Snowpiercer (2013)

14 juli, 2014 19 kommentarer

SnowpiercerSnowpiercer genomborrade mitt frusna filmhjärta! Det gör mig glad men samtidigt ledsen. Glad för att filmens regissör heter Bong Joon-ho och han har lyckats att behålla sin personliga stil i sin första ”Hollywood-produktion” (eller om vi ska kalla det hans första amerikanskt producerade och till största delen engelskspråkiga film). Ledsen för att filmen av anledningar som gör mig trött inte kommer upp på bio i Sverige. Varför kommer filmen inte upp på bio i Sverige? Förmodligen för att svenska filmdistributörer är fega och helt enkelt inte vågar satsa på den. Man har ju alltid Transformers 4. Filmen gick upp i Finland 11 juli. Kanske skulle man ta semester där? Sverige, kom igen nu, missa inte tåget utan låt filmen komma upp bio. Idioter.

Handlingen: Efter ett misslyckat försök att lösa problemet med den globala uppvärmningen drabbas jorden istället av en ny istid. De enda (?) överlevande efter fryskatastrofen är passagerarna ombord på ett hypermodernt och självförsörjande tåg som åker jorden runt, varv efter varv. Ombord på tåget har ett eget och nytt samhälle uppstått med en tydlig klassindelning. De passagerare som klev ombord i första klass är de som styr och lever i överflöd längst fram i tåget. Längst bak lever de fattiga och här hittar vi Curtis (Captain America himself Chris Evans), Edgar (Jamie Bell) och den vise mannen Gilliam (John Hurt). Nu är året 2031, 17 år efter katastrofen, och upproret kokar.

Jag gillar filmens upplägg direkt. Det är tillspetsat, överdrivet, övertydligt, crazy och jag känner igen mig i den sydkoreanska stilen. Postapokalytiska dystopier är nästan aldrig fel för mig så redan där var filmen på plus. Ombord på tåget är tåget världen, speciellt för de barn som fötts ombord. De vet ingen annan värld än tåget. En pojke vi möter utbrister en gång ”in the whole wide train?”. För pojken är även THE BALL en dyrgrip. Japp, det är en fotboll, gjord av ihoplindade tygstycken.

Det där sydkoreanska, varför nämner jag det? Jo, för att filmen påminde mig om hur det ibland är när jag ser just sydkoreanska filmer. Det finns nåt tillskruvat, nåt extra, med filmerna. Ofta får man en udda blandning av humor och allvar. Nu var det ett tag sen jag såg en sydkoreansk rulle och därför var det så kul att se att den tillspetsade stilen som vissa sydkoreanska regissörer kan ha fanns kvar här. Den hade inte försvunnit, nedslipad av västerländska producenter. Just Bong Joon-ho är en favorit. Hans filmer Memories of Murder, The Host och Mother är bra eller mycket bra filmer.

Nu vet jag att det varit en hel del kontrovers kring Snowpiercer vad gäller just det jag nämner om att förenkla och göra filmen mer tillgänglig för en västerländsk publik. De amerikanska distributörerna The Weinstein Company ville klippa 20 minuter av filmen samt lägga till en förklarande berättarröst i början och slutet av filmen. Bong Joon-ho vägrade, filmen sattes i karantän, amerikanska fans protesterade och The Weinsteins släppte till slut filmen men som hämnd bara i en mycket begränsad ”art house cinema”-release. MEN, efter postiva recensioner och word of mouth så kommer den få en bredare release… i USA alltså, inte i Sverige. Eller?

Tilda Swinton är med i filmen. Det kan man lätt missa om man inte läser skådespelarlista eller är ouppmärksam under filmen. Hon är minst lika oigenkännlig som i The Grand Budapest Hotel. Swinton spelar en sorts tågets premiärminister och är den som med jämna mellanrum kommer på besök längst bak i tåget för att kungöra olika beslut som man tagit längst fram i tåget. Hon har haft roligt under inspelningen tror jag. Det verkar så i alla fall. Hon är ”over the top”-skön.

Andra skådisar som det var kul att se var (förstås) Babyface himself Song Kang-ho och Ewen Bremner som jag alltid kommer att se som Spud från Trainspotting.

Ju längre filmen fortskrider desto längre fram i tåget kommer vi. Det var kul att se de olika delarna av tåget. Allt är stiliserat till det yttersta. Förmodligen är allt helt orealistiskt och det finns med all sannolik hur många plot holes och ologiska detaljer som helst… Varför överlevde bara folk ombord på tåget? Var får man mat ifrån? Hur många är man egentligen ombord? Var sover alla? Hur kan man upplåta en hel vagn till att vara nattklubb? Haha, när jag tänker efter så tror jag faktiskt i slutändan filmen nästan (i princip) ger svar på alla frågor. I vilket fall så bryr jag mig inte eftersom jag redan svalt filmens upplägg och stil.

Filmens slut gav mig gåshud. Den sista varelsen i bild tittar på oss med en lugn men lite road blick som säger ”Vad håller ni på med?” och ”Här tuffar livet på som vanligt”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om Snowpiercer idag och tidigare har Fiffi, Filmitch och Movies-Noir skrivit om den, och TNE-pod pratat om den.

Arkiverad under Action, Betyg 4, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Män som springer – The Running Man (1987)

9 juli, 2014 25 kommentarer

RobbenSorry. Min inspiration i sommarvärmen (som till slut kom) är borta. Jag kollar på fotbolls-VM och tittar på Robben som springer ifrån Ramos. Jag funderar på om jag skulle göra en lista över scener med filmmän som springer men inser snabbt att det blir en ganska kort lista om jag nu inte lägger vääääldigt mycket tid på att tänka fram bra val eller helt enkelt fuskar och googlar upp några alternativ. Jag skulle kanske kunna inkludera några galna marial arts-jakter med Tony Jaa (från t ex Ong-bak), kanske parkour-scenen från Casino Royale och så jakten till fots i Point Break. Det kanske skulle kunna bli en topp-5-lista ändå? Om jag lägger till några Tom Cruise-språngmarscher kanske t.o.m. en topp-10-lista.

Nej, förresten, jag skriver om The Running Man.

****

The Running Man (1987)

Arnold är skeptisk

Arnold är skeptisk

Ostig är det första ordet som jag kommer att tänka på medan jag ser The Running Man, ”filmatiseringen” av Stephen Ki… eh, Richard Bachmans roman med samma namn. Cheesy. Ostig underhållning. Cheesy entertainment. Året var 1987 och Arnold var nästan på toppen av sin karriär. Man får väl säga att den toppen kom i samband med Terminator 2: Judgment Day fyra år senare. Man får väl också säga att The Running Man inte är en toppenfilm.

I filmen spelar Arnold helikopterpiloten Ben Richards som i en dystopisk framtid (året är 2017 om jag minns rätt, så det kan fortfarande hända!) där åtminstone USA är en polisstat med matbrist, förtryck, populistiskt propaganda, kravaller,… och tv-showen The Running Man. Efter att Ben vägrat att slakta en grupp människor under ett matupplopp hamnar han i ett arbetsläger tillsammans med bl a Laughlin (Yaphet Kotto!). Ben, Laughlin och en till lyckas fly och deras vägar skiljs åt… bara för att korsas igen när de tre tillfångatas och finner sig vara deltagare i ”lekprogrammet” The Running Man.

Som sagt, galet cheesy. När vi får se Arnold i lägret första gången kommer han bärandes på en stor järnbalk som om det vore en liten träpinne. Dessutom har han skägg! Har vi sett det förut?

Filmen är ju en sf-film men samtidigt en 80-talsfilm vilket innebär att den ”häftiga” teknologin som visas är hopplöst daterad. I en inledande helikoptersekvens används en högupplöst (not!) datorskärm för navigering. I arbetslägret har alla fångar halsband som exploderar om man rör sig utanför en yttre gräns. Japp, det kändes nytt och fräscht.

Buzzsaw

Buzzsaw har ooooooooont

Det förekommer ganska många svarta skådisar i filmen, och alla, jag menar ALLA, har Michael Jackson-frilla. Det inkluderar även Yaphet Kotto.

När tv-showen The Running Man drar igång kommer jag osökt att tänka på Gladiatorerna och amerikansk wrestling, och faktum är att det dyker upp flera välkända figurer från wrestling. Jag visste inte detta när jag såg filmen men det kändes som att det bara måste vara så och lite research visade att det stämde.

Tv-showen, som är den populäraste i filmens USA, går ut på att man skickar ut dömda fångar i en sorts banor där de får slåss mot ”stalkers”. Tänk Gladiatorerna fast med livet som insats. Om fångarna (aka ”runners”) klarar sig så blir de benånade, frigivna och får leva i lyx på en paradisö. Eller får de det..?

Allt i filmen är over the top. Programledaren för showen, Damon Killian (Richard Dawson) är en gameshowhost i kubik men är givetvis übersadistisk bakom kulisserna.

Mest skrattretande, nästan på ett bra sätt, är ändå dessa jagande stalkers. Den andra är fånigare än den ena. Vi har t ex Professor Subzero, en skrinnande hockeygladiator med svärdklubba och exploderande puckar. Men den som tar priset är ändå Dynamo (spelad av Hollandsfödda Erland van Lidth de Jeude) som med devisen ”death by opera” först serenerar sitt offer innan hans elektriska 80-tals-blixtar från händerna avslutar jobbet.

Dynamoooooooooo

Dynamoooooooooooo

Förutom Arnie och hans två kompisar tillkommer även en fjärde runner, nämligen Amber (María Conchita Alonso) som tidigare i filmen har kidnappats av Ben och som sen inser att det är nåt fuffens med hur det går till i The Running Man. Förresten, María Conchita Alonso: en latinotjej. Är det nån hang-up Arnie har? I Total Recall är det Rachel Ticotin med puertoricanska rötter som spelar Arnies kärleksintresse. Lite samma grej som med Wesley Snipes som tydligen bara vill spela mot asiatiska tjejer…

När jag kollade på Filmtipset om jag hade satt betyg på The Running Man så hade jag faktiskt det. För över tio år sen. Jag mindes inte mycket eller så hade jag förträngt det. Jag satte en trea då. Det blir det inte den här gången. Det blir en tvåa. Även om jag gillar en del av humorn i filmen, som t ex när stalkern Buzzsaw får sin motorsåg uppkörd mellan benen och börjar skrika/sjunga i falsett (Dynamo var säkert avis), så är det för låg nivå överlag.

Men satiren då? Nja, den är för övertydlig för min smak. Lite subtilare, tack. Nu ska väl satir nånstans vara just övertydlig men här blev det för mycket eller så försvann den bland Dynamos arior.

Spring (givetvis!) nu över till de andra filmspanarna och kolla vad de skriver om.

Except Fear
Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (Carl och Johan skriver)
The Velvet Café
Fredrik on Film

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Stephen King Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2008

2 juli, 2014 33 kommentarer

2008Dags för en ny årsbästalista! Den här gången är det 2008 som ska avhandlas. En sak jag noterade när jag tittade igenom mina toppfilmer från detta år var att det handlade om en lite tunnare skara jämfört med t ex 2009, ett år som jag skrev om för nån månad sen. Den gången hade jag inte några problem med att få ihop en topp-10-lista. Den här gången var det lite svårare. Jag försökte även se några filmer som jag tidigare missat för att se om jag kunde hitta en ny favorit. Nu vet jag att mina listmakarkompisar bland filmspanarna tycker att 2008 är ett toppenår så det kanske bara är jag. Men, men, då kör vi väl.

****

10. Wendy and Lucy
Wendy and Lucy
En härlig gammal festivalfilm letar sig in på tiondeplatsen. Dysterindie av regissören Kelly Reichardt. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Plus Michelle Williams och en borttappad hund som heter Lucy.

9. Man on Wire
Man on Wire
Man on Wire är en sån där film som kanske inte fick ett jättehögt betyg just när jag såg den. Men det är samtidigt en film, en dokumentär, som satte sig. Jag blev fullkomligt tagen av det som Philippe Petit gjorde, då på 70-talet när tvillingtornen World Trade Center var alldeles nybyggda. Det är vackert och sällsamt.

8. Happy-Go-Lucky
Happy-Go-Lucky
Happy-Go-Lucky var en film vars första tio minuter höll på att driva mig till vansinne. Poppy (Sally Hawkins) är en tjej som är för mycket. Frågan är bara för om det för mycket på ett bra eller dåligt sätt. I slutändan för mig så blev det för mycket på ett bra sätt. Dessutom är Eddie Marsan ruggigt skön som en tokbitter bilskollärare.

7. Låt den rätte komma in
Låt den rätte komma in
När den amerikanska motsvarigheten till John Ajvide Lindqvist – jag syftar alltså på Stephen King – envisas med att blanda sig i manusförfattandet till filmatiseringarna av sina böcker, ja, då blir det INTE bra. När Lindqvist gjorde det i och med Låt den rätte komma in blev det riktigt bra, men det kan förstås också regissören Tomas Alfredson, de duktiga barnskådisarna och fotografgurun Hoyte Van Hoytema ha bidragit till.

6. Frozen River
Frozen River
Frozen River är en film som brukar paras ihop med Winter’s Bone som kom två år senare. Själv tyckte jag Courtney Hunts white trash-tolkning med Melissa Leo i huvudrollen var snäppet bättre. Filmen är ett drama med thrillerinslag som gjorde dramat än skarpare. De snöiga miljöerna är ett stort plus för mig också.

5. Revolutionary Road
Revolutionary Road
Jag citerar mig själv från min recension av Revolutionary Road: En sak som jag kom på som är lite intressant är att jag kan ha svårt för den käcka, snusförnuftiga och politiskt korrekta känslan som förekommer i ganska många Hollywoodfilmer från 50-talet. Däremot gillar jag nästan alltid nutida filmer som utforskar just den tidsepoken och även bryter igenom dess snygga fasad och blottlägger vad som egentligen döljer sig därunder.  Japp, det blir plats fem!

4. Gomorra
Gomorra
Oj. En festivalfilm som knockade mig helt. Efter visningen var jag tagen och funderade på tillståndet för arten människan. Allt handlar om makt, våld och pengar. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Ett slag i magen.

3. H:r Landshövding
H:r Landshövding
Jag är ganska säker på att jag är ensam om att ha den här filmen på min lista. Många verkar hata den, tycka den är urtrist och meningslös. Själv älskade jag den. Det är som om Andrej Tarkovskij skulle ha regisserat ett dubbelavsnitt av den för övrigt väldigt bra SVT-serien Diplomaterna. Underbart med andra ord! Värd en femma i min bok eftersom filmen är 86 minuter fulländning. Jag tror det är tomheten OCH magin i vardagligheten som jag fastnade för.

2. In Bruges
In Bruges
En film där det inte är så tydligt när det är humor och när det övergår till allvar. Ganska ofta kan en film där man försöker mixa detta mest bli tramsig och konstig — men inte här. In Bruges är både rolig och sorglig! In Bruges är en briljant liten film som biopubliken i Sverige tyvärr gick miste om. Jag såg den gratis med Voddler när jag var betatestare för den tjänsten. Det var på den tiden som Voddler fungerade och faktiskt hade en del bra filmer.

1. The Wrestler
The Wrestler
Filmen som kanske borde ha gett Mickey Rourke en Oscar? Jag undrar om det nånsin funnits en roll som passat en skådis så väl som den här rollen passade Rourke. Regissören Darren Aronofsky har än så länge inte gjort en dålig film, inte ens i närheten. The Wrestler tillhör toppskiktet. En sorglig och bitterljuv historia om tider som inte kommer igen, hur mycket man än vill det. Det är min nummer ett!

****

Vilka filmer tycker jag är värda att nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns några filmer som jag hade uppe för diskussion: The Reader, The Wackness, Frost/Nixon, Downloading Nancy och Synecdoche, New York är en handfull.

Vilka filmer har jag inte hunnit se som jag kanske ville se? Still Walking, The Devil’s Tail, The Curious Case of Benjamin Button och Ponyo på klippan vid havet är några.

Hoppa nu vidare till mina kompisars listor för att få deras syn på filmåret 2008: Magnus (välkommen!), Sofia, Henke, Fiffi, Steffo, Johan, Cecilia och Christian.

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Wrestler (2008)

1 juli, 2014 2 kommentarer

MickeyVi kör ytterligare en gammal recension av en modern klassiker som avnjöts på Stockholm Filmfestival 2008!

Efter att ha sett den usla Ashes of Time hoppades jag på nåt bättre i och med att jag skulle få se Darren Aronofskys The Wrestler med en omskriven Mickey Rourke i ”titelrollen” som wrestlern som var som bäst för 20 år sen. Nåväl, efter några öl och en konjak var jag i perfekt stämning och som tur var så levererade även filmen ett skönt rus. Mickey Rourke är inte bra. Han är sjukt bra. Han är sin roll. I början, och även återkommande filmen igenom, följer kameran Rourke i en position bakom honom, så där i nacken som i Elephant om ni sett den. Rourke frustar och stönar vad han än ska göra. Jag känner tydligt att han är sliten människa. Filmen är så äkta en äkta vara kan vara.

Som jag läste i någons recension så är kanske inte historien så himla speciell. Det som gör filmen är skådespelarnas insatser: Mickey Rourke, Marisa Tomei (som Rourkes strip-vännina) och Evan Rachel Wood (som Rourkes dotter). Filmen har en äkta känsla av white trash som inte går av för hackor. Rourke försöker efter en hjärtattack att börja ett nytt liv men det är givetvis svårt om man spenderat en stor del av sitt liv med att tjusa en publik, precis som Marisa Tomeis rollfigur för övrigt. Ja, jag vet inte vad mer jag ska säga förutom att det var en fin och sorglig film med en skrämmande övertygande Rourke. Var det en dokumentär frågar jag mig nästan? En klockren fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter de redan nämnda alkoholhaltiga dryckerna så var det inte mycket som kunde störa mig. Det enda störningsmomentet visade sig vara tjejen i sätet bredvid som åt nåt godis som luktade starkt som av lösningsmedel. Hon kommenterade det t.o.m. själv, ha ha. Men, men, en riktigt bra visning.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Sportfilm, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , ,

Man on Wire (2008)

1 juli, 2014 4 kommentarer

Man on WireVet ni vad? Vi kör ytterligare en film från 2008. Quelle surprise. 😉

Man on Wire är en fascinerande dokumentär om Philippe Petit, en galen lindansande fransman som under kuppartade former olagligt spänt upp linor på olika kända byggnader och sen lindansat där. Han började med Notre-Dame i Paris, fortsatte med Harbour Bridge i Sydney och avslutade med ett nybyggt World Trade Center i New York på 70-talet. Och det är just om det sistnämda som filmen till största delen handlar om. Blandat med återblickar på tidigare händelser i Petits liv gestaltas WTC-kuppen på ett thrillerartat sätt.

Det är helt otroligt egentligen. Det hela planeras i flera år, och tanken är att utföra det hela när de två tornen precis är färdigbyggda. De tar sig in med falska id-kort, en grupp i vardera torn. Med pilbåge skjuter de en fiskelina från ena tornet till det andra och lyckas på så sätt få över den tunga vajern som Petit ska gå på. Det är möjligt att filmmakarna har överdramatiserat en aning men det är bitvis riktigt spännande och samtidigt nästan surrealistiskt. Hur kunde de egentligen lyckas? Tänk att göra en liknande grej idag? (Om tornen funnits kvar, vill säga.)

Mot slutet blir det känslosamt. Det är svårt att beskriva varför, men det finns nåt oerhört vackert i det som Petit gör. (Och hur han vågar övergår mitt förstånd.) Fascinerande, som sagt. 11:e september gör att filmen får ytterligare en dimension och känsla. Men det är bra att detta inte alls berörs i filmen. Alla som tittar vet ändå att det har hänt, och man tänker på det medan filmer fortgår. En sak som jag tänkte på var att 70-talet måste ha varit en annan, öppnare, tid, i alla fall i New York. Jag rekommenderar filmen, men det känns som om den kanske hade passat bättre som kortfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , ,

Wendy and Lucy (2008)

30 juni, 2014 13 kommentarer

WendyJag kör en gammal recension av en festivalfilm från 2008…

Jaha, det blir inte så mycket mer indie än så här. Jo, kanske i den sista filmen som jag såg på festivalen, Ballast (kommer en recension av den senare). I Wendy and Lucy spelar Michelle Williams en avig tjej, Wendy, som är på väg till Alaska med sin hund Lucy för hitta nåt jobb och leva i fred. När bilen går sönder och hunden försvinner blir det jobbigt för Wendy att komma vidare och hon är fast i en amerikansk håla utan pengar och det mesta verkar gå fel. Men Wendy är envis och träffar i alla fall en trevlig parkeringsvakt (Wally Dalton).

Alltså, jag bara måste lyfta fram Michelle Williams här. Hon gör en grym rolltolkning så långt bort ifrån Dawson’s Creek som man kan komma. Hon känns helt äkta som tjejen som går sin egen väg. Wendy är en sån där person som vill sköta sig själv och när hon tvingas konfronteras med andra så blir hon ganska tvär. Hon är envis, nästan lite så där dumt envis. Efter ett tag bara önskar jag mig att Wendy ska få hitta sin hund. Jag gillar miljöerna i filmen. Det är många järnvägsspår, parkeringsplatser, ödsliga snabbköp och andra avsides miljöer. Till slut landar filmen på en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Om visningen: Ett par på raden framför hade beslutat sig för att inta lunchen i biosalongen och kom därför in i salongen med varma, osande mackor med tillhörande prasslande papper. Utvisning tio minuter.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , ,

Behind the Candelabra (2013)

29 juni, 2014 2 kommentarer

Japp, det är Rob Lowe...

Japp, det är Rob Lowe…

Det jag främst tar med mig från Behind the Candelabra är skådespelarna. Michael Douglas (som Liberace) och Matt Damon (som Lees ”assistent” Scott) har helt förlorat sig i rollerna. Pst, glöm inte Rob Lowe. Filmen är en ganska klassisk uppgång och fall-historia där Damon blir Libaraces tom boy. Till en början leker livet för naive Scott men det ofrånkomliga kommer att hända, det vet vi. Både Lee (han kallades så) och Scott kommer att bli äldre, inte längre vara i rampljuset, inte längre vara den mest populära. Lee har sen tidigare en annan ”assistent” som sidsteppas när Scott dyker upp. Förr eller senare kommer Scott råka ut för samma öde. Steven Soderberghs sista film är bra, aningen läskig, ganska rörande och sorglig med en Lee som mot slutet är en tragisk figur.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Frances Ha (2013)

24 juni, 2014 6 kommentarer

FrancesDet gick alldeles för lång tid efter att jag såg Frances Ha innan jag nu till slut kom mig för att skriva ner min tankar ordentligt om filmen. Det beror delvis på att jag såg filmen i ett galet race där jag betade av filmer som jag kanske trodde skulle kunna hamna på min lista över förra årets tio bästa filmer. Nu hamnade inte Frances Ha där så därför blev det inte av att jag skrev om den direkt.

Medan jag såg filmen så klottrade jag ändå ner en del tankar. Lösryckta tankar som poppade upp under titten. Här följer nu en sorts renskrivning av dessa tankar. Vissa tankar kommer jag ihåg mycket väl. Andra ställer jag mig frågande till. ”Hur tänkte jag där eller det där minns jag inget av?” Se det som ett experiment eller ren lathet. 😉

Jag är tveksam till filmen i början. Det är trams och flams. Varför har filmen hyllats? Det är inte min stil i alla fall. Men när Frances (Greta Gerwig) bästa vän och rumskompis Sophie vill flytta in i en ny lägenhet med Lisa blir det lite mer allvar och melankoli. Lisa? Var det inte en pojkvän Sophie skulle flytta ihop med?

På en restaurang försöker Frances betala med kort men köpet går inte igenom. Hon säger ”I’m not a real person yet”. Mmm, talande för filmens tema.

Jag är inte jätteförtjust i musiken. Är det inte lite väl mycket klipp. Jag får ingen riktig rytm.

RÖKA INOMHUS! Coool. Strumpor i sängen. Eh.

Varför springer hon hela tiden?

Småstad vs. storstad. Genuint vs. coolt.

När Frances är på besök hemma (över julen?): tonårskillen mimar och tittar ner i sånghäftet och vill bort medan lillkillen sjunger med frenesi och inlevelse.

När Frances är inne i badrummet i badkaret och mamman frågar ”Frances, how much longer!?”. Ja, hon undrar vad det ska bli av Frances.

När Frances vill låtsasslåss med ”den nya kompisen” efter Sophie och den nya kompisen inte fattar nåt alls. Var det Lisa som var den nya kompisen?

Vänner. Man glider isär. En ska på semester och säger det till sin ”bästa vän” dagen innan resan. Jag känner med Frances när hon liksom inte är med i loopen längre. Sophie ska flytta till Japan. Oj då. Frances är sist att veta. Vänner. Man går in i olika liv. Ibland (oftast) tar det olika lång tid att hitta de där liven. Är det elakt? Frances gör samma sak när hon åker till Paris utan att nån får veta. I Japan är allt hur bra som helst för Sophie, i alla fall om man ska tro hennes blogg…

Är det Maria Bello…? Nej, inte enligt IMDb.

Jag gillar Bowie och Paris.

Filmen höjer sig (överraskande) till en fyra när Frances på en fest berättar om vad hon vill få ut av ett förhållande… eller livet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tom

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stories We Tell (2012)

19 juni, 2014 4 kommentarer

Sarah PolleyEn dokumentär som blev väldigt hyllad, bl a av Filmspotting. Jag såg den i början av februari men skriver inte om den förrän nu, samtidigt som jag tittar på slutet av första halvlek av Spanien-Chile i fotbolls-VM. Henke skrev om den i april och efterfrågade min ingående analys. Det blir tyvärr ingen ingående analys. Jag gillar regissör Sarah Polleys film och hennes pappas mysiga, men ändå på nåt sätt kalla, berättarröst. Efter ett tag inser jag att det här kanske inte är en dokumentär som andra. Filmen skildrar Sarahs undersökande om vem som är hennes biologiska pappa och vi får bl a se gamla super-8-filmer på Sarahs mamma… eller är det verkligen autentiska bilder? Intressant, men aldrig gripande i magen. Det finns en sorts distans och det kanske är själva poängen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , ,

The Spectacular Now (2013)

16 juni, 2014 2 kommentarer

The Spectacular NowJag såg The Spectacular Now och The Way Way Back med bara några dagars mellanrum. Av nån anledning så kopplar jag ihop dessa filmer men de är egentligen inte så lika. Den förra fokuserar på vad ungdomar upplever när skolan är slut och man ska börja på college medan den senare handlar om en några år yngre kille som upplever en coming of age-sommar. The Spectacular Now känns kanske mer vuxen. För mig funkade den heller inte riktigt lika bra som The Way Way Back. Men Shailene Woodley är bra. Hon är för övrigt redan 22 bast. Miles Teller är bra. Han är 27. 27? Eh, han ska spela high school-kille? Oh, well, han var väl nåt år yngre när filmen spelades in. Slutligen, Brie Larson är med! Whaaaat? Det minns jag inte ens. Jag ser det nu när jag tittar filmens Wikipedia-sida. Vad är så speciellt med Larson? Jo, hon är med i den senaste 5/5-filmen jag såg – Short Term 12 – och har därför förtjänat sin plats i den header som nu pryder min blogg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →