Jojjenito – om film…

Steget efter (2005)

Helt random skickar jag upp en gammal recension av en svensk Wallander-deckare med Rolf Lassgård. Jag noterar min rant om gnället om svensk films kvaliteter eller frånvaro av desamma. Texten skrevs i juli 2005. Rolf Lassgård är för övrigt den enda och rätta Wallander i mina ögon. Krister Henriksson känns inte tillräckligt dyster, vrång och gnällig.

Steget efter är en svensk polisdeckare med en tungsint kommissarie som utreder mord. Tjoho, här var nåt nytt! Eller inte. Hur som helst, det handlar om en filmatisering av Henning Mankells roman Steget efter. Regissör är dansken Birger Larsen som tydligen även gjort Mankells Den femte kvinnan för tv. I rollen som Wallander ser vi återigen Rolf Lassgård som denna gång tillsammans med sina kollegor får reda ut ett makabert fynd av tre döda ungdomar klädda i 1700-talskläder. Strax efter hittas Wallanders kollega Svedberg död i sin lägenhet. Är det självmord eller mord, och hänger det ihop med fyndet av de döda ungdomarna? Wallander upptäcker under utredningen att han inte kände till speciellt mycket om sin kollega sen 20 år.

Jag tycker folk i allmänhet klagar lite väl mycket på svensk film. Det är tydligen ett väldigt tacksamt gnällobjekt. Jag tror det bl a har att göra med att man helt enkelt ställer högre krav på filmer från det land man bor i främst när det gäller dialog på ens eget modersmål. Det är oftast detta som det klagas på, just att dialogen känns orealistisk och teatral i svensk film. Det beror ju på att vi vet hur det ska låta på riktigt eftersom vi själva pratar just svenska. Och jag håller med: dialog och övrigt skådespeleri kan vara ganska kasst i svenska filmer men ändå inte så där osannolikt dåligt. Jag tror också gnället på svenska film hänger samman med den typ av filmer som görs. Det finns ett antal genrer (polisdeckare, landsortskärleksdramer, ungdomsfilm, dramakomedi) som upprepas om och om igen, och det blir tråkigt. Här håller jag också med, men, som sagt, så tycker jag att det generellt klagas lite väl mycket och reflexmässigt.

Hmm, jaha, det var en parentes, tillbaka till filmen, haha. Jag tyckte inledningen och ungefär den första timmen är sevärd och en del intressanta ämnen tas upp. T ex upptäcker Wallander att han inte alls kände sin döde kollega trots att de har jobbat ihop i 20 år. Ja, det är väl så, man kan tro att man känner en person, men i själva verket kanske man inte alls gör det. Alla har sina hemligheter. Fotot var lite annorlunda då man använde sig av en teknik där man inte utnyttjar alla 24 bildrutor för att på så sätt få en hackig känsla. Inget originellt, och kanske lite märkligt grepp. Om man frågade regissören skulle han kanske säga att de valde att göra så för att skapa samma stämning för tittaren som Wallander och hans kollegor känner: en jobbig, orolig, ryckig utredning som man har svårt att få grepp om. Inte vet jag, kanske.

Sen har man även använt sig av ganska snygga bildlösningar när man i samma bild ser både Wallander och Svedberg på samma plats men vid olika tidpunkter. Inte heller detta är originellt, det har vi sett i bl a John Sayles Lone Star. Det var ändå ganska snyggt gjort. Just här är filmen som bäst. Lassgård spelar sin frustrerade kommissarie på ett bra sätt med ganska små medel. Han säger inte så mycket men lyckas få fram känslor med hjälp av ansiktsuttryck och kroppsspråk. Ibland ryter han dock till och är då ganska rolig. Filmen är fortfarande mystisk och man vet inte vad som har hänt eller varför. Musiken är bra och ger en passande domedagslik stämning. Ja, musiken är bra förutom det ensamt klinkande pianot som ska ge den där lite sorgliga och melankoliska känslan – detta piano har vi hört alldeles för ofta.

Så det mesta är rätt ok så långt. Sen dyker mördaren plötsligt upp från ingenstans och vi vet direkt att det är den personen som är mördaren och filmen övergår till den vanliga trista polisdeckarupplösningen. Hela historien med mördaren kändes också ganska konstruerad. Den stämning som man hade byggt upp tidigare i filmen försvinner och det blir tråkigt. Största bristen är att man till att börja med har fokuserat på Wallanders känsloliv och relationer mellan poliserna i utredningsgruppen för att sen droppa detta och övergå till normal mördarjakt. Man måste kanske välja vad man ska fokusera på. Nu blev det liksom varken hackat eller malet. Som helhet kan jag ändå inte ge filmen underkänt. Den duger som underhållning medan den håller på.