Michael Clayton (2007)

19 juli, 2015 4 kommentarer

Michael ClaytonHär kommer ytterligare en gammal recension av en film från 2007 som hamnade på min topplista för det året.

Mmm, det här var en film i min smak, helt klart. En parentes är att jag hade tänkt spela in den när den visades på tv men jag missade starten med några minuter. Eftersom jag är tvungen att alltid se hela filmer så fick jag skippa det. Men när ändå filmen var igång så kollade jag lite och höll på att fastna. Det som gjorde det var början och scenen med bilbomben och hästarna. Jag gillade verkligen känslan här. Sen slutade jag alltså titta eftersom jag hade missat ett par minuter i början. Sån är jag, haha. Därefter hittade jag filmen strömmad på cdon.com och då kunde jag se den på riktigt.

Michael Clayton är berättat på ett lite lösryckt sätt där allt inte riktigt hänger ihop i början. Stämningen är dock genomgående tryckt. Alla har problem. Musiken sätter en perfekt melankolisk stämning. Var det George Clooney som spelade huvudrollen? Jag tror aldrig jag har sett honom så, jag ska inte säga bra, men annorlunda, nedstämd, och nästan helt utan sina vanliga manér. Tilda Swinton är en favorit som alltid är bra. Hon har i princip bara en liten biroll här men är riktigt bra. Konspiration, advokater, smutsiga pengar, farliga gifter. Erin Brockovich på valium. Riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Breach (2007)

17 juli, 2015 6 kommentarer

BreachMed anledning av att Breach platsade på min topplista över 2007 års bästa filmer så kommer här en gammal recension av filmen i fråga. Haha, jaha, 2007 var tydligen året då jag var ”efterfrågad” och gick på spontana jobbintervjuer.

Jag var på en spontan jobbintervju och tog sen impulsledigt från jobbet och gick på bio mitt på en vardag. Det blev filmen Breach med grymme Chris Cooper som FBI-agenten Robert Hanssen som säljer hemligheter till ryssarna. Ryan Phillippe spelar den unge uppkomlingen Eric som blir satt att bevaka Hanssen i tron att Hanssen bara misstänks för att ladda ner porr från nätet med FBI:s datorer. Emellertid inser Eric snart att det är mer i görningen än simpel porrsurfning.

Mmm, en riktigt bra och verklighetsbaserad (min kommentar: åh, herregud, en BOATS) film där skådisarna får chansen att briljera. Briljerar gör främst Cooper som den bittre, smarte och sanningssägande agenten. Eric låter sig förstås manipuleras av Hanssen och konfronterar snart sin chef Kate (utmärkt spelad av Laura Linney; blir inte hon bättre och bättre för varje film?). Kate erkänner att Hanssen är en förrädare och Erics roll i dramat blir än viktigare i och med att han fått Hanssens förtroende.

Det har hänt att jag har läst spionromaner eller sett spionfilmer och tyckt att dessa har varit torra tråkiga verk där inget händer. I Breach är det egentligen inte mycket action. Istället ligger fokus på relationen mellan Eric och Hanssen. Ska Eric klara av att hantera situationen? Samtidigt har filmen ändå en del spännande scener och även en del svart humor (främst är det Cooper som står för humorn i form av dräpande repliker). Förhållandet mellan Eric och hans fru känns något klichémässigt men sänker ändå inte slutbetyget till lägre än en svag fyra. Breach är en välgjord, lagom spännande men tät spionthriller utan pang-pang. Rekommenderas.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2007

5 juli, 2015 18 kommentarer

2007Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. 2007 känns för mig som ett riktigt bra år eftersom jag den här gången verkligen hade många riktigt bra filmer att välja bland. Värt att notera är att jag såg tre av filmerna på listan under Stockholm Filmfestival.

 

10. 1408
1408
Fasiken, jag tar och slänger in den här mysiga Stephen King-skräckisen på plats tio bara för att överraska lite. 😉

9. Breach
Breach
En välgjord och tät spionthriller utan pang pang. Jag gillar verkligen den här typen av ganska lågmälda filmer där skådisarna får briljera – i det här fallet främst Chris Cooper.

8. Into the Wild
Into the Wild
En av filmerna som jag såg på filmfestivalen. Jag gillar den trots vissa prettofilmsvibbar, eller kanske just därför. 😉 Emile Hirsch överraskade mig positivt.

7. Michael Clayton
Michael Clayton
Konspirationer, advokater, smutsiga pengar, farliga gifter. Erin Brockovich på valium. Riktigt bra.

6. There Will Be Blood
There Will Be Blood
Daniel Day-Lewis är en naturkraft som oljemannen Daniel Plainview. Paul Dano är slemmig, som alltid, som lismande predikant. Den skrikande sirenliknande musiken satte den olycksbådande stämningen redan från början.

5. Funny Games
Funny Games
En iskall, otäck och psykologisk thriller där två pojkar knackar på och frågar om de kan få några ägg. Tio år efter originalet gör Michael Haneke om sin egen film i amerikansk tappning och jag tycker det är lika bra.

4. Paranoid Park
Paranoid Park
Poetisk och samtidigt intensiv. Knivskarpt flytande fantastiskt. Vattenfoto. Suddzoom. Ljudlisa. Gus Vant Sant + fotografen Christopher Doyle = Succé.

3. Zodiac
Zodiac
En av David Finchers absolut bästa. Det är en lång film och den här gången var det bara skönt att se en lång film. Jag får känslan att den är något underskattad också. Kan det stämma? Ja, vi får väl se om den dyker upp på några fler listor.

2. Darling
Darling
Se där. En svensk film på andra plats. Det var väl roligt, men framförallt är den värd det, Darling.

1. No Country for Old Men
No Country for Old Men
Det kunde egentligen bara bli en etta till slut. Jag såg No Country for Old Men på filmfestivalen och satt mer eller mindre trollbunden hela filmen. Jag är fortfarande inte helt hemma vad gäller de sista 20 minuterna och det gör att jag inte delade ut en femma då, och jag har inte sett om den sen dess.

 

Som vanligt tycker jag det svåraste är att bestämma vilka filmer som ska hamna precis utanför listan. Här är mina bubblare: Cassandra’s Dream, The Darjeeling Limited, Gone Baby Gone, Harry Potter and the Order of the Phoenix och I Am Legend.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 2007:

Filmitch
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Man from Earth (2007)

22 maj, 2015 6 kommentarer

decadesTeater på film? Är det nåt att ha? Att filma en pjäs och släppa som en film? Tv-teater typ? The Man from Earth är nåt så udda som en science fiction-teaterpjäs. Ja, science fiction är nog den genre som ligger närmast till hands för att kategorisera filmen. Just science fiction är väl inte det första man tänker på när det gäller teaaaaatern. Men The Man from Earth är en film om idéer som det så fint brukar heta.

Huvudperson är John Oldman. Oldman, hmmm? Han har precis sagt upp sig från sitt jobb som lärare och ska flytta. Han försöker smita iväg osedd men hans vänner och kollegor hinner precis dyka upp för en improviserad avskedsfest. Varför väljer John att dra vidare? Han påstår att det är så han funkar bara. Han blir rastlös helt enkelt. Men ligger det egentligen nåt annat bakom och kommer John berätta det för sina vänner?

Även om ”det stora avslöjandet” kommer tidigt i filmen och även finns med som en grundpremiss när man läser om filmen på IMDb eller Filmtipset så föreslår jag att ni slutar läsa nu om ni vill se filmen helt ospoilad.

Avslöjandet: John är en Cromagnonmänniska som efter att han blev 35 aldrig åldras och nu har han levt på jorden i 14000 år. Haha, japp, bara så där. John har jagat mammutar och levt i grottor. Han har varit kompis med Buddha. Han har seglat med Columbus. Han har fått en tavla av van Gogh.

Beskedet tas emot med en nyfiken skepsis av kollegorna, som alla är professorer/doktorer/lärare inom diverse vetenskapliga ämnen. Men låt oss spela med, tänker de flesta när John fortsätter berätta om sitt långa liv.

The Man from Earth

Det första jag tänkte på var att det var en ganska mysig stämning där hemma hos John. Kollegorna som dyker upp verkar vara en ganska väl sammansvetsad grupp. Vissa av skådisarna kanske inte är jätteövertygande men jag kände ändå att det var en mysig stämning, som sagt. Till stämningen bidrog främst två figurer. Dels den gemytlige men på gränsen till irriterande John Billingsley (som jag kände igen som Dr Phlox från Star Trek: Enterprise, yay!), och dels mannen med en ruggigt skön svart basröst, Tony Todd. Gemyt.

The Man from Earth är i grunden ett kammarspel där rollfigurerna sitter och pratar i ett rum hela filmen. Vi får små avbrott då och då när två eller tre personer går ut för att göra något annat en stund. Men annars: en och en halv timmes prat mellan sju, åtta personer om Johns historia. Om den är sann eller ej. Hur kan man i bevisa att den är sann, eller tvärtom motbevisa den.

Jag tycker konceptet är klart intressant. Det ger upphov till en del funderingar. Vid ett tillfälle går kanske det hela lite för långt, och det är när John påstår sig vara en biblisk figur. Det blev liksom för mycket här, även om också detta väckte intressanta funderingar kring hur fantastiska myter kan uppstå ur vardagliga och helt realistiska händelser.

Musiken. Jag brukar oftast inte skriva om eller ens komma ihåg musiken (score och soundtrack) i filmer. Här stack den ut. Den pågick ständigt upptäckte jag efter ett tag. Den fanns hela tiden i bakgrunden vilket kändes udda och lite b. Det var som att filmmakarna inte litade på sin egen story och skådisarna. Ändå var det på nåt sätt passande. Mycket märkligt var det i alla fall.

Jag kan inte låta bli att ge fimen en trea. Den var så pass intressant rent idémässigt, även om det förstås inte går att komma att ifrån att det egentligen inte är en film utan en filmad pjäs.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om The Man from Earth.Vill de kolla på filmen varje dag de kommande 14000 åren?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Även Rörliga bilder och tryckta ord har sen tidigare skrivit om filmen. Sofia var inte helt nöjd.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

There Will Be Blood (2007)

17 april, 2015 9 kommentarer

There Will Be BloodEfter att ha skrivit om och blivit besviken på Inherent Vice kommer här en gammal recension av Paul Thomas Andersons There Will Be Blood.

För en gångs skull är jag lite på då det gäller nya omtalade filmer (förutom de gånger då jag råkar pricka in heta filmer under höstens filmfestival, som t ex NCFOM). Det har inget med Oscarsgalan att göra. Den är fullkomligt ointressant. Att jag fick ett ryck och såg There Will Be Blood på bio har mest att göra med det faktum att den regisserats av wunderkind Paul Thomas Anderson. Daniel Day-Lewis spelar misantropen och oljemannen Daniel Plainview som i början av 1900-talet i USA köper upp land och letar efter olja.

Mitt främsta intryck av filmen efter att precis ha sett den är att Daniel Plainview, levandegjord genom DDL:s helgjutna gestaltning, är en otäck karaktär. Jag skulle inte vilja lura honom, eller skämma ut honom, på minsta sätt. Då får man nog betalt tillbaka tiodubbelt. Att han har problem med sig själv är tydligt. Egentligen vet man dock inte vad som ligger bakom hans människohat eller hans besatthet att lyckas. Han kanske bara är så helt enkelt. Han är i alla fall ingen hycklare även om han ljuger och då och då lurar folk. Men lycklig är han aldrig.

En karaktär som moraliskt sett känns värre är predikanten Eli Sunday, grymt bra spelad av unge Paul Dano. Eli är en smart, slemmig och lismande fisk som gömmer sig bakom sin religion (kanske lite religionskritik här från PTA:s sida). Dano spelar honom på ett äckligt nedtonat sätt med viskande, till synes snälla, repliker. Uh, han var obehaglig. DDL känns inte obehaglig utan mer som en naturkraft, precis som oljan. Filmen utvecklar sig till en sorts tvekamp mellan Eli och Daniel där de båda försöker sko sig på oljan, Daniel direkt och Eli mer indirekt.

Tyvärr drogs jag aldrig in i filmen fullt ut, även om jag försökte. I PTA:s Magnolia var jag fångad nån gång efter inledningen med de olika slumphistorierna, ungefär då John C. Reillys polis snackar med en uppretad svart kvinna som döljer nåt i sin lägenhet. I There Will Be Blood är jag imponerad av det mesta. Musiken t ex är grym. Inledningen med det skrikande sirenliknande ljudet sätter en olycksbådande stämning direkt. DDL gör sin karaktär sjukt bra. Jag har läst att det har tagit DDL ungefär ett år att liksom släppa sin rollkaraktär. Det kan jag förstå med tanke på hur han spelar och vilka scener som förekommer i filmen.

Men – återigen – jag sugs aldrig in i filmen. Jag tror det beror att jag saknar nån sorts mänsklighet, nån sorts godhet, nån som jag kan heja på, nån som kan övervinna sig själv… nånting. Nu är det helmörker, ehuru imponerande helmörker. Filmen är ett sorts noir-drama lika svart som oljan, men vad är poängen? (Mmm, money makes the world go around och det är tråkigt, eller?) Jag får lite Citizen Kane-vibbar; det är imponerande men inte berörande. Om jag ska jämföra med en av årets Oscarsfilmer så tycker jag NCFOM var betydligt bättre som helhet, men där den filmen slutade med ett sorts ”pschyyyyy” (som då luften långsamt pyser ur en ballong) så var slutscenen i There Will Be Blood en riktig ”strike”. Slutbetyget måste bli en svag svag fyra.

Min kommentar: Om jag skulle se om filmen och ha samma upplevelse som när jag såg den i februari 2008 så vette fasen om den skulle få en fyra. Fast kanske ändå, slutet var som sagt en stiiiirike.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Enchanted (2007)

3 mars, 2014 7 kommentarer

EnchantedApropå Joel, som jag nämnde i min lilla text om The Last Boy Scout, så råkar jag veta att Enchanted är en personlig favorit hos herr Burman. Nu kanske en bitterljuv sådan? Hur som helst, Amy Adams är ljuvlig som, först animerad, sedan livs levande, sagoprinsessa som hamnar i cyniska New York där hon möter en (cynisk!) skiljsmässoadvokat spelad av ingen mindre än Hugh Jackman… nej, förresten det är ju look-aliken Patrick Dempsey. Toffelskådisen James Marsden är perfekt som töntig prins. Jag gillar filmen men hade kanske gillat den än mer om jag varit mer insatt i Disneys filmer om prinsessor än jag är. Att det är en musikal kanske sänker betyget liiiite.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Darjeeling Limited

29 november, 2013 8 kommentarer

Darjeeling LimitedTitel: The Darjeeling Limited
Regi: Wes Anderson
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Det finns en Wes Anderson-film som jag faktiskt gillar och det är den som de flesta andra (?) inte brukar gilla. Den har vi kommit till nu. Raka spåret till recensionen.

Wes Anderson har inte varit någon favorit hos mig, även om jag tror jag gillar Rushmore, som det var länge sen jag såg, minns i princip bara Bill Murray hoppandes trampolin i en pool (min kommentar: efter texten skrevs såg jag alltså om Rushmore). Både The Royal Tenenbaums och Life Aquatic fick underkänt. Det kan hända att det var ett resultat av en anti-hype-reaktion från min sida. Nya filmen The Darjeeling Limited utpelas i Indien där tre distanserade bröder försöker komma samman efter att deras far dött ett år tidigare. Det går väl så där, till en början.

Oj, detta var en överraskning! Del ett av visningen, alltså kortfilmen Hotel Chevalier, satte en skön stämning direkt. Det lustiga är att den, liksom ”huvudfilmen”, har fått R-rating i USA. Smått märkligt. Hur tänker de där borta ”over there”? Hur som helst, efter att dess eftertexter rullat förbi och del två (huvudfilmen) börjar får vi se Bill Murray, i SLOW MOTION, bli omsprungen av Adrian Brody i jakten på ett tåg. Så rackarns skönt, helt enkelt.

Jag har tyckt att Andersons tidigare filmer varit konstlat djupa och att inget egentligen händer. Det är bara en snygg yta i nån låtsasvärld. Tyckte jag, alltså. Nånting har ändrats. Jag vet inte om det är hur jag uppfattar filmen eller om det The Darjeeling Limited som är annorlunda. En sak är säker, det är jag väldigt ofta gillar road movies. Kan vara därför som jag direkt gillar den här filmen som i och för sig är en ”rail movie”. Om jag ska sammanfatta vad jag tycker så säger jag: skön stämning, lågmäld humor, och en rörande insats av Owen Wilson med tanke på vad han tog sig för efter inspelningen. Hmm, vad mer att säga förutom att filmen är en riktigt bra indiematinérulle?

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kortfilmen Hotel Chevalier får en trea i betyg.

Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Kortfilm, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

3 x I Am Legend

3 april, 2013 17 kommentarer

Hos Plox kunde vi för ett tag sen sen läsa en föredömlig genomgång med en hel radda med versioner av Richard Mathesons postapokalyptiska sf-roman I Am Legend. Jag nöjer med tre av filmatiseringarna och jag skriver om dem i den ordning jag såg dem.

****

The Omega ManTitel: The Omega Man
Regi: Boris Sagal
År: 1971
IMDb | Filmtipset

The Omega Man är en kultig och kul 70-talsklassiker där Charlton Heston åker omkring i ett öde Los Angeles med k-pist och dödar albinovampyrer efter att resten av Jordens befolkning har dött pga av krig med biologiska vapen. Inledningen är inget annat än underbar: Heston i en röd amerikanare i LA, till skön opassande musik, och med k-pisten nära till hands. Underbart var ordet.

Första halvan av filmen fortsätter i samma sköna stil. Heston bor helt ensam i sin barrikaderade bostad i LA som han får el till från en generator. Alla andra har gått under pga den smittsamma sjukdomen. Av nån anledning så blir en del nån sorts albinovarelser istället för att dö. Dessa sluter sig samman i märklig och b-ig sekt med solglasögon och mörka kåpor och försöker ha död på Heston. Kultigt och vrickat men egentligen inte bra på riktigt.

Heston träffar så småningom några andra överlevare, däribland Lisa som spelas av tuffa Rosalind Cash i härlig 70-talsafro. Filmen lever på sin sköna 70-talsstämning och har en del bra scener i början, då Heston har LA för sig själv och bl a åker till en biograf och tittar på den i mina ögon underbara filmen Woodstock. Det dåliga i filmen, bl a Hestons träiga skådespeleri, lyser dock igenom ju längre filmen pågår. Betyget blir ändå godkänt. Det är en rolig film att se.

3/5

****

I Am LegendTitel: I Am Legend
Regi: Francis Lawrence
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Det här var bättre än väntat (men det brukar ju vara så när förväntningarna är låga från början). Jag tycker filmen har en riktigt bra stämning och Will Smith håller filmen uppe helt själv (ja, han är ju ganska ensam som (mänsklig) skådis till en början, haha). Han är en riktigt bra skådis, det är bara att inse, och det här är tusen gånger bättre än t ex Independence Day (min kommentar: som jag tydligen hade ett horn i sidan till när jag skrev recensionen). Men visst, de datoranimerade människomonstrena passar inte in alls. Ett misstag helt klart. Den realistiska känslan som man skapat i det ödsliga New York försvinner när cgi-freaksen börjar vråla i närbild, och det blir Van Helsing istället. Men jag kan ändå inte låta bli att ge filmen en fyra. Den ödsliga postapokalypskänslan tillsammans med Smiths insats räcker faktiskt till en väldigt svag fyra.

4-/5

****

The Last Man on EarthTitel: The Last Man on Earth
Regi: Ubaldo Ragona & Sidney Salkow
År: 1964
IMDb | Filmtipset

Vincent Price spelar Dr. Robert Morgan, den siste mannen på Jorden, i den här första filmatiseringen av Richard Mathesons roman I Am Legend där en viruskatastrof utplånar ”allt” liv. Precis som i de andra filmatiseringarna, The Omega Man och I Am Legend, så härjar en sorts ljusskygga zombievampyrer om nätterna. Price är en imponerande karaktär och sevärd i sig. Tyvärr är det här en b-rulle som inte funkade för mig. Början och den ödsliga stämningen får man till ganska bra. Även vampyrerna är ganska bra, speciellt en chefsvampyr som dunkar på Morgans igenbommade dörr ropandes ”Moooorgan, come out!” med otroligt fånig röst (vilket gjorde att han i just den scenen mest var rolig alltså). I mitten får vi se lite återblickar på vad som hände när viruset spreds. Då var det av naturliga skäl fler skådisar med och det framgick mer tydligt att det är b-skådisar det handlar om. Men bitvis är det en bra stämning och det känns lite som att George A. Romero lånade en hel del härifrån till sin Night of the Living Dead som kom fyra år senare (min kommentar: vilket mycket riktigt Plox bekräftar i sin genomgång).

Filmen, som finns att se gratis på Internet Archive, var för övrigt en amerikansk/italiensk produktion inspelad i Italien med en hel del italienska skådisar. Och det vet vi ju hur jobbigt det är med dubbningen i italienska filmer, speciellt om det dubbas till engelska. Fast nu var det ju ganska många vampyrer med som inte sa så mycket, haha.

2/5

Fler har skrivit om dessa filmer, nämligen Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord (som även tycker till om boken).

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Betyg 4, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Zodiac

20 september, 2012 8 kommentarer

Titel: Zodiac
Regi: David Fincher
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension av den möjligen underskattade filmen Zodiac. Jag såg och skrev om David Finchers film 2009.

Ah, det här var en positiv överraskning. Jag vet inte, men det var liksom ingen hausse kring den här filmen och Panic Room var ok men inget mer, så jag hade inga stora förväntningar egentligen. Vad jag fick var en fantastiskt välgjord och ambitiös film. Den är spännande utan att vara spektakulär. Handlingen är krypande och ganska långsam, men som jag skrev så finns det en spänning hela tiden. Jag tycker den påminner lite om PTA:s filmer, typ Boogie Nights, även fast temat är annorlunda. Det är ambitiöst och handlingen sträcker sig över lång tid med en skön tidskänsla. Skådisarna är klockrena i sina roller. Nä, det var verkligen en njutning att se Zodiac och det var bara skönt att den var lång.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Transformers

16 september, 2012 20 kommentarer

Titel: Transformers
Regi: Michael Bay
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Imorgon kommer en recension av John Hillcoats senaste film Lawless. Vad har det med Transformers att göra tänker ni? Jo, det är nämligen så att Shia LaBeouf spelar en av huvudrollerna i Lawless. Nu har ju Shia varit med i andra filmer också men det är ju ändå Transformers som han förknippas med… än så länge.

”Before time began, there was the Cube”. Med en sån inledning borde jag ha tänkt efter en gång till men jag hade tänkte att det skulle vara lite skönt att ”lämna hjärnan någon annanstans” efter jobbet och kolla in snygg action. Transformers lät perfekt för jobbet att förgylla min vardagskväll. Så fel jag hade. Handlingen i filmen som man hittar under ”trams” i ordboken går ut på att två grenar, en god och en ond, av ett robotsläkte kämpar mot varandra. Spelplats: Jorden, som hamnar i skottlinjen om man säger så. Shia LaBeouf spelar Sam Witwicky, nördsnyggingen som ovetandes visar sig ha nyckeln till det som robotarna kämpar om. Megan Fox spelar… foxy.

Michael Bay har faktiskt gjort en i mina ögon helt ok rulle, nämligen The Island. Transformers börjar väl hyfsat. De inledande helikopterskuggorna i öknen är snygga och första gången man ser nån av robotarna transformeras är det ganska coolt. Men i övrigt var det bara ren dynga. Det är så tramsigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. John Turturro förnedrar sig fullständigt när han gör den fånigast roll jag har sett honom i. Han är som ett vuxet barn som verkar leta efter sin borttappade nallebjörn. De som spelar Sams föräldrar är framodlade med hjälp av nån kloningsapparat för amerikanska familjefilmsföräldrar (hmm, vilket läskigt forskningsprojekt det vore). Varje scen de är med i är en plåga.

Shia LaBeouf är helt ok och jag ser att han faktiskt har talang. Tyvärr kan han inte göra något för att rädda den här filmen från att kraschlanda totalt. När robotarna trampar omkring runt Witwickys hus i väntan på Sam – en sekvens som pågår i vad som känns som en evighet – är tramsfaktorn hög, och när robotorna börjar breakdansa når den astronomiska mått. Det fanns nån sekvens i samband med slutstriden då en kvinna skriker i slowmo samtidigt som en raket passerar strax ovanför hennes huvud som var rätt snygg. I övrigt är det ganska långtråkig action, skådespelarinsatser från Nickelodeon, och en sagolikt fånig handling som får Björnes magasin att framstå som värsta tjeckiska svartvita dramat om en blind docka med psykiska problem. Och då har jag inte ens nämnt hovnarren Bernie Mac som bilförsäljare i början. Hjälp.

1+/5

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →