Filmspanar-tema: Barndom – tv-upplevelser från förr

27 februari, 2013 32 kommentarer

VebisÅrets andra filmspanartema är Barndom och just den vinkling som jag bestämde mig för har jag snuddat vid förr. Det var i samband med ett tidigare tema, nämligen En film som jag ångrar att jag sett, då jag skrev om hur jag upplevde The Haunting så olika som barn och vuxen. Den här gången lämnar jag mitt vanliga format med först lite allmänt snack och sen fokus på en speciell film. Jag kör en lista à la Henke. Det blir en lista på tv-upplevelser från förr. Främst handlar det om tv-serier men det kommer slinka med en del filmer också. Gemensamt är dock att jag såg alla som barn framför teven och fick en upplevelsen som etsade sig kvar i minnet.

****

Chocky
Chocky var en brittisk sf-serie som jag har vaga minnesbilder av. Jag minns bara att jag var fascinerad och lite skrämd av den och att den handlade om en pojke som blev besatt av en utomjordisk varelse. Haha, ja, och den där vinjetten är ju lite obehaglig faktiskt. Lite research visade att serien bygger på en sf-historia av John Wyndham och att det gjordes tre serier under 80-talet: Chocky, Chocky’s Children and Chocky’s Challenge. Och vet ni vad? Det planeras en ny filmversion med Steven Spielberg som regissör.

Det var en gång (Il était une fois…)
Den här tecknade serien är det kanske fler som kommer ihåg. I efterhand har jag förstått att det är ett franskt original men det är ju sånt som man inte tänker på som barn. Jag minns att det fanns olika upplagor av serien. Först en från stenåldern, sen en framtidsversion i rymden och så en som utspelades inne i människokroppen. Härlig fantasi, lärorikt och vilken musiken av Bach i den första vinjetten (jag var helt besatt av den där musiken minns jag nu)!

Flykten från New York (Escape from New York)
Oj, den här filmen har jag inte vågat se om eftersom jag är livrädd att den ska blekna rejält. Jag såg den ensam hemma en kväll när mina föräldrar var på nån fest och det var nog det bästa jag nånsin hade sett. Snake Plissken!

Lace
Vet ni vad? Vi kastar in en överraskning här också. Eller? Lace var en sån där klassisk miniserie som man gjorde på 80-talet. Den utspelas under en ganska lång tidsperiod, innehåller mysterium och är proppfull med romantik, främst i form av en arabisk prins. Haha, underbart. Nedan hittar ni en sanslös trailer, kolla in den!

Sinkadus
Första svenska serien på listan. Jag minns i princip ingenting från den förutom att jag gillade titeln (Sinkadus!) och så var Mona Seilitz med. Research visade att Sinkadus var en uppföljare till en tidigare serie, Ärliga blå ögon, som jag har ännu vagare minnen av men jag minns att mina föräldrar gillade den. Kolla nu in detta underbara klipp på inledningen av ett Sinkadus-avsnitt inklusive en introduktion av hallåan Arne Weise.

Dubbelstötarna
Vi kör ytterligare en svensk kriminalare med radarparet, studierektorn (Björn Gustafson som alltid cyklar) och läkaren (Frej Lindqvist), som ska råna en bank tillsammans. Jag minns serien som både spännande och rolig. Skulle den hålla idag? Ja, klippet nedan kanske ger svaret.

En härlig tid (The Wonder Years)
En mysig och supernostalgisk serie. När Fred Savage, i huvudrollen, blev äldre tappade jag nog intresset har jag för mig. Det var liksom inte samma mysiga känsla längre. Kolla in seriens vinjett för att få en känsla av stämningen. Savages syrra i serien spelas av Olivia d’Abo vars pappa är kusin med Maryam d’Abo som spelade Bondbrud i The Living Daylights, så nu vet ni det. 😉

Fripassageraren (Blindpassasjer)
På förra filmspanarträffen pratade vi lite om gamla tv-serier eller filmer som man såg som barn och bara vet att man gillade. Man kanske inte minns namnet på dem och man kanske inte minns så många detaljer men ändå minns man dem tydligt. Den norska sf-serien Fripassageraren var en sådan för mig. Jag minns några scener som skrämde mig, en med en bonde (?) med ett helt blankt ansikte utan några drag på en okänd planet och så en scen med avfallskvarn med ett läskigt ljud. Några googlingar senare visste jag serien hette. Blindpassasjer heter den i original.

All Summer In A Day
På ovan nämnda filmspanarträff nämndes en annan sådan serie. Det skulle vara en science fiction-historia om en framtid där det regnar hela tiden. Vi träffar några barn som är inomhus och det bara regnar och regnar. En flicka ritar dock en sol. Och så plötsligt kommer solen fram för en kort stund och barnen springer ut och njuter och leker. Det ringde en klocka för mig direkt. Det här hade jag sett och gillat. Google är bra att ha. Det handlar om kortfilmen All Summer In A Day som bygger på en korthistoria med samma namn av Ray Bradbury. Hela filmen finns på YouTube!

V
Vi avslutar som sig bör med 80-talsseriernas 80-talsserie för min del. Härlig 80-talskänsla och dessutom science fiction. Det kan inte bli bättre. Det här var årets snackis. Klassiska scener: första gången vi får se en ödlas rätta ansikte bakom människomasken + när Diana slukar en hamster hel + när människoödlebebisen föds och räcker ut tungan. Jag minns också att det var en del rabalder kring seriens avslutning, nånting med att de sista delarna slogs ihop till en enda där en massa hade klippts bort. Och var det inte snack om att barn inte skulle få se den då den var för läskig och våldsam också?

****

Några andra klassiker som jag funderade på, eller som jag blev påmind om i kommentarerna nedan, men som hamnade utanför listan:

The Incredible Hulk
Professor Balthazar
Röd snö
Ålder okänd
Tillbaka till Eden (Return to Eden)
Automan
Det stora skogsäventyret (Brendon Chase)
Pojken med guldbyxorna
Shogun
Törnfåglarna (The Thorn Birds)
Den osynlige mannen (The Invisible Man)
Vilse i pannkakan (uh-uh, burr, storpotäten)
Apkungen/Kung Markatta
Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet
Knight Rider
Doktor Snuggles
Familjen Macahan
Lilla huset på prärien

****

Minns mina filmspanarkompisar sin barndom i ett nostalgiskt skimmer eller hade de en tuff uppväxt? Kolla in här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Moving Landscapes
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch
Flmr

Arkiverad under 10 i topp, Film, Listor, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Invisible Man

26 februari, 2013 4 kommentarer

The Invisible ManTitel: The Invisible Man
Regi: James Whale
År: 1933
IMDb | Filmtipset

Mellan sina två Frankenstein-filmer gjorde James Whale filmen om den osynlige mannen, The Invisible Man.

James Whale är tillbaka efter Frankenstein med en film som kanske inte så många har sett (ehe). Jag pratar alltså om Den osynlige mannen från 1933. Precis som i Frankenstein så har vi här: den galne vetenskapsmannen, hans oroliga flickvän, hans oroliga kollega, hans oroliga mentorprofessor som tycker att vår ”hjälte” har börjat forska med farliga saker. Och sist men minst har vi bybefolkningen som inte vill annat än att ha ihjäl den mördande galning som gäckar polisen.

Ja, det var nästan märkligt hur mycket i handlingen i Den osynlige mannen som stämde in på Frankenstein. Faktum är dock att jag gillade Den osynlige mannen bättre än Frankenstein. En sak som tilltalade mig var att man aldrig (nästan) fick se hur huvudpersonen såg ut. Han var under hela filmen antingen osynlig eller bandagerad och iklädd svarta solglasögon. Filmen har även en ganska skön humor och dessutom välgjorda specialeffekter. Det är faktiskt lite hur man undrar hur de har gjort med den tidens teknik. Det blir nästan en stark trea.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Fist of Legend

25 februari, 2013 Lämna en kommentar

Fist of LegendTitel: Fist of Legend
Regi: Gordon Chan
År: 1994
IMDb | Filmtipset

Återigen en film där Yuen Woo-ping bidrar, den här gången ”endast” som koreograf. En avvikande sak med den här filmen är att den faktiskt inte verkar ha tre eller fyra alternativa titlar som är brukligt i den här genren.

Kung fu-action med Jet Li som stjärna, i regi av Gordon Chan och med Yuen Woo-ping som actionkoreograf. Kan det misslyckas? Nej, egentligen inte.

Filmen handlar om Chen Zhen (Jet Li) som pluggar i Kyoto i Japan precis innan andra världskriget 1937. Chen Zhen är från Shanghai i Kina och när han får höra att hans gamle kung fu-läromästare har blivit dödad åker han tillbaks till sin kung fu-skola i Shanghai för att ta reda på vad som har hänt. Japanerna har precis invaderat Shanghai och det råder en hatstämning mellan kineser och japaner.

Filmen innehåller en hel drös balla fajter. Slutfajten mellan den grymme japanske generalen (iklädd militär uniform) och Jet Li pågår i nästan en kvart och är grym. Jag såg nyligen Tai Chi (1993) och jämfört med den så är dessa fajter betydligt mer ”realistiska”, dvs vajeranvändningen syns inte lika mycket och det är inte lika många flygturer. Jag kan inte säga att fajterna är bättre eller sämre egentligen. Det rör sig om två olika stilar tycker jag, äpplen och päron liksom. Handlingen känns tyvärr lite sämre än i Tai Chi. Det är lite som en såpa.

En stor nackdel var att jag såg den amerikanska dubbade versionen. Detta visste jag inte om när jag började titta, så jag blev lite förvånad när de började prata engelska. Otroligt irriterande och det förstärkte såpakänslan också. Speciellt tjejerna var av nån anledning ruskigt dåliga. Asiater har ju ett speciellt sätt att vara och prata på och det blir helt fel när de pratar som amerikaner. Nä, gillade inte det alls. Så filmen håller inte som helhet men rent fajtingmässigt var det så bra att det räcker till godkänt.

3/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Frankenstein

24 februari, 2013 15 kommentarer

FrankensteinTitel: Frankenstein
Regi: James Whale
År: 1931
IMDb | Filmtipset

Igår skrev jag om Gods and Monsters, biografifilmen om James Whale. Nu kommer recensioner av tre Whale-filmer och först ut givtevis Frankenstein.

Skräckklassikern Frankenstein från 1931 har , enligt förtexterna ”?” i rollen som monstret och det visar sig att filmen är helt klart rolig att se men det känns lite som att det är av fel anledningar. Grejen är att Frankenstein för mig är rolig att se pga att det är filmhistoria. Det är Boris Karloff som monster med sina märkliga handviftningar och babylika skrik när han blir rädd för elden, det är snyggt expressionistiskt och tyskinspirerat foto, det är brittiska skådisar som pratar en gammaldags brittisk engelska med ordentligt uttalade ”r”.

Pluspoäng får även den charmiga inledningen där en representant för filmbolaget meddelar att det här är en film om liv och död och varnar känsliga tittare. Det som gör att den känns mer rolig än bra på riktigt är väl att den som skräckfilm inte skrämmer eller är direkt spännande. Det är lite intressant att jämföra med I Am Fugitive from a Chain Gang från ’32 som jag såg nyligen. Den filmen är ett mänskligt drama som berör. Jag tror filmer i skräckgenren har betydligt lättare att bli daterade, även om de en gång i tiden var epokgörande eller revolutionerande. Det kan inte bli mer än en svag trea till Frankenstein.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

God and Monsters

23 februari, 2013 4 kommentarer

Gods and MonstersEfter att jag såg Gods and Monsterns för några år sen så såg jag tre filmer av James Whale, hans två första om Frankenstein och så The Invisible Man. Håll utkik efter recensioner av dessa framöver. Först biografifilmen om regissören själv, vilket är lite passande då vi ju precis avhandlat Hitchcock.

Ian McKellan är James Whale, regissör av bl a Frankenstein samt bög och arrangör av poolpartyn med bara pojkar (och då menar jag både bara och bara). Efter att Whale på gamla dar fått en liten hjärnblödning ser han syner, minns känslosamt tillbaka på sin barndom och händelser i första världskriget. Hans trofasta hushållerska Hanna anställer en ny trädgårdsmästare, Clayton (en kvinnotjusande slarver och ex-Marine spelad av Brendan Fraser), och Whale vill måla av honom… ansiktet alltså. Trots sina olikheter växer en vänskap fram mellan de två, mestadels genom att Whale berättar historier och Clayton lyssnar. Men det hela kommer naturligtvis ställas på sin spets när Whale blir mer och mer desperat när hans hjärna spelar honom spratt.

Ok, McKellan är givetvis i högform i den här filmen. Det var riktigt kul att se honom briljera i rollen och formligen spela brallorna av sina medspelare (både som skådis och i själva rollfiguren, haha). Filmen har alltså en hel del humor, i form av underbar dialog och leverans av densamma av McKellan. Det var verkligen en skådespelarnas film om man säger så. Det är skickligt skådespel som helt gör filmen sevärd. Brendan Fraser är ganska oväntat, för mig, med som den något tröge trädgårdsmästarslackern. Jag måste säga att han sköter sin roll ok även om han kanske inte behöver göra så mycket i scenerna med McKellan, det är liksom bara att vara med och se lite dum ut (och det klarar han bra, hehe). Nä, skämt åsido, han är bra. Det var även en fröjd att se Lynn Redgrave som hushållerskan med rätt att bryta på tyska. En härlig tant.

Förutom skön dialog och roliga scener med McKellan så finns det även ett allvar i botten. Frågor om att sticka ut (homosexualitet (inte minst i Hollywood) är fortfarande aktuellt), om att åldras, om att kanske inte få leva fullt ut som man är pga av inskränkta föräldrar, tas upp. Filmen innehåller även den vanliga Hollywood-kritiken om att det är filmbolagen som bestämmer och att regissören främst är ett verktyg för bolagen att tjäna pengar. Whale var inget undantag. Vi får även se klipp ur hans kända filmer Frankenstein och Bride of Frankenstein och höra Whale snacka lite om dem. Jag blev lite sugen på att se (om) dem. Det är en klart sevärd film där det hela står och faller med skådisarnas insats, och jag tycker det lyckas, och det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Metafilm, Recension Tagged with , , , , , , , ,

John Carter

21 februari, 2013 8 kommentarer

John CarterTitel: John Carter
Regi: Andrew Stanton
År: 2012
IMDb | Filmtipset

I somras var jag i Peru med min pappa. Under vad som förmodligen var min bästa semesterresa nånsin så besökte vi Lima och Cusco, vandrade längs Inkaleden till Machu Picchu och badade slutligen i Titicacasjön på 4000 meters höjd. Allt detta var riktigt häftigt men höjdpunkten på resan var ändå att John Carter visades på planet på väg till Peru. Eller kanske inte. 😉

Hur som helst, när man sitter på en långflygning så är det trevligt med lite förströelse. När det gäller att välja vilken film som man ska se så finns det en del regler att följa, åtminstone för mig. Det ska absolut inte vara en film som jag sett fram emot. Det ska helst inte vara nåt tungt drama. En lättsam komedi eller actionrulle är perfekt. John Carter kändes som det optimala valet. Jag hade inte hört mycket gott om filmen men den skulle väl ändå kunna göra flygningen lite roligare.

Inca KolaEtt problem var att jag inte lyckades se hela filmen innan det var dags att landa i Lima. Jag tror jag somnade ifrån den och sen kom det frukost och sen var det för sent. Jag tänkte att jag skulle se klart den på återresan, men se det gick inte för den var borttagen ur programmet då. Eftersom jag alltid vill avsluta nåt som jag påbörjat så letade jag upp filmen på Voddler när jag kom hem.

Ah, vafan det här var väl inte så dåligt. En del klagomål jag har hört gäller 3D:n. Det var inget jag hade problem med eftersom jag såg den hemma. En sak som jag tror gör att folk gnäller på John Carter är att det var en film med hög budget som sen inte håvade in speciellt mycket pengar. Det gör att den blir ett lätt byte för alla gnällspikar. Att folk inte gick man ur huse för att se filmen tror jag till viss del beror på filmens titel. John Carter? Vem fan är det? Låter ju hur tråkigt som helst. Jag hade ingen aning även fast jag är hyfsat intresserad av sf-litteratur. Filmen bygger på Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter of Mars. Den första boken heter A Princess of Mars – och hade inte det varit en bättre titel. Bara ett förslag.

Alltså, jag gillar själva grundidén. En soldat från det amerikanska inbördeskriget åker igenom nån sorts portal till Mars. Ett Mars som visar sig vara hem för både människor och andra varelser. John Carter upptäcker att han på Mars är övermänskligt stark och kan hoppa orimligt högt och långt. Ungefär som en inverterad Stålmannen: En människa som får superkrafter på en planet med lägre gravitation. Efter att ha blivit tillfångatagen, men sen typ frisläppt, av några fyrhänta Jar Jar Binks-liknande varelser finner sig Carter indragen i en konflikt mellan två stridande sidor. På ena sidan har vi Zodanga med Dominic West (McNulty från The Wire, yay!). På den andra Helium med prinsessan spelad av Lynn Collins. För 100 poäng: Blir Carter kär i prinsessan? Sen har vi även några flummiga skalliga munkfigurer som verkar kunna färdas i både tid och rum eller åtminstone rum.

Storyn är flummig. Det blir aldrig spännande. Det är en blandning av Star Wars, serietidningsaction, Conan, äventyrsmatiné och… nåt sorts flum. Jag sitter och väntar på att Jabba the Hutt ska dyka upp. Disney har producerat och det känns. Det blir aldrig farligt, obehagligt, läskigt, smutsigt eller intensivt. Det är mellanmjölk helt enkelt och det blir en tvåa i betyg.

2/5

PS. Nu vet jag varför man i alla fall inte valde titeln A Princess of Mars. 2010 kom det nämligen en direkt-till-dvd-film som hette Princess of Mars som givetvis producerats av allas vår favorit The Asylum.

Arkiverad under Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snow White and the Huntsman

20 februari, 2013 22 kommentarer

K-StewTitel: Snow White and the Huntsman
Regi: Rupert Sanders
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Alltså jag tycker inte Kristen Stuvning (en maträtt för svenska kyrkan kanske?) är en så dålig skådis egentligen. Det kanske beror på att jag bara har sett henne i Into the Wild där hon spelar en ung tjej som Emile Hirsch möter på sin väg till Alaska. Jag tycker det börjar kännas ganska trött med alla som klagar på att hon bara har ett enda lidande ansiktsuttryck och inte kan stänga munnen. Fast, ok, hon har ju bara ett ansiktsuttryck och hon kan inte stänga munnen. Men, snälla, vi har hört det nu. Jag tycker hon är… helt ok.

I den här remaken av Snövit så spelar hon givetvis Snövit medan en härligt överspelande Charlize Theron gör häxan som undrar vem som skönast i landet är. Eller häxan och häxan, hon är ju drottning men i filmen känns hon mest som en häxa med en massa… häxkonster. Storyn går i alla fall ut på att drottningen vill vara vackrast i landet och så länge hon är det så förblir hon ung och vacker. Men så blir Snövit ”myndig” och är vackrast. Nu måste drottningen skära ut hennes hjärta och äta det för att på så sätt få evigt liv. Ja, vi vet ju att hjärttransplantationer räddar liv men det här var väl att ta i. Till sin hjälp tar drottningen en jägare (the huntsman från filmens titel) spelad av biffiga Chris Hemsworth som inte har en hammare här utan en yxa.

Haha, jag tyckte det här var en helt ok film faktiskt. Vi får se Charlize Theron spela över och bada i mjölk. Det räcker väl så. What’s not to like, liksom. Filmmakarna har gjort om Snövit från en Grimm-saga till en mustig fantasyhistoria. Det förekommer scener med stora slag mellan arméer à la Sagan om ringen-filmerna och så har vi även en mystisk ondskefull skog. Och just, det höll ju jag på att glömma, vi har ju dvärgar också! Den här gången är de bara sju stycken. Inte lika många att hålla reda på alltså om man jämför med The Hobbit. När dvärgarna, ganska långt in i filmen, gjorde sin entré lyfte filmen en del. Jag tyckte de var riktigt roliga. Dessutom var det kul att försöka identifiera vilken skådis som dolde sig bakom de olika dvärgkostymerna.

Precis som i fallet med t ex Armageddon/Deep Impact, Capote/Infamous och Hitchcock/The Girl har det kommit en systerfilm till Snow White and the Huntsman. Mirror, Mirror heter den och där spelar Julia Roberts drottningen vilket känns kongenialt. Vem regisserar Mirror, Mirror? Jo, en viss Tarsem Singh som har gjort den vackra filmen The Cell som jag gillar. För ett tag sen försökte jag titta på hans uppföljare The Fall men jag fann den fullkomligt urtråkigt och hade svårt att hålla mig vaken och fick avbryta efter 25 minuter. Jag har fortfarande inte sett den. Tveksamt om jag kollar in i spegeln. Men Snow White and the Huntsman får godkänt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stake Land

19 februari, 2013 14 kommentarer

Stake LandTitel: Stake Land
Regi: Jim Mickle
År: 2010
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen (det var nog i somras) så fick jag tips om två postapokalyptiska filmer av Filmitch. En var Carriers. Den andra som jag nu alltså har sett, eller snarare skrivit om, var Stake Land. Det var nämligen ett bra tag sen jag såg den men det blev inte av att posta ett inlägg om den förrän nu. När jag läste igenom handlingsbeskrivningen av filmen på dess Wikipedia-sida så mindes jag ganska mycket av filmen och en hel del scener spelades upp i mitt inre.

För nåt år sen började jag se The Walking Dead och blev fullkomligt fascinerad av serien. Det gjorde inte så mycket att både tempo och handling i säsong två i princip försvann. Jag gillade ändå serien. Stake Land känns som en del av samma trend. I ett USA efter en vampyrepedemi träffar vi unge föräldrarlöse Martin (Connor Paolo) som tas om hand av vampyrjägaren Linco… eh Mister kallas han här (Nick Damici). De två färdas norrut för att hitta New Eden, om det nu finns. Man träffar på folk på vägen, både trevliga folks och otrevliga folks. En grupp otrevlingar är förstås en religiös sekt som ser vampyrepedemin som Guds straff (nähä?).

Som sagt, när jag läste igenom beskrivningen av handlingen så kände jag att vissa scener och sekvenser faktiskt sitter kvar trots att det var ett halvår sen jag såg filmen. Smart som jag är så skrev jag ner lite stödord efter att jag såg den då för ett halvår sen och det som nu följer är en renskrivning av dessa. 😉

Filmen verkar inte riktigt veta vad den vill. Miljöerna är snygga, det är ett white trashigt postapokalyptiskt vampyr-USA. Vi har ett melankoliskt upprepande och klinkande piano som ska få till stämning. Fast det är som den stämningen inte leder nån vart då det bara är en ytlig stämning.

I The Walking Dead (som jag inte har börjat titta på tredje säsongen av än) så är det zombier. Här är det vampyrer men i princip är det samma sak: hjärndöda varelser som vill äta upp dig eller på ett eller annat sätt ta kål på dig. Först blev jag lite förvirrad eftersom man tidigt i filmen dödade en sån där varelse, som jag trodde var en zombie, genom att köra en påle genom hjärtat, inte hjärnan som det ju brukar vara. Men det var alltså en vampyr, även om jag skulle kalla det vampyrzombie.

Egentligen är det aldrig riktigt spännande. Ett tydligt budskap är att USA är dåligt och förfaller medan Kanada är Eden. Att religion är nåt som går över styr är också nåt som filmen gör tydligt.

Men jag tycker man har fått till en trevlig indiepostapokalypskänsla här och filmen får godkänt även om det är knappt.

3-/5

PS. Kelly McGillis från Top Gun (!) är med i filmen och spelar… nunna.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Postapokalyptisk, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Tai Chi

18 februari, 2013 Lämna en kommentar

Tai ChiTitel: Tai Chi
Regi: Yuen Woo-ping
År: 1993
IMDb | Filmtipset

Måndag igen och Yuen Woo-ping igen. I början av 90-talet gjorde Yuen filmer som på löpande band. Just filmen Tai Chi var en av de första kung fu-filmer som jag såg och skrev om för nästan tio år sen. Vid den här tiden hade jag fascinerats av Crouching Tiger, Hidden Dragon (och i viss mån Hero) men jag var inte helt bekant med den asiatiska stilen, framförallt dess något märkliga blandning av humor/fånerier och allvar.

Den välkände kung fu-koreografen Yuen Woo-ping (Crouching Tiger, Hidden Dragon, The Matrix) har regisserat denna vajer fu-film där Jet Li och Michelle Yeoh visar sig på styva linan… eller vajern. Handlingen: Två pojkar, Junbao och Tianbao, växer upp i ett Shaolin-kloster och utbildas till (martial arts-)munkar. Efter ett bråk under en kung fu-tävling blir de båda förvisade från klostret. Efter detta lever de ett tag tillsammans i den ”riktiga” världen utanför klostret men skiljs så småningom. Junbao (Jet Li) hamnar på en restaurang medan Tianbao är girig efter makt och blir soldat i armén. Ni kan ju räkna ut vartåt det lutar.

Filmen är sprängfylld med fantasifulla kung fu-fajter (eller nästan danser). Yuen är grym på att hitta på roliga saker i fajterna. Vajrarna märks inte lika mycket som i t ex en film som Hero (kanske för att Yuen inte var inblandad i Hero, doh) där de ju flög mest hela tiden. Inte för att jag störde mig på det men jag vet att vissa gör det. Och det är fajterna som är hela behållningen av Tai Chi för mig. Yuen är nämligen ingen vidare regissör (i alla fall visar inte den här filmen det).

Mellan fajterna är filmen en sorts tragikomisk buskis med en speciell smålöjlig humor som nog är karakteristisk men jag är inte så bevandrad i kung fu-genren så jag vet inte? (Min kommentar och svar på min egen fråga: Japp, det är en del av den asiatiska stilen, helt enkelt. Det är så här det ser ut i Hongkongfilm och i sydkoreansk film.) Fajterna är bland det bästa jag har sett men där emellan är det lite sisådär. I och för sig är det kul att se Jet Li spela galen och bada i en tunna med änder… Nåväl. Filmen går även under namnen Twin Warriors, The Tai Chi Master och får en stark trea för sina fajter.

3+/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 3, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Django Unchained

16 februari, 2013 6 kommentarer

Samuel L. JacksonTitel: Django Unchained
Regi: Quentin Tarantino
År: 2012
IMDb | Filmtipset

När jag pluggade i Uppsala så gick jag då och då på bio med mina kursare. Vi såg en hel del bra film, bl a Singles, Short Cuts, Natural Born Killers. Och så Pulp Fiction. Jag ska berätta en liten anekdot från visningen av Pulp Fiction. En av mina kursare, Fredrik, var lite känslig, lite blödig när det gällde blod och… sprutor. Fredrik satt i sätet bredvid mig. Ni som sett Pulp Fiction vet alla att det förekommer en scen när John Travoltas rollfigur tvingas köra in en adrenalinspruta rätt in i hjärtat på Uma Thurman. Platsen där sprutan ska tryckas in är markerad med en röd tuschpenna. Denna scen blev för mycket för stackars Fredrik som sjönk ihop i sin biofåtölj, helt avsvimmad. Nån minut senare vaknade han till och kunde fortsätta ”njuta” vidare av filmen.

Jag är väldigt förtjust i Pulp Fiction. Det var väl kanske ett tag sen jag såg den men varje gång den visas på nån tv-kanal och jag råkar komma in i den så brukar jag kolla en stund. Det finns helt underbara sekvenser i den. En sak det finns gott om i Pulp Fiction och Tarantinos senare filmer är dialog. Det pratas en massa. Det här var inget jag tänkte på speciellt mycket på när jag såg just Pulp Fiction första gången men så här nästan 20 år senare så är det ju tydligt.

En annan detalj som jag hörde nån nämna på en podcast om Tarantinos filmer är att det ofta förekommer en scen, kanske främst mot slutet av filmen, där handlingen liksom stannar upp. En scen där det, återigen, pratas väldigt mycket och tempot går ner. I Pulp Fiction är det The Bonnie Situation som är den scenen. Nu när jag tänker efter så minns jag att jag nog tyckte filmen blev lite sämre just då. Fast samtidigt kan dessa scener vara bra också på ett sätt. Ofta byggs spänningen upp långsamt fram tills att rollfigurerna hamnat i en hypernervig situation, och efter att ha tittat på klippet jag länkar till så är kan jag konstatera att det är en bra scen (även om det känns som en lite konstig avslutning på själva filmen).

Min historia med Tarantino är mestadels en glad sådan. Jag tokgillade de flesta filmerna fram till Kill Bill-filmerna. När första Kill Bill-filmen skulle komma hängde jag på låset när biljetterna skulle släppas till Stockholm Filmfestivals visning. Hajpen var enorm. Jag blev inte besviken på filmen och gav den en fyra. När tvåan kom såg jag den på bio och det var kanske här nånstans den där intensiva kärleken till Tarantinos filmer svalnade. Kill Bill: Vol. 2 var helt ok, inte mer. Jag tyckte det pratades för mycket. Dialogen kändes konstlad. Death Proof gjorde inte mycket för att återuppväcka kärleken, snarare tvärtom. Inglourious Basterds var bättre men Tarantino-suget var ett minne blott.

Med ovan nämnt så är det lite kul och motsägelsefullt att jag avbröt en trevlig middag en fredagkväll för att smita iväg för att se Tarantinos nya film Django Unchained. En orsak var att jag skulle träffa mina vänner i Filmspanarna dagen efter och i princip alla hade sett Django och jag ville ju inte sitta där och inte fatta nåt, alternativt hålla för öronen, när diskussionerna började.

Haha, nu har det här inlägget blivit en sorts genomgång av min historia med Quentin så det blir inte så mycket plats kvar för att skriva om Django. Men det kanske är passande då filmen inte gav mig så rackarns mycket. Det är en underhållande film, inget snack om den saken, även om jag har lite svårt att se varför den ska behöva vara så himla lång. Det känns liksom inte som den typ av film som behöver vara så lång. Det finns mycket att gilla och en del som inte är lika bra (som t ex Tarantinos egen insats som australiensare).

Efter filmen tweetade jag om att i Tarantinos senare filmer så känns hans skådisar som ”dialog(ue) delivery devices” och inte som riktiga personer. Lite så känner jag här också. Ja, Christoph Waltz är underbar som prisjägaren Schultz. Ja, Leo DiCaprio är härligt elak som plantageägaren Calvin Candie. Ja, Sam Jacksom är Onkel Tom-skruvat bra som Candies högra hand Stephen. Men nånstans på vägen så slutar jag liksom bry mig… eller jag gjorde det nog inte från början heller när jag tänker efter. Den skådis som jag gillar mest kan faktiskt vara Jamie Foxx i titelrollen. Han är den som genomgår den största förändringen i filmen. I början är han en förtryckt slav som knappt säger nåt. I slutet är han en badass hjälte som räddar sin dam och är befriad.

3/5

PS. Don Johnson! Det tog några minuter innan jag kände igen honom.

Don Johnson

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg