Inside Out (2015)
28 augusti, 2015 10 kommentarer
För några dagar sen såg jag min första Pixar-film nånsin. Ja, hur otroligt det än kan låta så är det sant. Hur kunde det bli så här frågar ni er? Ja, det är nog en kombination av några saker. När de första Pixar-filmerna kom i mitten av 90-talet så hade jag nog helt enkelt inte koll. För mig var det barnfilmer som jag hörde om i periferin.
När jag sen blev ordentligt filmintresserad i slutet av 90-talet så lockade animerade filmer från andra länder mer. Japansk anime var ju mycket finare, mer exklusivt. Pixar var amerikanskt, ytligt och ALLA verkade gilla filmerna. Jag hörde att det var filmer som var gjorda för både barn och vuxna. I barnhistorien skulle det finnas referenser instoppade som vuxna skulle snappa upp. Ghiblis anime-filmer kändes för mig som renare skapelser, filmer för barn eller vuxna som alla kunde ta till sig utan referensgenvägar. Så jag kände inget sug efter att se Pixars filmer.
Under Malmö Filmdagar som gick av stapeln i veckan så visades Pixars senaste film Inside Out och då hade jag inte längre några ursäkter, varken genomskinligt dåliga eller andra.
Inside Out var och är en alldeles fantastisk liten film. Liten? Ja, den kändes faktiskt liten i meningen att den var intim och personlig på ett sätt som jag inte riktigt hade väntat mig. Dessutom tror jag att det jag nämnde med referenser inslängda till vuxna nog inte gäller Pixar-filmer så mycket (åtminstone inte Inside Out) utan snarare andra animerade filmer som t ex Shrek (?).
Inside Out utspelar sig till största delen bland känslorna i huvudet på elvaåriga Jenny som bor i Minnesota tillsammans med sin mamma och pappa. Livet leker mest hela tiden och glädjen dominerar. Men när familjen flyttar till San Francisco ändras styrkeförhållandena bland känslorna Glädje, Vemod, Rädsla, Ilska och Avsky.
Här vill jag slänga in en liten brasklapp som gäller det faktum att jag såg den svenska versionen av filmen. Den kallas då Insidan ut och det är svenska skådespelare som gör rösterna. Känslorna har följaktligen fått svenska översättningar. Joy – Glädje, Fear – Rädsla, Anger – Ilska och Disgust – Avsky tycker jag är helt ok översättningar, även om jag kan tycka att Avsmak hade passat bättre än Avsky. I filmen är Avsky framställd som en snorkig tonårstjej som känner avsmak för det mest.
Den översättning som inte riktigt funkade var dock Sadness som blev Vemod. Hmm, Sadness. Hade det inte funkat med bättre med Ledsamhet eller Nedstämdhet? Vemod är väl en sorts blandning av sorg, saknad och nostalgi? Det var inte riktigt så jag uppfattade figuren i filmen. Fast man tyckte väl att Vemod var kort och kärnfullt.
En sista märklig detalj är att Jenny i originalet heter Riley. Huh? Ja, det märkliga är alltså att hon heter Jenny i den svenska versionen.
Nåväl, tillbaka till filmen. Inside Out är rolig, tänkvärd, fantasifull, smart mysig och vemodig (ja, vemodig!). Balansen mellan det vi får se inne i Jennys huvud och Jennys verkliga liv funkar perfekt och gör att vi känner för både Jenny och hennes känslofigurer.
När känslorna Glädje och Vemod i slutet inser att de behöver samarbeta för att Jenny ska kunna gå vidare i livet och fungera som människa är rörande. Ja, t.o.m. så rörande att blev rejält dammig i salongen. Ta med näsdukar när ni ser filmen på bio!
Kommer jag se några fler Pixar-filmer? Svar: ja.
Jag såg Inside Out under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Ibland (lite då och då) händer det att jag ser filmer som inte gör nåt vidare intryck på mig. När sen recensionen ska skrivas så har jag ingen infallsvinkel. Jag varken hatar eller älskar filmen. Dessa recensioner är de svåraste att skriva. Det jag brukar ta till då är att rakt upp och ner skriva ner det som jag gillade eller ogillade med filmen. Det finns ingen plan, jag har ingen poäng med min text. Det handlar bara om ett torrt och tråkigt uppräknande av saker, men det blir åtminstone en text skriven.
Efter en semestervecka på annan ort (ja, jag besökte bl a en nedlagd gruva) är jag nu tillbaka i huvudstaden och har därmed haft möjlighet att kila iväg på bio för att se den senaste installationen i 
Förra sommaren var en Marvel-film en av de mest omtalade och hajpade. Den hette 
Tarsem Singh är en regissör med egen visuell stil. Hans filmer är VACKRA. Hans första film, 
Vad tyckte jag om filmen? Haha, ja, det glömde jag nästan bort. Efter att ha först ha sett Ex Machina hemma bjöd jag in mig själv till min filmspanarvän Henke eftersom jag vet att hans filmrum bjuder på riktigt bra kvalitet, bättre än vad jag kan erbjuda, vad gäller ljud och bild. Sällskapet var ok också. 😉
Filmens kanske svagaste kort är Domhnall Gleesons rollfigur Caleb. Gleeson är inte dålig alls men jag kände att Caleb bitvis var väl tafatt och naiv.
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?