Lights Out (2016)
18 augusti, 2016 11 kommentarer
Historien om hur Lights Out kom till kanske är roligare än filmen i sig. Svenske David F Sandberg och hans fru Lotta Losten gjorde 2013 kortfilmen Lights Out hemma i sin lägenhet i Sverige. Den gjorde succé på YouTube och har i skrivande stund nästan 3,5 miljoner tittar.
The Conjuring-regissören James Wan och hans kompisar i Hollywood såg filmen, gillade den skarpt, och tyckte det vore en bra idé att basera en långfilm på kortisens koncept. Vem skulle man låta regissera var frågan? Ja, varför inte Sandberg själv! Sagt och gjort, så blev det. Sandberg och Losten åkte över till L.A. (där de nu bor), spelade in och färdigställde långfilmen Lights Out och dessutom har Sandberg precis avslutat inspelningen av dockskräckuppföljaren Annabelle 2.
Jag gillar enkelheten i grundkonceptet i Lights Out. Det har förmodligen använts förut men jag vet inte om det gjorts på det här utstuderade sättet. Mörkret är läskigt. Vad döljer sig där? I mörkret kan en stol med några kläder hängda över ryggstödet bli ett monster från din värsta mardröm. Tänder du lyset ser du bara en stol. I Lights Out har man vridit till det ytterligare då monstret syns i mörker men försvinner helt när ljuset är tänt.
Konceptet – hur bra det än är – räcker förstås inte till en hel långfilm, så runt det har man byggt en story om en familj med rejäla interna problem. Mamman (Maria Bello) har psykiska problem och de blir inte mindre när hennes man råkar illa ut. Dottern Rebecca (Teresa Palmer) har flyttat hemifrån för länge sen då hon inte orkade med mammans galenskaper och instabilitet. Kvar hos mamman bor sonen Martin (Gabriel Bateman).
Martin kan inte sova om nätterna då mamman pratar med sig själv (eller?) och han är tvungen att ha ljuset tänt för att skydda sig mot en otäck varelse som ruvar i dunklet. När Rebecca från Martin får höra vad som händer känner hon sig tvingad att försöka lösa fnurran på tråden hon har med mamman. Det jobbiga är att hon, Martin samt hennes pojkvän Bret (Alexander DiPersia) inte bara får mamman att tas med. Muahahaha…
Som sagt, konceptet är underbart. Släck lampan, en gestalt är där. Tänd lampan, ingen där. Släck lampan, gestalten är där igen. Tänd lampan, ingen där. Släck lampan, gestalten är plötsligt närmare. JUMP! Sandberg & Co utnyttjar det här ofta men jag tycker inte det överanvänds. Istället har man hittat en hel del varianter på ljuskällor som beter sig på olika sätt.
Ett av filmens plus är att man har haft vettet att hålla ner speltiden. Den klockar in på en 80 minuter ungefär, vilket gör att filmen inte känns urvattnad eller att den saggar. Varför ska alla filmer vara långt över två timmar?! Och det gäller väl t.o.m. skräckisar nuförtiden.
När det gäller själva storyn så är den helt ok. Det är ett familjedrama om psykiska problem där man valt att gestalta problemen i form av en mystisk varelse som lurar i mörkret. Här kan jag ju inte låta bli att dra paralleller till The Babadook som kom för några år sen.
Lights Out är en kompetent gjord liten skräckis som dock inte är tillräckligt ryslig för att komma upp i samma nivå som min favorit från de senaste åren: Sinister.
Här är kortfilmen Lights Out från 2013. Håll till godo, och glöm nu inte att släcka lampan när du går och lägger dig!
The Imitation Game
Nu hoppar vi två år framåt i tiden i Johan Falks värld (från 2009 till 2012 i vår värld). The Falcon och GSI jobbar på som vanligt och den här gången handlar det om en knarkliga som ska sättas dit.
Jag saknar bara ett år bland mina årsbästalistor men sen har jag listor för alla år från 1985 och fram till förra året 2015. Nu är det dags att fylla den luckan. 1988 är året. Det visar sig inte vara nåt favoritår när jag började kolla igenom vilka filmer det fanns att välja bland. Jag tror det har att göra med att jag vid den här tiden inte gick speciellt mycket på bio och jag hade liksom inte fått upp ögonen för filmens magiska värld. Det finns ju mängder av kända 80-talsrullar och några kom 1988 men jag såg inte ens Die Hard på bio. Då saknas den så förrädiska och lockande nostalgin som man kan ha kopplat till äldre filmer. För min del var det först på 90-talet som mitt riktiga filmintresse tog fart, runt 91-92 (
Jag är tillbaka från semestern och därmed är även bloggen tillbaka i vardagen. Lämpligt då att börja hösten (kanske inte, men snart är den här!) med en ny film i mitt 
Medan jag är på resande fot sköter bloggen sig själv och publicerar ett inlägg med ett litet omdöme från förr. Texten om 
Jag har sett (och sovit till) åtminstone fyra av Andrej Tarkovskijs filmer. Tidigare på bloggen har jag publicerat gamla texter om 
Jag hade inte hört mycket gott om den här nya Tarzan-filmen. Nu kan jag i och för sig inte påminna mig vad det specifikt var som skulle vara så dåligt med filmen. Kanske det bara handlade om en allmän trötthet över brist på nya idéer där borta i Hollywood. Själv förstod jag inte heller riktigt varför världen behövde just en ny Tarzan-film. Men även om jag kanske inte såg fram emot den så hoppades jag ändå på ett lagom spännande matinéäventyr med schyssta miljöer.
Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Tarzan. Har de mage att ruta in filmens problem eller tyckte de att den var ABSolutely amazing?
I lördags var det filmspanarträff och jag roffade (tydligen) åt mig ”äran” att välja film. Eftersom jag var lite slarvig när jag tittade igenom programmet valde jag den nya 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?