Underground (1995)

undergroundFör ett tag sen postade jag min topplista över 1988 års bästa filmer och där hamnade Emir Kusturicas Zigenarnas tid på plats 8. Jag har sett en del av Kusturicas filmer och jag har lite blandade känslor inför dem. Här kommer en gammal text om en av hans filmer, Underground från 1995. Lite senare dyker det upp ett omdöme även om Zigenarnas tid. Just den här texten skrevs i september 2006 (10 år sen!).

Emir Kusturicas film om Jugoslaviens historia från andra världskriget fram till 90-talets krig på Balkan tar sin början 1941 då nazisterna bombar Belgrad. De två kompisarna Petar och Marko försöker mest utnyttja situationen genom att tjäna pengar på att smuggla vapen. När tyskarna kommer gömmer de sig i ett skyddsrum där de tillverkar vapen som Marko sen levererar till partisanerna. Problemet är att när kriget väl är slut så säger inte Marko det till Petar och de andra som är i skyddsrummet. Istället bor han tillsammans med Natalija i huset ovanför medan han låter de där nere fortsätta med vapentillverkningen som han tjänar grova pengar på.

Jag tyckte filmen var en mix mellan ett surrealistiskt mästerverk och flummig buskissörja. Inledningen kändes lovande då det kaos som uppstod under tyskarnas flyganfall som skildras på ett bra sätt, bl a med sällsamma bilder med djur som vandrar runt bland ruiner efter att ett zoo bombats. Under hela filmen var fotot riktigt bra med vackra och annorlunda bilder. Sen gillade jag också en del av symboliken och surrealismen i filmen, som säger saker om Jugoslaviens turbulenta historia. Allt gick dock inte hem hos mig men en del funkade. Slutscenen är exempelvis riktigt bra.

Problemet med Underground är att den innehåller en enligt mig ganska jobbig kaotiskt humor. Det ska vara crazy och over the top och det blir för mycket. Sen bryr jag mig inte det minsta om personerna i filmen. De känns som att de bara finns med för att Kusturica ska använda dem som symboler i det han försöker säga och jag känner mig inte engagerad. Då tyckte jag den sköna Svart katt, vit katt kändes betydligt mer personlig och mer som en historia om riktiga människor. Jag ger ändå Underground godkänt då den bitvis är en skön surrealistisk historia. Problemet är att den ofta känns väl konstig och spretig för att riktigt engagera.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Johan Falk: Organizatsija Karayan (2012)

organizatsija-karayanNär jag gjorde lumpen i Boden i början av 90-talet anordnades nåt som kallades ”Boden-date”. Jag antar att det var en sorts kompensation för att vi (hormonstinna lumparpojkar) tvingades stanna kvar uppe i norr under helgen. Samtidigt skulle det vara ett event även för lokalbefolkningen (läs: flickorna!). Ett svenskt metal-band – Meshuggah – spelade. De röjde.

För den mer humoristiska underhållningen stod en viss Johan Hedenberg som körde nån sorts stand-up. Det enda jag minns är att han stod och gjorde pruttljud i mikrofonen och att jag inte kunde låta bli att skratta precis som Björn Hellberg när Robban Aschberg berättar låga skämt i På spåret.

Varför berättar jag det här? Ingen anledning alls egentligen, förutom att Johan Hedenberg (samme Hedenberg som gjorde pruttljud i Boden) är med i Johan Falk-filmerna och spelar Johan Falks styvdotter Ninas biologiska (slarver)pappa Örjan. I just Organizatsija Karayan så får han en lite mer framträdande roll.

Örjan vill komma tillbaka in i Ninas liv och försöka göra gott. Han jobbar i byggbranschen och nu vill han ge Nina en lägenhet i present. Bakom kulisserna har dock Örjan jätteproblem. En estnisk byggfirma (med orent mjöl i påsen) vill få sina pengar av Örjan. Pengar som Örjan inte har. Det hela eskalerar och det slutar med att Nina (Hanna Alsterlund) blir kidnappad.

Johan Falk (och GSI) blir givetvis inblandade… and now it’s personal!

Jag gillar Organizatsija Karayan. Titeln är bra. Den klingar otäck rysk maffia, och den inte bara klingar det; Karayan är, i alla fall i filmen, namnet på den est-ryska maffian. Den där estniska byggfirman är en del av Karayan och de två som utpressar Örjan är ena riktiga läbbiga typer – och då framförallt kvinnan (Jonna Järnefelt) som jag inte vill möta i en mörk gränd eller nån annanstans.

Örjan är en patetisk figur. Han gör fel, fel, fel, fel, fel, fel, hela tiden. Han vågar inte ta ansvar, säga som det är och riskerar därmed livet på sin dotter. Johan Falk får kliva in och ordna upp det hela. Men helt lätt för Johan är det inte och mot slutet så blir det ruggigt spännande och jag känner faktiskt att jag inte vet hur det ska sluta. Bra jobbat, ni som ligger bakom filmen: regissör Richard Holm och manusförfattare Viking Johansson. Ja, Anders Nilsson själv är faktiskt inte direkt inblandad här även om hans ande förstås svävar omkring ovanför produktionen.

De skådisar som står ut i filmen är Hanna Alsterlund (som Nina) och Johan Hedenberg (som slarver-Örjan). Jag tycker det är så roligt att de har fått med sig samma lilla tjej från Noll tolerans och att hon nu har växt upp till en ung kvinna. Det är nästan lite Boyhood eller Before-trilogi över det.

Hedenberg, ja, vad ska man säga om honom? Han personifierar här mannen utan ryggrad.

Organizatsija Karayan är en Johan Falkare som placerar sig bland toppskiktet hittills. En invändning jag hade var hur trovärdigt det var att Johan Falks familj blandades in på det direkta sätt som sker. Styvdottern Nina blir kidnappad av est-ryska maffian för att slarver-Örjan är skyldig pengar. Mjae. Men det är detaljer, för det är tajt och spännande mest hela tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Meshuggah-länken i texten leder till ett förvånansvärt läskigt klipp med nordkoreanska barn-gitarrister. Här är några fler klipp med Meshuggah-mashups:

 

Den allvarsamma leken (2016)

Den allvarsamma lekenDen allvarsamma leken var en film som växte i mitt huvud efter att jag sett den. Under själva visningen kände jag mig inte riktigt insvept i filmen som jag hade velat. Å andra sidan har jag en svaghet för kostymdramer, även svenska sådana, så jag hade aldrig tråkigt. De miljöer som filmen utspelar sig i gillade jag också: Stockholm i början av 1900-talet på en tidningsredaktion, eller i ute skärgården med levnadsglad konstnär, kräftor, nubbe och nakenbad.

På tidningen, här kallad Nationalbladet, jobbar unge Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason) som korrekturläsare. Arvid visar dock framfötterna och avancerar raskt till recensent (främst av operaföreställningar vad det verkar). Vid ett besök ute vid konstnären Anders Stilles (Göran Ragnerstam) skärgårdsstuga träffar han Stilles dotter Lydia (Karin Franz Körlof). De båda blir tokiga i varandra. Pappa Stille är dock skeptisk och varnar dottern för att få ihop det med nån som kommer från fattiga förhållanden.

Jag gillar kemin mellan Lydia och Arvid. Jag känner att de känner något för varandra. De kan inte hålla sig borta från varandra. Lusten. De idkar älskog på trägolvet. Samtidigt kan/vill inte Anton (Arvid! Varför skriver jag Anton hela tiden?) tillåta sig själv att gifta sig med Lydia. Han tycker att han måste kunna försörja dem som man, och uppenbarligen tycker han inte tidningslönen räcker.

Intressant blir det när Lydia av ”skäl” kommer till tidningen för att be om att sätta in en annons för att söka jobb som hembiträde. Lydia visar ju här att hon inte har nåt emot att jobba för brödfödan. Här kan man ju tycka att Arvid borde ha svalt stoltheten och friat och så hade de båda fått kämpa tillsammans. Men icke. Lydia blir besviken (så tolkar jag det i alla fall) och gifter sig med en rik och äldre man istället. En norrman till råga på allt. Jobbigt läge för Arvid men han får ju skylla sig själv.

Nu när jag skriver om den här filmen så är det som att jag upptäcker mer små intressanta detaljer. I inledningen är det så fint alltihop. En ung man blir förtrollad av en ung kvinnas fagra hägring. Den ack så skira kärleken. Sen blir det smutsigt och liksom på allvar.

Jag gillar scenerna som utspelar sig på operan. De båda smygtittar på varandra, och träffas i pausen för att vänslas. Senare i filmen återkommer operan som spelplats men då är saker och ting förändrade. En snygg återuppringning.

Om jag ska gnälla en gnutta på något så skulle det i sådana fall vara filmmusiken, där ett klinkande pianostycke återanvänds aningen för ofta för min smak.

Det nästan bästa i filmen är slutscenerna med två närbilder på huvudpersonernas ansikten: dels en melankolisk Sverrir på ett tåg och dels Karin med svart hatt och mörka vackra ögon (och ögonbryn!). Väldigt fina slutbilder.

Jag skulle kunna tänka mig att Den allvarsamma leken blir Sveriges Oscarsbidrag – om det inte blir Ove.

Det blev Ove. Järnspikar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallDen allvarsamma leken har biopremiär idag fredag 9/9 och jag rekommenderar den. Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm (publiceras på måndag)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

10 i topp: Filmer 1984

1984Höst. Omstart. Nya årslistor, och nu handlar det om de första åren på 80-talet. Vi börjar med 1984 och räknar oss neråt. Som vanligt när det gäller 80-talet tänker jag att det blir svårt att hitta filmer. Dels är det inte nåt favoritårtionde och dels är det ofta väldigt länge sen jag såg filmerna som känns aktuella. Den här gången blev jag dock överraskad hur mycket det fanns att välja bland.

Dags att se vad 1984 har i sitt filmsköte!

 

10. Indiana Jones and the Temple of Doom
Indiana Jones and the Temple of Doom

För inledningsscenen som inleds på en nattklubb och avslutas genom hopp från ett flygplan medelst gummiflotte. Jag gillar realismen här. Plus att jag är en sucker för bra matprogram.

9. Mannen från Mallorca
Mannen från Mallorca
För den skitiga 80-talskänslan i Stockholm och för icke-slutet.

8. Amadeus
Amadeus
För att det är en sorglig, mustig, vacker och episk saga. Så skrev jag om plats 8 på den förra listan jag publicerade. Jag låter det stå kvar.

7. Birdy
Birdy

För det hoppfulla slutet.

6. The Terminator
The Terminator
För den skitiga, råa och i slutändan mörka känslan.

5. Nausicaä från Vindarnas dal
Nausicaä från Vindarnas dal

För att det som så ofta hos Miyazki inte är svart och vitt när det gäller vem som är ond och god. Plus att just den bild jag har med här ovan är en bild jag älskar. Klicka här för en större version av den.

4. Star Trek III: The Search for Spock
The Search for Spock

För att jag blev uppriktigt rörd av slutscenerna på Vulcan. Vila i frid Leonard Nemoy.

3. Once Upon a Time in America
Once Upon a Time in America

För den episka skalan på filmen. Sergio Leone menar allvar; det här är ingen lek.

2. Blood Simple.
Blood Simple.
För fotot, noir-stämningen och slutscenerna med M. Emmet Walsh. Och, ja, punkten ska vara där.

1. Paris, Texas
Paris, Texas
För, oj, oj, oj. För Nastassja Kinskis röda stickade tröja, telefonmonologen i slutet och Ry Cooders slide guitar.

 

Bubblare? Jag vet inte om jag kan kalla alla för bubblare men dessa var uppe för diskussion: The Bostonians, Ghostbusters, Romancing the Stone, The NeverEnding Story, 2010: The Year We Make Contact, Beverly Hills Cop, Åke och hans värld, Firestarter, The Killing Fields, Falling in Love, Stranger Than Paradise, Ronja Rövardotter, Jönssonligan får guldfeber och Starman.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har grävt fram från 1984.

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Filmmedia
Absurd Cinema
Filmfrommen

Steget efter (2005)

Steget efterHelt random skickar jag upp en gammal recension av en svensk Wallander-deckare med Rolf Lassgård. Jag noterar min rant om gnället om svensk films kvaliteter eller frånvaro av desamma. Texten skrevs i juli 2005. Rolf Lassgård är för övrigt den enda och rätta Wallander i mina ögon. Krister Henriksson känns inte tillräckligt dyster, vrång och gnällig.

Steget efter är en svensk polisdeckare med en tungsint kommissarie som utreder mord. Tjoho, här var nåt nytt! Eller inte. Hur som helst, det handlar om en filmatisering av Henning Mankells roman Steget efter. Regissör är dansken Birger Larsen som tydligen även gjort Mankells Den femte kvinnan för tv. I rollen som Wallander ser vi återigen Rolf Lassgård som denna gång tillsammans med sina kollegor får reda ut ett makabert fynd av tre döda ungdomar klädda i 1700-talskläder. Strax efter hittas Wallanders kollega Svedberg död i sin lägenhet. Är det självmord eller mord, och hänger det ihop med fyndet av de döda ungdomarna? Wallander upptäcker under utredningen att han inte kände till speciellt mycket om sin kollega sen 20 år.

Jag tycker folk i allmänhet klagar lite väl mycket på svensk film. Det är tydligen ett väldigt tacksamt gnällobjekt. Jag tror det bl a har att göra med att man helt enkelt ställer högre krav på filmer från det land man bor i främst när det gäller dialog på ens eget modersmål. Det är oftast detta som det klagas på, just att dialogen känns orealistisk och teatral i svensk film. Det beror ju på att vi vet hur det ska låta på riktigt eftersom vi själva pratar just svenska. Och jag håller med: dialog och övrigt skådespeleri kan vara ganska kasst i svenska filmer men ändå inte så där osannolikt dåligt. Jag tror också gnället på svenska film hänger samman med den typ av filmer som görs. Det finns ett antal genrer (polisdeckare, landsortskärleksdramer, ungdomsfilm, dramakomedi) som upprepas om och om igen, och det blir tråkigt. Här håller jag också med, men, som sagt, så tycker jag att det generellt klagas lite väl mycket och reflexmässigt.

Hmm, jaha, det var en parentes, tillbaka till filmen, haha. Jag tyckte inledningen och ungefär den första timmen är sevärd och en del intressanta ämnen tas upp. T ex upptäcker Wallander att han inte alls kände sin döde kollega trots att de har jobbat ihop i 20 år. Ja, det är väl så, man kan tro att man känner en person, men i själva verket kanske man inte alls gör det. Alla har sina hemligheter. Fotot var lite annorlunda då man använde sig av en teknik där man inte utnyttjar alla 24 bildrutor för att på så sätt få en hackig känsla. Inget originellt, och kanske lite märkligt grepp. Om man frågade regissören skulle han kanske säga att de valde att göra så för att skapa samma stämning för tittaren som Wallander och hans kollegor känner: en jobbig, orolig, ryckig utredning som man har svårt att få grepp om. Inte vet jag, kanske.

Sen har man även använt sig av ganska snygga bildlösningar när man i samma bild ser både Wallander och Svedberg på samma plats men vid olika tidpunkter. Inte heller detta är originellt, det har vi sett i bl a John Sayles Lone Star. Det var ändå ganska snyggt gjort. Just här är filmen som bäst. Lassgård spelar sin frustrerade kommissarie på ett bra sätt med ganska små medel. Han säger inte så mycket men lyckas få fram känslor med hjälp av ansiktsuttryck och kroppsspråk. Ibland ryter han dock till och är då ganska rolig. Filmen är fortfarande mystisk och man vet inte vad som har hänt eller varför. Musiken är bra och ger en passande domedagslik stämning. Ja, musiken är bra förutom det ensamt klinkande pianot som ska ge den där lite sorgliga och melankoliska känslan – detta piano har vi hört alldeles för ofta.

Så det mesta är rätt ok så långt. Sen dyker mördaren plötsligt upp från ingenstans och vi vet direkt att det är den personen som är mördaren och filmen övergår till den vanliga trista polisdeckarupplösningen. Hela historien med mördaren kändes också ganska konstruerad. Den stämning som man hade byggt upp tidigare i filmen försvinner och det blir tråkigt. Största bristen är att man till att börja med har fokuserat på Wallanders känsloliv och relationer mellan poliserna i utredningsgruppen för att sen droppa detta och övergå till normal mördarjakt. Man måste kanske välja vad man ska fokusera på. Nu blev det liksom varken hackat eller malet. Som helhet kan jag ändå inte ge filmen underkänt. Den duger som underhållning medan den håller på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Suburra (2015)

SuburraDen italienska maffiathrillern Gomorra såg jag på Stockholm Filmfestival 2009. Även om det var en komplex historia, som dessutom berättades på ett osammanhängande sätt, så drogs jag efter ett tag in i den totalt, och när filmen var slut kändes det som jag hade fått ett (eller två) knytnävsslag i magen.

Under Malmö Filmdagar i år fick jag chansen att se en förhandsvisning av regissören Matteo Garrones nya film Suburra… eller det fick jag inte alls! Det visar sig nämligen att Garrone inte alls regisserat/producerat/skrivit/varit inblandad i Suburra, vilket verkade vara den allmänt rådande uppfattningen under filmdagarna. Nej, regissören av Suburra heter Stefano Sollima. Det finns dock en koppling till Gomorra eftersom Sollima regisserat tio avsnitt av tv-serien Gomorra som bygger på Roberto Savianos bok med samma namn (som ju även filmen bygger på).

Nåväl, med det avklarat, vad tycker jag om filmen Suburra? Svar: den är blytung. Blytung var ett ord som jag såg förekomma ofta på Twitter efter visningen när filmen skulle beskrivas. Suburra är BLYTUNG.

Precis som Gomorra är det en komplex historia. Persongalleriet är stort. Det är mycket att hålla reda på. Vi får träffa många personer på olika sociala nivåer i samhället. Politiker (givetvis korrupta), katolska präster (ja, också korrupta en del av dem), höga mafiosi, horor (givetvis med ett hjärta av guld), romska gangsters, kriminella som försöker jobba sig uppåt i leden och slutligen en festfixare utan ryggrad.

Jag får sköna The Wire-vibbar. Precis som i den serien så har det betydelse för alla vad även den som står lägst ner på samhällsstegen gör för något. Allt är sammanvävt.

Handlingen? Ja, det hela utspelas i Rom, bland politiker, präster och gangsters. Det alla påverkas av är ett lagförslag om att sanera en strandremsa. Det finns storslagna planer och alla vill få sin del av pengakakan. Steg ett är att se till att förslaget röstas igenom i parlamentet.

Blytung film. Har jag redan sagt det? Jag säger det igen, precis som Dory. Suburra är blytung. Filmens soundtrack sätter en Sicario-stämning från start. Skådisarna är strålande. Jag upplever inga problem med att man dubbat rösterna i efterhand, vilket kan vara ett ganska stort problem med italienska filmer. Nu vet jag inte hur man har gjort i just det här fallet. Kanske italienarna äntligen fattat att man inte ska göra så?

Är det en film med ett positivt budskap? Nej, men kanske med ett realistiskt budskap. Världen är skit, fast är det det vi behöver höra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker mycket om den här filmen. Den försatte mig i en sorts trans. Fotot, musiken, stämningen, desperationen, hopplösheten. Det går inte bra för nån!

Apropå musiken så återkom en låt då och då som jag verkligen gillade. Den satte en ödesmättad stämning och var en perfekt avslutning på filmen. Jag tyckte rösten på sångaren påminde om David Bowie. Lite research i efterhand visade att det var låten ”Outro” av franska M83 och tydligen är det en låt som använts ett otal gånger i diverse filmer och reklaminslag. På nåt sätt har jag lyckats missa att lägga den på minnet. Nu sitter den dock. Bäst (på att sätta stämningen) är kanske ändå ”By The Kiss”.

Spotify finns hela filmens soundtrack som alltså består av låtar av M83.

För mig känns Suburra som en modern opera, och det menar jag alltså som nåt positivt! Blytungt var ordet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallSuburra har biopremiär på fredag 9/9 och jag rekommenderar den starkt.

Jag hade egentligen tänkt publicera den här texten nästa vecka, dagen innan premiären. Men eftersom Stockholm Filmfestival förhandsvisar den på måndag 5/9 så fick den gå före i kön. Biljetter till den visningen släpps på festivalens hemsida imorgon torsdag kl 17. Ta chansen att se den redan då!

Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Andra som kollat in Suburra:

Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Har du inte sett den?
Movies – Noir

 

Suburra4

Suburra3

Suburra2

Johan Falk: Alla råns moder (2012)

Alla råns moderDet här måste väl ändå vara den bästa filmtiteln nånsin: Alla råns moder. ALLA RÅNS MODER! Känn på den.

Jakob Eklund, och framförallt Jens Hultén, är tillbaka i film nummer tolv om våra vänner från Göteborrrrg. Ja, det är alltså fokus på Hulténs rollfigur Seth Rydell i den här filmen. Rydell har precis släppts ut efter tre år i finkan. Dags att ge sig in i leken direkt. Rydell levererar vapen till en liga som planerar ett rån, och inte vilket rån som helst. Nej, här pratar vi om alla råns moder (duh).

Samtidigt försöker GSI-polisen Sophie Nord (Meliz Karlge) att rekrytera Rydell som infiltratör (läs: tjallare). Som inte det vore nog får Rydell en typ treårig dotter på halsen när han själv tycker att han inte behöver det.

Jag har sagt det förut i mina texter om Johan Falk-filmerna men det är värt att säga igen: de här filmerna känns som en enda lång tv-serie. Man lär känna karaktärerna och relationerna mellan dem. Själv såg jag filmerna under förra sommaren och varje gång var det som att träffa gamla vänner igen. Mysigt. Just det här säger ju inget om själva kvaliteten på de enskilda filmerna men att det bidrar till en bättre upplevelse är det ingen tvekan om.

Vi har en nykomling här: Alexander Karim. Eller nykomling och nykomling, Karim var med redan i film nummer tio (Spelets regler) men det känns som att han börjar göra ett avtryck först här. Karim är en charmig snubbe, irriterande charmig. En besserwisser.

”Relationen” mellan Rydell och Nord fördjupas här och vi får några intensiva scener mellan de båda där Karlge som skådis faktiskt matchar matcho-Hultén. Jag hoppas på fler uppgörelser mellan de båda i kommande filmer.

En sak jag tänkte på under filmen är hur det ibland (eller alltid) funkar mellan chefer och deras medarbetare. Jag upplever ofta detta i min vardag på mitt jobb. Cheferna har egentligen ingen koll på vad som händer men ändå är det just de som måste ta beslut, viktiga beslut. En bra chef har modet att ta det där beslutet. En dålig chef tar inget beslut alls.

Alla råns moder är en spännande kriminalthriller som funkar som en enskild film även om det förstås hjälper om man har sett de tidigare filmerna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Finding Dory (2016)

Finding DoryI uppföljaren till Finding Nemo möter vi de flesta av våra slemmiga slippriga hala vänner igen. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Eller vänta, har jag skrivit det redan? Nåväl, den här gången är det i alla fall Dory som är i fokus.

Dory är akvariefisken som har stora problem med korttidsminnet. Hon bor tillsammans med Marlin och Nemo på kanten av Stora barriärrevet och har väl ett rätt så bra liv. Men en dag minns hon plötsligt att hon har en mamma och pappa nån helt annanstans i Stilla Havet, i Kalifornien. Hon beslutar sig för att ta sig hela den långa vägen dit. Hur ska det gå till? Ja, givetvis tar hon havssköldpaddor och -strömmar till sin hjälp. Med sig på färden får hon (förstås) också Marlin och Nemo.

I mångt och mycket är det är ju samma film som Finding Nemo. Men filmens titel borde kanske vara Finding Dory’s Parents. Fast, visst, på vägen försvinner ju Dory ett antal gånger.

En ny bekantskap är bläckfisken Hank som är en rackare på att kamouflera sig, gå armgång… samt köra skåpbil (hmmm, ja, här kan jag tycka att filmen gick en aning för långt). Roliga var även sjölejonen som spelade herre på täppan på en sten. Just hur man tolkade sjölejonens läten till mänskliga ord var fyndigt, ungefär på samma sätt som med ettans fiskmåsar. Där var det ”mine, mine, mine”, här var det ”off, off, off” om jag minns rätt.

Skämten om Dorys problem med minnet är roligt i början men den femtielfte gången så känns det lite trött. Sen undrar jag lite över det här med minnet. Om man alltid, från att man föds, har problem med korttidsminnet så har man alltså som en följd av det även problem med långtidsminnet? Det verkar i alla fall filmen vilja hävda, för Dory minns ju inte ens var hon kommer ifrån eller att hon har föräldrar. Men så är det väl inte? Om nånting upprepas tillräckligt ofta så spars det väl ner i långtidsminnet. Fast fiskar kanske inte har ett långtidsminne? Nåväl, strunt i det, för Dory kom ju till slut ihåg att hon har en familj.

Apropå familj. Ett drinking game man kan köra är att räkna antalet gånger ordet familj förekommer.

Apropå valarnas språk. Valhajar är väl hajar och pratar inte det sjungande valspråket? Eller har jag hajat det här fel?

Finding Dory är, som jag sa, i princip samma film som sin föregångare. Det kryllar av referenser, bl a till Alien och Fast Five (hoppet från klippan med skåpbilen!). Tempot är högt och de stunts som fiskarna lyckas med här är aningen för galna om man jämför med Finding Nemo. Jag menar, bläckfiskar som kör skåpbilar guidade av akvariefiskar.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Sorry, jag ska sluta nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallFinding Dory har biopremiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Finding Nemo (2003)

Findig NemoMin allra första Pixar-film såg jag för ganska så exakt ett år sen under Malmö Filmdagar, och vilken film det var! Inside Out är en alldeles fantastisk liten film med ett smart koncept. Den är rolig, tänkvärd, fantasifull, mysig och vemodig på samma gång. Det är nästan så jag skulle vilja kalla den en filmfilm, och den hamnade på plats sju på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Under årets filmdagar söderöver så ska man visa Finding Dory, uppföljaren till Pixars Finding Nemo som kom 2003. Det kändes därför lämpligt att passa på att kryssa filmen om den försvunna clownfisken Nemo.

Aj då. Det blev något av ett magplask, vilket kanske inte var helt oväntat då Inside Out är en helt annan typ av film. En stor skillnad är t ex att Inside Out handlade om riktiga människor, och inte talande fiskar med mänskliga egenskaper. Finding Nemo utspelar sig ändå samtidigt i vår vanliga värld, i vattnen nånstans hyfsat nära Australien och Sydney. Jag vet inte om det är den här blandningen av den vanliga världen och fiskarnas fabelvärld som stör mig en aning. Då tyckte jag att en film som Zootopia, med en mer ren fabel/fantasi-värld, funkade bättre.

Å andra sidan var det lite kul att se hur fiskarna såg på människorna och hur de interagerade när de träffade på varandra.

En detalj som jag inte saknade i Inside Out var de ständiga (populär)kulturreferenserna. Dessa får vi dock en strid ström av i Finding Nemo. Det var inte i klass med The Lego Movie men ändå. Och just detta är inte min grej. Det är som att jag i viss mån tas ut ur filmen och blir påmind om att det är en film. Det lustiga är att jag inte har problem med denna metaaspekt när det handlar om en film som refererar till sig själv som just en film. Då funkar det alldeles utmärkt.

Filmens inledning kändes lite märklig. Det börjar med en ”amerikansk” fiskfamilj som flyttar in i sin nya korallvilla. Tillökning väntar i form av en stor samling ägg. Sen dyker det plötsligt upp en barracuda och historien tar en oväntat och för min del lite för snabb vändning.

Den största delen av filmen är sen en lång roadtrip där vi får följa fiskpappan Marlin då han letar efter sin son Nemo. Som följeslagare får han den glömska Dory (som ju den nya filmen kommer att fokusera på). På vägen träffar de på hajar som av nån anledning vill bli vegetarianer och haschrökande sköldpaddor (haschrökande, eller så är de höga pga nåt i den där havsströmmen de glider fram i). Njae, jag vet inte. Lite så där lagom underhållande.

Jag tycker inte Finding Nemo är en dålig film, men inte heller speciellt bra. Den är helt ok. Mina favoriter var Hitchcock-fiskmåsarna. ”Mine, mine, mine!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min recension av uppföljaren Finding Dory kommer i slutet av veckan så fort jag hunnit skriva om den.  Även Henke och Sofia har tagit sig en titt på Finding Nemo.

Johan Falk: De 107 patrioterna (2012)

De 107 patrioternaEfter att ha lämnat över regiansvaret till andra i de fem senaste Johan Falk-filmerna är nu skaparen själv, Anders Nilsson, tillbaka i förarsätet. Och jag måste säga att det märks. Här får vi, som jag upplever det, en helt annan tyngd. Det är bitvis rejält intensivt och nervigt.

För en gångs skull är det inte en brist att Frank Wagner (Joel Kinnaman) inte är med så mycket. Den som tar ansvar som medelpunkt som allt kretsar kring blir istället Jens Hultén och hans rollfigur Seth Rydell, ledaren för det kriminella gäng vi lärt känna under filmseriens gång. Rydell är stenhård och grym men har samtidigt en charm. En skurk att gilla. Här blir också hans relation med den yngre brodern Felix (Anastasios Soulis) intressant. Felix vill så gärna imponera på sin storebror, men det är inte det lättaste.

Vad handlar filmen om? Ja, det utbryter ett våldsamt gängkrig i Göteborg. Rydell-gänget dras in och GSI försöker stävja det hela. Parallellt med detta får vi följa några svenska nynazister som tror de ska ta över världen, eller åtminstone Askim.

I den här filmen fick vi även en av de märkligaste scenerna hittills i serien när Falk och två kollegor ska övertyga en av nazzarna och jobba för dem. Falk kör de vanliga övertalningsmetoderna men avslutar sen med en märklig dans där han håller ett finger i ena örat och håller i örsnibben i det andra örat. Det som filmen gör lite fel är att man inte kan hålla sig från att låta denna udda episod förbli okommenterad under resten av filmen.

Som jag nämnde tidigare så är det intensivt och nervigt. Actionsekvenserna lägger inga fingrar emellan. Det förekommer bl a sekvens i ett trapphus som kan vara det mest nerviga vi sett i svensk film. Jag påmindes här om den ännu svettigare avslutningen i Jacques Audiards Dheepan.

De 107 patrioterna är en våldsamt välgjord svensk actionrulle och jag delar ut Johan Falk-seriens första fyra! Tjoho!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep