Blue Jasmine

Många drajar blir det…

Titel: Blue Jasmine
Regi: Woody Allen
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Man får väl säga att Woody Allen i samband med Match Point fick något av en comeback. Återigen var han en cool filmskapare. Om jag ska vara ärlig så hade jag innan Match Point inte sett många av de Allen-filmer som kom under 2000-talet, och gubben gör ju en om året. Efter Sweet and Lowdown från 1999 (som jag alltså sett) hade jag missat sex filmer. I och med Match Point så fick i alla fall jag upp ögonen för Woody igen. Hans senaste film Blue Jasmine är historien om Jasmine (nähä!). Jasmine heter egentligen Jeanette, men när hon som ung (lite oklart när egentligen) gifte sig med affärsmannen Hal (Alec Baldwin) så bytte hon till det förnämare franskklingande namnet. (Nu klingar kanske Jeanette franskt också men ni förstår vad jag menar…) Nu känner sig dock Jasmine lite nere, lite blue som filmtiteln antyder. Eller ganska så mycket blue förresten. Hon är helt hysterisk och har i princip en psykos filmen igenom, en psykos som blir värre och värre för varje scen.

Att Jasmine (spelad av en förtvivlat bra Cate Blanchett) är förtvivlad är kanske inte så konstigt, i alla fall inte om man betänker hur Jasmines tidigare liv sett ut. Det är lätt att vänja sig med dyra vanor. Jasmine som levt i flärd, i sus och dus i New York (och på Franska rivieran) tvingas luspank flytta in hos sin syster Ginger i San Francisco då Hal har åker in i finkan efter att ha begått ekobrott av den grövre sorten.

Jag vet inte, finns det nån rollfigur i filmen som man kan sympatisera med? Jasmine är en jobbig person som jag inte kan känna nåt medlidande med. Jag känner mest ett obehag. Det var kul att återse Sally Hawkins (Poppy!), som här spelar syrran Ginger, fast det räcker inte riktigt. Ändå gillar jag filmen, konstigt nog?

Jag blir alltid fascinerad över med vilken lätthet Allen gör film på. Det kanske inte är lätt alls att göra de filmer som Allen gör men för mig finns det en lätthet över dem. Det är inga krusiduller. Förtexterna är som vanligt: vit text på svart bakgrund och jazzmusik. Det som sticker ut den här är möjligen att vi får tidsmässiga hopp i handlingen mellan nutid i Frisco och dåtid i det stora äpplet. Ibland har jag nästan svårt att hänga med.

Jasmine och Ginger har  inte samma biologiska mamma och pappa i filmen utan är båda adopterade, som jag förstod det. Kanske förklarar detta lite av hur Jasmine i princip känner ett illa dolt förakt för sin ”fattiga” syster.

Hos Fiffi uppstod det en diskussion om kalla och varma skådisar, varma och kalla filmer. Jag håller med Fiffi som säger att Blue Jasmine är en kall och film och att Cate är en kall skådis. Men jag gillar det! Och Cassandra’s Dream som Fiffi nämner som en av Woodys absolut kallaste filmer gillar jag skarpt. Intressant. 😉 Nu kan jag gilla varma skådisar och filmer också. Faktum är nog att jag gillar dessa mer. Ta t ex The Station Agent, det är nog den varmaste filmen jag kan tänka mig, och jag älskar den. Kallaste skådisen? Det måste väl ändå vara Tilda Swinton. Hon har ju t.o.m. spelat den vita häxan i Narnia-filmerna. Hon är hur bra som helst!

Blue Jasmine når upp till betyget ”en varm trea” (eller kanske ”en kall trea” beroende på vad man gillar) trots att jag alltså uttryckt en viss tveksamhet kring det här med att hur mycket man egentligen sympatiserar med rollfigurerna. Märkligt.

PS. Apropå filmer och färger, Blå är den varmaste färgen är väl något av en motsägelse som filmtitel? Även om det förstås finns varma varianter av blått så kan det inte vara den varmaste färgen…