Longlegs (2024)

Efter att ha sett och gillat Heretic såg jag fram emot att kolla in en annan skräckissnackis. Nicolas Cage skulle vara med och oavsett om Cage går full Cage eller inte så borde det borga för nåt sevärt. Men tyvärr blev jag lika besviken på Longlegs som jag blev förtjust i Heretic. Inledningen var hyfsad. Vi får träffa Maika Monroe som synsk FBI-agent som utreder ett fall med synnerligen läbbiga seriemord. Hennes chef spelas av Blair Underwood som jag kände igen från klassikerserien Lagens änglar. Jag gillade försöket att få till en Zodiac-liknande stämning med kodspråk och pusseldeckarinslag. Men i övrigt var det inte bra trots ockulta satanism-vibbar. Cage kändes bortkastad, oigenkännlig och mest larvig. Orimligheterna avlöser varandra och handlingen är för mig fullkomligt obegriplig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Heretic (2024)

A24 verkar mer och mer gilla att producera skräckisar nuförtiden har jag fått för mig. Talk to Me och Midsommar är två exempel och Heretic är ytterligare ett. Filmen är skriven regisserad av duon Scott Beck och Bryan Woods. Ett sånt där par med, vad det verkar, sköna snubbar i stil med Daniels (EEAAO) eller Benson and Moorhead (The Endless).

Två unga mormonsystrar knackar på hos Hugh Grant för att försöka värva honom till deras kyrka. Grant säger att ”The walls and ceilings have metal in them men välkomna in”. Det hela utvecklar sig till ett mysigt kammarspel där den till en början timide Grant har en dold agenda (nähä!). Muahaha.

Det är intressant hur olika de två systrarna är. Barnes (Sophie Thatcher) har ett tjockare skinn då hon är erfaren av livet utanför kyrkan medan Paxton (Chloe East) är minst sagt bräckligt naiv infödd i kyrkan som hon är.

Det diskuteras mycket religion i filmen. Ja, det är väl det som filmen går ut på. Vad är och varför finns religion? Den här typen av teologiskt snack är jag verkligen svag för. Grant, trots att han visar sig vara en psykopat, lägger fram väldigt rimliga teorier och argument. Hugh Grant är för övrigt strålande i filmen och verkar ha haft riktigt roligt under inspelningen.

Jag gillar hur alla inblandade spelar ett spel och är medvetna om att båda vet att den andra vet att den andra vet. Systrarna blir tvungna att spela med i leken för att ge sig själva en chans att komma undan. Spännande!

Under sin ”lektion” för systrarna kommer Grant in på det här med iterationer. Monopol, The Hollies och Bibeln. Allt har gjorts förut, det är bara ytterligare iterationer vi upplever. Ja, det är så sant. Det gäller även på mitt jobb. Först hette det teams, sen blev det squads och nu senast blev det experiences. Experiences, really? Det blir ju fånigt det här med alla dessa buzzwords. Men cheferna måste ju ha nåt att göra de med.

Filmens slut ballar kanske ur en aning och jag har lite svårt att förstå vad Grants agenda faktiskt var. Avslutningsmusiken under eftertexterna med ”Knockin’ on Heaven’s Door” by way of Mazzy Stars ”Fade Into You” var underbar (och passande med tanke på detta med iterationer). Man kan aldrig få för lite Mazzy Star och Hope Sandoval. Nu var det i och för sig Sophie Thatcher som sjöng men ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Emilia Pérez (2024)

Emilia Pérez verkar vara en film som de flesta hatar av olika anledningar. Jag har svårt att förstå avskyn. Ja, avsky kanske är ett för starkt ord. De negativa tongångarna är nog en bättre beskrivning. Själv tycker jag att filmen är helt ok (och då brukar jag normalt sett nästan aldrig gilla musikaler). Jag vet inte om det spelar in att jag varken är mexikan eller transperson?

Handlingen? En kartellboss i Mexiko City (Karla Sofía Gascón) vill transformeras från man (Manitas) till kvinna (Emilia Pérez) och starta ett nytt liv. Till sin hjälp tar han advokaten Rita (Zoe Saldaña) och det hela genomförs bl a till tonerna av låtar med texter i stil med ”From penis to vagina”. Ja, haha, här kunde jag inte låta bli att skratta. Men det var ju det som skulle ske så att…

Manitas fru Jessi (Selena Gomez) skickas av säkerhetsskäl tillsammans deras barn till Schweiz. Manitas själv fejkar sin död och förvandlas till Emilia Pérez och lever sitt liv utan att träffa varken fru eller barn. Ja, men sen träffar hon Rita i London (av en slump?) och då vill hon återförenas med sina barn.

Jag tyckte det var lite kul, och talande, att barnen hatade att flytta till Schweiz. Det var helvetet på jorden. Sen när de skulle flytta tillbaka till Mexiko fyra år senare så var det absolut fel. Helt fel. Nu ville de bara åka skidor. Fyra år passerar. Barn är bäst på att anpassa sig och sämst på att tro att de kan anpassa sig.

Musikalnumren fungerar för mig. De är som korta avbrott där en rollfigur berättar och visar hur hon eller han känner. Det är ganska korta nummer med dans där omgivningen deltar för att sen snabbt bli en del av vardagen. Det greppet har säkert använts många gånger men jag blev påmind om filmen Música som jag kan rekommendera om ni vill se nåt lättsamt och roligt.

Fotot är väldigt mörkt, ofta med ett starkt ljus i mitten av bilden. Det är svårt att se omgivningarna. Det är säkert medvetet och ger ju en sorts musikalkänsla med en strålkastare som lyser upp en (teater)scen. Men för mig gjorde det att filmfilm-känslan försvann. Jag saknade exteriörer där man fotat på plats med natur och riktiga stadsmiljöer. De olika städer som man befinner sig får man noll känsla för. Man skulle lika gärna ha kunnat spela in i en flyghangar i Järfälla.

I slutändan är det en udda film som ändå bara är helt ok. När det gäller regissören Jacques Audiard så vill jag lyfta några andra riktigt bra filmer som han gjort tidigare: Mitt hjärtas förlorade slag, En profet och Dheepan. Samtliga är 4/5-filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Brutalist (2024)

The Brutalist är en episk film med ouvertyr och paus. Den är filmad i svartvitt förutom en bit i slutet. Nej, nu ljuger jag ju. Den är inte alls filmad i svartvitt. Varför tror jag det? Kanske tänker jag på filmer som Tár och Maestro som ju också växlar mellan färg och svartvitt. Hehe, Tár är för övrigt inte alls i svartvitt, det bara känns så. Det är nåt med de här filmernas längd och episka känsla som får mig att tro att de är i svartvitt. Nåväl.

Den här rackarns filmen är 3 timmar och 35 minuter. Ja, den var i alla fall det när den visades på bio då pausen var en kvart. Vid en titt hemmavid är pausen nedkortad till en minut (om man nu inte väljer att förlänga den själv). Dessa dryga tre timmar rullade på förvånansvärt lätt. Regissören Brady Corbet har på nåt sätt fått till en film som flyter fram smidigt men utan att jag tappar intresset.

Vad handlar den om? Ja, om ungraren och Förintelse-överlevaren László Tóth (Adrien Brody) som kommer till USA efter kriget och försöker skapa sig ett nytt liv. Tóths fru Erzsébet (Felicity Jones) är kvar i Europa vilket jag antar var ett medvetet val (eller inte) då Tóth ska bana vägen. Det går väl så där. Det första han gör när han kommer till USA är att gå till prostituerade (men utan att få upp den) samt bli heroinberoende.

Så småningom börjar han jobba som arkitekt för industrimagnaten Van Buren (Guy Pearce). Och så småningom kommer även frun Erzsébet till USA tillsammans med niäsen Zsófia.

Relationen mellan Tóth och Van Buren är märklig. Jag får känslan att Van Buren både beundrar och hatar Tóth. Tóths arkitektstil (Bauhaus-utbildad som Tóth är) förstår han sig nog inte på men om andra säger att det är bra så är det väl bra. Det kokar nog ner till att det handlar om offer, hjälplösa, makt, översittare och kulturella skillnader mellan Europa och USA.

Det förekommer en helt otrolig och vacker sekvens i ett italienskt stenbrott som försatte mig i trans. Dessutom fick vi där även ett party som fick mina tankar att gå till mästerverket Babylon samt några av Paul Thomas Andersons filmer.

Att Brady Corbet spelade en av de båda handskbeklädda psykopatsadistynglingarna i Michael Hanekes Funny Games-remake på sin egen film kommer aldrig sluta att fascinera mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Shinypodden Special: Århundradets 25 bästa filmer – del 2

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om våra 25 favoritfilmer från 2000-talet. I avsnitt två kommer vi in på våra topp-10-filmer. Spännande!

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden.

2 x Wallace & Gromit

Nätrullarna poddade om den senaste Wallace & Gromit-filmen Vengeance Most Fowl tidigare i år och då passade jag på att se The Wrong Trousers eftersom Vengeance Most Fowl är en sorts uppföljare till den kortfilmen från 1993. På köpet hann jag också med att kryssa den allra första kortisen A Grand Day Out (1989).

Det är trevliga små filmer de här. Leranimation är så mysigt. Det är superbrittiskt allting och mina tankar går till Pang i bygget (mest för miljöerna) och Mr. Bean (slapstick-humorn).

I A Grand Day Out åker Wallace och hans hund Gromit till månen med en rymdraket för att tillfredsställa sitt ostbehov. För alla vet ju att månen är gjord av ost. Stop motion-animationen är underbar och känns väldigt taktil. Det är på riktigt detta och man ser ibland till och med fingeravtryck på leran.

I The Wrong Trousers får Gromit konkurrens om Wallaces uppmärksamhet av en ny hyresgäst som flyttar in: pingvinen (och superskurken, visar det sig) Feathers McGraw. Han är riktigt läbbig den där pingvinen med sin blanka blick och stilla sätt. Och Gromit är ju fruktansvärt irriterad på att Wallace inte genomskådar honom.

Som jag sa är allt väldigt brittiskt, på ett bra sätt. Wallaces uppfinningar, som t ex hela frukostapparaten, är underbara. Wallace må vara en bra uppfinnare men särskilt bra koll på omvärlden har han inte. Nej, det är upp till Gromit att klara biffen allt som oftast. Gromit framställs förresten som en hustru som vet bäst och sitter i sin fåtölj och stickar.

Till sist konstaterar jag att Wallace & Gromit-filmer kryllar av referenser till andra filmer. Det görs blinkningar till heist-filmer, westerns och Citizen Kane.

A Grand Day Out (1989)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Wrong Trousers (1993)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Shinypodden Special: Århundradets 25 bästa filmer – del 1

Jag är med i Shinypodden (yay!) där jag tillsammans med värden Henke och gästerna Carl och Niklas pratar om våra 25 favoritfilmer från 2000-talet. Det var inte det lättaste. Dessutom skulle de rangordnas. Ordningen var egentligen inte så svår förutom just vilken film som ska bli etta och så var det ju plågsamt att behöva utesluta några riktigt starka filmer.

Hos Shinypodden kan du lyssna på avsnittet men det går givetvis även att hitta på iTunes och Spotify eller så dyker det upp i feeden i din podcastspelare om du prenumererar på Shinypodden. Del två kommer ut om en vecka.

Nätrullarna – Mickey 17

Nätrullarna är tillbaka med ett nytt avsnitt lagom till midsommar. Den här gången pratar vi om Parasit-regissören Bong Joon-hos nya science fiction-satir Mickey 17.

Förutom det så har Daniel tittat tillbaka på en verklig klassiker. Nämligen Twin Peaks, tre säsonger och en film…

…och Johan hittar tre guldkorn i musikalfilmsträsket, och så lite om Wicked också.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

The Substance (2024)

The Substance är filmen som skulle ha gett Demi Moore en Oscar tycker många. Nu blev det inte så eftersom Mikey Madison i Anora fick den istället. Och ja, det är väl talande att den nya unga stjärnan hyllas istället för den bedagade veteranen. Spiken i kistan!

I The Substance är det Margaret Qualley som spelar den nya unga stjärnan som tar över efter Demi Moores Elisabeth Sparkle (härligt namn) som aerobics-stjärna på tv. Kniiiip. Ja, eller, Sue som hon kallar sig är en sorts yngre version av Sparkle själv som föds från hennes egen rygg med hjälp av ett mystisk olagligt ”läkemedel” kallat The Substance.

Det hela inleds lovande. Fotot är utstuderat. Filmen gör val hela tiden vad gäller bilder, musik, ljud, estetik. Allt är kliniskt och iskallt samtidigt som det visuellt ändå poppar med skarpa färger. Pop! Och Demi är verkligen helt rätt castad.

Det är body horror (att tappa tänder, vilken mardröm!) och tankarna går förstås till en sån som David Cronenberg. Eller The Neon Demon. Det handlar om rädsla för att bli gammal, att inte duga eller räcka till. Inte nåt nytt här under solen om man ska vara ärlig. Och här görs det övertydligt. För övertydligt. Dennis Quaid spelar ett praktäckel och filmen håller inte igen när det gäller att göra det (över)tydligt.

Jag inser efter ett tag att det här nog är en satir. Ungefär som Barbie, Don’t Look Up eller Mickey 17. Jag inser också att satir är en svår genre och nog inte min favoritgenre men det beror nog på att det just är en svår genre att få till bra. Peka på nåt galet i samhället men vrid upp det tre varv till. Hmm, dörrarna slås inte in öppna. Det finns inte ens några dörrar.

Nej, jag tappar intresset efter kanske halva filmen. Det blir enformigt och upprepande. Och när ”Elefantmannen” dyker upp och visar sitt fula tryne och blodar ner allt och alla från scenen så checkade jag ut. Det förekom dock en ganska snygg referens till RoboCop, och även en homage till The Shining. Men gör det filmen bättre egentligen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Flow (2024)

Flow är den lilla lettiska filmen som knep priset för bästa animerade film på Oscarsgalan i vintras. Är den värd det? Ja, är mitt svar. Fast då har jag bara sett Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl av de andra nominerade. Kanske skulle kolla in The Wild Robot också?

Flow, eller Straume som den heter på lettiska, är en speciell film. Det förekommer enbart djur som ”rollfigurer” i filmen. Vi ser rester av människor. Byggnader, städer, segelbåtar, kattskulpturer. Men inga människor syns till. Har de alla utplånats av en naturkatastrof? Ja, det verkar så.

Filmen inleds med en översvämning av stora mått. Vi får följa en liten svart katt som försöker undkomma det snabbt stigande vattnet. Katten räddar sig genom att ta sig ombord på en segelbåt där en kapybara redan befinner sig. Så småningom ansluter även en hund, en sekreterarfågel och en lemur i vad som visar sig vara en found family-film. Och det gillar vi.

Filmens miljöer är helt underbara. Det visuella, ja, även stämningen överlag, påminner mig om det gamla datorspelet Myst. Kommer ni ihåg det? Det är i alla fall underbart vackert. Både natur och de mer urbana miljöerna ser ljuvliga ut. Av nån anledning så är animationen på djuren inte lika detaljrika. Upplösningen är synbart lägre. Kanske har det med mjukvaruresurser att göra? Nåt som ska röra sig kräver ju mer juice om man säger så. Tydligen så gjordes filmen med gratis- och open source-verktyget Blender. Det finns säkert nån intervju där ute där regissören Gints Zilbalodis förklarar hur det hela gick till.

Har jag sagt att alla inte talar svenska? Ja, faktum är att varken djuren eller nån annan pratar överhuvudtaget. Filmen är alltså helt dialogfri, vilket kändes fräscht och uppiggande. Det gjorde att djurens rörelsemönster och beteende stod i fokus och bidrog till att jag drogs in mer i filmen. Jag gillade t ex hur filmen perfekt fångar skillnaden mellan katter och hundar.

Musik förekommer, en majestätisk musik som gav en mystisk (mytisk?) känsla. Är det en fantasy-film? Miljöerna är jordlika men ändå inte. Det är som en blandning av Venedig, Kina och Peru plus en mix av nåt utomjordiskt. Även en sagolik och stor val bidrar till denna känsla.

Hur konstigt det än kan låta så kom jag att tänka på The Walking Dead. I den serien är ofta inte zombierna det farligaste. Istället är det de människor som man stöter på som för risker med sig. Det är samma här. Våra vänner på segelbåten bildar en familj. En found family, som sagt. Men ska man hjälpa andra genom att låta dem komma ombord och därmed riskera att att de tar över? Sympati med andra ställs mot misstänksamhet mot främlingar.

Flow är värd en fyra i betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep