2012 (2009)

28 april, 2016 10 kommentarer

2012Tidigare i veckan skrev jag om den norska, och lyckade, katastroffilmen Vågen. Idag handlar det om samma genre men nu är det om en Hollywood-produktion det är frågan om och i registolen sitter en viss Roland Emmerich. Texten skrevs pre-blogg i maj 2010.

Efter den urtråkiga Godzilla så tycker jag Emmerich ryckt upp sig en aning. 2012 visade sig vara en ganska trevlig katastroffilm. Jag måste säga att jag gillar hela konceptet med katastroffilm. Jag är en fan av roadmovies, och katastroffilmen är ju ofta en typ av roadmovie kan man säga. Här har vi de vanliga ingredienserna. Det är många olika rollfigurer, t ex ett skilt par med barn där pappan är en slarver som inte träffar sina barn tillräckligt ofta och mamman är ordentlig och har träffat en ny kille som man ska tycka är en tönt. Katastrofen gör att de förs samman igen. Vi har en svart president. Vi har forskare som är envisa och som elaka ledare inte vill lyssna på. Vi har en global handling med kineser och indier som gör hjälteinsatser. Allt är med andra ord på plats.

2012 är också en saga, en actionsaga, eftersom mycket av det som händer känns alltför fantastiskt. Actionscenerna är rejält maffiga och välgjorda. Det är en riktig berg-och-dal-bane-tur. Här är det inga snabba klipp som i slagsmålsactionrullar. Nej, här får man känslan av att sitta med i bilen eller planet som försöker komma undan den kollapsande jordskorpan. Jag vet inte hur många gånger de lyfter med ett plan i sista sekunden för att precis precis precis undkomma. Tre gånger tror jag. Bitvis satt jag och skrattade då det mer kändes som en komedi, speciellt under bilfärden i limon genom att sammanstörtande Las Vegas.

Efter ett tag börjar man dock bli ganska mätt på alltihop. Det förekommer många klichéer förstås, och filmen är för lång för att vara en film som egentligen inte har några karaktärer eller nåt djup. Jag tycker dock det i princip håller hela vägen. Det är inte så många töntiga översentimentala scener utan Emmerich lyckas hålla en hyfsad nivå. Jag tycker det är lustigt att många av de stora Hollywood-filmerna nu för tiden innehåller ganska skarp USA-kritik (direkt eller indirekt). Slutet här var ju ganska talande med <spoiler>Afrika som blev en fristad</spoiler>. Jo, just det, jag nämnde ett antal ingredienser i början. Jag glömde en: vi har givetvis en hund också. Voff!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. När jag, då 2010, letade efter bilder från 2012 att ha med i min recension såg jag plötsligt en bild som fick mig att tänka på en bild som jag använde i min recension av mästerverket Eldflugornas grav. Ganska lika, inte sant? Skräckslaget barn på ryggen och så en eld i bakgrunden. Inspiration?

Kid on back and fire 1Kid on back and fire 2

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vågen (2015)

25 april, 2016 8 kommentarer

VågenVågen eller Bølgen (böljan den blå) som den heter i original är en norsk katastroffilm. En norsk katastroffilm! En norsk katastroffilm som är långt ifrån en katastrof.

Ett stort berg vid en fjord är instabilt och riskerar att rasa ner i vattnet och därmed skapa en gigantisk flodvåg som kommer att rulla in mot land och fullständigt dränka ett samhälle.

I samhället bor filmens huvudpersoner: geologen och slarverpappan Kristian (Kristoffer Joner) och hans familj bestående av fru, äldre son och yngre dotter. Familjen ska dock flytta bort från det lilla samhället eftersom Kristian har fått nytt flashigt jobb i storstaden (Oslo?). Innan de hinner åka iväg så börjar dock det stora berget att röra på sig. Nu gäller det att ta sig upp på så hög höjd som möjligt innan flodvågen kommer…

Jag gillar verkligen katastroffilmer. Jag tror det är ett av mina guilty pleasures faktiskt. 2012, The Day After Tomorrow och San Andreas är filmer som funkar för mig, och en klassiker som The Towering Inferno är riktigt bra, bra på riktigt menar jag då alltså.

Mina mer moderna exempel är ju filmer som bockar av de allra flesta genreklichéerna. Jag brukar vara lite känslig för klyschor i filmer och tycka att det blir fånigt och tråkigt men det gäller inte katastroffilmer. Då sväljer jag av nån anledning det mesta.

Mot den bakgrunden var det hur kul som helst att se en katastroffilm som utspelar sig i min närmiljö, om man nu kan kalla Norge för det. Det adderar en aspekt till anrättningen och gör att det känns lite mer på riktigt. Det är likadant med svenska så kallade genrefilmer, om det nu är skräckisar eller nåt annat. Om det är bra gjort så blir det riktigt bra. Varför kan ni inte fatta det, svenska filmbranschen!

Apropå klyschor så är ju Vågen proppfull med såna. Vi har en slarverpappa som jobbar för mycket, glömmer komma till dotterns sånguppträdande i skolan, och låter frun (spelad av Ane Dahl Torp från 1001 gram) laga avloppet i köket.

Vi har forskaren (slarverpappan alltså) som inser att det är fara å färde och försöker larma men hans chef tycker att ”vi ska väl inte ropa att ”vargen kommer” om vi inte är säkra”; vi vill ju inte skämma bort turisterna (hej, Hajen!).

Vi har en familj (där slarverpappan är pappa) som blir separerade och får ägna resten av filmen åt att dels försöka överleva och dels hitta varandra.

Vi har en snubbe som gör misstaget att skämta om att allt är lugn innan han firas ner i spricka i berget.

Vi har hunden… nej, fasiken, det var nog ingen hund! Eller hur var det, ni som filmen färskt i minnet?

Jag gillade verkligen det här. Länge är Vågen uppe och nosar på en fyra, ja, den är uppe på en fyra, punkt. Om filmen bara hade vågat (ehe) gå hela vägen när det gäller en viss scen mot slutet, ja, då hade jag delat ut en fyra utan att tveka. Jag förstår varför man gjorde som man gjorde men eftersom filmen kändes så äkta och nära så blev jag lite besviken. Men det hade nog varit att begära för mycket.

Hur var effekterna i den här lågbudgetfilmen, lågbudget jämfört med Hollwood alltså? Mycket bra skulle jag säga. Det är egentligen inte fokus på cgi och sånt utan istället på karaktärerna. Dessutom tror jag det var ett smart drag att låta flodvågen komma på natten. Mörkret gör vattnet än mer skrämmande samtidigt som cgi:n blir mindre tydlig.

Jag gör vågen och delar ut en stark trea till Bølgen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag klagade på den svenska filmbranschens brist på mod när det gäller såna här filmer men då ska ändå sägas att Vågen delvis är bekostad med svenska kronor då svenska Tre Vänner är med som producenter. Norsk eller svensk film, det spelar inte så stor roll egentligen, bara filmerna blir gjorda. DS.

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk (2015)

23 april, 2016 4 kommentarer

Trevligt folkJag gillar Filip & Fredrik. Jag tyckte t ex deras tv-serie High Chaparall var ganska så härlig. Nuförtiden har jag inte så bra koll på vad de sysslar med. Jag lyssnar exempelvis inte på deras podd. Förra året kom dokumentären med det långa namnet Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk. Den handlar om hur det bildas ett somaliskt bandylag i Borlänge och lagets resa till VM i Sibirien. Ja, det var väl en trevlig (ehe) dokumentär det här. Den känns som ett längre avsnitt av nån av Filip & Fredriks tv-serier. En fråga jag ställer mig är om det kanske inte handlar så mycket om integration för somalierna utan snarare om deras stolthet över att få representera sitt land. Fast de två aspekterna behöver ju inte ta ut varandra. Slutord: Lite viktig och ibland rörande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

I never meant to cause you any sorrow

21 april, 2016 Lämna en kommentar

PrinceJag länkar till den här videon eftersom den än så länge nu återigen finns på YouTube. Den kommer förmodligen att tas bort precis som skett tidigare. Eller inte.

Uppdatering: Japp, nu har videon förstås tagits bort. Det var alltså en video av den första gången Prince spelade ”Purple Rain” live inför publik 1983. Den går dock att hitta på nätet på andra sidor, t ex här.

 

Arkiverad under Musik, P-Funk Tagged with , , ,

Under sanden (2015)

20 april, 2016 7 kommentarer

Under sandenHistorien skrivs av segrarna heter det ju, och därför är det inte så konstigt att jag inte hade hört nånting om just den här verkliga danska historien som utspelar sig strax efter andra världskrigets slut. Danmark har precis befriats från tyskarna. Flera tusen tyska krigsfångar befinner sig i landet, men istället för att skickas hem så transporteras de till den danska västkusten för att på sandstränderna där röja minor; minor som tyskarna själva placerat där för att försvåra en eventuell allierad landstigning.

I Under sanden (denna månads filmspanarfilm) får vi följa en grupp på 14 tyskar som ansvarar för att röja en liten del (45000!) av de miljoner minor som finns nedgrävda på stränderna. När pojkarna (ja, det handlar om unga tyskar pojkar, den ena räddare än den andra) är klara med jobbet är de lovade att få åka hem. Om de kan röja sex minor per timme ska arbetet ta tre månader, dvs om det hela går smärtfritt.

Den som leder arbetet är den danska sergeanten Rasmussen (Roland Møller). Till en början framställs Rasmussen som en stenhård sadist som inte bryr sig om pojkarna svälter ihjäl eller stryker med om en mina sprängs. I filmens inledning får vi se Rasmussen banka och stampa några marscherande tyskar krigsfångar sönder och samman. Den förtryckte har, helt naturligt, blivit förtryckare.

Givetvis kommer Rasmussen så småningom mjukna, dels för att han inser att jobbet inte blir gjort ordentligt och i tid om pojkarna behandlas illa, och dels för att det uppstår en sorts fader-son-relation mellan Rasmussen och pojkarna, kanske främst en av dem. Rasmussen har dock en chef, löjtnanten Jensen (Mikkel Boe Følsgaard från En kongelig affære), som helst ser att pojkarna behandlas som djur och kanonmat.

Det finns egentligen inget fel med filmen. Den är väldigt välgjord. Fotot är strålande. De sandiga stränderna är vackra. Musiken var enligt uppgift stämningsfull och passande. Själv noterade jag den inte, eller minns den åtminstone inte. Skådisarna är kompetenta. Vad är det då jag saknar? En film som drar in mig fullständigt och slår mig känslomässigt i magen är nog svaret.

Inledningsvis var det thrillerspännande när pojkarna skulle desarmera en mina. Det var nervigt och jag satt på helspänn. Men tionde gången så gick det slentrian i det. Det blev rätt och slätt upprepande, även om jag vaknade till ordentligt första och andra gången det small.

Mikkel Boe Følsgaard är en lustig skådis. Han har ett barnsligt utseende som passade perfekt i En kongelig affære där han spelar en mentalt omogen och instabil kung. Här spelar han alltså en löjtnant som förblir slemmig och sadistisk filmen igenom och jag tyckte inte riktigt han, eller kanske hans rollfigur, funkade. Jag hade nog föredragit en löjtnant som gjorde det han gjorde för att det var order uppifrån först och främst, och inte för att han ville jävlas med sin mer mänsklige sergeant.

En sak som jag gillade med filmen var det absoluta slutet. Det kändes lika strävt och äkta som Rasmussen var som rollfigur. Ja, just Roland Møller som spelade Rasmussen var nog filmens behållning för min del. Snudd på trea blir det till Under sanden eller Under sandet som den heter på danska.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Under sanden. Värsta röjet eller strandade filmen?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord

PS. En sista sak. Under i princip hela visningen hördes med jämna mellanrum ett dunkande ljud. Så fort det filmens ljudspår var tyst hörde vi det: ”dunk, dunk, dunk, dunk, dunk”. Efter ett tag insåg jag att det inte kom från filmen. Både under filmen och efteråt försökte vi med blandat resultat göra SF:s personal uppmärksamma på dunkandet. Efter ett tag framkom det att det vägg i vägg med salong 1 på biografen Saga tydligen ligger en restaurang där man för tillfället höll på att hamra ut kött inför kvällens servering. Jag vet, det låter som en saga (ehe) men det är en sann historia. DS.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Get Carter (1971)

18 april, 2016 4 kommentarer

Get CarterAv ingen speciell anledning alls kommer här en gammal pre-blogg-recension av Get Carter, en Michael Caine-film från 1971 som jag skrev på ett annat ställe på nätet redan i juni 2005.

Michael Caine spelar här Carter, en London-gangster som reser till Newcastle i norra England för att ta reda på vad som egentligen hände med sin bror som precis dött under mystiska omständigheter. Hans uppdragsgivare i London gillar inte idén – de vill inte stöta sig med Newcastles kriminella. Givetvis tycker även de lokala bossarna att Carter inte ska lägga sin fräkniga näsa i blöt.

Ja, haha, vad ska man säga? Jag kan inte säga att jag gillade den speciellt mycket men de slitna brittiska 70-talsmiljöerna, den coola musiken och Caines helt hänsyslösa mördare gör det ändå till en sevärd film. Mmmm, musiken var det ja: inledningen var ganska skön med Caine åkandes tåg till skön jazzig/funkig musik. Snyggt gjort dessutom när man passade på att visa förtexterna i vit text just när tåget åkte in i tunnlar för att på så vis få till en svart bakgrund. Annars är det en ganska ful film. Bostadskvarteren i Newcastle är bland de tråkigaste jag har sett. De kändes nästan som tagna ur en dystopisk Roy Andersson-film. I övrigt har vi alltså den fula realistiska brittiska miljön med tillbehör som t ex ruggigt fula tapeter.

Filmen är märkligt seg och händelsefattig. Caine är ingen hjälte. Mer hänsynslös går det knappt att vara faktiskt. Det gjorde att filmen stack ut lite grann. Jag tänker exempelvis på ett tillfälle när <spoiler> en tjej var instängd i bakluckan på Caines bil. Bilen hamnar sedermera i vattnet och sjunker alltmedan Caine uttryckslöst tittar på. Nu var det inte Caine som körde ner bilen i vattnet men ändå. </spoiler>.

I övrigt har jag inte så mycket att säga om filmen. Den gjorde inget speciellt intryck på mig förutom att den kändes märkligt meningslös ibland. På ett sätt är det väl en sorts film noir eller snarare neo-noir. Sympati är inget man känner för nån. Det är skönt ändå att man inte tummar på detta, så att Caine t ex helt plötsligt ska vara snäll. Jag gillar även slutet som passar ihop med filmens meningslöshet i övrigt. Slutsatsen är att det är en ganska dyster film som inte platsar i må-bra-film-genren, och ändå är den alltså märkligt sevärd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Neo Noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 2015

13 april, 2016 31 kommentarer

2015Som vanligt när det börjar bli dags att få till sin topplista över förra årets bästa filmer så kollar jag igenom vilka filmer jag har missat. Nu finns det ju hur många filmer som helst som jag har missat och jag kommer givetvis inte se alla. Nej, det handlar om de där filmerna som det snackats om, som hyllats, och som jag känner har potential för mig. Det blev en ganska lång lista på kanske 15 filmer. Förra året kom min lista 15 maj. I år blev jag klar en månad tidigare, kanske för att jag när det var tre filmer kvar på min lista kom fram till att ”nej, nu är jag klar!”.

Sagt och gjort. Här kommer min lista över 2015 års bästa filmer!

 

10. Johan Falk: Lockdown
Johan Falk: Lockdown
Under sensommaren förra året kollade jag igenom alla 20 Johan Falk-filmer. Ah men vafan, det var ju inte så dåligt det här. Den bästa av dem alla platsar t.o.m. på den här listan. Johan Falk: Lockdown är både nervig och ”klump i halsen”-rörande. Recensioner av filmerna ligger i den s.k. pipen (pajpen).

9. A Most Violent Year
A Most Violent Year
Haha, japp, en 2014-film kommer med på listan. Alltid kan det reta nån. På senare tid har jag myntat uttrycket ”filmfilm”. A Most Violent Year är en filmfilm. Den är välgjord. Det förekommer ingen uppenbar cgi. Det är fokus på rollfigurerna och deras relationer. Fotot är smakfullt. Skådisarna, främst Oscar Isaac, gör strålande insatser. Filmen litar på sig själv. Dessutom förekommer härliga, slitna, övergivna och snöiga New York-miljöer.

8. The Hateful Eight
The Hateful Eight
Det här är väl en lämplig plats för Tarantinos åttonde film. Att den överhuvudtaget kommer in på listan beror till stor del på att filmen sågs på en mycket bra 70 mm-visning på biografen Rigoletto i Stockholm.

7. Inside Out
Inside Out
Min första Pixar-film blev en succé! Det både drog från ventilationen och var ostädat i salongen när jag såg filmen under Malmö Filmdagar. Dammet bara yrde omkring.

6. Star Wars: The Force Awakens
Star Wars: The Force Awakens
Filmen som gjorde mig till poet: ”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”

5. Tangerine
Tangerine
Tempo, färger, musik, klippning, dialog, snyggt, tempo. En film som fullkomligt sköljde över mig, ungefär som om jag hade åkt igenom en biltvätt.

4. Sicario
Sicario
Sicario vann inte en enda Oscar och den var inte ens nominerad som bästa film. Vilka galenskaper! Denis Villeneuve gör äkta filmfilmer.

3. Spotlight
Spotlight
Jag tyckte hela Spotlight var en enda lång njutning, och det trots det jobbiga ämnet. Märkligt att det var så fascinerande att se folk som är duktiga på sitt jobb att utföra sitt jobb.

2. Ex Machina
Ex Machina
Ex Machina har jag redan skrivit, tweetat, kommenterat och pratat om så det räcker. Jag blev helt enkelt besatt. Jag älskar den. Jag har t.o.m. sett den två gånger vilket är väldigt ovanligt för att vara mig.

1. Room
Room
Efter att jag sett Room stod det det ganska så direkt klart att det här skulle bli årets film för mig. Jag kan egentligen inte hitta nåt fel nånstans med filmen. Den berörde mig djupt.

 

Årets…

Överraskning som ändå inte platsade på listan: Ant-Man
Film som jag tycker är bra men ”alla andra” tycker är ett mästerverk: Mad Max: Fury Road
Film som jag önskar att jag kunde få in på listan: Fast & Furious 7
Näst bästa svenska: Miraklet i Viskan
Tagning: Victoria
Snällaste: Brooklyn
Frust och stön: The Revenant
Bubblare förutom de redan ovan nämnda: Dheepan och Mission: Impossible – Rouge Nation
Besvikelse: Anomalisa
Varför är han med i allt?: Domhnall Gleeson
Vad bra att hon är med i allt!: Alicia Vikander
Filmer som återstår att se: Phoenix, Beasts of No Nation och Amy

Vilka har fått till sin lista? Här är några:

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Filmitch Mellanöstern Challenge: Zero Dark Thirty (2012)

10 april, 2016 8 kommentarer

Zero Dark ThirtySista filmen ut bland de tre jag valde för det här lilla ”terrorister i Mellanöstern”-temat är en som jag direkt visste måste vara med. Dels för att Filmitch inte hade sett den förstås, men främst för att det är en riktigt bra film. När jag nu läser igenom min recension så drar jag direkt paralleller till en film som Spotlight som jag också gillar väldigt mycket. Bägge filmerna skildrar det envisa gnetandet som krävs för att nå fram till ett mål. I fallet Zero Dark Thirty handlar det förstås om att fånga in Usama bin Ladin. Förutom det envisa gnetandet får vi även en olidligt spännande sluträd.

Klicka på länken nedan för att komma till min recension.

Zero Dark Thirty

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tycker då Filmitch om Zero Dark Thirty? Är det nu han sparkar bakut? Här hittar du svaret.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Tema, Thriller Tagged with , ,

The Filmitch Mellanöstern Challenge: Paradise Now (2005)

9 april, 2016 2 kommentarer

Paradise NowMellanösterntemat tillsammans med Filmitch fortsätter med en ny film. Den här gången handlar det om Paradise Now, en film jag sett tidigare och gillat skarpt. Body of Lies, filmen vi skrev om igår, hade jag ju inte sett innan och det var alltså något av en chansning. En chansning som både gick hem och inte gick hem. Själv var jag ju inte speciellt förtjust i den. Däremot så gillade Filmitch den vilket överraskade mig lite. Det blev liksom upp- och nedvända världen. Det finns ju en risk att det blir så nu också (fast tvärtom) då Paradise Now är en film som skildrar terrorister och självmordsbombare men gör det ur deras egen synvinkel. Det känns som minerad mark om man säger så.

Paradise Now är en palestinsk film från 2005 i regi av Hany Abu-Assad och den blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film. Under 2014 års Malmö Filmdagar såg jag Hany Abu-Assad förra film, Muren. En bra film men inte lika stark som Paradise Now som jag alltså skrivit om på bloggen tidigare.

Klicka på länken nedan för att komma till min recension.

Paradise Now

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tycker nu Filmitch om denna film. Blir det för politiskt, för vinklat, en naiv skönmålning av terrorister? Ja, det är bara att klicka här så får du reda på svaret.

Imorgon är det dags för en ytterligare en film för stackars Filmitch-Johan och nu är det återigen de som jagar terroristerna som är i fokus.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension, Tema, Thriller Tagged with , ,

The Filmitch Mellanöstern Challenge: Body of Lies (2008)

8 april, 2016 8 kommentarer

The Hurt LockerMin bloggkompis Filmitch-Johan gillar många olika filmgenrer, kanske allra mest skräck och musikaler. En genre som han inte uppskattar lika mycket är den där det handlar om problematiken i Mellanöstern, Israel-Palestina-konflikten, och ”kriget mot terrorismen”. Läs mer om varför Johan har svårt för denna genre här.

Ibland kan jag inte låta bli att trolla lite, kasta ut små gliringskrokar mot Johan. Plötsligt nappade det och han utmanade mig genom att be mig lista tre filmer (obs! bra filmer skulle det vara!) med tema Mellanöstern/terrorister. Jag kunde ju bara inte låta denna utmaning passera förbi obemärkt. Talesättets handske var med andra ord upplockad.

Sagt och gjort, jag började fundera och ganska snabbt kom jag fram till två filmer som jag själv tycker är mycket bra. Enda grejen var att jag själv ville delta i temat mer aktivt och jag brukar väldigt sällan se om filmer och skriva om dem på nytt. Så som tredje film valde jag därför en film som jag själv inte hade sett och det är den filmen som inleder temat som vi kallar:

The Filmitch Mellanöstern Challenge!

 

Body of LiesBody of Lies heter den här Ridley Scott-rullen om jakten på terrorister i Irak och Jordanien. Den evigt unge Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen som CIA-agent placerad i Mellanöstern och Russell Crowe gör hans chef som styr saker och ting från hemmaplan i USA via mobilen och drönare.

Utmaningen startar med rejäl rivstart. Inte. Snarare en dikeskörning. Body of Lies är nämligen en ganska dålig film, eller ja, inte urdålig men högst medioker. Jag får känslan att filmens skådisar inte riktigt tror på filmen. De går på autopilot känns det som.

Manuset har problem. Det är förenklat där det borde vara mer komplicerat men för komplicerat där det borde vara enklare. Det är för enkelt i det avseendet att det sitter en genomond arab med hätta på huvudet och spelar in en video där han säger att man ska hämnas USA:s krig mot den muslimska världen genom att begå terrordåd. Det finns inget intressant i detta utan blir mest tråkigt.

Samtidigt är filmen kanske för komplicerad i andra delar av handlingen då det är oklart vilka agendor olika karaktärer har. Det passar inte riktigt in att använda plottwistar som tagna ur en mer lättsam spion- eller heistfilm i den här typen av film.

Att jag inte sågar filmen sönder och samman beror på att det bitvis blir lite spännande. Bl a bjuds det på en nervig scen i filmens inledning som avslutas med svettig biljakt i öknen. Ridley Scott är en duktigt regissör, punkt. Dock krävs det att han får ett bra manus att jobba och jag tycker att Body of Lies är ett exempel på när manus inte håller måttet.

En annan ljusglimt är Oscar Isaac (!) dyker upp i en liten biroll. Jag kände först inte igen honom men sen trillade poletten ner. Issac är ju från Guatemela men här spelar han irakier. Dessutom har vi britten Mark Strong som spelar spionchef från Jordanien. Oh, well.

Ska jag avsluta texten med nåt positivt? Nej, det blir nåt negativt istället. Man har valt att slänga in en kärlekshistoria mitt i allt. Det funkar inte alls utan det känns bara krystat och fånigt när Leo börjar flörta och sen blir kär i sin jordanska sjuksyrra.

Ett annat konstigt och återkommande inslag i är när Crowe pratar i telefon med Leo samtidigt som han t ex ska lämna sina barn på dagis. Jaha, filmmakarna vill visa på det absurda i kontrasten mellan Crowes livspussel och Leos livsfarliga jakt på terrorister. Aha, jag förstår.

Jag vet inte riktigt vad filmen vill säga men det handlar väl om att min fiendes fiende är min vän, att man aldrig kan vara säker på vem som är vän eller fiende, att lokala spionmyndigheter kanske är bäst lämpade att fånga in terrorister i sina egna hemländer och att USA nog gör bäst i att samarbeta med dessa myndigheter, och att allt övervakas via satellit eller drönare.

Speciellt spännande blev det aldrig, förutom den inledande scenen med ökenbiljakten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad Filmitch delar ut för dom till Body of Lies.

Imorgon handlar det om en ny film för stackars Filmitch-Johan. Förhoppningsvis uppskattas den mer. Jag själv tycker det är en riktigt bra film i alla fall.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Tema, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →