The X-Files (1998)

3 september, 2021 4 kommentarer

Av nån anledning var jag inget jättefan av Arkiv X (ja, eller The X-Files som ju serien hette i original). Jag borde ha varit ett jättefan då det känns som att serien är gjord för mig. Mystiska fenomen, science fiction, konspirationer, etc, det är ju mumma. Troligen hände det mycket annat i mitt liv när serien gick så jag kanske missade tåget. Å andra sidan skriver jag nedan att jag verkligen gillade Arkiv X så jag kanske minns fel. Det jag minns kanske är att jag slutade titta och då är det den känslan som finns kvar. Min preblogg-text om filmen The X-Files skrevs i september 2003.

FBI-agenterna Mulder och Scully försöker bevisa konspiration på hög nivå som handlar om att rymdvarelser vill kolonisera jorden.

Jag gillade Arkiv X när den gick som tv-serie. Den kanske går fortfarande men jag tittar inte nu. Jag tyckte den var perfekt som serie. Ingen egentlig action behövdes utan det var mer mystiskt och lite kvasivetenskap samt rolig dialog mellan Mulder och Scully. Ofta var M och S på gränsen att lyckas bevisa nån sorts konspiration men i slutändan försvann bevis eller så dog nåt vittne och så var det bara att börja om från början. Jag gillade det konceptet på nåt sätt. Nu skulle det göras film och då ska det vara lite mer storslaghet (tydligen), vilket gör att känslan från tv-serien försvann en del. Men jag tycker ändå de har lyckats ganska så bra. Samspelet mellan Duchovny och Anderson är bra och precis som i serien så är de hela tiden på vippen att bevisa något, hitta nåt avgörande bevis, men konspiratörerna hinner alltid undan. Jag gillade Martin Landau som dök som paranoid konspirationsteoretiker. Det var kul att se denne hjälte från kultserien Månbas Alpha (oj, oj, det är en gammal favorit).

Filmen var lite uppbyggd på att man redan känner till personerna från tv-serien. Dessa dyker liksom upp och då antas man tänka ”Aha, där är ju han. Ok, då blir det spännande”. Om man inte sett serien så funkar detta nog inte så bra, tror jag. Mitt betyg till filmen blir precis godkänt men det är ingen höjdare. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, TV, Tv-serie Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mudbound (2017)

1 september, 2021 4 kommentarer

En anledning till att jag gillar historiska filmer är att det är som att transporteras till en annan tid, nästan till en fantasy-värld. Yes, stupid, det är ju precis det som är tanken. Nej, men allvarligt, jag tycker det är intressant att ta del av miljöerna, kostymerna, företeelserna och prylarna. Jag får en känsla av en annan tid. Ehe, stupid, det är ju en annan tid som skildras!

Just det där att uppleva hur saker funkade förut är också det jag gillar med att titta på filmer från förr men som utspelar sig i den nutid som filmen gjordes, 1940-talet t ex. Film noir är en utmärkt genre för just detta då dessa filmer skildrar samhället rakt upp och ner så att säga. Hur funkar det med manuella telefonväxlar, mjölkbud och andra samhällsfunktioner som inte finns längre? Det kan man få reda på om man har tur.

Jag kom in på dessa tankar när jag såg Netflix-filmen Mudbound som utspelar sig på under och efter andra världskriget, främst i amerikanska Södern i Mississippi. Två soldater, Jamie och Ronsel, från en vit och en svart familj kommer tillbaka från Europa efter att ha besegrat nazisterna. Båda två har problem, till viss del samma, till viss del olika, med att anpassa sig till verkligheten i Mississippi. De kan dock vända sig till varandra med sina problem.

Nja, det här var lite för enahanda, lite för övertydligt. Jag känner att inget som händer inte är det förväntade. Det är vita som vill göra gott, vara en frälsare, men det blir förstås bara värre (för Ronsels familj). Det funkade i tv-serien Lilly Harpers dröm när jag såg den som betydligt yngre och möjligen mer optimistisk.

De få krigsscener från Europa som finns med är inte speciellt bra. De känns som tagna ur en dramadokumentär. Däremot förekommer det en del fina scener bl a mellan Ronsel och Jamie där de har en sorts terapisessioner. I filmen är det endast de två som kan prata med varandra om vad de har varit med om i kriget. Ingen annan förstår. ”Unfortunately, no one can be told what The Matrix is”. Jag gillade även en scen mellan Ronsels föräldrar när de dansar i köket och eftersom de inte har nån grammofon så hummar de (eller snarare mmmar à la Crash Test Dummies) en sång tillsammans. Fint.

Det var kul att se den grymma R&B-sångerskan Mary J. Blige i rollen som Ronsels mamma. Hon var bra (och har skådespelat förr men jag tror det här var första gången jag såg henne i en film). Som helhet kan det dock inte bli mer än ett sånt där typiskt mellanmjölksbetyg till Mudbound.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Mary J. Blige – ”My Life”.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Krig, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Tokyo Noise (2002)

29 augusti, 2021 2 kommentarer

Känner ni till Lucky People Center? Det är (var?) en löst sammansatt grupp av svenska musiker och konstnärer som gjorde (elektronisk) musik och film under 90-talet. Det hela började som en svartklubb i Göteborg med samma namn och på den klubben tror jag funkgruppen Stonefunkers hängde eftersom de döpte en av sina tidiga singlar till just det. Några av medlemmarna i LPC (Johan Söderqvist och Jan Röed) gjorde 2002 dokumentärfilmen Tokyo Noise tillsammans med regissören Kristian Petri och min preblogg-text om den filmen skrevs i september 2003.

Det här är en svensk dokumentär om Tokyo och dess invånare. Ett antal personer, alla japaner, intervjuas och berättar om Tokyo och japaner, om deras oförmåga att visa känslor och deras kärlek till maskiner bl a. Det är en ganska annorlunda dokumentär där intervjuerna blandas ihop till ett collage av bilder, röster, musik och ljud. Vi får bl a möta en shinto-präst, två fotografer, en robottillverkare och en datorspelsutvecklare. Den ene fotografen är med i en klubb för fotografer som bara tar bilder på det heliga berget Fuji och den andra tar bara bilder på himlen efter det att hans fru har dött (eftersom hon finns där uppe). Vi får höra om en ”självmordsskog”, en skog där ca 70 människor om året tar livet av sig. I skogen har myndigheterna satt upp skyltar där man uppmanar blivande självmördare att tänka om. Märkligt.

Det är inte ofta jag ser dokumentärer men när jag gör det så blir jag oftast inte missnöjd. Tokyo Noise får godkänt men inte mer. Jag ville veta mer om den vanlige japanen kanske. Nu blev det lite väl extrema saker och ibland kändes det som en lång musikvideo. I Tokyo Noise saknade jag också nån, kanske en svensk, som liksom förhöll sig till det som vi såg och upplevde. För rätt länge sen gick det en serie på SVT som jag gillade mycket. Den hette Jorden runt och i den åkte Janne Forssell runt jorden och skildrade främmande länder på ett intressant och personligt sätt (min kommentar: och fotade gjorde Lasse Westman). Eftersom denne ”berättare” saknades kändes Tokyo Noise lite tråkig ibland. Men betyget blir ändå 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , ,

Cinema, Aspirins and Vultures (2005)

27 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Jag passar på att beta av den sista gamla preblogg-texten om filmer som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. När Cinema, Aspirinas e Urubus visades på festivalen så kallades den Cinema, Aspirins and Vultures men nu verkar den internationella titeln på denna brasilianska film vara Movies, Aspirins and Vultures, vilket ju låter betydligt sämre. Så jag behåller den gamla festivaltiteln.

Cinema, Aspirins and Vultures är en brasiliansk roadmovie (min kommentar: roadmovie, då kan det inte bli sämre betyg än 3/5) om en tysk som ”flytt” från Europa i samband med andra världskriget (min kommentar: hmm, jag vet inte riktigt vad jag menar med citationstecknen runt ”flytt”). Han har till slut hamnat i Brasilien där han åker land och rike runt och säljer aspirin till folket i fattiga små byar på landet. Det här var en lagom mysig film som rullade på i lagom takt utan att egentligen nåt speciellt hände. Jag kan tänka mig att den påminner om Dagbok från en motorcykel fast med lägre budget. Tysken träffar under sin resa en fattig, avig och gnällig brasilianare som längtar till Rio. Han tar med honom som hjälpreda och samspelet mellan de båda är lite intressant och det som är navet i filmen. Tysken har hela tiden också hotet om kriget i Europa, som han tror är långt borta, hängande över sig. Det är rätt så snyggt foto också trots att det inte kändes så där påkostat som i filmer med högre budget. Det förekom en skön känsla i vissa av bilderna av den brasilianska landsbygden, bl a med original i form av gamla bybor. Mmmm, ja, en ganska mysig film är det men inget som man hoppar från tian för (min kommentar: hoppar från tian, huh?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , , , ,

In Memory of My Father (2005)

25 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Idag handlar det om en typisk American Independent-film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Den där skådisen som spelar en psychobrorsa från Six Feet Under som jag nämner i texten är Jeremy Sisto om ni undrar.

In Memory of My Father är en lågbudgetrulle som utspelas under en kväll/natt tillika likvaka för en gammal pappa och filmmogul i Hollywood. I fokus står de tre sönerna som alla har sina problem som kommer upp till ytan när vänner och andra dyker upp på pappans likvaka. Filmen har ett ganska roligt upplägg men den känns amatörmässigt gjord. Fotot är inte godkänt. Det är blaskigt, hafsigt, ryckigt. Filmen är helt enkelt jobbig att titta på. Det kan även ha berott på projektorn som användes då jag såg filmen men resultatet är ändå det samma så det spelar mindre roll.

Dialogen är fullpepprad med ”f*ck” på ”f*ck” men det gör inte scenerna mer intensiva, snarare tvärtom. Klippningen är jobbigt speedad. Bitvis låter man två scener pågå parallellt och sedan klipper man mellan de två scenerna med ca fem sekunders mellanrum – en väldigt jobbig berättarteknik. Den enda ljusglimten är två snubbar, där den ena spelas av samma skådis som är Brendas psychobrorsa i Six Feet Under, som tar lite droger och flummar runt ett tag i badrock på ”partyt”. Det var av nån anledning roligt. Men också det enda som var roligt, tyckte jag. Ja, förutom att det som vanligt var kul att träffa regissören Christopher Jaymes efter visningen och att skådisen Frida Hallgren gick fram och klappade Chris på armen och sa ”I liked it. A very good movie!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , , ,

Buenos Aires 1977 (2006)

22 augusti, 2021 2 kommentarer

Idag blir det en gammal preblogg-text om en film, Crónica de una fuga som originaltiteln lyder, som jag såg under 2006 års Stockholm Filmfestival. När jag läser de sista meningarna i min lilla text påminns jag hur mycket en visning, en festivalvisning, verkligen kan lyfta en film(upplevelse).

Buenos Aires 1977 är ett intensivt drama som avslutas som en ”sitta på helspänn”-thriller om fyra män som försöker fly från fångenskap under juntatiden i Argentina på 70-talet. Riktigt bra var detta! Det är en otäck och närgången skildring av hur människor bryts ned av rädsla och hot om våld. Det är också en film om människors vilja att leva, att ha kvar sitt mänskliga värde trots att man behandlas som djur. Dessutom är den som sagt en riktig nagelbitare mot slutet. Nåt som lyfte filmen, som skildrar en verklig händelse, och själva visningen var att en av männen som var med om flykten, Claudio Tamburrini, fanns på plats på biografen Sture och intervjuades efteråt. Tamburrini kom till Sverige efter flykten och har även skrivit boken som filmen bygger på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2006, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Allt börjar idag (1999)

20 augusti, 2021 2 kommentarer

Idag blir det franskt i regi av Bertrand Tavernier. Hmm, ”Tavernier” tänker jag när jag ser namnet. Har inte han en bror som han tillsammans med bildar ett känt filmmakarpar? Efter lite googlande visade det sig att jag var i fel land. Det var de italienska bröderna Paolo och Vittorio Taviani som dök upp mitt huvud. Deras snarlika efternamn lurade mig. Min text om Ça commence aujourd’hui i skrevs i januari 2006.

Allt börjar idag är ett franskt socialrealistiskt drama i regi av Bertrand Tavernier som handlar om dagisverksamheten i en fattig stad i Frankrike. Ho! Kan det blir mer olikt en film som King Kong, eller vad? Vi möter den engagerade men allt mer förtvivlade dagisläraren Daniel. Allt fler av barnen far illa när fattiga och knarkande föräldrar inte orkar ta hand om, eller misshandlar, sina söner och döttrar. Daniel märker det på barnen på dagiset. Han gör sitt bästa men tycker inte han får stöd från myndigheterna. Och är det verkligen hans ansvar att ta hand om barnen bara för att föräldrarna inte gör det?

Egentligen är det en ganska vanlig och lite tråkig fransk film. Förutom Daniels liv på dagiset får vi också ta del av diverse av hans familjeproblem i form av en styvson som inte gillar honom och en pappa som är sjuk. Filmen är välspelad och alla roller känns helt äkta. Det kändes som att många var amatörer som bara spelade sig själva, vilket är ett gott betyg. Bitvis kunde det bli lite pretto när huvudpersonen i form av en voice over läser poesi. Handlingen blandas då och då upp med vackra och melankoliska bilder av den franska landsbygden. Lite prettovarning här också men det var vackert och bröt av mot det vardagliga och funkade därför. Mot slutet blir det lite gripande och även lite hoppfullt. Betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Socialrealism Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Day of the Jackal (1973)

18 augusti, 2021 4 kommentarer

Jag nämner Michael Lonsdale i texten nedan. Jag har inte sett speciellt många filmer med honom men ändå är han en favorit. Det är hans propra sätt att prata som gör det tror jag och just pga av sin röst passar han utmärkt som skurken i Moonraker. Min korta och torftiga preblogg-text om The Day of the Jackal skrevs i augusti 2003.

En lönnmördare kallad Schakalen anlitas av franska terrorister som vill mörda president de Gaulle. Polisen är honom så småningom på spåren.

Schakalen är en film med en skön 70-talskänsla. Det är schyssta bilar och kläder. Handlingen är rätt så spännande. Det var skönt att det inte fanns nån självklar hjälte. Mest gillade jag Michael Lonsdale som spelar en polis på jakt efter Schakalen. Jag kände igen honom från bondfilmen Moonraker där han spelar skurken Hugo Drax. En nackdel med filmen är att man vet hur det kommer att går. Fördelen är att man inte vet hur det går till i detalj. Därför blir det ändå spännande, speciellt i slutet, men filmen var lite seg i början och mitten tyckte jag dock. Men klart sevärd. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Dark Phoenix (2019)

15 augusti, 2021 4 kommentarer

Jag har alltid gillat X-Men-filmerna. En del är sämre än andra men överlag tycker jag att de funkar bra. Jag gillar hela upplägget med mutanterna och deras olika dolda (eller mindre dolda) förmågor och hur de samarbetar. De är lite mer seriösa jämfört med MCU-filmerna och det kan jag tycka är skönt som omväxling. Logan är ju ett smärre mästerverk exempelvis.

Dark Phoenix känns lite som Black Widow gör på MCU-sidan, dvs som filmer som kanske kom vid fel tidpunkt. Jag vet i och för sig inte om nån egentligen hade varit intresserad av en Dark Phoenix-film tidigare heller. Men Black Widow-filmen skulle definitivt kommit tidigare och framförallt innan Avengers: Endgame. Bägge filmerna ger samma känsla av att man liksom slarvar ut dem bara för att man måste, utan att riktigt tro på dem. Ok, kanske inte slarvar ut dem men nåt fel är det.

Spoilers för Dark Phoenix från och med nu.

Med det sagt, så tycker jag ändå Dark Phoenix var helt ok! Den gick dåligt på bio och om jag förstått saken rätt så har den fått dålig kritik också. Under titten konstaterar jag att: men det här var ju inte så dåligt. Filmen handlar om barndomstrauman som inte lämnar en person, Jean Grey i det här fallet, och om hur dessa trauman inte går att förtrycka genom att försöka bygga upp mentala murar. De raseras för eller senare. Det spelar ingen roll om den som bygger muren heter Charles Xavier.

Apropå Charles så gillade jag att han framställdes som en självgod person som tror att hans egen förträfflighet ska ordna allt. Charles har alltså ljugit för Jean Grey hela hennes liv. I själva verket så lever hennes far!

Jag var relativt förvirrad under titten. Plötsligt dödades Raven/Mystique av Jean. Hmm, men vänta nu, filmen utspelar sig 1992, åtta år innan händelserna i X-Men och där är ju Mystique med. Dessutom: hur gammal är Raven här egentligen? I X-Men: First Class som utspelar sig 1962 är hon en ung kvinna men inget barn. Men, men, det var väl X-Men: Days of Future Past som f***ade upp tidslinjen. Det hör man ju bara på den filmens titel.

Den normalt sett rödhåriga Jessica Chastain är med som en utomjordisk albinoskurk (tänk Paul Bettany i The Da Vinci Code). Hon funkar väl ok men jag kan tycka att man borde ha skippat hela den här delen av filmen och istället fokusera helt på de interna problemen bland våra mutanter. Men en superhjältefilm måste ju ha en skurk, så är det väl. En del av formeln, eller formulan för att tala shampoo-språk.

Filmen avslutas med lång actionsekvens på ett tåg. Den är lång men den funkar. Scener på tåg gör ju oftast det. Dessutom får vi se mutanterna samarbeta på diverse sätt vilket alltid är kul. Jag får nog lov att se den sista filmen, The New Mutants, i den här serien också. En film som gått totalt under radarn på de flesta, inklusive mig. Jag visste knappt att den existerade även om jag kanske hört om den nån gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Valdagen (2001)

13 augusti, 2021 2 kommentarer

Jag gillar iransk film. Jag har inte sett speciellt mycket av den varan men det jag har sett har jag nästan alltid gillat. Det finns en intressant metaaspekt i många de iranska filmskaparnas filmer. Nån gång ska jag köra ett tema och beta av kanske tio av de mest kända filmerna som jag inte har sett. Min preblogg-text om just Valdagen skrevs i augusti 2003.

Valdagen är en iransk film om en soldat och en kvinnlig valförrättare. Soldaten som är posterad på en ö utanför Irans kust och får i uppdrag att skydda valförrättaren som kommer till ön med båt en dag. De ger sig ut på jakt efter potentiella röstare. Det visar sig vara lättare sagt än gjort.

Det här var en smårolig film. Rätt så långsam. Några skulle kalla den seg men jag tycker den klarar sig undan från det tillmälet. Den visar på ett rätt så roligt sätt hur svårt det kan vara att införa demokrati i ett samhälle där religion och andra traditioner regerat länge.

Ibland är den absurd som när plötsligt ett trafikljus som visar rött dyker upp mitt i öknen vilket gör att soldaten måste stanna fast han vet att trafikljuset är trasigt och de dessutom har bråttom. Den fick mig ibland att tänka lite på den palestinska Gudomligt ingripande. Betyget blir 3/5. Som sagt, lite tålamod krävs.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →