The Amazing Spider-Man 2 (2014)

The Amazing Spider-Man 2Ibland skriver jag bara korta små omdömen om filmer här på bloggen. Det brukar handla om filmer som det var ett tag sen jag såg och som inte gjorde nåt större intryck på mig. The Amazing Spider-Man 2 är en sån film. Varför tittade jag på den? Ja, för att jag vill se de allra flesta superhjältefilmer, och det trots att jag ganska ofta inte gillar dem. Konstigt, eller hur? The Amazing Spider-Man 2 är inte en bra film. Det är en fånig film. Spider-Man är fånig. Den inledande actionsekvensen ska vara tokrolig men är bara fånig och tråkig. Skurkarna i form av Paul Giamatti och Jamie Foxx är fåniga. Green Goblin (Dane DeHaan) är ännu en fånig skurk (tre skurkar?!). Andrew Garfields leende är så brett att det ser stört ut. Den enda ljuspunkten är slutets mörker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lucy (2014)

LucyLuc Besson. Många frågar sig vad som här hänt med snubben som gjorde välrespekterade filmer som Det stora blå, Léon, Subway och Det femte elementet. Nu verkar han mest producera actionfilmer med Liam Neeson regisserade av Olivier Megaton.

Science fiction-actionrullen Lucy är en sorts comeback, eller hade kunnat vara det åtminstone. Hetingen Scarlett Johansson spelar filmtitelns Lucy som pga en strulig ”pojkvän” dras in i knarkaffärer. Hon tvingas operera in ett paket med en ny sorts drog i magen för att smuggla ut det från Taiwan till Europa. När paketet spricker får Lucy en överdos av drogen, vilket lustigt nog ger Lucy övermänskliga krafter och förmågor. Plötsligt börjar hon utnyttja HELA sin hjärnkapacitet (hej, Limitless!).

Jag såg Lucy i höstas så det var inte alltför länge sen. Men faktum är att jag inte minns speciellt mycket av filmen. När jag läser igenom mina anteckningar ser jag att jag noterat att inledningen var en sorts homage till The Dawn of Man-sekvensen i 2001. Hmmm, ja, jag minns i alla fall att Lucy mot slutet av filmen kunde åka i fram och tillbaka i tiden och då bl a hälsade på den första Lucy (dvs urtidsmänniskan Lucy).

Det förekommer inklippta bilder på djur mitt i handlingen och jag minns att jag tänkte att det där kommer jag tröttna på efter fem minuter. Som tur var så försvann dessa klipp efter ett tag.

I övrigt minns jag inledningen av filmen som ganska bra. Det är intressant och lite spännande när Lucy först upptäcker sina krafter. Sen att jag inte får ihop logiken, det är en annan sak. Varför i hela friden kan man flyga bara för att man utnyttjar mer av sin hjärna. Lucy fick liksom inte vingar men hon kan lik förbannat flyga. Och när man utnyttjar 40% då kan man plötsligt styra andras handlingar. Jaha?

Av nån anledning är Morgan Freeman med i filmen och spelar en forskare som håller föredrag om hjärnan. För mig kändes det som en annan film och nåt som aldrig knöts ihop med resten av filmen. Nån som däremot passade in var koreanska favoriten Choi Min-sik som spelar gangsterboss på ett härligt galet elakt sätt.

Filmen ligger nog ganska länge och skvalpar på en trea men mot slutet så ballar det hela ur och det blir svammelflum av alltihop. Lucy är en mischmasch av The Matrix, The Tree of Life, Limitless, The Time Machine och 2001, en mischmasch som tyvärr inte funkar. Det blir för fånigt. Det är synd, för det finns delar som är bra. Exempelvis så dyker det plötsligt upp en rörande scen när Lucy, efter att hon fått sina krafter, pratar med sin mamma i telefon. Men direkt efter det så blir det fånigt igen. Lite synd, som sagt. Ta bara slutorden ”Life was given to us a billion years ago, now you know what to do with it”. Jaha, det vet vi? Luc, jag förstod tyvärr inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#MoF15: Hellmouth (2015)

Monsters of FilmHellmouthAj då, vad synd att det blev just Hellmouth som avslutar mina Monsters of Film-dagar. För även om det finns några filmer kvar att se hos SF Anytime så blev det det här tyvärr droppen som fick skräckbägaren att rinna över för min del. Det hade väl varit en sak om filmen hade varit så galet läskig eller uppskakande att jag fick nog pga det. Problemet med Hellmouth är att den är urbota tråkig. Så jävla trist och meningslöst, och med mestadels robotar som skådisar.

Filmen har bitvis en look som för tankarna till gamla 50-talsskräckisar och jag antar att det ska vara en hyllning till dessa. Ja, inledningen som utspelas i en kyrkogård har en viss stämning av en filmstudio från 50-talet, det kan jag medge.

Filmens huvudperson är Charlie Baker (en blinkning till Hellraiser-regissören Clive Barker?). Charlie är dödssjuk, jobbar som gravskötare, har en dag kvar till pensionen och ska flytta till Florida. Det blir dock ingen Florida-flytt eftersom hans chef är en elak jävel och skickar honom till en annan kyrkogård där den förre gravskötaren försvunnit spårlöst. På vägen dit träffar Charlie en mystisk kvinna som han ger lift. Muahaha. Eller nåt.

Nej, tyvärr, det här var alltså eländigt dåligt. Den största delen av filmen är inspelad framför greenscreen med datoranimerade miljöer. Tänk Sin City så får du lite av samma känsla. Fast tänk Sin City minus en faktor 1000 i snygghet, och då kan jag säga att jag inte ens gillar Sin City. Skådisarna är som sagt som robotar. Charlie spelas av Stephen McHattie som jag faktiskt kände igen och har sett i en del filmer, även om jag inte minns det själv. Han är som en Lance Henriksen light ungefär. McHattie är väl nånstans ok men resten av filmen är usel så det hjälper inte.

Apropå miljöerna så är det förutom cgi-miljöer då och då riktiga miljöer med berg, vägar och vatten, men då har man valt att köra med en horribelt ful färgsättning där man tagit bort alla färger utom en så att allt blir typ gult. Fult. I övrigt så är filmen mest svartvit förutom vissa saker som är i färg, som t ex en turistfolder om Florida eller bakljusen på en bil. Mja, ett trött grepp.

Men värst är som sagt att filmen är ett sömnpiller. Det ska vara en sorts historia om gott och ont och Charlie transporteras till nån form av Helvete där den mystiska kvinna är fast i limbo. Såna historier (tänk Constantine) brukar jag gilla. Här… not so much.

Jag nickade till efter ett tag men brydde mig inte om att försöka titta om på några scener, vilket jag oftast försöker göra för att inte missa nåt. Den här gången var det dock filmens fel, inte mitt, och det slår jag fast med 100 procents säkerhet.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

#MoF15: The Infinite Man (2014)

Monsters of FilmThe Infinite ManDags för tredje filmen under Monsters of Film och den här gången blir det nåt så ovanligt som en romantisk tidsresedrama(komedi). Eller när jag tänker efter så kanske det inte är så ovanligt. Filmer som dyker upp i skallen medan jag ser den australiensiska The Infinite Man är t ex Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Måndag hela veckan och Mr. Nobody, och sen kom det för några år sen en brittisk film som hette About Time. Den sistnämnda har jag inte sett men som jag förstår det handlar det om att ha förmågan att resa tillbaka i tiden.

Just denna förmåga (att resa tillbaka i tiden) lyckas Dean, huvudpersonen i The Infinite Man, utveckla efter att först desperat ha försökt återuppleva en härlig och romantisk helg med sin flickvän Lana. Ett år tidigare har de båda spenderat en helg på ett motell vid havet och haft en härlig tid. Nu är de på plats igen bara för att se att motellet har bommat igen och romantiken är som bortblåst. Men Dean har en plan, eller vad man ska kalla det. Jag måste säga att jag aldrig riktigt förstod vad den där planen gick ut på från början. Först handlar det om att fånga ett minne så att man kan återuppleva det. Dean har byggt nån typ av hjärnscanner som man sätter på huvudet. En bit in i filmen så har denna elektrodmössa vidareutvecklats till en tidsmaskin. Med andra ord så är det dags att plocka fram sugrören och göra diagram.

The Infinite Man är en harmlös, småmysig, romantisk bagatell som involverar tidsresor. Huvudpersonen Dean, spelad av Josh McConville, är som en blandning av Martin Freeman och Mr. Bean.

I grunden är det väl ändå ett drama om en man i ett förhållande som är på väg att krascha. Dean försöker styra allt in i minsta detalj, och det inkluderar t ex vilken klänning som hans flickvän Lana ska ha på sig (samma som året innan!). Detta försök att återskapa magi, samma magi, går inte. Magi uppstår spontant, det går ju inte att krysta fram. Men Dean är som besatt, och det blir inte bättre när han kan resa i tiden. En gång till, den här gången ska vi göra rätt saker. Nej, ni hör ju, det funkar inte.

Som den tidsresefilm det är så blir det givetvis förvirrande ganska så omgående. Vem är vem, och när? Hur många kopior av Dean och Lana springer det omkring på det övergivna motellet. Jag släpper ganska snabbt idén om att hänga med rent logiskt. Då hade jag som sagt fått sitta resten av kvällen och göra diagram.

Ett problem med filmen är att jag inte tycker Josh McConville som Dean är speciellt bra. Jag vet inte om han ska vara rolig när han springer omkring med sina träskor (Lana har holländsk bakgrund). Ett annat problem är att filmen känns lite för liten. Ja, jag veeet, det är indierulle med låg budget. Den utspelas i princip bara på en enda liten plats och det förekommer bara tre skådisar. Nu behöver inte just det vara ett problem i sig. Vi har sett det upplägget funka tidigare *host*Ex Machina*host*. Här blev det till slut lite upprepande och trist tyckte jag.

The Infinite Man är ändå en s.k. helt ok film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

#MoF15: The Dead Lands (2014)

The Dead LandsMonsters of FilmMen titta! Monsters of Film och SF Anytime bjuder på en nyzeeländsk Apocalypto (fast bättre). Dessutom var The Dead Lands Nya Zeelands bidrag till bästa icke-engelskspråkiga film vid senaste Oscarsgalan.

Två maoriska stammar har länge legat i strid med varandra men nu råder dock en skör fred. När Hongi, den unge sonen till en av hövdingarna, blir oskyldigt anklagad för att ha skändat den andra stammens begravningsplats är freden bruten. I princip alla medlemmar i Hongis stam dödas. Hongi är nu ensam kvar och ger sig av efter de som utfört massakern, besatt av hämnd. För att ha en chans att överleva tar han hjälp av en mystisk krigare från det förbjudna området kallat De döda landen.

Om jag säger Apocalypto, Den siste mohikanen, Kampen om elden, Grottbjörnens folk och Predator så har ni en rätt bra beskrivning av The Dead Lands. Det är en klassisk hämndhistoria där en ung, oerfaren pojke tränas upp av en luttrad krigare. Lite som Luke och Yoda i Star Wars.

Det är väldigt mycket prat om och med stamfäder. Hur pratar man med sina stamfäder? Ja, antingen träffar man dem i sömnen eller så kan man käka lite magiska svampar.

Gaaaaaaah

Den mystiska krigaren i De döda landen har givetvis sin egen tragiska historia och när han till slut berättar den så får jag vibbar av Shakespeare och Kurosawa. Visst, filmen har inte samma tyngd som säg Blodets tron men vibbar är vibbar.

The Dead Lands är snygg och utspelas till största delen i den nyzeeländska djungeln. Snygga naturmiljöer med andra ord. Vi får även en hel del schyssta och delvis brutala fajter, och givetvis uppvisningar i krigsdansen Haka. Många grimaser och uträckta tungor blir det.

En av fajtingscenerna äger rum under natten i ett snyggt silvrigt månsken och här var faktiskt den ena motståndaren en kvinna vilket var undantaget som bekräftade regeln. Det är nämligen mycket macho i The Dead Lands. Det stönas, vrålas, grymtas, hotas, stirras och slåss så det står härliga till.

Kul också med den synthiga musiken. Inga gamla benflöjter här inte.

Slutligen konstaterar jag att det är alltid kul att höra språk man inte hör så ofta. Här handlar det förstås om maoriska och jag tycker det har vissa likheter med japanska!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

#MoF15: Spring (2014)

Monsters of FilmSpringFör tredje året i rad besöker jag skräckfilmsfestivalen Monsters of Film som just nu går av stapeln i Stockholm. Just denna gång kommer jag troligtvis inte se nån film på bio (men man vet aldrig, jag kanske får ett ryck i helgen). Men det trevliga med Monsters of Film är ju att det finns möjlighet att se en del av filmerna via nätet hos SF Anytime. Förutom några av de filmer som visas på bio under festivalen bjuds det på ett antal andra filmer som exklusivt, som det så fint heter, visas enbart via nätet.

Första filmen jag valde att se heter Spring och den handlar om Evan (spelad av Lou Taylor Pucci från Carriers som jag av en slump skrev om för några dagar sen). Evans liv är inte speciellt lyckat när vi träffar honom i filmen. Hans pappa har dött i en hjärtattack, hans mamma är döende i cancer. Efter mammans begravning hamnar han i ett krogslagsmål och får polisen efter sig. Då han inte känner att han egentligen lämnar nåt i USA så tar han första bästa plan till… Italien. Jag menar, det kan ju inte bli värre kan det?! Haha, jo, det var ju just det.

Evan hamnar alltså i Italien, i en helt underbart vacker pittoresk liten kuststad. Där tar han så småningom jobb som bonde hos en gammal man och träffar även en vacker, men givetvis mystisk, ung kvinna vid namn Louise (Nadia Hilker). De inleder efter ett tag ett förhållande men vad Evan vill ha ut av relationen kanske inte riktigt matchar det som Louise är ute efter. I alla fall till en början.

Min första tanke när filmen drar igång är att det måste vara nåt fel på ljudet. All dialog har ett eko. Varje gång nån pratar så kommer det ett eko nån sekund senare. Eller är detta ett konstnärligt grepp? Efter ett tag försvann det möjligen eller så tänkte jag inte på det. Men sen dök det upp igen, ibland väldigt tydligt och ibland svagt i bakgrunden. Det bara måste ha varit ett medvetet val. Filmen utspelar sig ibland i miljöer, som stora kyrkorum eller grottor, där det är helt naturligt att det förekommer ekon. Jag misstänker att regissörerna (Justin Benson och Aaron Moorhead) valt att ha med ekon även i andra scener, t ex i inledningen när Evan sitter med sin döende mor. Det gav i vilket fall en speciell stämningen till filmen som helhet.

I övrigt tyckte jag filmen inleddes med en tät stämning. Med väldigt enkla medel, få skådisar, små scener, små rum så berättar man sin historia. Istället för att visa mammans begravning så får vi scenen från gravölen efteråt.

Sen flyger Evan alltså till Italien och filmen öppnar liksom upp sig, bl a genom att använda drönare att fota ifrån. Drönare är det nya svarta vad det verkar. En fattigmans helikopter. Nyligen skrev jag om PTA:s nya och extremt svängiga musikdokumentär Junun och där användes drönare en hel del för att få till snygga flygbilder. (Nån som vill se Junun gratis och lagligt, hör av er till mig!) Det är likadant här. Det förekommer många, för många om jag ska vara ärlig, flygbilder av den charmiga italienska kuststaden. Efter ett tag vill jag skrika ”ja, vi vet, ni har en drönare!”.

Första halvtimmen av filmen tänker jag inte på att det ska vara en skräckis. Det känns mer som en film i stil med Before Sunrise där två personer strosar omkring och pratar om allt möjligt. Om skillnaden mellan USA och Europa t ex.

Så småningom får vi givetvis skräckinslag med hyfsade effekter. För mig är filmen dock mer av ett romantiskt drama än en skräckis. Det handlar om att våga välja livet, kärleken (och döden), om att inte stänga sig inne. Hela det budskapet blir lite väl övertydligt. Istället för att visa det så ska det förklaras. Kanske kan man även se det som en film om drogberoende och hur svårt det kan vara att ta sig ur det.

Förutom drönarfotot så var ett annat överanvänt grepp bilder på diverse insekter. Vi får se flugor, larver, spindlar, ja, alla möjliga kryp. Det blev klyschigt till slut.

Spring är en helt ok film men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

1001 gram (2014)

1001

Snygg ”Saul Bass”-poster

Det var faktiskt mina föräldrar som tipsade mig om den här filmen när jag vara hemma på besök i Knivsta. Så på vägen hem till Bromma passerade jag biografen Victoria på Söder och kollade in den. 1001 gram är nåt ganska ovanligt. Det är nämligen en nordisk film som inte är svensk men som fick biopremiär i Sverige. Den handlar om Marie (Ane Dahl Torp) som jobbar på en norsk statlig myndighet som ser till att ett kg är ett kg, att en meter är en meter och att en liter är en liter. Marie åker runt i samhället och kontrollerar att bensinpumpar funkar korrekt och att jockeyvågar visar rätt. Två av tre delar i filmen funkar bra: 1. Den nördiga statistiska vetenskapshumorn och 2. Maries ensamma liv i sin sterila lägenhet. Det som funkar sämre är en ganska klyschig kärlekshistoria med en fransk trädgårdsmästare.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. 1001 gram var för övrigt Norges bidrag till årets Oscar för bästa utländska film a.k.a. bästa icke-engelskspråkiga film. Den blev inte nominerad. DS.

Mr. Turner (2014)

Mr TurnerMr. Turner var en av de där filmerna som jag tog mig tid att se innan jag satte samman min lista över förra årets bästa filmer. Jag hade hört en del gott om den och så var Mike Leigh regissör och jag har gillat några av hans filmer som t ex All or Nothing och Happy-Go-Lucky. Så det kändes som att det var värt att kolla in den.

Filmen handlar om den brittiske konstnären William Turner (1775-1851) vars tavlor nu säljs för runt 300 miljoner kronor (ok, rimligheten i det?). Här spelas han av Timothy Spall, skönheten känd från bl a Harry Potter och All or Nothing. Spall gör Turner till en grymtande grävling. Fast han är snäll? Bara lite vrång, vresig och butter. Eller? Turner bor ihop med sin far (Paul Gleeson) som agerar målarassistent och hushållerskan Hannah (Dorothy Atkinson). Hannah bistår med ”tjänster” och då pratar vi inte bara om sånt som att städa, tvätta och laga mat. ”Are you in need of anything else?”. Hannah avgudar uppenbarligen Turner men dessa känslor är, uppenbarligen, inte besvarade (eller är de bara undertryckta?). Samspelet mellan fadern, Hannah och Turner och roande. Det handlar om en torr, skröplig, brittisk humor som jag gillar.

Fast vänta, Turner är ju en gubbsjuk stofil!? Eller kanske inte, för nu kom det plötsligt en underbar scen där Turner sjunger en sång hemma hos en pianospelande madame. Jag vet inte, det fanns nåt rörande över scenen. Turners inte helt fina anlete och grymtande sångröst som ändå på nåt sätt blir vacker. Turner själv sjunger för att han gillar att sjunga och för att det då skapas konst. Vackert på nåt sätt.

Måleriet då? Ja, det var inte så enkelt att måla på den här tiden. Färgerna man använde bestod av alla möjliga saker och det gällde att vara kreativ för att hitta rätt. Turner var fascinerad av naturen och är väl kanske mest känd som landskapmålare. Det intressanta är ändå att han mot slutet av sitt liv när den industriella revolutionen satte igång även blev fascinerade av den också. Den puffande röken från ett ånglok var minst lika vacker som ett åskmoln över ett stormigt hav. Även fotografi var nåt han uppskattade som nåt kreativt och inte bara ett sätt att avbilda verkligheten.

En rolig aspekt med filmen är att vi får följa med i vardagslivet på den här tiden. Det är en mustig film. I en härlig scen kliver Turner ombord på ett fartyg för att resa till Frankrike. Det är ett myller av folk. Ett grälande par, en snubbe som försöker hooka upp med en tjej, ett partyband som spelar irländsk folkmusik. Turner headnoddar till svänget.

Plötsligt kommer jag på det! Turner låter som Beavis & Butt-head. Uh huh, huh huh. Ja, han låter som dessa MTV-”legender” förutom när han har sex. Då låter han som en gris.

Ja, Mr. Turner är i slutändan en märklig figur. Ibland en mansgris som inte bryr sig om andra människor överhuvudtaget (inte ens sin egen dotter). Ibland märkligt känslosam och med empati för andra.

Filmen är som två filmer, precis som Mr. Turner själv. En film med mängder av vackra naturscenerier och fina tavlor och sen en film som är mer av ett Downton Abbey-kostymdrama (fast med lite mer grisigt sex, ööh, ööh).

I slutändan kanske det ändå är hushållerskan Hannahs film och då blir det plötsligt en väldigt sorglig film. Nästan lika sorglig som The Remains of the Day fast på ett annat sätt. Här är det mer brutalt och patetiskt för Hannah istället för sorgligt på ett melankoliskt sätt om ni förstår vad jag menar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Efter som Filmitch efterfrågade det så uppdaterar jag inlägget och lägger in två av hans målningar, Fishermen at Sea och Fort Vimieux. Dramatiskt!

 

Fishermen

Fort Vimieux

Big Game (2014)

Big Game

En finsk film som spänner bågen

På Malmö Filmdagar för ett år sen visades en trailer för en finsk film som hette Big Game. Samuel L. Jackson (!) spelade amerikansk president vars flygplan blir attackerat av terrorister över Finland. Presidenten skjuter ut sig i en nödkapsel och landar i den finländska ödemarken. Hans enda hjälp visar sig vara en finsk 13-årig snorunge som är ute på ett sorts mandomsprovsuppdrag. Ja, jag måste säga att jag gillade trailern och dess kaxighet. Frågan var nu om filmen skulle leva upp till trailern? Ja, nästan, är svaret. Jag har aldrig tråkigt. Däremot känns det att det här är en film med ganska låg budget. Man har ett koncept som man kör stenhårt på. Sam Jackson levererar. Vi får ett mysigt samspel à la buddyfilm mellan Sam och Onni Tommila som spelar ”snorungen”. 3/5 och då kanske jag är snäll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Birdman (2014)

birdmanI början av Birdman sitter Michael Keaton i kalsipper i sin loge och leviterar. Han ska göra comeback med en storartad uppsättning av en teaterpjäs. Alejandro González Iñárritu har gjort en film som ser ut att vara filmad i en enda lång tagning. Under hela filmen hör vi ett evigt jazztrummande som ljudspår. Jag tycker det finns ett bra driv i den här rullen och även en del humor från den så normalt gravallvarlige regissören. Keaton och Ed Norton har en härlig scen där de repeterar pjäsen för första gången. Naomi Watts funkade inte riktigt för mig. Hon spelade samma roll i filmens pjäs som hon gjorde i filmens verklighet och det skavde av nån anledning. Blir Iñárritu i slutändan för övertydlig med sitt budskap så att filmen går från skön satir till soapbox-tal? Ja, en aning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: