Stephen King: It

2 maj, 2013 5 kommentarer

ItTitel: It
Regi: Tommy Lee Wallace
År: 1990
IMDb | Filmtipset

För några år sen köpte jag in fyra dvd-filmer baserade på manus av Stephen King. Det som var lite speciellt var att det var originalmanus, alltså manus av King som inte var baserade på nån av hans böcker. Det var just därför jag köpte filmerna, det var ju enda sättet att ta del av just dessa King-historier. Nu tänkte jag posta recensioner av dessa filmer. Ni kan alltså se fram emot ett litet King-tema de närmsta dagarna. Men vi fuskar lite först med tv-film som utan tvekan bygger på en av hans böcker. Det handlar om Det.

Stephen Kings tegelsten It (Det), på över 1000 sidor, är på min topplista över Kings bästa romaner (topp-3 tillsammans med The Stand och The Dark Tower-böckerna). Nu har jag sett tv-versionen (två avsnitt på vardera 1.5 timme) av detta episka verk. Precis som i boken så utspelas den i småstaden Derry, Maine, dels kring 1960 och dels 30 år senare. Ondskan självt, här kallad Det, härjar i form av clownen Pennywise (Snåljåp). Barn försvinner och mördas. Sju stycken lite annorlunda eller mobbade barn bildar tillsammans Förlorargänget (The Loosers’ Club) och bestämmer sig för att ha död på Det. De lyckas – nästan, för 30 år senare kommer Det tillbaka och de nu vuxna förlorarna måste återvända till Derry… där Pennywise väntar, muahahaha.

Det första avsnittet utspelas till största delen när förlorarna var barn, alltså kring 1960. De sju (Bill, Ben, Mike, Bev, Stan, Eddie och Richie) presenteras i tur och ordning. Här har filmmakarna lyckats få till en mysig och samtidigt läskig stämning. Jag får klara Stand by Me-vibbar. Barnskådisarna är grymma och bättre än de vuxna. Det kanske inte är så konstigt då barndomens magi har en förmåga att försvinna både på film och i verkliga livet. Pennywise är betydligt mer otäck när det är barn som möter honom. Med det sagt så är Tim Curry som clownen Pennywise helt underbar. Hans slemmiga röst parat med hans lekfulla clownmanér ger ett av de obehagligaste monstren någonsin faktiskt. Clowner är läskiga helt enkelt. Första avsnittet får 4-/5.

I det andra avsnittet så anländer de nu vuxna förlorarna till Derry för att återigen möta Det, och direkt så är magin till stor del borta. Tyvärr. Det första avsnittet var faktiskt riktigt bra och en svag fyra i mina ögon. Det andra avsnittet kändes bitvis som en sämre kopia av det första. De vuxna skådisarna lyckas inte riktigt bli trovärdiga på samma sätt som barnen. Det bästa med historien i Det är hur Det/Pennywise egentligen inte i sig själv är så stark, utan hur Det utnyttjar det svaga i en själv, det som man är mest rädd för, och livnär sig på det. Det funkar ju på samma sätt med mobbare och den mobbade. Om man går samman, är starka tillsammans så kan man övervinna det, precis som Förlorargänget gör. Just detta var så mycket bättre när det gestaltades av barn. Andra avsnittet får 3/5.

Slutbetyget till hela tv-filmen blir en stark trea.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Opera

30 april, 2013 18 kommentarer

Opera

Den aggressiva varianten av fågelinfluensan

Titel: Opera
Regi: Dario Argento
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Jag har sett ett antal filmer av Dario Argento och de flesta har jag verkligen gillat och det är främst beroende på det visuella. Den första Argento-filmen jag såg var Tenebre och den gillade jag inte, och kanske berodde det på att det just var den första jag såg och att jag inte var van vid att det visuella är det man ska fokusera på. Eller kanske berodde det på att filmen är från 80-talet, och det vet vi ju alla att på 80-talet blev det mesta lite mer sunkigt, precis som i Boogie Nights.

Jag tyckte det var dags att kryssa ännu en Dario Argento-film. Av de jag hittills sett så har det varit lite av en berg-och-dal-bana då jag tyckte Tenebre (2+/5) var dålig, Suspiria (4/5) underbar och Profondo rosso (4-/5) mycket bra. Filmen jag nyss har sett, Opera, är hans fjärde (min kommentar: femte har det ändrats till nu) bästa film – om man ska lita på IMDb vill säga. Den utspelas givetvis på en italiensk opera där den unga sångerskan Betty får chansen att sjunga Verdis (och Shakespeares) Macbeth efter att den ordinarie divan och stjärnan blivit skadad i en bilolycka. Betty själv blir inte alltför glad eftersom Macbeth sägs vara en otursförföljd opera. Och när en mystisk mördare, besatt av Betty, börjar härja blir det ju inte bättre. Muahaha.

Mjaha, för mig kändes det direkt att det här inte var lika bra som Suspiria och Profondo rosso. Dels kändes det rent tidsmässigt att det inte var skönt 70-tal längre utan surt 80-tal. Detta visade sig bl a på musiken som jag tyckte var betydligt sämre än i Argentos 70-talsklassiker. Musiken bestod dels av opera, vilket ju inte var så konstigt, och dels av saggig 80-talshårdrock som sabbade all känsla som Argento försöker bygga upp. I vissa drömsekvenser förekom Goblin-liknande musik (tror Claudio Simonetti, som är en av vättarna, låg bakom denna) som var bättre, men huvuddelen var alltså opera och hårdrock (två favvogenrer… INTE).

Sen när det gäller foto och övrig stämning så tycker jag inte Argento träffar rätt alls. Här tycker jag han överdriver användandet av häftiga kameralösningar. I Suspiria kändes det fräscht och rätt, men här blev det bara jobbigt efter ett tag. Typ ”ja, ja, vi har sett det där nu, gå vidare”. Det filmas genom tittgluggar i dörrar, från avloppet på handfat, närbilder på fågelögon som fungerar som speglar, osv. Ibland funkar såna här grejor, ibland inte. I Opera så funkade det inte, tyckte jag. Det kan ju bero på att jag inte fastnade för filmen från början, vilket till stor del berodde på musiken.

I Suspiria (jag återkommer hela tiden till den, jag vet) så gillade jag också skådisarna. De passade i sina roller… vilket kan bero på att den filmen kändes som en enda lång skum och ball musikvideo, och då behöver skådisarna inte göra så mycket. Så fort Argento försöker göra en mer berättande historia så blir det bara löjligt (som i Tenebre, enligt mig). Opera kändes kanske som ett mellanting mellan Suspiria och Tenebre. Lite mer berättande historia men ändå rätt så flummigt och relativt häftiga mord och så. Men den flummiga delen som ska förmedla en känsla med hjälp av musik och bilder funkar inte alls. Återigen – jag tror det till stor del beror på den, i mina öron, sunkiga musiken. Slutbetyget blir en tvåa (snäppet sämre än Tenebre alltså).

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , ,

Superman Returns

27 april, 2013 12 kommentarer

Superman ReturnsTitel: Superman Returns
Regi: Bryan Singer
År: 2006
IMDb | Filmtipset

En kommande film som det pratats en massa om på de podcasts jag lyssnar på är Man of Steel. Man har analyserat trailers och funderat på hur de olika skådisarna kommer funka i sina roller. En sak som alla är överens om är att den senaste Stålmannen-filmen är riktigt dålig. I beg to differ. Jag såg och skrev om Superman Returns i januari 2007.

Superman Returns var en positiv överraskning för min del. Det kan bero på att jag var på humör att se en ganska lättsam film. Brandon Routh spelar inte Stålmannen, han spelar Christopher Reeve och han gör det bra. Han är så där töntig och helylle (som Clark Kent) och så där stark och helylle (som Stålis) som han ska vara. Kevin Spacey spelar Kevin Spacey, fast han kallar sig Lex Luthor i den här filmen. Spacey passar ok i rollen med sin nedtonade psycho-stil och speciella sätt att prata så där lågt och cyniskt som han brukar göra. I övrigt tycker jag filmen är snyggt gjord med smakfulla datoreffekter och spännande actionscener. Mot slutet blir det lite väl sentimentalt förstås men det får man svälja. Nä, faktum är att det fanns nåt i den här filmen som gav mig en skön känsla. Jag tror det var Rouths Stålis i kombination med en relativt storslagen känsla med snygga effekter som gjorde det. Det var nära att den fick en fyra faktiskt men det får bli en stark trea nu när jag har smält filmen en vecka.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Silent Running

26 april, 2013 4 kommentarer

Silent RunningTitel: Silent Running
Regi: Douglas Trumbull
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med ytterligare en gammal recension av en sf-rulle från 70-talet.

Douglas Trumbull var med och gjorde specialeffekter i Kubricks 2001. Några år senare fick han regissera sin egen film och det blev givetvis en sci-fi-film. Trumbull verkar helt insnöad på det. Historien är ganska intressant och aktuell idag. Jorden har blivit fullständigt miljöförstörd och det enda som återstår av Jordens skogar finns nu uppe i rymden i stora biosfärer på ett antal rymdskepp. På ett av skeppen jobbar Freeman Lowell (Bruce Dern), hjärnan och drivkraften bakom hela projektet. När han får reda på att det hela ska skrotas och skogarna sprängas med kärnvapen blir han desperat och kapar ett skepp.

Silent Running är en lite annorlunda sci-fi där det inte är så mycket action. Det är nästan en filosofisk sci-fi skulle man kunna säga (inspirerad av 2001, helt klart). Även om det finns ”smarta” robotar som hjälper personalen på skeppen så är steget till t ex I, Robot med Will Smith väldigt stort. Det ska sägas direkt att budgeten till filmen måste ha varit ansenligt mycket mindre än den budget som Kubrick hade tillgång till i 2001. De effekter som förekommer är enkla och inte speciellt snygga. Ibland är det på gränsen till kalkon eller kult, som t ex när man plötsligt kör några sånger där Joan Baez sjunger.

Historien och hela filmens koncept är klart intressant. Det är en ganska sorglig och melankolisk film med en hel del berättigad samhällskritik, som är aktuell, än mer kanske, i våra dagar. Ibland är den lite rolig, främst pga att Bruce Dern är en lite annorlunda skådis med en speciell röst och ett speciellt sätt att agera. Han passar bra i rollen som trädkramare. Förutom Dern, och några servicerobotar, får vi bara se tre andra skådisar (resten av personalen på ett av skeppen). Det gör att det blir en ganska begränsad film. I större delen av filmen är dessutom Dern helt ensam. Det ger en lite annorlunda och, som sagt, sorglig känsla.

Jag gillar en hel del med filmen: inledningen, själva konceptet, 70-talskänslan (trots att det ska föreställa framtiden så finns en klar 70-talskänsla, bl a Derns frisyr), Derns skådespel, slutet. Men filmen känns ändå lite begränsad om man säger så. Ytterligare en kalkonvarning, förutom Baez-sångerna, är att det så tydligt syns det är en liten människa som går omkring inuti de där servicerobotarna. Betyget kan inte bli mer än en trea. Lite kult är det dock.

3/5

PS. Haha, när jag tänker på titeln Silent Running så kommer jag alltid att tänka på en helt annan film, nämligen Cool Runnings…

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Soylent Green

25 april, 2013 4 kommentarer

Soylent GreenTitel: Soylent Green
Regi: Richard Fleischer
År: 1973
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om Soylent Green så därför kommer här min recension från 2007 av denna sf-klassiker.

Charlton Heston i ännu en dystopisk sci-fi-film efter att ha varit den siste mannen på jorden. I Soylent Green spelar han en polis i ett framtida och överbefolkat (40 miljoner!) New york där en burk jordgubbssylt kostar en förmögenhet och en bit färskt kött eller grönsaker bara är att glömma. Dessutom är det stekhett då jorden drabbats av växthuseffekten (en relativt tidig ”miljöfilm” alltså). När Heston utreder ett mord kommer han en oroande hemlighet på spåren som har med storföretaget Soylent att göra. Soylent förser den hungrande befolkningen med konstgjord näringsrik mat som är tillverkad av plankton från jordens hav.

Trots att det ska vara en framtidsskildring så gillade jag 70-talskänslan i filmen, precis som i The Omega Man. Fast man har ändå lyckats med att få till en känsla av att det faktiskt är en annan tid. Det är smutsigt, alla har en sorts skumma mössor, och det är folk överallt. Jag gillade att det här inte var den typ av sf-historia där det har skett en högteknologisk utveckling. Här har det istället gått bakåt (i alla fall de flesta avseenden). T ex finns det knappt några böcker längre. Istället är det människor som har som yrke att vara en bok. Heston har t ex en bok till sin hjälp i sina utredningar, spelad av Edward G. Robinson som en gång i tiden spelade i Little Caesar (1931) och i en mängd film noirs. Robinson är skön i sin roll, 80 år och i princip döv som han var (enligt extramaterialet på dvd:n).

I Hollywoods filmer från slutet av 60- till slutet av 70-talet så kan man inte förvänta sig ett lyckligt slut eller en helt förutsägbart handling. Under den här perioden fick ju regissörer/manusförfattare friare händer, vilket gjorde att filmerna tog vändningar och var personliga på ett sätt som inte förekommer i t ex de flesta nutida remakes. Nu är kanske inte just Soylent Green ett klockrent exempel på det här, men ett hyfsat exempel i alla fall. Heston då? Nja, han passar i sin roll. Han är träig, stel och inte helt smidig. Han passar helt enkelt. Filmen som helhet är underhållande, lagom spännande och med en ganska bra konspiration. Framförallt är det känslan som är skön. Jag gillade nästan mest de där bulldozrarna som skyfflade upp hungrande upproriska demonstranter, haha.

4-/5

PS. Robinson dog för övrigt nio dagar efter att inspelningarna var klara.

Arkiverad under Betyg 4, Dystopi, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Side Effects

24 april, 2013 13 kommentarer

Side EffectsTitel: Side Effectsfilmspanarna_kvadrat
Regi: Steven Soderbergh
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På den här månadens filmspanarträff hade jag den stora ”äran” att välja film. Efter att ha tittat igenom helgens bioprogram stod det klart att filmvalet inte var så svårt. Filmen Side Effects i regi av Steven Soderbergh hade nämligen premiär. Varför tyckte jag valet var självklart? Jo, dels för att jag gillar Soderbergh som regissör och dels för att han har hotat med att sluta göra film för att istället ägna sig åt måleri (?). Side Effects är tänkt att vara hans sista film, eller åtminstone hans sista rena biofilm eftersom hans HBO-film om Liberace, Behind the Candelabra, får tv-premiär i maj.

Side Effects handlar om Emily (spelad av Rooney Mara), en ung kvinna som är gift med aktiemäklaren Martin (bredhakade Channing Tatum). Filmen inleds med att Martin släpps fri efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för insiderbrott. Nu borde saker och ting ljusna för Emily och Martin men Emily får psykiska problem med ångest och depression och försöker slutligen ta livet av sig genom att köra in med sin bil i en betongvägg. Hon klarar sig dock och får behandling av doktor Banks (Jude Law). Emily testar en rad läkemedel men inget verkar funka. Till slut låter Banks Emily prova ett nytt ganska otestat läkemedel (Ablixa!) och det visar sig positiva effekter – och negativa.

Nu när jag skulle börja skriva om filmen och Steven Soderbergh så kom jag att tänka på att Soderbergh påminner en hel del om Woody Allen när det sättet att göra film. Det finns en sån enkelhet. Det känns nästan som att filmerna har gjort sig själva. Det är liksom inga konstigheter. Båda gör dessutom i princip en eller två filmer om året, år efter år. Fast nu ska ju Soderbergh tydligen ställa in regissörsstolen i möbellagret. En annan sak som stämmer in på båda är filmernas kvalitet. En del är halvbra, en del är bra, en del är mycket bra. Väldigt sällan handlar det om några bottennapp.

Side Effects är kanske dock ett sånt bottennapp (för mig i alla fall). Jag var uttråkad från första stund. Nånting med musiken, bilderna, karaktärerna kändes off, tråkigt, ointressant. Det är svårt att förklara. Det var som att historien aldrig satte sig riktigt. Side Effects är en film som byter skepnad en bit in, och många verkar tycka att den då lyfter några snäpp och en del tycker att början faktiskt är den bättre delen. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt hängde med i alla svängar här. Well, jag förstod väl i princip vad som hände och varför men det kändes mest krystat. Om jag ska förklara mer så skulle jag spoila för mycket så jag säger inte mer om det.

I efterhand insåg jag också att det här skulle kunna benämnas som neo-noir åtminstone när det gäller handlingen och hur karaktärerna beter sig och framställs. Men nu börjar jag komma in i spoilerterritorier igen så det är bäst att jag slutar skriva för detaljerat om handlingen.

Medan jag såg filmen tänkte jag på att musiken störde mig en hel del. Under många scener låg den som en dunkande ljudmatta för att sätta nån sorts stämning men för mig kändes den mest som en distraktion. Det förekom en ljudslinga som var konspiratoriskt mystisk och en med ett klockspel som klingade romantisk. När musiken står ut och man tänker på den så brukar det inte vara ett gott tecken. Faktum är att musiken direkt i inledningen satte en märklig tv-filmskänsla. Det kändes nästan som om det var början på typ Mord och inga visor (Murder, She Wrote) med Angela Lansbury eller kanske Jake and the Fatman. Jag vet inte varför jag kom att tänka på just dessa serier men så gick mina tankar…

Jag borde kanske ha gillat den här filmen mer än jag gjorde. Kanske gick jag in med fel förväntningar, kanske hade jag sett alldeles för mycket bra film på bio under den senaste veckan. Besviken blev jag och det går inte att komma ifrån. Det är möjligt att jag gillar den mer vid en omtitt.

En intressant detalj är att alla de utländska (läs: amerikanska) podcasts jag lyssnat på unisont har hyllat filmen som en av Soderberghs bästa. Om jag däremot tittar på svenska recensenter (och då menar jag ”proffsrecensenter”) så gillar man… inte filmen tänkte jag säga, men det var nog en förhastad slutsats efter att bara ha läst DN:s recension och Emma Gray Munthes reaktion (Obs! Spoilers!). Om jag kollar på Kritiker.se så ger de flesta filmen 3/5 eller 4/5. Hmm, då kanske jag inte behöver fundera på vad det är som just svenska recensenter stör sig på..


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka bieffekter upplevde nu mina filmspanarkompisar efter att ha intagit den här filmmedicinen?

The Velvet Café
Movies – Noir (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Modstrilogin: Det sociala arvet

23 april, 2013 2 kommentarer

KentaTitel: Det sociala arvet
Regi: Stefan Jarl
År: 1993
IMDb | Filmtipset

Stefan Jarl kunde efter inspelningen av den andra delen i Modstrilogin inte släppa tanken på hur det skulle gå för barnen till modsen. I denna den avslutande delen, efter Dom kallar oss mods (1968) och Ett anständigt liv (1979), träffar han två av modsens barn. Dels Patric som är Kentas och Evas son, och dels Carina som är dotter till Jajje (som varit med i de två första filmerna). Vi får även träffa Kenta och Eva och följa med när de flyttar till Blekinge för att försöka starta ett nytt liv.

Det kändes bra att det kom en tredje del efter den mörka Ett anständigt liv. Här är det lite ljusare i och med att det är fokus på modsbarnen Carina och Patric, som faktiskt har klarat sig ganska bra, även om de väl också har/har haft sina problem (främst Carina kanske, men hon verkar å andra sidan har försonats med vem hon är och var hon kommer ifrån mer än Patric). Det är också Carina som är den mest intressanta personen, eller kanske snarare den som är mest öppen och säger mer intressanta, tänkvärda saker i intervjuerna i filmen. Om man lyssnar på det – återigen – utmärkta kommentatorspåret så får man reda på en anledning till varför Patric kan verka lite återhållen och på sin vakt i sina intervju-scener.

Inledningen på filmen är riktigt tokrolig. Kenta har nämligen blivit stämd för att ha druckit alkohol i en park. Han är kallad till ett inledande förhör där han också träffar den polis som ska ha iakttagit det hela. Under förhöret med polisen framkommer det dock att polisen befunnit sig på 50-75 m avstånd från Kenta. Och Kenta, han säger ju att han har druckit helt vanlig cider och eftersom det inte går att motbevisa så lägga åtalet ner. Väldigt roliga scener, dels när Kenta får det första beskedet om stämning och dels när han får beskedet (per brev förstås) att åtalet lagts ner.

Lite kul är att Patric har blivit värsta yuppien och inte vill förknippas med Kenta utan hellre umgås med sina yuppiekompisar, hänger på Café Opera och glider runt i schyssta bilar eller båtar. I övrigt är filmen inte lika intensiv som de två föregångarna. Den känns mer vanlig och det händer inte så mycket, på ytan i alla fall. Återigen är det nämligen så att man får reda på en hel del av det som föregick bakom kameran och vad som hände efter filmen om man lyssnar på kommentatorspåret. Det blir en klockren trea. Treor kan också vara klockrena om ni inte visste det.

3/5

PS. För mig var det här första gången som kommentatorspår (och övrigt extramaterial) verkligen tillfört nåt extra och haft ett egenvärde (gäller hela trilogin). Missa inte det (ja, jag tjatar) om ni ska titta på Modstrilogin!

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Modstrilogin: Ett anständigt liv

22 april, 2013 Lämna en kommentar

StoffeTitel: Ett anständigt liv
Regi: Stefan Jarl
År: 1979
IMDb | Filmtipset

I del två av Stefan Jarls trilogi om modsen så har tio år passerat. Kenta och Stoffe är inte polare längre. Både Stoffe och Kenta har fått barn. Kenta super och röker gräs, Stoffe har gått ner sig heroin-träsket. Läget är inte bra och filmaren Jarl beslutar sig för att göra en film om detta, i princip för att försöka rädda livet på Stoffe (detta får man reda på om man lyssnar på kommentatorspåret). Vi får även träffa ett gäng andra killar och tjejer, där killarna drogar och tjejerna både drogar och är prostituerade.

Mmm, det var verkligen en helt annan stämning i den här filmen. Allt känns plötsligt så skitigt och dystert. Stockholm känns som en riktigt läskig stad i en filmdystopi. Det är bara det att det här är på riktigt. Stämningen sätts direkt i filmen, dels genom suggestiv och passande musik av Ulf Dageby, och dels genom en närgången och jobbig scen på en knarkare som på en toalett på T-Centralen skjuter heroin.

Direkt i filmen får man också reda på att Stoffe är död. När man sen ser Stoffe så känns det bara som en enda lång färd mot denna slutpunkt och den sista överdosen. Verkligen tragiskt och gripande. Kenta, däremot, är ju en rolig prick som tar livet med en klackspark. Ok, han dricker och röker och verkar ha åldrats 20 år sen den förra filmen men han har klarat sig från heroinet, kanske för att han är rädd för sprutor (vilket man också får höra på kommentatorspåret).

Diacetylmorfin, även kallat heroin

En sak som jag tänker på så här i efterhand är hur vardagligt det är i filmen för en knarkare när han/hon ska sila. I den första scenen så är det ”Skåning” som med vana handgrepp förbereder sin spruta (bl a genom att tvätta den i toaletten) och sen skjuter in horset och lutar sig tillbaka för ruset. Mmm, jobbigt. Ja, hela filmen har en jobbig stämning över sig, vilket musik och bildspråk bidrar till. Ibland är den dock lite rolig och det är främst Kenta som bidrar till det.

Tillsammans med den första delen så blir det här en unik film, som griper tag i en och man inser hur surt det är om man trillar dit i drogträsket. Det är närgånget och äkta (slitet ord, jag vet). Sen måste jag återigen nämna det grymma kommentatorspåret som ger filmen en helt annan dimension (precis som i den första filmen). Kenta är en sån jävla skön snubbe som mitt i den tragiska stunden på nåt sätt kan få till en dräpande och väldigt rolig kommentar utan att det blir plumpt. Det finns en värme och livsglädje (trots allt) som strömmar ut ur teven. Det finns mer att säga om filmen och ämnet men jag slutar här med att dela ut en fyra.

4/5

PS. När det gäller t ex Kenta så kan jag tänka mig att han kanske inte alltid var så lätt att ha att göra med och nog kunde vara en jobbig person. När man ser filmerna och lyssnar på kommentatorspåret så är det väl svårt att få en fullständig bild, men en skön luffare var han ändå allt. Han dog 2003 och spenderade/vårdades tydligen den sista tiden hos Stefan Jarl och hans familj i Västergötland (dit Jarl flyttat efter att han fått nog av Stockholm).

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Modstrilogin: Dom kallar oss mods

21 april, 2013 8 kommentarer

Dom kallar oss modsTitel: Dom kallar oss mods
Regi: Stefan Jarl & Jan Lindkvist
År: 1968
IMDb | Filmtipset

Jag har skrivit en hel del om dokumentärfilm här på bloggen och även om några av Stefan Jarls filmer. Det som saknas är recensioner av de kanske mest kända svenska dokumentärfilmerna och samtidigt Jarls mest kända filmer, Modstrilogin. Om tre dagar saknas inte det längre. Recensionerna skrevs i april 2006.

Efter att förra sommaren impulscyklat in till stan och köpt Modstrilogin på dvd så var det nu äntligen dags att börja titta på Stefan Jarls uppmärksammade dokumentärfilmer gånger tre. Första filmen utspelas i mitten/slutet på 60-talet i Stockholm och vi träffar Kenta (Kenneth) och Stoffe (Gustav) som är två rebelliska tonåringar som drar runt på stan, super och röker lite (eller ganska mycket) braj. Båda har alkoholiserade föräldrar/styvpappor så hemma kan de inte bo då det är bråk mest hela tiden. Filmaren Stefan Jarl låter de båda bo hos sig i en rivningslägenhet i Klarakvarteren.

Filmen har ett ballt anslag (det blir ännu roligare om man lyssnar på det suveräna kommentatorspåret). Livsglädjen är stor och Kenta och Stoffe springer runt i centrum, retar knegare och äter varmkorv. Kenta och Stoffe är bästa polare och trots att de båda har svåra uppväxter med mycket bråk hemma så känns de båda snälla och äkta. Men trots att det är en relativt ljus stämning i filmen så har jag ändå hela tiden en obehaglig känsla i kroppen. Jag tror detta till stor del beror på att jag vet lite om vad som händer i den andra filmen, Ett anständigt liv. Man satt liksom redan nu och funderade på vad som leder fram till situationen i den andra filmen.

Mmm, jag tyckte inte att Dom kallar oss mods som en helt fristående film är så himla bra som ryktet ville göra gällande. Den är bra men var bitvis lite upprepande och lite ofokuserad. Bäst var filmen när några av personerna i filmen (främst Kenta och Stoffe men även några andra) närgånget och direkt in i kameran pratar om sig själva och sina liv. Då var det avskalat och gripande. I övrigt tyckte jag filmen puttrade på ganska bra, bl a med en lite rolig tågresa till Dalarna för att hälsa på en utflyttad kompis. Sen tyckte jag filmen blev bättre mot slutet när de två polarna glider isär och inte riktigt kommer överens; det gav en obehaglig känsla om vad som komma skulle.

Som jag skrev ovan så visste jag lite om vad som skulle hända i del två vilket gjorde att filmen blev aningen mer intressant. Den blir en del i en större helhet och ett unikt långtidsprojekt (även om det inte var planerat från början). Men sedd för sig så blir den lite mindre intressant. Sen måste jag hylla det kommentatorspår som Kenta himself och Stefan Jarl gör. Att se filmen med kommentarer av dessa båda herrar lyfte filmen ett par snäpp. Kenta är/var verkligen en snubbe med ett stort hjärta och en stor portion rå men hjärtlig humor. Men nu när jag sätter betyg så bedömer jag alltså filmen som en fristående film och utan kommentatorspår och då blir det ”bara” en stark trea.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

The Squid and the Whale

17 april, 2013 12 kommentarer

The Squid and the WhaleTitel: The Squid and the Whale
Regi: Noah Baumbach
År: 2005
IMDb | Filmtipset

The Squid and the Whale såg och skrev jag om sommaren 2006. Jag och min bror gick och såg filmen och vi gillade båda den skarpt. Den kommande julen gav jag dvd-versionen i julklapp till mina föräldrar eftersom jag tyckte det var en så bra film. Så här i efterhand kanske det inte var en klockren present dels med tanke på filmens tema – och dels med tanke på att de inte hade en dvdspelare. 😉

Nu när jag varit ledig har jag faktiskt lyckats komma iväg på bio ett antal gånger (well, två gånger, men ändå). Den här gången var det dags för en liten filmpärla som jag hoppas inte drunknar bland blockbustrarna den här sommaren. Bläckfisken och valen utspelas på 80-talet i New York och handlar om en familjs skilsmässa.

Mamman (Laura Linney) och pappan (Jeff Daniels) kommer inte överens. Pappan är en ganska cynisk självupptaget författare på dekis som inte verkar särskilt omtänksam mot sin fru. Mamman känns mer sympatisk men vänsterprasslar. Nu vet jag inte om mammans otrohet i sig är det egentliga ”felet” utan kanske snarare är ett symptom på det som är fel i deras äktenskap.

Hur som helst, skiljs gör de och barnen, storebror Walt och lillebror Frank, blir inte glada (förståeligt). Ett schema görs upp och pappan, som har flyttat till ett nytt hus, får ha barnen varannan dag och mamman varannan. Nu börjar det förstås snackas skit, pappan om mamman (mest) och mamman om pappan (en del). Barnen väljer sida: Walt som vill vara sin pappas son väljer förstås sin coola och cyniska pappa medan den yngsta sonen Frank nog stannar vid sin mammas sida (han gör dock uppror på sitt egna lite annorlunda sätt).

Som sagt, jag tyckte det här var en liten filmpärla. För min del var det lite förvånande eftersom Wes Anderson var inblandad. Har inte varit stormförtjust i nån av hans filmer som jag tycker har en tendens att vara ytligt sköna, t ex Life Aquatic (min kommentar: och många andra av hans filmer). Nu hade ju bara Anderson producerat och då blev det alltså bättre. Noah Baumbach som skrivit och regisserat har nämligen lyckats skapa en personlig film som är rörande, innehåller en både skön och svart humor, och dessutom med riktigt bra och äkta skådespelarinsatser. Jag skulle kunna slänga in en brasklapp när det gäller Daniels som är bra men som har en ganska tacksam roll då han faktiskt inte utvecklas nåt vidare som karaktär utan är sitt cyniska jag hela filmen och känns därför aningen orealistisk. Men just därför är han rolig.

Humorn är med hela vägen genom filmen och det ger en skön känsla utan att man för den skull tappar bort allvaret och de frågor som tas upp. Viktigaste karaktären känns det som storebror Walt är. Han är på nåt sätt navet och det hela berättas lite utgående från honom. Det hela bygger ju också på Baumbachs egna upplevelser på 80-talet och jag gissar på att det är han som är Walt.

Titeln på filmen syftar på en historia om hur Walt som liten inte vågade titta på bläckfisken och valen på ett museum utan mamman fick berätta om det för honom i efterhand. Just denna kontakt med mamman fanns innan Frank föddes och nu saknar Walt den fast han inte vill erkänna det eftersom han nu ska vara pappans coola son. Riktigt rörande när Walt vågar erkänna det här för sig själv och just därför tyckte jag just slutet var riktigt bra. Min nöjdhetskänsla infann sig i alla fall!

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →