Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One (2023)

28 februari, 2024 4 kommentarer

Som vanligt (numera) i Mission: Impossible-filmerna så bjuds vi på äventyr i en rad olika miljöer och städer från alla världens hörn. Inledningsvis tar vi oss från en ubåtsjakt under havsisen i Berings sund till en arabisk ökenjakt på hästryggen. Från kyla och is till värme och sand med andra ord.

Den där ubåtssekvensen fick mig att tänka på en hel del avsnitt och filmer från Star Trek-världen där rymdskeppen likt ubåtar deltar i katt och råtta-lekar med eller utan bemantlingsenhet (den svenska benämningen på cloaking device enligt www.startrekdb.se). Ökensekvensen fick mig att tänka på Lawrence av Arabien… nej, kanske inte.

Apropå ubåtsfilmer så användes samma språktrick som i Jakten på Röd Oktober, dvs att den ryska besättning under några sekunder i början pratar ryska men sen släpper man det och går över till normal engelska istället för att köra nån fånig engelska med rysk brytning. Det gillar vi.

Handlingen hoppar (precis som Ethan) sen till Washington, Abu Dhabi, Rom, Venedig och… Orientexpressen (inte den klassiska dock, som är nedlagd, utan Venice-Simplon Orient Express).

Vem är skurken? Fel fråga. ”Vad är skurken?” är mer rätt. Det förekommer visserligen en mänsklig gammal skurkbekant till Ethan men i dessa ChatGPT-tider så handlar det givetvis om en AI. En AI kallad The Entity… uuuuuh, så spännande. Haha, nej, kanske inte. Men i filmer som denna så är handlingen av underodnad betydelse. Frågor om vad skurken har för agenda och varför eller vad det är för pryl, harfötter eller annat, man letar efter är ointressanta. Det handlar istället om att hänga med gamla (och nya) vänner, fara på äventyr och vara med om häftiga stunts.

Vi får träffa det gamla gänget igen. Det är nästan #family-varning nu. Faktum är att MI-filmerna börjar bli mer och mer lika Fast & Furious-filmerna. Nej, de är inte lika fåniga men Benji (Simon Pegg) hade ju passat som handen i handsken i en F&F-film.

Nya bekantskapen Hayley Atwell sköter sig utmärkt, kanske på bekostnad av Rebecca Ferguson vars öde kändes riktigt ruttet och meningslöst.

Vad gäller actionsekvenserna går det inte annat än att säga att de håller hög klass. Att ett tåg är inblandat är mer eller mindre en garant för att det blir bra. Vi får även lite trevligt raffel i mindre skala på en flygplats som kontrast till alla storslagna stunts.

Jag blev underhållen av Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One (puh, put that on the poster… oh, they did) och det var målet för titten. Gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Dune (2021)

17 november, 2021 9 kommentarer

Dune! Det har tydligen länge varit en dröm för Denis Villeneuve att filmatisera Frank Herberts ofilmbara roman (och senare bokserie) från 60-talet. Nu har det skett. Kombinationen science fiction och Denis Villeneuve kan ju knappast gå fel, i alla fall inte om man tittar på fransk-kanadickens track record. Arrival och Blade Runner 2049 är mer eller mindre perfekta filmer (BR2049 lite mindre perfekt).

Vad är det som gör Dune ofilmbar? Ja, själv har jag inte läst nån av böckerna så det är svårt för mig att säga. Det jag hört är att stoffet är så gigantiskt att det inte går att komprimera ihop till en enda film. Nu vet jag inte om man här pratar om alla böckerna (Herbert skrev sex stycken) eller om det bara handlar om den första boken. Men jag antar att enbart den första är tillräcklig för att ge en manusförfattare huvudbry.

Tidigare har Alejandro Jodorowsky försökt sig på en filmatisering. Hans misslyckande skildras i dokumentären Jodorowsky’s Dune. Även David Lynch har försökt och faktiskt ”lyckats” få till en film. David Lynchs Dune får bottenbetyg av mig och det är hans klart sämsta film.

Skulle Villeneuve lyckas? Ja, givetvis. Dune är en mäktig film och det var en mäktig upplevelse att se den på bio. Ljudet, ljudspåret, fotot, stämningen, bilderna, vyerna, sanden, maskarna, arkitekturen, ornithoptern, ja, allt var perfekt in i minsta detalj.

Skådisarna? Perfekta. Det är verkligen en strålande rollbesättning: Oscar Isaac, Rebecca Ferguson, Stellan Skarsgård, Javier Bardem, etc, etc. Ja, sen har vi även Timothée Chalamet i huvudrollen som den unge Paul. Chalamet har aldrig varit nån favorit för mig. Det känns som att han bara har ett uttryck (brooding). Här funkar han även om han inte lyfter filmen.

Själva historien som berättas kanske inte är perfekt eller fullbordad men för mig så räckte filmens världsbyggande för att göra mig nöjd. Det är en lång film men jag hade aldrig tråkigt. De 156 minuterna rullade på i snabbt takt då jag var som uppslukad av de världar som Villeneuve visade upp. Nu ser jag fram emot del två… och del tre?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

I den nya podcasten Nätrullarna pratar jag och Daniel mer ingående om Dune. Lyssna här eller på Spotify.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Life (2017)

25 oktober, 2019 4 kommentarer

Oj, Daniel Espinosas sf-rulle Life försvann väldigt kvickt ur mitt medvetande efter att jag sett den. Mina anteckningar som togs under filmtitten är inte speciellt matiga. Det här blir en kort text. Känslan jag fick var att man ville göra en lika majestätisk film som 2001 och samtidigt en lika spännande film som Gravity. Man misslyckas i bägge fallen. Det är inte uselt men absolut inte bra. Not great, not terrible som det heter. Den har lite inslag av The Andromeda Strain med en till synes ofarlig bakterie som växer. Samtidigt är det en så uppenbar rip-off på Alien, men så mycket sämre gjord. Slutet är förvirrande och med en märklig twist inlagd. Dessutom har filmen ett väldigt mörkt slut som kändes malplacerat. Det var som att manusförfattarna trodde att filmen blev djup och bättre bara för att man klistrar på ett mörkt slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Mission: Impossible – Fallout (2018)

17 augusti, 2018 6 kommentarer

Hur många av Mission: Impossible-filmerna har jag skrivit om på bloggen tro? En sökning senare visade det sig att det var tre stycken, i form av trean, Ghost Protocol och Rogue Nation. Alla dessa, inklusive ettan, har fått 3/5 i betyg. John Woos tvåa tyckte jag var undermålig och den fick en tvåa och då tror jag att jag var lite för snäll.

M:I-filmerna upplevs bäst på bio och jag valde att se den i 2D på en tidig lunchvisning en söndag. Nu tror jag inte just den här filmen är en s.k. högriskfilm (dvs att det är stor risk att idioter förstör visningen), men varför chansa? Dessutom skulle jag även slippa 3D.

För mig är filmen helt och hållet en ursäkt för Tom Cruise att göra en massa häftiga stunts, och det är gott så för mig. Jag hade en härlig stund i biofåtöljen. Handlingen är både tunn och invecklad på samma gång och gör inget annat än för oss från en actionsekvens till en annan. Vi åker motorcykel och bil i Paris. Ja, först hoppade vi fallskärm ner till Paris. Jag glömde den lilla detaljen. Det springs en massa i London. Slutligen flyger vi helikopter i Kashmir.

Mina favoritsekvenser? Hmm, ja, kanske det ändå var den brutala badrumsfajten i Paris där Tom teamar upp med Henry Cavill i ett handgemäng mot Liang Yang (som för övrigt spelade en av Snokes rödklädda vakter i Rogue One). Det var alltså en brutal fajt och en actionsekvens av den mindre skalan. Det var kanske därför jag uppskattade den mest.

Vissa tycker att jakterna i Paris höll på för länge. Så upplevde jag det inte utan jag hade roligt hela tiden och satt med andan i halsen. Dessutom kom här två andra sekvenser, icke-actionbaserade, som jag gillade mycket. Den första är en sekvens där Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa Faust förföljer Ethan Hunt (Cruise). De möter varandra till slut i en park där de sakta närmar sig varandra för att sen glida in i skuggan under trädkronorna. Det fanns nåt sensuellt över hela scenen, nästan som en dans. Fint kameraarbeta var det också.

Den andra sekvensen bjöd både på oväntad humor och nerv då man tror att vårt team till slut klarat sig undan. Man har fångat in skurken och befinner sig i ett garage, allt verkar lugnt, och så öppnar man garageporten och hamnar i en annan form av knipa. Riktigt bra scen där Ethan Hunt blir tvingad att leva upp till sin egen moral om att inte låta oskyldiga dö.

En annan scen som stack ut för mig var när Ving Rhames lite oväntat levererade ett känslosamt tal där han beskrev hur Ethan Hunt var funtad rent mentalt och hur han kände för sitt team. Det här var kanske den mest känslomässiga scenen nånsin i M:I-filmerna? Rhames spelade dessutom riktigt bra.

Hur funkade Rebecca Ferguson? Mja, kanske inte riktigt lika bra som i Rogue Nation. Men fortfarande är hon en bra rollfigur och Ferguson funkar i rollen. Jag fick ändå känslan av att man inte riktigt vetat hur man skulle skriva in henne i manus på ett naturligt sätt. Nu var det som att hon bara dök upp med jämna mellanrum och ibland kändes det som att hon var en del av teamet och ibland inte alls.

Det är lite lustigt. Känslan jag hade efter att sett Fallout var att jag verkligen gillade den, och jag kommer att dela ut en klockren fyra. Samtidigt var jag ändå helt säker på att jag uppskattade Rogue Nation mer när jag såg den. Det är i alla fall känslan jag har, att jag gillar Rogue Nation mer. Men så kollar jag mitt betyg och min text om den och ser att betyget bara blev 3,5/5.

Jag tror jag såg Fallout vid ett perfekt tillfälle. Det var ett tag sen jag såg så bra gjord action. Riktig action som inte är baserad på cgi. Jag var nog svältfödd på det helt enkelt. En sista detalj var att jag upplevde Simon Pegg som aningen mer nedtonad, inte så farsartad, och därmed mindre irriterande i Fallout jämfört med Rogue Nation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Henry Cavill laddar om

Arkiverad under Action, Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

12 augusti, 2015 9 kommentarer

Rogue Nation posterEfter en semestervecka på annan ort (ja, jag besökte bl a en nedlagd gruva) är jag nu tillbaka i huvudstaden och har därmed haft möjlighet att kila iväg på bio för att se den senaste installationen i Mission: Impossible-serien. Tom Cruise är återigen Ethan Hunt och har återigen ett eller flera omöjliga uppdrag att genomföra. Den här gången får han hjälp av datornörden Benji (Simon Pegg) och så småningom även IMF-kompisen Luther (Ving Rhames) och gnällspiken Brandt (Jeremy Renner).

In i handlingen stiger även (både med och utan klackar) en viss Ilsa Faust finfint gestaltad av Rebecca Ferguson. Ilsa Faust!? Nej, det är inte en Bond-film även om man kan tro det.

Skurken i den här filmen är som vanligt en galen brittisk man med väsande röst som vill avsluta, eller åtminstone förändra, the world as we know it. I Rouge Nation heter han Solomon Lane och spelas av Sean Harris.

Rebecca Ferguson är ju som alla vet en svenska med en brittisk mor, och vi hittar faktiskt ytterligare en svensk i filmen. Jens Hultén, som jag känner igen från den strålande svenska deckaren Graven, gör en av Kanes hejdukar. Vad heter hans rollfigur? Janus Vinter. Nej, det är fortfarande inte en Bond-film.

Vem har anlitats för att hitta på dessa ”svenska” namn?! Haha, helt galet. Dessutom pratar Ferguson och Hultén svenska med varandra en hel del. Jag tyckte det var jättekul faktiskt, trots att det ibland handlar om direktöversatt engelska i stil med låt oss se vad du är gjord av. Låt oss se vad du är gjord av?! Åh, jag avskyr den här typen av bastardsvenska, det är kikhosta för mina öron. Det påminner om när nån hockeyexpert säger att en NHL-målvakt kommer upp stort efter en räddning. Gah. Hade inte nån kunnat tipsa om att låt oss se vad du går för hade varit bättre?

Tillbaka till filmen och hur den funkade i övrigt. Den funkade. Punkt. Jag hade roligt mest hela tiden. Som vanligt förekommer det ett antal actionsekvenser i filmen. Jag tyckte alla funkade. Snyggast var det smakfullt iscensatta och långa avsnittet från operahuset i Wien. Smoking, aftonklänning, tre lönnmördare, slagsmål på höga plattformar, ett skott som ska brinna av precis vid en speciellt inringad musikalisk not under föreställningen. Hej, Hitchcock! Vilken film? De 39 stegen? Mannen som visste för mycket?

Rogue Nation

Det går inte att inte låta sig underhållas av detta. Filmen tar oss från Minsk till Marocko via London och korta besök i Paris och på Kuba och sånt gillar jag alltid. Det är Bourne/Bond/Fast&Furious i en skön blandning. Det jag gillar med actionen är att de olika sekvenserna inbördes skiljer sig åt en del. Först den ganska lågmälda operasekvensen. Sen en sekvens i Marocko som till stor del utspelas under vatten och som sömlöst övergår till en galen motorcykel/biljakt. I slutet får vi en typisk M:I-heist med ansiktsmasker och allt som hör till.

Tom Cruise är Tom Cruise – och Rebecca Ferguson är Rebecca Ferguson. Många hyllar Ferguson och hon är bra. Det som sticker ut för mig är på ett sätt att hon inte sticker ut. Hon är Toms jämlike, en kvinnlig Ethan Hunt. Hon är inte en fru eller en agent som behöver räddas. Hon är sexig, sval, varm och badass på samma gång. Skönt att se men jag kan tycka att hyllningarna kanske är liiiite väl. Ferguson är givetvis bra men det bästa kanske är själva rollfiguren. Jag tror en hel del andra kvinnliga skådisar nog hade kunnat göra minst lika bra insatser.

Ferguson verkar för övrigt ha lånat en del moves av Loreen från hennes melodifestivallåt Euphoria, främst att hoppa upp och sätta sig på axlarna på sin manlige motståndare för att få honom på fall.

Ving Rhames och Jeremy Renner tycker jag känns aningen trötta. Jag vet inte riktigt om de tillförde nånting? Simon Pegg är inte nån favorit hos mig. Jag tycker han är lite väl stirrig, liksom bara för att vara stirrig. Men han har ändå några bra sekvenser här, bl a en scen när han plötsligt blir allvarlig och vägrar lämna Ethan i sticket och förklarar det för Ethan med övertygelse. Men när han ligger kamouflerad under en en gräsfilt bredvid ett flygfält och fipplar med sin padda (handdator?) så blir det mest Jönssonligan och då blir det för mycket jönsig humor för min smak.

Det räcker inte riktigt till en fyra för mig men det är mycket nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Fler som sett filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Spel och film
Filmparadiset
Movies – Noir
Den perfekta filmen
Filmitch
Flmr
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Vi

7 maj, 2013 10 kommentarer

Vifilmspanarna_kvadrat_svTitel: Vi
Regi: Mani Maserrat-Agah
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Jag gillar att se filmer som jag inte vet nånting om. Jag gör mitt bästa för att undvika trailers. 20 sekunder långa teasers kan jag gilla. Dessa väcker mitt intresse för filmen. En två minuter lång kortfilm som har en början, en mitten och ett slut och som kallas trailer, det gillar jag inte. Om filmen Vi visste jag ingenting, och jag tror inte nån av de andra filmspanarna som jag såg filmen tillsammans med visste nånting mer.

Innan visningen som Stockholm Filmfestival ordnade så intervjuades regissören Mani Maserrat. Eller intervjuades och intervjuades. Mani höll hov, han hade en egen liten stand-up-show där han öppenhjärtigt berättade om delar av sitt liv och hur filmen kom till. Det kan vara så att det här var den bästa delen av hela visningen, vilket kanske inte är ett så bra betyg till filmen. Hur som helst så gillar jag passionen.

Manuset till Vi har skrivits av Jens Jonsson (som bl a har skrivit och regisserat Ping-pongkingen). Vi är en film om två människor som möts, blir kära och flyttar ihop. De spelas av Gustav Skarsgård och Anna Åström. Båda har psykiska problem som blir allt mer uttalade ju längre filmen lider.

Vi är en speciell liten film. Det är en väldigt intensiv film. Den utspelas mestadels i parets lägenhet men det förekommer även ett antal scener på skolan som de båda jobbar på. Här, på skolan alltså, finner vi även en tredje huvudperson, lärarkollegan Linda. Hon bidrar med nån sorts normalitet. Annars har vi mest paranoida tankar och handlingar.

Mani

Mani håller hov

Jag gillar den här filmen. Den sitter kvar. Gustaf och Anna är utmärkta. Gustaf är läskig och Anna blir man irriterad på. Man undrar vad hon håller på med? Varför vill hon vara ihop med Gustaf? Mani sa innan filmen började att vi skulle få se en skräckfilm om kärlek och ja, jag kan hålla med om det. Det är en sorts skräckfilm. Det förekommer ett antal ganska obehagliga scener där man nästan vill titta bort. Det är en sorts psykisk terror.

Rebecca Ferguson som spelar kollegan Linda är parets enda kontakt med verkligheten, känns det som. Hon är åtminstone den enda som vågar säga till, säga till om att nåt inte står rätt till. Vad är det inte som står rätt till? Ja, Gustaf är en ”överbeskyddande” man, en paranoid, patetisk man. Vid ett tillfälle har Fergusom en uppgörelse med Skarsgård och det kan faktiskt vara den bästa scenen i filmen.

Filmen är intim. Jag tror jag aldrig har sett en så här intim film förut. Vi kommer paret nära. Filmfotografen väjer inte för nånting. Gustaf får visa sig på styva linan. Kevin Vaz från Play spelar en elev och han gör det med sin sedvanliga obehagliga men samtidigt lockande utstrålning. Jag gillar filmen men den är inte felfri. Den känns kanske för inmurad i sin egen lilla värld.

3/5

****

Kolla nu in vad mina filmspanarkompisar Johan från Har du inte sett den?, Fiffi och Henke tyckte om Vi.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,