Jojjenito – om film…

Äta sova dö

Titel: Äta sova dö
Regi: Gabriela Pichler
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Efter att Filmspanarna hade sett Gabriela Pichlers debutfilm Äta sova dö visade det sig att vi hade uppfattat filmen på ganska olika sätt. Vissa tyckte att filmmakarnas meningen var att vi som tittare skulle tycka synd om personerna i filmen, men att man inte gjorde det eftersom de framställdes som lata slashasar som behövde få ändan ur vagnen. Andra (inklusive mig själv) tyckte att det nog inte var meningen att man skulle tycka synd om personerna i filmen utan att det bara var en skildring av människor rakt upp och ner. Vissa tyckte att dialogen främst i början var amatörmässig och innantilläst på det typiskt svenska och dåliga sättet. Andra (inklusive mig själv) tyckte att dialogen kändes äkta, kanske lite som Ruben Östlund får till i sina filmer.

Det är intressant det här med hur man först har förväntningar på en film och sen har en uppfattning om en film, en uppfattning som kan vara lite flytande. Till en början påverkas man av vad andra skriver om filmen innan man själv har sett den. Äta sova dö har hyllats bl a av Hynek Pallas i SvD. Nu är det ju ofta så att filmer som tokhyllas av de gamla vanliga recensenterna i princip aldrig håller måttet. Men ändå. Den fick ju 6/6 (högsta betyg!) av Pallas så det måste ju ändå vara en speciell film. Tror man ju. Eller vill i alla fall tro.  Sen ser man filmen. I det här fallet gillade jag filmen, i alla fall medan jag såg den. Att den ska vara ett mästerverk är ju dock på gränsen till… nej, det är eller känns orimligt. Men, som sagt, gillade den gjorde jag. Sen börjar man prata med andra, och så börjar man kanske tvivla lite. Var den egentligen så bra? Man ser brister som andra har pekat ut och så plötsligt litar man kanske inte på sin magkänsla längre, den där magkänslan som man hade under filmen.

Precis just nu bestämde jag mig för att lita på min magkänsla. Vad skönt. 🙂

Äta sova dö handlar om unga tjejen Raša som bor i en skånsk håla med sin pappa. Raša sköter om sin pappa på ett sätt som jag tyckte var kärleksfullt skildrat. Hon t.o.m. tvättar hans hår när han sitter i badkaret. Jag tyckte inte regissören gick över gränsen till nåt som började bli obehaglig… men det var nära ibland, haha. Pappan har ont i ryggen – ibland. Han åker till Norge och jobbar — ibland, när han inte har ont i ryggen. Raša jobbar på en fabrik, ett monotont jobb där hon förpackar grönsaker. Hon trivs, på jobbet, i hålan, med sin pappa, även fast vi som tittare kanske tycker att hon inte borde trivas så gör hon faktiskt det.

Vem som helst kan ju räkna ut att en fabrik där man förpackar grönsaker inte kan gå ihop rent ekonomiskt i Sverige. Så givetvis kommer den dagen när företagsledningen i en awkward scen meddelar att man behöver säga upp personal. Raša och ett antal andra, bl a fackrepresentanten själv, får gå och slussas nu in på Arbetsförmedlingen där de ska lära sig att få självtroende och söka jobb.

Min spontana känsla under och efter filmen var att jag gillade den. En av Filmspanarna (det var nog Fiffi) namngav filmens genre: skånsk misär. Ja, det är en del av filmen. Hålan filmen utspelas i är en riktig Håla, men här finns även en ganska skön gemenskap och filmen är inte alls utan humor. Nu räckte inte filmens humor till för att hålla alla vakna i salongen under visningen. En gentleman satt och sjöng i sömnen för att senare vakna till med ett långdraget skrik, gurgel, fnysning. En annan person rullades sovandes med hängande huvud ut från salongen i rullstol. Just rullstolen var nåt jag själv missade men jag hade kanske fokus på filmen till skillnad från andra. 😉 En annan detalj som är värd att notera från visningen är att filmen var textad även när det pratades svenska… ja, eller skånska då. Normal brukar man ju inte texta filmer med svensk dialog.

Det märks att filmen är en debutfilm. Den spretar en hel del. Vissa scener funkar inte riktigt. Bl a blir sekvenserna med pappan till slut för många och mest jobbiga och tillför inget. På gott och ont är filmens skådisar i princip enbart amatörer. Ibland lyser det igenom och äktheten försvinner. Vissa scener tyckte jag dock var briljanta med drag av både Östlund och bröderna Dardenne. Bl a förekommer några obekvämt roliga scener då gruppen uppsagda ska träna på jobbintervju eller tala om vad de är bra på. Raša förstår inte riktigt poängen, hon vill bara ha ett nytt jobb, hur svårt kan det vara. Fast flytta vill hon inte. Hon får efter många om och men en kort provanställning på ett lokalt företag där hon ska köra runt och sälja och underhålla brandsläckare. Det finns bara ett problem: Raša har inget körtkort.

Blandat med Dardenne-scener förekommer det, kanske onödigt många, mer poetiska scener där Raša sitter på en cykel i solnedgången eller när hon är ute och leker (ja, leker som ett barn) med sin jobbarkompis Nicki. Raša är egentligen som ett stort barn (hon kan ju inte ens köpa kläder själv för i helvete!) men mot slutet av filmen inser hon att det är dags att växa upp. Och i och med det har jag i princip motsagt mig själv då jag i första stycket inte tyckte att de framställdes som lata. Fast lata är nog fel. För bekväma kanske är mer rätt.

Jag brukar oftast vara den som ger lägst betyg till filmerna vi ser med Filmspanarna (i konkurrens med Sofia) men den här gången kanske det blir tvärtom. Nu vill jag promota filmen lite så därför sätter jag dit en halv Filmspanar-ikon extra på mitt betyg.

eller uttryckt i siffror 3+/5

****

Nu tycker jag du ska kolla vad de andra Filmspanarna tycker om Äta sova dö: Fiffi, Henke, Sofia, Jessica och Har du inte sett den?.