The Good, the Bad and the Ugly (1966)

10 juli, 2020 8 kommentarer

Jag verkar ha tyckt ganska lika om alla filmer i Sergio Leones dollartrilogin. Bra men inte mycket mer än så. Jag antar att det här är ett exempel på såna filmer som hyllas av många andra men som jag helt enkelt inte går ner i brygga över. Då återstår att se vad jag tycker om Once Upon a Time in the West. På söndag kommer en gammal text om den filmen så då får ni svaret på den frågan. Kanske borde jag även ta mig en titt på Leones Duck, You Sucker! från ’71 som jag inte har sett. Min text om The Good, the Bad and the Ugly skrevs i september 2007.

Då har jag sett den tredje delen i Leones dollartrilogi. Efter att ha sett alla delar så konstaterar jag att ingen får högre betyg än tre. Det som drar ner betyget är känslan av västernkomedi som jag ibland får, den usla dubbningen samt att jag tycker att det är väldigt mycket snygga bilder men nånstans ganska tråkiga karaktärer, hur coola de än är. I den tredje delen är Lee Van Cleef mer ond än i För några få dollar mer och därför en aning mer ointressant. Jag tyckte han var coolare i den förra filmen. Clintan är cool men nu har jag sett honom i två filmer och nyhetens behag kanske är över. (Lite kul var att man fick se hur han fick sin poncho här?)

Jag tyckte filmen var alldeles för lång för sitt eget bästa. Leone tappar tråden några gånger, bl a när Clintan (den gode) och Eli Wallach (den fule) hamnar mitt i inbördeskriget. Jag såg för övrigt den långa versionen (för det finns väl en sådan?). Det hela dras ut för länge helt enkelt. Jag märkte dock att filmen hade högre budget än de föregående filmerna. Även själva slutet dras ut för länge. Med de andra filmerna i bagaget blir det inflation i duellscener. Fast jag medger att slutscenerna här är intensiva, tillspetsade och bra. Det är bara det att det är lite för mycket allt <spoiler>främst när Wallach springer runt i cirklar i kyrkogården i typ 10 minuter</spoiler>.

Jag ber om ursäkta för den dåliga recensionen. Jag vet inte om jag skrev nåt vettigt överhuvudtaget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

For a Few Dollars More (1965)

8 juli, 2020 7 kommentarer

Det är lustigt hur saker som händer ibland verkar hända av en anledning. Nu ska jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte hade nån speciell relation till Ennio Morricone (vilket nog främst beror på att jag har ganska dålig koll på filmmusikkompositörer överlag). Samtidigt är det ju lite obehagligt bra tajming att jag postar inlägg om Once Upon a Time in America och A Fistful of Dollars bara dagarna innan demonkompositören går bort. For a Few Dollars More såg jag och skrev om i juli 2007. Vila i frid, Ennio.

I den andra delen av dollartrilogin är mannen med ponchon prisjägare lite mer uttalat än i den första delen. Den här gången får han konkurrens av Lee Van Cleef, både när det gäller coolhetsfaktor och skicklighet med revolvern. Van Cleef är nämligen one cool prisjägare. De båda slår motvilligt sina påsar ihop för att jaga den störste skurken av dem alla, den skrattande men sorgsna galningen El Indio (hypnotiskt spelad av Gian Maria Volontè från den första delen).

Lee Van Cleef höjer den här filmen ett snäpp. Dels är han cool och dels får Clintan möta nån som är snitsigare, både i hjärnan och med revolvern. De båda gör ett ganska skönt par som inte litar på varandra för fem öre. El Indio är en ganska annorlunda skurk med sin speldosa, sitt mystiskt sorgsna sinne och sin sorgsna blick. Morricones musik är bättre här. (Min kommentar: Puh, vilken tur att jag var positiv till musiken.) Den ger mer tyngd och tar dessutom helt över den, för mig, bästa scenen i filmen: <spoiler>då El Indio tidigt i filmen ska döda en förrädare och utmanar honom med hjälp av sin speldosa; när den tystnar får de båda duellanterna dra sin revolver</spoiler>.

Slutomdömet blir en stark trea. Filmen är tyngre än förra delen men ändå nånstans något av en bagatell, även om den var på väg mot nåt stort några gånger.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

A Fistful of Dollars (1964)

5 juli, 2020 11 kommentarer

För en dryg vecka sen postade jag ett inlägg om Sergio Leones Once Upon a Time in America och hintade om att det troligen skulle komma gamla preblogg-texter även om Leones dollartrilogi och Once Upon a Time in the West. Sagt och gjort, först ut är den första filmen i dollartrilogin med en ung Clint Eastwood (ja, eller ung och ung, han var 34). Jag hittade faktiskt två gamla texter om filmen. Jag såg den först 2003 på Cinemateket och sen återigen 2007 i samband med att jag kollade igenom hela trilogin plus OUaTiW.

För en handfull dollar är Sergio Leones remake av Akira Kurosawas Yojimbo. Handlingen vet de flesta så jag skippar den. För övrigt tyckte jag det var lite fräckt att bara sno ett manus så där. Hela grundidén är ju Kurosawas (och en annan snubbe som hette Ryuzo Kikushima). Nåväl, Leones film är i alla fall bra. Clintan är coolheten själv. Det är snygga bilder, snygga närbilder. Jag saknade kanske lite djup hos rollfigurerna. Det blev lite väl mycket yta. Betyget blir 3+/5. Jag la märke till att Clintan gav bort de pengar han tjänar till det unga paret med ungen, precis som Toshiro Mifunes samuraj.

Jag ska ta och kolla in För några få dollar mer, Den gode, den onde, den fule med Clintan samt Harmonica – en hämnare med Bronson (min kommentar: det gjorde jag till slut men det dröjde fyra år). Dessa ska tydligen vara snäppet bättre. Jag bör nog även se Once Upon a Time in America. Jag tror faktiskt jag har sett samtliga dessa, men det var evigheter sen. Jag kommer speciellt ihåg en munspelande Bronson.

Här kommer min tankar från 2007 då jag alltså såg om filmen.

Jag bestämde mig (till slut) för att se Sergio Leones dollartrilogi samt Once Upon a Time in the West. Först ut alltså är För en handfull dollar som jag såg och recenserade för några år sen (betyget blev då 3+/5). Clint Eastwood kommer till en fattig by för att kanske tjäna lite pengar. Efter några frågestunder hos bartender och dödgrävare visar det sig att chanserna för lite kosing ser ganska bra ut. Byn styrs nämligen av två gäng, Rojos och Baxters. Clintans revolverman ser en chans att utnyttja situationen.

Hmm, nja, det här var ju något av en bagatell. Musik och stämning gör att det bitvis känns som en västernkomedi. Clintan är den som lyfter filmen eftersom han är cool. Scenen med mulan är ganska underbar: ”You see, my mule don’t like people laughing”. Och sen är ju de duell/uppgörelse-scener som förekommer helt ok. Men hela filmen känns lättviktig. Jag tror det kan bero på att det inte är Ennio Morricone som gjort musiken… eh, det var tydligen Morricone som låg bakom den trots allt. Hur som helst, jag tyckte inte musiken var lika bra här som i uppföljaren För några få dollar mer (se nästa inlägg). Betyget till första delen av dollartrilogin kan inte bli mer än en normal trea.

Betyg 2003:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Miracle Mile (1988)

1 juli, 2020 2 kommentarer

För ett gäng år sen så köpte jag ett antal plastbitar med filmer om apokalypsen och dess efterdyningar. Filmer som On the Beach, A Boy and His Dog, Fail Safe och Night of the Comet.

Av nån anledning blev det aldrig av att jag såg tre av dessa filmer: Threads, The Day After och Miracle Mile. De blev liggande kvar på hyllan.

Nu när Henke och Patrik pratade om just Miracle Mile i Rapporter från apokalypsen-podden så passade det utmärkt att gräva fram den ur gömmorna.

Hehe, det första som slår mig är den otroliga 80-talskänslan. Musiken, färgerna, frisyrerna och inte minst bauta-mobiltelefonerna. Sen är det nåt med stilen på fotot som skriker 80-tal också.

Anthony Edwards, doktor Mark Greene från Cityakuten (åh, Cityakuten, den serien såg jag på med nöje), spelar huvudrollen som Harry som svarar när det ringer i en telefonkiosk. Han får reda på att ett kärnvapenkrig är på väg att bryta ut och nu har han en dryg timme på sig att get the hell out of dodge, och helst ta med sig sin flickvän Julie (Mare Winningham) också.

Filmen är för fånig för att den ska gå att ta på allvar. Om man nu gör en film om apokalypsen så får man välja. Antingen gör man nåt som Edgar Wright hade kunnat göra eller så får man göra det allvarligt. Det är möjligt att det här är allvarligt menat men för mig är det alldeles för 80-tals-cheezy för att funka. 80-talet har aldrig varit ett favoritårtionde för mig.

Skådisarna är inte speciellt bra. Anthony Edwards är väl ok, men känns… fånig. För övrigt låter han lite som Ryan Gosling när han pratar, liksom lite täppt i näsan. Mare Winningham är det väl egentligen inget fel på, men hon har ett skumt utseende som inte funkar för mig.

Denise Crosby, Tasha Yar från Star Trek: The Next Generation (yay!), gör ett kort gästspel inledningsvis som nån form av yuppie-affärskvinna. Det är för övrigt många som gör korta gästspel för att sen försvinna ur handlingen. När Harry får det där telefonsamtalet är han nämligen på en diner och när han berättar vad han har fått höra så ska alla som är där fly tillsammans. Och det är upplagt för en klassisk ”grupp på flykt tillsammans”-film. Nu blir det inte så eftersom Harry avviker för att hitta Julie och det är ju Harry vi fortsätter följa.

Om jag ska nämna tre filmer som jag kom att tänka på under titten så blir det Deep Impact (åh, pappan och dottern på stranden), Southland Tales (inleds med en kärnvapenttack) och Melancholia (jordens undergång, bokstavligen!). Av dessa tre är en mycket bra, en är bra, och en är sämre än Miracle Mile. Ni vet nog vilka jag syftar på.

Nja, Miracle Mile var inte speciellt bra. Det är för fånigt, för ostigt, för mycket 80-talskänsla. Men den är väl ändå sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Tre filmer om apokalypsen

Även Fripps filmrevyer-Henke skriver om filmen idag. Mirakulös eller medioker?

Arkiverad under Action, Apokalyptisk, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

Van Helsing (2004)

21 juni, 2020 8 kommentarer

Vampyrfilmer var rätt poppis under 2000-talet. Blade-filmerna (den första kom ’98) och Underworld-serien är två exempel. Ja, och sen kom ju Twilight-sagan med start 2008. Kate Beckinsale från Underworld är med även i den vampyrjägarrulle det handlar om idag. I huvudrollen ser vi Wolverine själv, nämligen Hugh Jackman. Uppenbarligen funkade Jackman bättre som järv eftersom jag inte ens nämner honom i min text om Van Helsing som skrevs i juni 2004.

Då har jag sett Van Helsing. Stephen ”Mumien” Sommers slår till igen med en effektspäckad äventyrsfilm. Denna gång är det vampyrjägaren Van Helsing som kämpar mot Dracula men även Frankensteins monster, varulvar och Dr Jekyll & Mr Hyde finns med på ett eller flera hörn. Van Helsing jobbar för Vatikanen som utrotare av ondska i världen. Denna gång skickas han alltså till Transsylvanien, men innan det tar han sig an Mr Hyde.

Nä, det här var inte bra. Jag börjar med det som var lite bra ändå. Jag gillade Mr Hyde, och Van Helsings fajt med honom. Där fanns lite fantasi och humor. Idén med det hemliga sällskapet i Vatikanen var lite småkul. Sen tappade filmen mer och mer. Dracula var enbart töntig. Dialekten alla i Transsylvanien envisades med var pinsam. Av nån anledning krävs det en Gary Oldman i högform för att det ska funka. Värst tyckte jag Draculas brudar var. Otroligt dåligt animerade och bara pinsamma när de öppnade munnen. Då är Astrid Lindgrens vildvittror i Rönja Rövardotter 100 gånger bättre.

Känslan i filmen saknas helt. Jag ville ha ett mysigt matinéäventyr men fick ett ytligt, hoppigt, ryckigt, taskigt hafsverk helt utan känsla där 99% av budgeten lagts på specialeffekter och ändå har inte ens dessa blivit bra. Det som jag hade kunnat gilla stressades förbi. T ex gällde detta tolkningen av den där målningen och vad den betydde. Vad tycker du, Manetheren? Inte ens du kan gilla det här. Eller? (Min kommentar: Manetheren var en gammal filmforumkompis som älskade Mumien-filmerna av Sommers.)

Även om inte Underworld var speciellt bra så var det ändå nästan en trea och ett givet val om man måste välja nån av vårens två vampyrfilmer. Van Bajsing säger jag. 1+/5. Pluset får Mr Hyde.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Gone in 60 Seconds (1974)

12 juni, 2020 Lämna en kommentar

Eleanor när hon fortfarande är intakt

Gone in 60 Seconds är en klassisk bilåkarfilm från 70-talet. År 2000 kom en onödig remake med Nicolas Cage i huvudrollen. Ja, fast jag har inte sett den så jag kanske inte ska uttala mig om den är onödig eller ej. Men den känns onödig. Själv såg jag originalet på Cinemateket i april 2004.

Egentligen behöver jag inte beskriva handlingen i den här filmen eftersom det knappt finns nåt manus. Men ok, det handlar om en snubbe spelad av H.B. Halicki (som även producerade och regisserade) som bossar över en liga som stjäl bilar och sen säljer dem vidare. Nåt sorts försäkringsbedrägeri är också en del av det hela. Det spelar mindre roll…

…eftersom manus, dialog och skådespelarinsatser i princip lyser med sin frånvaro i denna film. De inledande ca 40 minuterna är ganska tråkiga eftersom i princip inget händer. Man får se ligan stjäla en massa bilar (de har lovat en kund ”en massa” bilar inom en snar framtid). Det som ändå är lite kul är ju kläderna, frisyrerna och hela 70-talskulturen.

Precis innan jag kollade in Blåst på 60 sekunder så såg jag om Kill Bill Vol. 1. När jag nu såg på Blåst på 60 sekunder upptäckte jag genast nåt som Tarantino refererat till. Jag vet inte om ni kommer ihåg, men i Kill Bill Vol. 1 får man se en polis (spelad av Michael Parks) komma åkandes med sin bil på väg till kapellet där bröllopsmassakern ägde rum. Han tas emot av sin son, också polis, och inspekterar brottsplatsen. På sin instrumentbräda har han en rad av solglasögon. Precis samma scen finns i Blåst på 60 sekunder.

Ok, hur som helst, efter den mediokra inledningen så övergår filmen till en 40 minuter lång biljakt. Halva Kaliforniens poliskår jagar vår ”hjälte” som färdas i sin gulsvarta Mustang kallad Eleonor. Här förekommer inte några snabba klipp eller speciellt häftiga bilstunts. Men i sin envishet blir biljakten ändå sevärd på nåt sätt. Mängder av bilar kvaddas. Den tar liksom aldrig slut… Jo, till slut gör den det, och slutet var lite småkul faktiskt. Jag kan inte låta bli att ge filmen precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Inte så intakt längre…

Arkiverad under Action, Betyg 3, Biljakt, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Assault on Precinct 13 (1976)

7 juni, 2020 7 kommentarer

John Carpenter, vad har vi på honom? Jo, en hel del skulle jag säga. Min favorit är nog Flykten från New York, vilket kan ha nostalgiska skäl då jag såg den ensam hemma på tv när mina föräldrar var på fest. Vilken film att se som 12-13-åring! Snake Plissken! Assault on Precinct 13 såg jag (på Cinemateket) och skrev om i april 2004. Czechflash, roadie och mitchie är gamla filmforumkompisar från förr.

En tidig John Carpenter-film som hyllas, inte bara som kultklassiker, utan som en bra film helt enkelt. Det hela börjar med att ett antal gängmedlemmar i L.A. blir nedmejade av polisen. De andra i gänget ska hämnas. Det blir en polisstation i det nionde (!) polisdistriktet som drabbas. Den ska till att läggas ner och ansvarig för ordningen den sista natten är polismannen Bishop (Austin Stoker) på sitt första uppdrag. Dessutom slumpar det sig så att en fångtransport blir tvungen att stanna till där.

Nja, jag måste säga att jag inte riktigt förstår tjusning med den här filmen. Skådisarna är torra som fnöske. Laurie Zimmer, som spelar en av de två kvinnorna som jobbar på stationen den sista natten, skulle passa bättre som robot. Inga som helst nyanser i hennes skådespeleri (detsamma gäller de flesta andra i filmen). Eller, vad fan, Zimmer var söt (hon hade ett lustigt utseende och ögon med en isblå kall blick) men hon log inte en enda gång. Förmodligen var det meningen; hon skulle vara en kvinnlig Charles Bronson eller nåt. Handlingen i filmen är inte speciellt upphetsande. Det händer inte så mycket, man får aldrig lära känna nån karaktär.

Jag tyckte aldrig det blev spännande, mest beroende på de träiga skådespelarinsatserna. Det som ändå gör att filmen får godkänt är vissa kultiga actionsekvenser, den elektroniska musiken (ja, jag vet, Carpenter har gjort den själv!) samt den lite märkliga 70-talskänsla som vilar över hela filmen. Det är en sorts b-känsla det där och den kritiserar jag samtidigt som det på nåt sätt är just den som gör att filmen blir sevärd. Ok, Czechflash (och roadie i viss mån) kommer väl slå mig, men jag råkade se att i alla fall mitchie inte är stormförtjust i den. Knappt, knappt godkänt blir det. Men många andra uppskattar den nog. Kolla bara in de här bilderna, speciellt multi-kulti-gänget i bilen, som ju faktiskt är ganska sköna (min kommentar: i min originaltext länkar jag till en bildsida som inte finns längre). Men sköna bilder gör inte en hel film. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. När det gäller kultsekvenser så är det väl främst den här (Vanilla Twist) som är värd att nämna. Obs! Spoiler!

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Pacific Rim: Uprising (2018)

27 maj, 2020 8 kommentarer

Vad tyckte jag om den första Pacific Rim-flmen? Jag ställer frågan för att jag inte minns. Vilken tur då att man har en filmblogg där man kolla upp vad man tyckte. Mitt omdöme om Pacific Rim i korthet: 3,5/5, klart godkänd underhållning.

Efter att Idris Elba & Co ställt in apokalypsen i den första filmen är nu de elaka monstren tillbaka i form av en andra våg och nu har de dessutom muterat på nåt sätt och är farligare än nånsin.

Jag gillar John Boyega. Det har jag gjort ända sen jag såg Attack the Block, där han spelade en ungdomsligist med charm. Här spelar han en yngre verison av Idris Elba. Ja, faktum är att han som britt passar perfekt i rollen som Elbas son. Jag tror till och med han försöker, och lyckas ganska bra med att, framföra sina repliker som Elba.

I övrigt har vi Michael Bay-estetik över hela filmen. Överdåd och robotar som ska vara coola. Är det inte lite Top Gun-känsla också (?) med pilotrekryter som ska vara våghalsiga och överträffa varandra. Men jag måste säga att det här konceptet att man måste vara ett par för att styra en Jaeger känns lite fånigt. Drift compatible kallas det. Lite krystat men ändå lite intressant då det ju är upplagt för drama med exempelvis två personer som inte alls gillar varandra men är kompatibla.

Nu kliver jag in på minerad mark. Jag tycker filmen känns generisk pga den etniskt mångfaldiga rollbesättningen. Istället för att det blir organiskt så känns det som att man bockar av en lista. En del av det hela är ju självklart att man speciellt vill rikta sig till den asiatiska och i synnerhet den kinesiska marknaden. Själv ser jag hellre att filmer som exempelvis Parasite lyfts fram och blir stora. Men det kanske finns en plats för bägge varianterna.

Apropå minerad mark… så börjar jag bli lite less på greppet med att en av huvudpersonerna ska vara en liten tuff tjej. Men det kanske bara är sättet som det är gjort på som är problemet? Laura i Logan är ju klockren.

Robot-fajterna var ganska trista och jag zonade ut efter ett tag. Vilken skillnad jämfört med actionen i t ex Mission Impossible-filmerna där man spelar in på plats och utan att bli cgi-tunga.

Pacific Rim: Uprising känns som en barnfilm. Ja, det är en barnfilm och lite generiskt trist. Jag undrar om jag inte saknar Guillermo del Toro i registolen. Han är fortfarande med i projektet men nu har slagit sig ner bakom producent-skrivbordet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Drift compatible”

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

King Arthur (2004)

12 maj, 2020 9 kommentarer

Stellan, bäst i filmen?

Haha, när jag läser min gamla text om King Arthur kan jag inte förstå hur jag kunde vara så snäll att jag delar ut en tvåa. Jag kan inte tänka mig att jag skulle gjort det idag om jag känt på samma sätt. Fast grejen är att jag nog inte hade känt på samma sätt. Jag hade förmodligen kollat in filmen en fredagkväll efter jobbet och ändå tyckt att den var helt ok eftersom jag ville vila hjärnan. Min text om King Arthur skrevs i september 2004.

Arthur är en sarmatisk (jepp) riddare som slåss, mer eller mindre mot sin vilja, för romarna mot ondskefulla saxare i Britannien tillsammans med sina riddarkompisar runt det runda bordet. En annan fiende (eller vän?) är woaderna som leds av den kroppsmålade Merlin. Även Guinevere i Keira Knightleys kroppsmålade gestalt dyker upp. (Min kommentar: mycket kroppsmålning blir det.)

Jag hade gärna velat skriva: ”Hoho, ja vilket spektakel! En dålig men maffig matiné som i sin kasshet är ganska underhållande”. Men tyvärr, slutintrycket är att det var förbaskat tråkigt. Pompöst och uppumpat med tomma ord om frihet som de inblandade inte verkade tro på själva blandas med flåshurtiga krigarjargongskämt som faller platt. Mest patetiskt är en instoppad kärleksscen bakom flortunna draperier mellan Guinevere och Arthur (Clive Owen). Irriterande är också Lancelot (genomtråkige Ioan Gruffudd) som rider omkring och kastar blickar på Guinevere utan att det leder nån vart alls.

Stellan Skarsgård är smårolig i sin roll som elak saxare utan samvete men det blir ändå kalkon av det hela. Danske Mads Mikkelsen sköter sig också. Den halvomtalade scenen med slaget på isen är för lång och bara löjlig tyckte jag. Slutet är plågsamt dåligt. Snudd på bottenbetyg, men ok då, en svag tvåa får det bli till denna film som försöker surfa på Sagan om ringen-vågen men gör en djupdykning i Marianergraven i stället.

Filmmakarna har valt att inte skildra Arthursagan som en legend med övernaturliga inslag utan försökt återge verkligheten bakom (om det nu fanns en sån). Det är väl inget fel i det om man lyckas göra en bra film av det men själv hade jag velat ha mer magi à la Svärdet i stenen med trollkarlen Merlin i spetsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Extraction (2020)

1 maj, 2020 7 kommentarer

Efter sin sista (?) insats i MCU-filmerna är nu den näst bästa Chris aktuell med actionrökaren Extraction på Netflix.

Den australiske mellanbrodern Hemsworth spelar en avdankad och alkoholiserad legosoldat med fläckfri fysik och dödslängtan som får i uppdrag att rädda sonen till en indisk knarkbaron. Sonen har tagits som gisslan av en konkurrerande knarkkung i Bangladesh.

Det här var faktiskt oväntat bra. Jag hade inte riktigt koll på hur mycket välgjord action det skulle vara. Det är John Wick-klass, helt klart. När väl det hela drar igång så tar man egentligen bara en kort paus för att hämta andan. I övrigt så slåss, springer, biljaktar, skjuter, knivskär och faller sig Hemsworth genom de trånga kvarteren i Dhaka. Mycket handgemäng blir det.

Jag tycker relationen mellan den kidnappade sonen (Rudhraksh Jaiswal) och Hemsworths legosoldat funkar. Hemsworths hårda yttre (pga av tidigare tragiska händelser) bryts sakta ner av den rådjursögda knarkbaronsonen. Jag tror att vi kommer att få se ynglingen Jaiswal i fler roller framöver.

Actionen är alltså riktigt bra. Det kryllar av välgjorda stunts. Bäst är väl kanske en lång sekvens, à la 1917, som inkluderar en biljakt, en fotjakt i ett hyreshus, en knivfajt och en avslutande lastbilskrasch med tillhörande explosion.

Ett plus som filmen har är att Hemsworths chef spelas av en kvinna med det härliga namnet Golshifteh Farahani. Hon är ny favorit efter filmerna Paterson och Un divan à Tunis. Här är hon både vacker och handlingskraftig.

Filmens regissör är för övrigt en man vid namn Sam Hargrave. Namnet kanske inte ringer nån klocka men Hargrave är en stuntman som jobbat ihop med Russo-bröderna i flera av MCU-filmerna. Som tack så har bröderna Russo producerat Extraction och placerat Hargrave i registolen.

Med tanke på Hargraves bakgrund så är det inte så konstigt att fokus ligger på action snarare än manus och utveckling av rollfigurer. Men Extraction är klart godkänd actionunderhållning. Observera dock att det handlar om ganska rå action med hög body count och många headshots. Bara så du vet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler tankar om Extraction:

Rörliga bilder och tryckta ord (”En helgjuten fredagsfilm, if I ever saw one”)
Fripps filmrevyer (”Action utan slut”)
Movies – Noir (”…det är action, stunts och bra kameraarbete som hamnar i fokus”)
Snacka om Film! (”…det finns ju redan 600 000 såna här filmer…”)
Filmitch (”…full fart, bra actionscener, är i sina stunder riktigt spännande”)

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →