Det blir en stark trea. Den var bra, men jag greps aldrig helt av handlingen eller drogs in filmen fullständigt.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller, Wachowski-bröderna Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Serenity

22 september, 2012 4 kommentarer

Titel: Serenity
Regi: Joss Whedon
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Här kommer återigen en gammal recension från 2006. Kul för Joss att han (till slut) har gjort braksuccé med The Avengers.

Jag kände för att se en film efter jobbet en kväll och jag tyckte denna kunde passa då den inte kändes alltför ”tung”. Och så gillar jag science fiction även om genren kanske blev lite urvattnad för några år sen i kölvattnet efter den mediokra men hajpade Independence Day. Det har liksom mest handlat om häftiga effekter.

Filmen bygger som de flesta vet på Buffy-skaparen Joss Whedons tv-serie Firefly (som lades ner efter bara en säsong om jag förstått det hela rätt). På nåt sätt lyckades Whedon ändå göra den här filmen, vilket han ska ha credit för. Filmen är en fortsättning på det som hände i serien (om jag förstått det hela rätt, återigen). Jag har varken sett Buffy (förutom delar av några avsnitt) eller Firefly så jag hade egentligen inga förväntningar, varken höga eller låga. Det visade sig att det var riktigt underhållande och en perfekt efter-jobbet-när-man-är-lite-seg-film.

Efter att Jorden blivit för trångbodd har människan koloniserat ett nytt planetsystem där det är Alliansen som styr efter ett blodigt krig mot de folk på ytterplaneterna i systemet som inte ville foga sig efter Alliansens regler. Några av dessa rebeller, med kapten Mal i spetsen, livnär sig nu genom att med sitt rymdskepp Serenity transportera saker, inte alltför sällan saker som de först har stulit. Med sig ombord har de Simon och hans synska syster River, som Simon räddade från märkliga experiment hos Alliansen. River bär på en mystisk hemlighet om Alliansen vilket leder till att Serenitys besättning får en agent från Alliansen efter sig.

Filmens tempo är ungefär lagom, dvs ganska högt. Det finns egentligen inga döda punkter utan vi hoppar från en scen till en annan och det händer alltid nåt. Och det finns liksom ingen anledning att i en sån här film ha det på nåt annat sätt. Nåt som överraskade mig var att den trots ganska låg budget var snygg och välgjord. Ok, nån gång var det kanske lite tv-serie över den, ungefär som det kan vara i Star Trek-filmerna ibland. Överlag är dock det mesta snyggt, även om man som vanligt kan klaga på att det klipps och skakas med kameran för mycket i fajtingscener men man börjar nästan bli van vid det nu. Jag gillade dock de skills som Summer Glau, som spelade River, visade prov på.

Historien med hemligheten som River känner till är spännande och håller hela filmen ut. Alliansens agent är en sån där vältalig, välutbildad, lågmäld och lite slemmig yrkesmördare som görs bra av Chiwetel Ejiofor (från Dirty Pretty Things). Besättningen på Serenity har ett bra samspel ihop och filmen innehåller en hel del humor som hela tiden, faktiskt, passar in. En gång blev jag faktiskt positivt överraskade av dialogen då en scen var på väg att bli så där pinsamt sentimentalt slemmig men istället vände mitt i och blev rolig. Det hände faktiskt några gånger. Japp, jag gillade faktiskt det mesta med filmen även om den bitvis kanske känns väl lättviktig, bl a på skådespelarsidan. Men filmen har charm och en skön glimt i ögat.

4-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →